Vargavinter?

Mats Green och Alex Johansson beklagar sig över att bland annat Naturskyddsföreningen ifrågasätter regeringens ambition att kraftigt minska vargstammen. Insändarna skriver ”Rovdjursföreningen såväl som Naturskyddsföreningen behöver överge sin extremism i sina konstanta och reflexmässiga okynnesöverklaganden av alla beslut om rovdjursjakt”.

Tillfället de valt för sin insändare är väl vald. Återigen har en varg angripit en fårflock och två djur har dödats/avlivats. Varghonan som angrep fåren har skjutits.

Självfallet förstår jag ägarens frustration, men i likhet med oss människor uppskattar vargar snabbmat. Fåren är lätta bytesdjur och vad vi kan göra är öka tillsyn och stängsla in bättre. Detta kommer självfallet inte förhindra alla framtida vargattacker, men minska antalet. Länsstyrelsen är alerta och skyddsjakt en möjlighet.

Vad de moderata debattörerna inte tar upp är att regeringen aviserat att man vill halvera anslagen för ersättning för viltskador. Från dagens 57,8 miljoner kronor till 29,8 miljoner kronor 2028. Förslaget kan bara tolkas som att vargstammen skall minskas till 170 djur. För att fastställa talet 170 så beställde regeringen en utredning som skulle komma fram till denna låga siffra. Vad utredarna faktiskt kom fram till var ”för populationer i den lägre delen av 170–270-tröskeln visar våra simuleringar att migration kan utgöra en risk för att introducera nya skadliga variationer, vilket skulle kunna leda till minskad hälsa om inavel förblir hög”¹. Kanske en kryptisk slutsats, men på vanlig svenska betyder detta att 170 djur är alldeles för lite, men det var inte detta regeringen ville höra, så invändningarna lämnades därhän.

Fåravel är företagande och självfallet finns det risker. Inom andra verksamheter kallas det för svinn. Viltskadefonderna har varit ett verktyg för att skademinimera (minska risken). Det krävs en del pappersarbete med intyg och ersättningskrav, men utbetalningarna har verkställts.

Debattörerna fortsätter med ”De behöver också överge sitt Stockholmsfokus och sin nedlåtande och avfärdande syn på landsbygden”. Stockholmsfokus nämns som något dåligt. Kan det bero på att det är där våra folkvalda fattar sina beslut? Senaste mandatperioden har parlamentet dominerats av Tidöpolitiken och i så fall kan även jag hålla med om att det är något dåligt.

Naturskyddsföreningen har 230 000 medlemmar fördelade på 270 kretsar, det vill säga nästan en i varje kommun. Moderaterna har nästan 49 000 medlemmar och SD har 36 000 medlemmar.

Med andra ord så organiserar Naturskyddsföreningen dubbelt så många personer som de båda ytterhögerpartierna tillsammans, men riksdagsledamoten Mats Green ondgör sig över att Naturskyddsföreningen använder sig av sina demokratiska rättigheter.

Fjodor Eklund (V)