Svanaholms ängar

Svanaholms ängar och Åbykrysset vid Storåns och Kanalens utlopp i
sjön Bolmen, en naturkrönika i 12 bilder från några fantastiskt vackra
platser inte olika Skånes slätter.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i januari 2012.
1.
Bara någon vecka innan vintern slog till på allvar för första gången
denna vinter var det såhär vårlikt i området kring Svanaholms ängar
och Åbykrysset vid Storåns och Kanalens utlopp i sjön Bolmen, söder
om Forsheda i Värnamo kommun.
Trots det soliga och fina vädret samt de vintertrevliga temperaturerna
på omkring 5 plusgrader ser tofsvipan en smula frusen ut.
2.
Tofsvipan har olika namn i olika delar av Sverige. I Halland kallas den
för säavipa, i Skåne såkaja, i Västergötland tikråka och på Gotland
bläcko.
3.
När man i Skåne ser tofsvipan vid det första vackra vårvädret i mars,
säger man att nu har man bara ”vibevintern” kvar.
Exempel på skånedialekt från Göinge, så kallad ”göingska”; ”Naur da
ble vinter mä sny sen viborna hade kommed sa di öd da va vibevinter”.
Översatt till rikssvenska blir detta; ”När det blev vinter med snö sedan
viporna kommit sa de att det blev vipvinter”.
Vipan på bilden har troligen inte återvänt utan har helt enkelt aldrig
lämnat, och vinter kan vi ha mycket kvar av ännu.
4.
En adult gråtrut, ”Larus argentatus”, i vinterdräkt ligger och vilar i
vätorna ute på Svanaholms ängar, lägg speciellt märke till det
gråbrunstreckade huvudet.
Namnet gråtrut nämns första gången år 1783 och är nog ursprungligen
ett dialektnamn från Stockholm skärgård. ”Grå-” syftar på den grå
manteln och arten har även kallats för gråmås.
5.
En juvenil gråtrut, ”Larus argentatus”, i sin första vinterdräkt står i en
väta ute på Svanaholms ängar, lägg märke till de ljust skära benen.
Gråtruten övervintrar ofta i mellersta och södra Sverige men även ute
på Nordsjön. Flertalet gråtrutar flyttar till Västeuropa i oktober till
november och kommer tillbaka vid islossningen i mars- april men en
del, särskilt äldre individer, stannar kvar vid isfria vatten upp till
Mellansverige.
6.
Vid mitt besök vid Åbykrysset inte långt från Hammargården kunde
jag räkna ett par hundra sädgäss, ”Anser fabalis”, som vid några
tillfällen tog till vingarna utan någon synbar anledning.
7.
Sädgåsflocken lyfter hastigt ännu en gång utan synbar anledning för att
efter en stund återkomma till platsen, jag trycker hastigt av ett antal
bilder i serie mitt in i flocken och kanske är den undre fågeln i mitten
en spetsbergsgås, just den spetsbergsgås som funnits på platsen en tid.
Dock stämmer inte benfärgen, fågeln på min bild ser ut att ha
orangefärgade ben och inte skära som en spetsbergsgås egentligen
skall ha.
Spetsbergsgåsen, ”Anser brachyrhynchus”, är mycket lik sädgåsen,
”Anser fabalis”, men har till skillnad från denna rosafärgade ben och
fötter. Fjäderdräkten är ljust gråblå på rygg och framtill på vingarna
medan stjärten är vit med ett smalt ljusgrått tvärband innanför den vita
breda bård som avslutar stjärten. Huvudet är mörkt och den har kort
hals och näbb som är rosafärgad och svart.
Den är alltså något mindre än sädgåsen och kallades förr för mindre
sädgås. Den häckar främst på Spetsbergen och Island, särskilt i
Hofsjökull-glaciärens avrinningsområde, men också på Grönland och
på Svalbard. Fågeln, som är en flyttfågel, ansluter sig till andra
gåsarter under flyttningen och deras vinterområde ligger i
Storbritannien och på Irland, i Belgien och Nederländerna, i norra
Tysklands kustområden och i Danmark.
