Natur

Boglös norra

Uppdaterad 8 mars, 2017 21:40 · Publicerad 7 mars, 2017 22:58

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Boglös.

Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från en plats som egentligen inte längre finns och vars historia för alltid är begraven på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i december månads sista dagar nåden år 2016.

Den vackra byn Boglös är en av de många byarna som utraderades och tömdes på boende och jordbrukare då artilleriskjutfältet kom till i början av 1900-talet.

På skylten ser man att gården Boglös norra en gång låg och sjöd av liv vid stranden av Boglösasjön.

Det som finns kvar idag är ruiner av husgrunder, jordkällare och växter som på den tiden hörde en trädgård till, exempelvis snöbär eller smällbär, ”Symphoricarpos albus”, bondsyrén eller syrén, ”Syringa vulgaris” samt olika arter av spiréa i spireasläktet ”Spiraea” som är ett växtsläkte i familjen rosväxter.

På andra sidan av vägen ligger den lilla uppdämda våtmark, eller lilla sjö, som kallas Viltvattnet och som kom till efter den stora branden torrsommaren år 1975, allt för att i framtiden, vid liknade storbränder, säkra vattentillgången till släckningsarbetet.

Detta lilla viltvatten, som är en uppdämning av Holmabäcken och Vasabäcken samt ytterligare nedströms rinner ihop med Movadsbäcken.

Idag är detta viltvatten en mycket vacker plats med en rik biologisk mångfald såsom bildens häckande sångsvanspar, som redan kommit på plats för 2017-års häckningssäsong.

Men här hittar man också den i Sverige fridlysta arten citronfläckad kärrtrollslända, ”Leucorrhinia pectoralis” och mycket, mycket mer.

Här ser man vägen ner till Boglösasjöns östra strand och samtidigt vägen fram till gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2, där Hjalmar Gustavsson och syskonen Sigfrid och Edit var de sista boende och som de tvingades lämna år 1939 då skjutfältet behövde utvidgas.

I bakgrunden, i öster, ser man Viltvattnet, som är en uppdämning av vattnet från Boglösasjöns utlopp.

Detta är vad som finns kvar av gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2, där Hjalmar Gustavsson och syskonen Sigfrid och Edit levde och blev de sista boende fram till år 1939.

Det är inte utan att jag känner närvaron av Hjalmar och syskonen Sigfrid och Edit som kraftfulla historiska vingslag vina genom luften, där jag står i resterna av deras kära hem, nu bara som en anonym stenhög.

Det är få, om ens någon, som idag finns kvar som minns och sanningar bleknar och historien genomgår förändringar, det är därför allas vårt gemensamma ansvar att se till att lokalhistorien inte glöms bort.

Den gamla jordkällaren i bakgrunden och stenhögen på vars krön jag står när jag tar bilden är vad som finns kvar från den gård och det liv, Boglös norras 149, inom byn Boglös, 1:6-2, som Hjalmar Gustavsson och syskonen Sigfrid och Edit lämnade år 1939 då skjutfältet utvidgades, det år då andra världskriget startade med Tysklands anfall mot Polen, den 1 september och som ledde till 6 års helvete för världens folk.

Den gamla jordkällaren är från den gård i Norra Boglös som Hjalmar Gustavsson och syskonen Sigfrid och Edit tvingades lämna år 1939.

Hjalmar hade tur, han fick köpa och flytta till en annan gård västerut i Hult där hans kusin, Bertil Tallhammar, sålde släktgården Västergården till Hjalmar och den gamla släktgården, Västergården i Hult, har tillhört samma släkt i ungefär 300 år.

Det finns mängder med spår av de människor som en gång levde inom det område som vi idag benämner Skillingaryds skjutfält och som är öde och enbart till för militären och militära övningar, dock förekommer en aktiv jaktförening som jagar både älg, rådjur och hare.

