Toftaholmseken, en fallen jätte med rötter i 1300-talet

0

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på Toftaholmseken.

Toftaholmseken, en fallen jätte med rötter i 1300-talet

Toftaholmseken, en fallen jätte med rötter i 1300-talet, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder från östra sidan av Vidöstern mellan Värnamo och Ljungby.

Text och foto Dan Damberg Skillingaryd, i september månads sista dagar år 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

1-img_3425Toftaholm i Ljungby kommun är ett av Sveriges mest unika kulturhistoriska platser och är känt bland annat för sitt vackra naturreservat.

Men mer unikt är platsens kulturhistoria som kan erbjuda mycket sammanhängande kulturhistoria genom årtusenden.

Toftaholm är också känt för sina gamla ekar och ekar var förr ett mycket viktigt träslag som användes till flottan och då särskilt till krigsflottan.

Många av de gamla ekarna står ännu kvar och förr var det kronan som ägde ekarna och det var stränga straff om de olovandes höggs ner.

Den riktiga kändiseken är Smålandseken eller Toftaholmseken som stod intill den gamla landsvägen men sedan många år ligger den ner, omkullblåst sommaren år 1959, när jag bara var drygt 6 månader gammal.

Om denna ek hade kunnat tala så hade den kunnat berätta om hur människor och kungligheter, ända tillbaka till Albrekt av Mecklenburgs dagar i slutet av 1300-talet, hade det.

Albrekt av Mecklenburg levde under åren 1338-1412 och var kung i Sverige under åren 1364-1389.

Han kom hit, kallad och efterlängtad av adeln, men fick lämna landet besegrad och hatad, och kallad för ”Vargen från Mecklenburg”.

Albrekt lämnade nämligen ingen opåverkad då han var en person som skapade både engagemang och motstånd under sin regeringstid i Sverige.

Albrekt föddes år 1338 i det tyska hertigdömet Mecklenburg och hans far hette också Albrekt och var hertig av Mecklenburg emedan hans mor, Eufemia, var syster till den då svenske kungen Magnus Eriksson.

Det var dock planerat att Albrekt skulle ta över som hertig i Mecklenburg efter sin far men förhållandena hos oss i Sverige kom dock att ändra dessa planer.

Året 1363 åkte flera personer ur den svenska högadeln med den rike Bo Jonsson Grip i spetsen till Mecklenburg då man ville ha hjälp att störta Magnus Eriksson, som man upplevde orättvis och envis.

Redan år 1356 hade adeln gjort uppror, men inte lyckats besegra Magnus men nu hade man bestämt sig, kungen skulle störtas och man bad far och son Albrekt om hjälp.

Redan samma höst utrustades en krigsflotta och mecklenburgarna seglade mot Sverige och deras soldater med både tyskar och svenska stormän drog genom landet.

Även trupper från Hansan hade man till hjälp och på ett halvår hade kung Magnus Erikssons trupper besegrats och år 1364 valdes Albrekt av Mecklenburg till kung av Sverige.

2-img_3404Mottagandet känns inte välkomnande och förfallet är tydligt vilket borde leda till att platsen skyndsamt fräschas upp för ett besök här på plats är verkligen en upplevese, både biologiskt och kulturellt.

3-img_3405Den lilla och illa åtgångna informationsskylten säger följande:

Naturminne Toftaholmsekarna

Gruppen med de stora och åldriga ekarna utgör ett vackert inslag i landskapsbilden utmed gamla E4:an.

Ekarna fridlystes som naturminne av länsstyrelsen den 10 juli år 1928. Fridlysningen innebär att all åverkan samt varje annan åtgärd som kan äventyra ekarnas trivsel är förbjuden.

Den största av dem, den så kallade Smålandseken, blåste emellertid omkull sommaren år 1959. Dess stam har impregnerats och den ligger kvar ungefär som den föll år 1959.

De resterande tio ekarna står alla öster om gamla E4:an.

Vid ett försök till åldersbestämning av den fallna Smålandseken kom man till resultatet att den var cirka 650 år gammal då den blåste omkull, en för ett träd sällsynt hög ålder.