På vintern lever spetsbergsgäss med förkärlek på ängar och i
flodlandskap, men även på betesmarker som här vid Svanaholms
ängar. I häckningsområdena på sommaren lever spetsbergsgässen i
stora kolonier.
8.
Med Hammargårdens jordbruksredskap i bakgrunden spatserar ett stort
antal sångsvanar och sädgäss i lugn och ro.
9.
Jag letar efter en mindre sångsvan av arten mindre sångsvan, ”Cygnus
columbianus bewickii”, med bara lite gult på inre delen av näbben men
hittar bara vanliga sångsvanar med ”mycket” gult på näbben.
Det finns med andra ord två raser av mindre sångsvan, nämligen den
eurasiska” Cygnus columbianus bewickii” och den nordamerikanska
”Cygnus columbianus columbianus” som ibland kallas tundrasvan eller
amerikansk tundrasvan.
Den mindre sångsvanen häckar i sumpmarker på den arktiska tundran
och på övervintringsområdena håller den sig ofta nära kusten.
10.
Visst ser det ut som om den tänkte ge sin artfrände en riktigt stor och
välkomnande sångsvanskram.
11.
Kanske är det hennes käre make eller hans kära maka, hur som helst
kan man tro att vänstervingen strax ska läggas varsamt och skyddande
över partnerns skuldror.
12.
Två grågäss lyfter mot nordväst, notera det breda vita nedre
stjärtbandet, sädgåsen har ett likadant men tydligt smalare. Grågåsen
häckar i Europa och Asien och i Skandinavien finns mer än hälften av
det europeiska beståndet. Det svenska grågåsbeståndet har under flera
decennier ökat snabbt och under 1980-talet var ökningstakten i
genomsnitt cirka 10 % per år för att under 1990-talet mattas till 6-7 %
per år.
När jag var en ung fältbiolog under de första åren på 70-talet var
grågåsen dock lite av en raritet som sågs bäst från det gamla
fågeltornet vid Kävsjön som då bara var ett naturreservat sedan något
år tillbaka. Detta är nu över fyrtio år sedan!
Tänk vad tiden går!
Svanaholms ängar och Åbykrysset vid Storåns och Kanalens utlopp i
sjön Bolmen, en naturkrönika i 12 bilder från några fantastiskt vackra
platser inte olika Skånes slätter.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i januari 2012.
1.
Bara någon vecka innan vintern slog till på allvar för första gången
denna vinter var det såhär vårlikt i området kring Svanaholms ängar
och Åbykrysset vid Storåns och Kanalens utlopp i sjön Bolmen, söder
om Forsheda i Värnamo kommun.
Trots det soliga och fina vädret samt de vintertrevliga temperaturerna
på omkring 5 plusgrader ser tofsvipan en smula frusen ut.
2.
Tofsvipan har olika namn i olika delar av Sverige. I Halland kallas den
för säavipa, i Skåne såkaja, i Västergötland tikråka och på Gotland
bläcko.
3.
När man i Skåne ser tofsvipan vid det första vackra vårvädret i mars,
säger man att nu har man bara ”vibevintern” kvar.
Exempel på skånedialekt från Göinge, så kallad ”göingska”; ”Naur da
ble vinter mä sny sen viborna hade kommed sa di öd da va vibevinter”.
Översatt till rikssvenska blir detta; ”När det blev vinter med snö sedan
viporna kommit sa de att det blev vipvinter”.
Vipan på bilden har troligen inte återvänt utan har helt enkelt aldrig
lämnat, och vinter kan vi ha mycket kvar av ännu.
4.
En adult gråtrut, ”Larus argentatus”, i vinterdräkt ligger och vilar i
vätorna ute på Svanaholms ängar, lägg speciellt märke till det
gråbrunstreckade huvudet.
Namnet gråtrut nämns första gången år 1783 och är nog ursprungligen
ett dialektnamn från Stockholm skärgård. ”Grå-” syftar på den grå
manteln och arten har även kallats för gråmås.
5.
En juvenil gråtrut, ”Larus argentatus”, i sin första vinterdräkt står i en
väta ute på Svanaholms ängar, lägg märke till de ljust skära benen.
