Jeanettes krönika: Utflykt till det blommande berget

Carl von Linné besökte Kinnekulle under sin resa genom Västergötland år 1746 och så här sa han om berget: ”Kinnekulle är en plats bland de merkwärdigaste i riket för dess synnerliga belägenhet och skapnad” Sedan skrev han följande: ”… denna orten är ljuvligare än någon annan i Sverige”. Det var så han beskrev den sedan urminnes tider slocknade vulkanen.

Jag har besökt Kinnekulle många gånger och jag kan instämma i Linnés beskrivning av detta urgamla platåberg. Det är omkring 306 meter högt och uppbyggt av sandsten, alunskiffer, kalksten och lerskiffer. I dessa lager finns fossil av både växter och djur.

Tack vare den kalkrika berggrunden har Kinnekulle en fantastisk flora med bland annat ramslök och en mängd orkidéer. Här finns frodiga lövskogar, lövängar, granskogar, hagar och områden som påminner om det öländska alvaret. Man förstår att Kinnekulle också kallas för det blommande berget.

Det finns väldigt mycket att se här. Från tidiga hällristningar och gamla kyrkor till en fantastisk flora, dagbrott med en konstgjord sjö och för den motorintresserade finns racingbanan Kinnekulle Ring.

Just kring midsommar brukar det strömma besökare till Hällekis säteri och den underbara lövskogen där Guckuskon blommar. På en mycket smal stig vandrar vi in bland träden. Att få se dessa fantastiska orkidéer i denna magisk vackra miljö är en mycket speciell upplevelse. Det är många besökare som rör sig utmed stigen. De flesta fotograferar blommorna men en del har pennor och skissblock med sig. Det är alldeles tyst. Måste man säga något så viskar man. Det passar sig inte att tala högt på en sådan här plats.

Det tar sin tid att smälta intrycken från orkidévandringen och när vi kommit ut ur skogen gör vi som de flesta andra: plockar fram matsäckskorgen!

Sedan fortsätter vi till Munkängarna. Under maj och juni blommar ramslöken här och täcker marken som en vit matta. Nu på Midsommardagen har ramslöken blommat över men doften ligger som ett mjukt hölje omkring oss. Förr var här slåtterängar som tillhörde Vadstena kloster och det är därför som platsen går under namnet Munkängarna. Från 1400-talet har ängarna tillhört både Hällekis och Råbäcks slott.

Vi följer stigen genom frodig grönska. Här finns nästan alla Sveriges lövträd representerade och fåglarna kvittrar. Stigen leder oss fram till en brant trappa som vi går upp för. Vid slutet av trappan ligger lilla Mörkeklevs grotta och ovanför denna grotta reser sig en raukliknande klippa som kallas ”Predikstolen” där man kan se hur berglagren ligger som i skivor.

Det är lika underbart här som i skogen där Guckuskon blommar men nu beger vi oss till en av Kinnekulles vackraste medeltidskyrkor, Västerplana kyrka som är tillägnad Jungfru Maria. Här finns en madonnaskulptur i lövträ från 1200-talet och en dopfunt i sandsten från 1100-talet. Tänk så många människor som har döpts i vårt land under de drygt 1000 år som Sverige har varit kristet. Midsommardagen är Johannes Döparens dag så det passar bra att stanna upp och tänka på dopet just denna dag. Det spelar ingen roll om du är döpt som barn eller vuxen. Dopet är en vattenstämpel som aldrig går bort och som bekräftar din tillhörighet till Jesus och den kristna gemenskapen.

Det har varit en underbar Midsommardag på det blommande berget. Vi lär komma tillbaka många gånger. Så packar vi ihop och åker hem till Värnamo igen.

Jeanette Hallgren Eklund