Här finns fortfarande en ganska bra stam av skogshare eller svenskhare, ”Lepus timidus”, men det var länge sedan, tyvärr, jag såg den vita pälsen dessa snöfattiga vintrar och kanske håller klimatet och evolutionen på att välja bort dessa med genen för vit päls för inte är det lätt att hålla sig gömd för varken jägare eller predatoer när man lyser vit en annars grön vintervärld.

Det är dock länge sedan som någon gick ut till denna jordkällare för att hämta något ätbart och jag vågar inte heller krypa in med risk för ras.

Bara 50 meter från Hjalmar, Sigfrid och Edits gård ligger en gammal asplåga där denna ovanliga svamp växer, den heter veckticka, på latin ”Antrodia pulvinascens”, och är i Sverige rödlistad som ”Nära hotad” eller ”NT”.

På samma asplåga som vecktickan växer hitta man dessa platt-tickor, på latin ”Ganoderma applanatum” eller ”Ganoderma lipsiense”, det beror på ”vem man frågar”.

Plattickan kan bli mellan 30-40 centimeter i diameter och har en hård, träaktig hattskorpa som först är vit, men sedan mognar till mörkt rödbrun.

Plattickan har använts vid framställning av fnöske, även om fnösktickan, ”Fomes fomentarius”, är den art som framför allt förknippas med fnösktillverkning.

Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.

Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden, nämligen eldslagning, sjukvård och kläder, men har främst förknippats med att göra upp och bevara eld.

För att göra upp eld med fnöske slår man gnistor med eldstål och flinta och bara en liten bit av fnösket används.

Fnösket rivs i kanten för en luddig yta som lättare fångar upp gnistorna och gnistorna samlas upp i fnösket, så att detta börjar glöda.

Det glödande fnösket läggs sedan gärna ihop med torrt gräs och bark i en näverrulle, därefter blåser man i näverrullen tills lågor slår upp.

Förutom vid eldslagning har fnöske haft ett antal andra användningsområden.

I den samiska folkmedicinen hade fnöske en given plats då bland annat små stycken av fnöske antändes och placerades på bölder eller ställen där man hade ont.

Detta kallades för att bränna tunder men tunder kunde också brännas utanför kroppen, på till exempelvis en sten eller ett träd.

Fnöske har också använts som blodstillande medel för sår och genom kapillärkraften sugs blodplasma upp i det torra fnösket och de röda blodkropparna koagulerar då snabbare.

Fnöske såldes på apoteken fram till 1900-talets början under namnet ”Fungus chirurgorum”.

Av det skinnliknande materialet fnöske gjorde man förr också kläder och på Livrustkammaren i Stockholm finns en mössa och en rock, som båda är tillverkade av fnöske.

De är från början av 1700-talet men ända in på 1900-talet tillverkades kläder av fnöske i Mellaneuropa.

Fnösktickan kan även användas till att färga garn och ullgarn betat med vinsten och tennsalt ger en guldbrun färg.

Inuti svampangripna träd bildas emellanåt långa vita mycelhudar, som ”brinner” lika långsamt som fnöske och dessa har då använts som stubintråd.

Fnöske har också använts för att torka fiskeflugor av samma skäl som det använts för blodstillning, med andra ord, för dess kapillärkraft, som har en starkt sugande förmåga.

Begreppet ”brinna som fnöske” finns belagt i svenska språket så långt tillbaka som år 1538 och ordet ”fnöske” härleds tillbaka till ordet ”fnusk” för ”murket trä”, och möjligen också tillbaka på det urnordiska ordet ”fnausk”.

Ordet har också härletts tillbaka till det isländska ”fnjóskr” och en vanlig teori är att ordet är av ljudhärmande, onomatopoetiskt, ursprung och syftar på ljudet vid förbränning.

Engelskan har lånat in franskan och talar om ordet ”amadou” men detta ord är inte äldre i skrift än år 1815, och användes vid introduktionen av den tyska produkten från fnöskefabrikerna.

