Byavandring lockade många hembygdsvänner

Vi tog oss längs kyrkvägen uppe i byn Ryd, sydväst om Skillingaryd, och stannade i ett skogsområde där det tidigare funnits ett torp. ”Skrattens” bodde här och CG Gustavsson berättade: 

”Amanda Skratt har ni säkert hört om, det finns många festliga historier om henne. Här föddes Amanda 1876. Två barn fanns tidigare här på torpet där ett barn 10,5 månader gammal svalt ihjäl. Pojken var ett bröstbarn och mamman hade inte mjölk till pojken. Man hade begravning här den 5 juni 1868. Då var det en kokerska som gjorde korngrötsmjölk och då var näste lille pojk här hemma, han var 3,5 år gammal och han åt ihjäl sig på gröten. Det finns en version på att gröten nog ändock inte var färdigkokt, ungen åt ihjäl sig på gröt på begravningsdagen av sin bror, och barn nummer två dog dagen efter. Här på torpet föddes senare ytterligare två pojkar och sedan Amanda. Amanda var den yngst listade och jag vet inte om det var Skrattens egna barn eller om man blivit vid henne. När jag och Jan (reds anm; Gunnargård) gick i skolan satt Amanda Skratt i ett fönster på Vilans bottenvåning i Åker och vinkade till oss skolbarn. Vi tyckte hon var en besynnerlig tant och frågan är om hon var riktigt som hon skulle i förståndet, det var troligen inte så. Men de två bröderna borde ha ättlingar här i vår omgivning men vi vet ingenting om dem. Amandas mor och far hette Märta Christina och Sven Anders, det tickar associationer till Wilhelm Mobergs utvandrarna, då han skrivit om ett utsvultet barn som åt ihjäl sig, är det från ”Skrattens”?

Anders Pehrsson från Eldebo har några berättelser när Amanda bodde på Vilan i Åker; ”Jag ska åka och handla, behöver Amanda någonting? Amanda reste sig i ställning och svarade; jag har vad jag behöver och himlavarvet blir ändå över”. Landshövdingen var på besök en gång på Vilan och han var inne och hälsade på Amanda som svarade ”jag ska höra med Länsstyrelsen”. Att höra med Länsstyrelsen var något Amanda ofta använde.

– Intill ”Skrattens” fanns ett vattenfall som torpet kunde använda till ett svarveri, så länge som det var vatten här kunde man försörja sig på det, annars var det att man gick omkring i gårdarna, vallade boskap och hjälpte till med övriga sysslor. ”Skrattens” var ett dagsverkstorp, berättar CG Gustavsson.

Vandringen gick vidare till Ragnarssons berömda en, kanske den största i världen?

– Enen är 18 meter hög och det är precis att jag räcker om, säger Allan innan vi går ner till hans förfäders gård. Här berättade Allan lite kort om gårdens ursprung och Bengt Andreasson från Ålaryd tog tillfället i akt att berätta om ungdomsåren i Ryd då man sladdade med bilar, tvåhjulade och rullade ut på åkern intill och att ”Det var Allan det”.

Allan kommenterar ungdomsåren: ”Jag vet vem som hetsade upp mig, det var någon som undrade om jag kunde köra på två hjul”.

Byavandringen i Ryd avrundades med att inta medhavda fikat i den ljumma sommarkvällen.