Det talas ibland om tusenåriga ekar, men det är tveksamt om det finns några så gamla i Sverige.

Smålandseken stod invid den uråldriga färdväg utmed lagadalen, som var en av Sveriges viktigaste förbindelser söderut och längs vilken många krigshärar dragit fram under gånga orostider.

Följande nedanstående kungar skulle kunnat ha passerat Smålandseken vid Toftaholm.

Albert av Mecklenburg, son till Eufemia Eriksdotter som var syster med vår kung Erik Magnusson

Margareta I Valdemarsdotter eller drottning Margareta, kallad kung Byxlös

Erik av Pommern, Erik III, son till drottning Margaretas systerdotter Maria

Karl Knutsson Bonde, både riksföreståndare och kung av Sverige vid flera tillfällen

Kristofer av Bayern, missväxt i Sverige gav honom tillnamnet ”barkakonung”, enligt Karlskrönikan

Kristian I, var son till Didrik av Oldenburg som kallades Didrik ”den lycklige”

Jonas Bengtsson Oxenstierna, riksföreståndare

Erik Axelsson Tott, riksföreståndare

Sten Sture d.ä. riksföreståndare

Hans, kung av Danmark, från 1481, av Norge från 1483 och som Johan II av Sverige 1497–1501

Svante Nilsson Sture, riksföreståndare

Sten Sture d.y. riksföreståndare

Kristian II, i Sverige kallad Kristian Tyrann, Stockholms blodbad

Gustav Vasa Eriksson, son till Erik Johansson Vasa och Cecilia Månsdotter Eka

Erik XIV, son till Gustav Vasa

Johan III, son till Gustav Vasa

Sigismund, son till Gustav Vasa

Karl IX, son till Gustav Vasa

Gustav II Adolf, son till Karl IX

Kristina, drottning Kristina, dotter till Gustav II Adolf

Karl X Gustav, farfar till Karl XII, Karls X Gustavs mor var dotter till Karl IX

Karl XI, son till Karl X Gustav

Karl XII, son till Karl XI

Ulrika Eleonora, syster till Karl XII

Fredrik I, gift med systern till Karl XII

Adolf Fredrik, far till Gustav III

Gustav III, mördad på Operamaskeradbalen den 16 mars 1792 av kapten Jacob Johan Anckarström

Gustav IV Adolf, son till Gustav III, avsatt, levde som ”greven av Gottorp”, och ”överste Gustafsson”.

Karl XIII, son till Adolf Fredrik, bror till Gustav III, adoptivfar till prins Karl August och Karl XIV Johan

Karl XIV Johan, fransk general då under namnet Jean Baptiste Jules Bernadotte.

Oskar I, son till krigsministern i Frankrike, generalen Jean Baptiste Jules Bernadotte, sedan Karl XIV

Karl XV, saknade en son i livet varför han efterträddes som svensk kung av sin bror Oscar, Oscar II

Oskar II, bror till Karl XV, Valspråk Brödrafolkens väl till 1905 sedan Sveriges väl från 1905

Gustav V, son till Oscar II, kung av Sverige under bägge världskrigen

Gustav VI Adolf, farfar till kung Karl XVI Gustav och far till hans far prins Gustav Adolf

4-img_3407Sveriges förmodligen mest berömda ek är ”Rumskullaeken” eller ”Kvilleken”, som växer vid gården Norra Kvill i Rumskulla socken, och är en mycket grov men relativt låg ek med en stamomkrets på mer än 14 meter.

Denna ek är sedan lång tid tillbaka ihålig och redan Carl von Linné berättar på 1700-talet om hur man använde den som redskapsbod.

Denna hålighet är orsakad av brunrötesvampen oxtungsvamp, ”Fistulina hepatica”, och gör att man inte kan åldersbestämma eken genom att räkna årsringar men i jämförelser med andra ekar gör dock att en ålder på cirka 1000 år förefaller kunna vara rimlig, ställ detta i relation till vår mest berömda ek, bildens Smålandseken, med sina 650 år.