Det franska ordet är härlett från ”amadouer” för ”att locka” och det anses leda tillbaka till fornnorskans ”mata” för ”mata”, ”föda”.

Fnöske brinner normalt inte och uttrycket ”det brinner som fnöske” är med andra ord felaktigt, istället glöder fnöske mycket bra och det är därför man använder det för att fånga upp de gnistor som bildas när man till exempel slår eld med flinta och stål.

Norr och nordväst om gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2, mellan sjöarna Boglösasjön och Bohultasjön ligger den fordom mycket vackra och exklusiva ”urskogen” som var en stor upplevelse att vandra i.

Idag är den mer eller mindre omöjlig att ta sig fram i på grund av stormarna Gudrun i januari år 2005 och Per i januari år 2007, men det betyder verkligen inte att dess biologiska värde har minskat, bilderna 13-15 ger ett tydligt exempel på detta.

Timmerticka, ”Antrodia sinuosa” växer här på en stor fallen gran, en granlåga, där fruktkroppen är resupinat.

Arten är en ettårig art, som kan bli mer än en meter lång, men som i tjocklek sällan överstiger en halv centimeter.

Porerna är kantiga till utdragna och uppslitsade, normalt 1-3 per millimeter, som unga vita, men efterhand åtminstone delvis mörknande till brunaktiga eller gråbruna.

Svampköttet är vitt, tunt, med bitter smak och tickan är löst fastväxt vid substratet, underlaget, och särskilt äldre exemplar kan lätt ”skalas av” i långa, sammanhängande sjok.

Arten växer på både gran och tall men enstaka fynd har även gjorts även på lövved.

Timmertickan förekommer både på bark och naken ved, samt har viss förkärlek för brända stockar och bearbetat virke och svampen verkar trivas både i öppen skog och mera slutna biotoper.

Under en gammal granlåga i naturskogen nordost om Boglösasjön, cirka 75 meter norr om gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2 växter detta som jag tror är en myxomycet eller på svenska en slemsvamp, gissningsvis arten ”Trichia favoginea”, ”Physarum utriculare” eller ”Physarum cinereum”, samtliga tre arter saknar svenskt namn.

Ni som vet bättre hör av er så vi kan lösa gåtan!

Brandticka, ”Pycnoporellus fulgens”, är en riktigt orangeröd färgklick i skogen och det är en svamp som man inte kan missa.

Oftast finns den som här på bilden på granlågor, men arten har även hittats på tall, björk och asp och det verkar som om klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, måste ha rötat stocken innan brandtickan kan trivas.

Brandtickan är hattbildande till resupinat, det vill säga, helt fastvuxen vid underlaget med sin ovansida och har en fint luden hatt i de fall den är hattbildande.

Den enda tänkbara förväxlingsarten till brandtickan är den likaledes röda cinnobertickan, ”Pycnoporus cinnabarinus”, men den senare är en lövvedsart som växer i öppna lägen.

Om man är osäker droppar man lite KOH, kaliumhydroxid, på svampen, varvid cinnobertickan då blir svart, medan brandtickan istället blir röd.

Brandtickan har betraktats som otroligt sällsynt, men den verkar vara på frammarsch då den har hittats lite oftare under de senaste åren.

På Naturhistoriska Riksmuseet Museet i Stockholm har man den första insamlingen och tillika typexemplaret av brandticka, insamlad av Mats Adolf Lindblad i september år 1842 i Kullersta skog, Wallby socken, Södermanland.

Det dröjde ytterligare tio år innan Elias Fries beskrev arten, på Mats Adolf Lindblad fynd från år 1842, och då som ”Hydnum fulgens”, vilket idag är korrigerat till ”Pycnoporellus fulgens”.

Brandtickan verkar ha sitt starkaste fäste i Södermanland, men det finns även kollekt insamlade från Småland, Östergötland, Närke, Uppland och Västmanland.