Gråtruten övervintrar ofta i mellersta och södra Sverige men även ute
på Nordsjön. Flertalet gråtrutar flyttar till Västeuropa i oktober till
november och kommer tillbaka vid islossningen i mars- april men en
del, särskilt äldre individer, stannar kvar vid isfria vatten upp till
Mellansverige.
6.
Vid mitt besök vid Åbykrysset inte långt från Hammargården kunde
jag räkna ett par hundra sädgäss, ”Anser fabalis”, som vid några
tillfällen tog till vingarna utan någon synbar anledning.
7.
Sädgåsflocken lyfter hastigt ännu en gång utan synbar anledning för att
efter en stund återkomma till platsen, jag trycker hastigt av ett antal
bilder i serie mitt in i flocken och kanske är den undre fågeln i mitten
en spetsbergsgås, just den spetsbergsgås som funnits på platsen en tid.
Dock stämmer inte benfärgen, fågeln på min bild ser ut att ha
orangefärgade ben och inte skära som en spetsbergsgås egentligen
skall ha.
Spetsbergsgåsen, ”Anser brachyrhynchus”, är mycket lik sädgåsen,
”Anser fabalis”, men har till skillnad från denna rosafärgade ben och
fötter. Fjäderdräkten är ljust gråblå på rygg och framtill på vingarna
medan stjärten är vit med ett smalt ljusgrått tvärband innanför den vita
breda bård som avslutar stjärten. Huvudet är mörkt och den har kort
hals och näbb som är rosafärgad och svart.
Den är alltså något mindre än sädgåsen och kallades förr för mindre
sädgås. Den häckar främst på Spetsbergen och Island, särskilt i
Hofsjökull-glaciärens avrinningsområde, men också på Grönland och
på Svalbard. Fågeln, som är en flyttfågel, ansluter sig till andra
gåsarter under flyttningen och deras vinterområde ligger i
Storbritannien och på Irland, i Belgien och Nederländerna, i norra
Tysklands kustområden och i Danmark.
På vintern lever spetsbergsgäss med förkärlek på ängar och i
flodlandskap, men även på betesmarker som här vid Svanaholms
ängar. I häckningsområdena på sommaren lever spetsbergsgässen i
stora kolonier.
8.
Med Hammargårdens jordbruksredskap i bakgrunden spatserar ett stort
antal sångsvanar och sädgäss i lugn och ro.
9.
Jag letar efter en mindre sångsvan av arten mindre sångsvan, ”Cygnus
columbianus bewickii”, med bara lite gult på inre delen av näbben men
hittar bara vanliga sångsvanar med ”mycket” gult på näbben.
Det finns med andra ord två raser av mindre sångsvan, nämligen den
eurasiska” Cygnus columbianus bewickii” och den nordamerikanska
”Cygnus columbianus columbianus” som ibland kallas tundrasvan eller
amerikansk tundrasvan.
Den mindre sångsvanen häckar i sumpmarker på den arktiska tundran
och på övervintringsområdena håller den sig ofta nära kusten.
10.
Visst ser det ut som om den tänkte ge sin artfrände en riktigt stor och
välkomnande sångsvanskram.
11.
Kanske är det hennes käre make eller hans kära maka, hur som helst
kan man tro att vänstervingen strax ska läggas varsamt och skyddande
över partnerns skuldror.
12.
Två grågäss lyfter mot nordväst, notera det breda vita nedre
stjärtbandet, sädgåsen har ett likadant men tydligt smalare. Grågåsen
häckar i Europa och Asien och i Skandinavien finns mer än hälften av
det europeiska beståndet. Det svenska grågåsbeståndet har under flera
decennier ökat snabbt och under 1980-talet var ökningstakten i
genomsnitt cirka 10 % per år för att under 1990-talet mattas till 6-7 %
per år.
När jag var en ung fältbiolog under de första åren på 70-talet var
grågåsen dock lite av en raritet som sågs bäst från det gamla
fågeltornet vid Kävsjön som då bara var ett naturreservat sedan något
år tillbaka. Detta är nu över fyrtio år sedan!
Tänk vad tiden går!

Store Mosse med Kävsjön avsattes för övrigt år 1971 som

naturreservat och blev nationalpark först år 1982.