Det är verkligen inte svårt att hitta märkliga formationer som påminner om hiskeliga odjur likt bildens krokodil eller drake.

5-img_3408Ekar kan hysa många olika svamparter och dessa kan grovt indelas i brunrötare och vitrötare där de förstnämnda lever på att bryta ned cellulosa, men de lämnar kvar ligninet som en brun återstod och de senare avlägsnar först ligninet och bryter sedan ned cellulosan, men lämnar kvar så pass mycket cellulosa att den rötade veden gör ett nästan vitt intryck.

De vanligaste brunrötarna på ek är svavelticka, ”Laetiporus sulphureus” och korkmussling, ”Daedalea quercina”, men även oxtungsvamp, ”Fistulina hepatica” förekommer relativt rikligt, ytterligare en brunrötare, men betydligt sällsyntare är tungticka, ”Piptoporus quercinus”.

I synnerhet svavelticka men även de andra brunrötarna bidrar genom sitt sätt att röta till att ekarna blir ihåliga, vilket skapar ett speciellt livsrum för andra organismer, i synnerhet insekter.

De vitrötande svamparna hos eken är betydligt flera än brunrötarna, även om åtskilliga av dem är mycket ovanliga, ektickan är en av de vanligare arterna och dess fruktkroppar är hårda och kan bli mer än 50 år gamla.

6-img_3410Bilden på den svartimpregnerade och spruckna ekstammen med höstlövet påminner i mina ögon om en strandad bardval.

7-img_3411Den gamla Smålandseken bildar ett mycket vackert naturens eget konstverk och bildar en skulptur där stackmyrorna har hittat en trygg och bra plats att bygga sin stack, också denna ett naturens eget konstverk.

8-img_3412Toftaholmseken eller Smålandseken är som sagt en gammal död ek nära Vidöstern mellan Värnamo och Ljungby i Småland, som har tjärats in för att inte ruttna bort.

Trots detta hyser den såväl saffransticka, ”Hapalopilus croceus”, som rutskinn, ”Xylobolus frustulatus”, varför det är mycket värdefullt om gamla döda, grova ekstammar får ligga kvar på den plats där de en gång föll.

9-img_3414Det är många människor som varit här vid Toftaholmseken eller Smålandseken under årens lopp och samtidigt passat på att rista in sina bomärken och initialer i den gamla stammen.

10-img_3416Denna bild påminner också om ett huvud av ett fabeldjur som i min hjärna ser på gränsen till lite skrämmande och elak ut.

11-img_3421Den gamla eken som blåste ner redan sommaren år 1959 hade under lång tid hjälp att stå upprätt av ett antal järnringar som höll ihop den gamla stammen

12-img_3422Den fordom så ståtliga och mäktiga Smålandseken eller Toftaholmseken vilar efter sitt fall under en sommarstorm år 1959 på rejäla H-balkar av järn, men vem KB-79 är vet jag tyvärr inte.

13-img_3424Ett mycket viktigt material som hör gamla ekar till kallas för mulm och denna mulm är till stor del finfördelad brunröta, men den innehåller även mycket annat såsom exkrementer från vedlevande insekter, fåglar och fladdermöss, gamla fågelbon samt rester av döda djur.

Den mycket ovanliga läderbagges larver, ”Osmoderma eremita”, lever i och är beroende av denna mulm.

Läderbaggen är en art i skalbaggsfamiljen bladhorningar och är brunsvart, kopparglänsande och mellan 24–30 millimeter lång.

Den förekommer i Europa och i Sverige sällsynt norrut till Västmanland samt har en stark doft av ryssläder därav dess namn.

Arten påträffas främst i början av augusti och larven har flerårig utveckling och lever i ihåliga lövträd speciellt ek.

Läderbaggen klassas i Sverige som akut hotad och är fridlyst samt är Östergötlands landskapsinsekt.

Även vår allra största skalbagge, ekoxe, ”Lucanus cervus”, är i stort sett bunden till ek men vad jag vet är inte någon av dessa skalbaggar ovan sedda i trakten i modern tid.

 

 

LÄMNA ETT SVAR