Ticksläktet ”Pycnoporellus” har i Sverige två olika arter, brandticka och storporig brandticka och båda är mycket vackra och iögonenfallande svampar.

De kännetecknas av att de är färgade i rött och orange, en av dem är resupinat och en av dem är resupinat till hattbildande, och om man droppar KOH, kaliumhydroxid, på fruktkropparna så blir de rödfärgade.

Klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, bildar i allmänhet tydliga, konsolformiga eller hovlika hattar, men kan i undantagsfall vara mer oregelbunden och ibland helt resupinat.

Fruktkropparna kan bli flera decimeter breda och mer än decimetertjocka, och ovansidans krusta är på yngre exemplar täckt av en kådliknande substans som smälter och ”kokar” i kontakt med en eldslåga.

De vågräta gnagen i björkstammen till vänster om klibbtickorna är gjorda av arten bredhalsad varvsfluga, ”Hylecoetus dermestoides”, som är en insekt tillhörhörande skalbaggsfamiljen varvsflugor.

Klibbtickan är vanligtvis zonerad i orange, röda eller rödbruna partier, men i de inre delarna är den ofta mörkare gråaktig till nästan svart.

Klibbtickan växer på ett stort antal olika substrat, och finns både på död ved och levande träd och i det sistnämnda fallet gärna i anslutning till stamskador.

Vanligast är arten på gran, men frekvent även som här på björk, al och tall.

Eldticka, ”Phellinus igniarius”, är allmän i hela Sverige och växer parasitiskt på björkar och andra lövträd, till exempel oxlar, pilar och alar, där den orsakar svår röta.

De fleråriga, mycket hårda fruktkropparna, som sitter löst fastvuxna på trädstammarna, blir mellan 5–20 centimeter breda och mellan 2–12 centimeter tjocka.

Dessa är först knölformiga men blir så småningom hov- eller konsollika och fruktkroppens ovansida är grå till svart med koncentriska fåror och sprickor medan porlagret är rödbrunt.

Eldticka, ”Phellinus igniarius”, visar stor variation i utseende och färg, och ett flertal närstående arter har beskrivits.

Artens fruktkroppar brinner mycket långsamt, och förr användes den till att under natten hålla spisens eld vid liv, därav namnet eldticka.

Svampen grönskål har genom sitt mycel grönfärgat denna bit ved i naturskogen alldeles norr om gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2.

Grönskål, ”Chlorociboria aeruginascens”, är en sporsäcksvamp som växer på murken ved av lövträd och den hör till gruppen skålsvampar och har ärggröna skålliknande eller fatliknande fruktkroppar.

Arten växer på murken ved av lövträd och fruktkropparna kommer från vår till höst.

Klibbtickor på granlågor i naturskogen alldeles norr om Boglösasjön och norr om gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2.

Efter över hundra år av ett minimalt skogsbruk, regelbundet återkommande bränder, upprepade skador via artilleriskjutningar och militär terrängkörning rymmer Skillingaryds skjutfält mycket stora naturvärden.

Det mest värdefulla finns i den stora torra, öppna ljungheden samt den slutna ”västliga taigaskogen” där jag bland annat rörde mig när jag fotograferade inför denna natur- och kulturkrönika.

Här ryms en mycket stor biologisk mångfald med allt från vackert gröna sandödlor och soldyrkande insekter såsom grön och brun sandjägare till sällsynta trädlevande lavar såsom lunglav och skrovellav, stilfullt lysande röda brandtickor till rara tretåiga hackspettar, skönsjungande trädlärkor och bubblande orrar.

Naturskogen alldeles norr om Boglösasjön och norr om gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2.

Granuppslag i naturskogen alldeles norr om Boglösasjön och norr om gården Boglös norra, 149, inom byn Boglös, 1:6-2.

Skogen kommer så sakta tillbaka men det kommer att ta mycket tid innan det blir en ny naturskog på platsen efter stormarna Gudrun och Per som gick bärsärkagång här för ungefär 10 år sedan.