Miia ”En del av Skillingaryds historia” fyller 60
Efter att ha levt ett hårt liv och varit bostadslös under många år kom Miia Anserén utslagen från samhället och mycket hårt ansatt av livet till Skillingaryd för snart 30 år sen för att skapa sig ett nytt liv på väg in i samhället igen.
Nu när hon fyller 60 den 18 juni kan man konstatera att det varit tuffa år för Miia med hårt arbete och motstånd från många håll på vägen. Men ser man tillbaka så kan man knappt säga något annat än att hon har lyckats, och själv säger hon det varit värt allt slit.
Idag arbetar hon som ekonomisk utredare i kommunen och hjälper privatpersoner som är boende i kommunen som har ekonomiska problem de inte klarar att hantera själv och denna tillfälliga extrahjälp ligger utanför ramen för den traditionella skuldsanering och skuldrådgivning kommunen enligt lag är skyldig tillhandahålla invånarna.
– Alla privathushåll i kommunen är välkomna att själva personligen höra av sig till enheten som även arbetar förebyggande med andra projekt. Verksamheten bygger på stort eget ansvar från kundens sida, berättar hon.
Arbetet som utredare påbörjades på kommunledningskontoret redan 2003 och Miia var då så inställd på att hjälpa dessa människor att hon tog på sig alldeles för mycket jobb vilket resulterade i att då hon när hon slutade 2006 hade gått in i väggen och aldrig mera ville jobba som utredare igen.
Om vi går tillbaka till sekelskiftet och utgår därifrån så har Miia gått sex år i högskolan och utbildat sig först till socionom och sedan gått en chefsutbildning avsedd för chefer i kommun och landsting, 60 poäng. Miia fördjupade sig sen i psykologi och skapade ett arbete om ”Psykosocial stress – ur ett arbetsledarperspektiv” som Miia varit ute med och föreläst om för chefer och personal på både flygflottiljen F7, Skattekontoret, CSN, Arbetsförmedlingen med flera ställen och fått mycket goda vitsord om att de tycker fler borde få ta del av det arbetet. Därefter har berömmet fortsatt hagla över Miia som på liknande sätt gjort 22 andra vetenskapliga arbeten såsom ”Barns psykiska hälsa”, ”Personliga Ombud”, ”Det balanserade styrkortet”, ”Hasselakollektivet”, ”Amfetaminmissbruk”, ”Haschpsykoser” med flera.
Före tiden för utredningsarbetet som varade 2003 till 2006 då Miia gick in i väggen var hon ute och föreläste både inom och utanför länet. Föreläsningarna handlade då om ”Skadeverkningar av missbruk” och var kraftiga tretimmars föreläsningar. Miia genomförde ett 60-tal besök på gymnasieskolor och talade om elva specifika beroendeframkallande preparat så som cigaretter, alkohol, hasch, amfetamin, kokain, LSD, ecstasy heroin, krypton, Kat och GHB där Miia metodiskt pekade ut på vilket sätt skador uppstår vid användning av dessa droger. Detta har varit uppskattat av många skolor dit Miia flertalet gånger återkommit. Bland annat har Miia föreläst för socionomerna på högskolan i fem terminer och en av eleverna uttryckte sig så här citat: ”Detta var det bästa hittills, under utbildningstiden”.
Strax innan Miia gick in i väggen då hon arbetade som utredare på kommunledningskontoret 2003–2006 fick hon 2004 erbjudande om att vara med i en bok om Skillingaryds historia. Den skulle skildra 14 personligheter som satt sin prägel i Skillingaryd och skulle varvas med tankar och funderingar från författaren själv. Det Miia är mest ledsen över i boken är en sak som inte fick komma med. Miia fick lov att lyfta fram tre personer som betytt mycket för henne men hade velat lyfta fram Kerstin och Ola Svensson också som hjälpt henne mycket då vännen David dog 1994.
Författaren till boken, Carl-Johan Svensson är uppvuxen i Skillingaryd och var då boken skrevs doktorand i historiedidaktik. Boken ”Personporträtt och funderingar” är hans första bok och finns möjligtvis ännu på biblioteket i Vaggeryd kommun.
2006 då Miia bestämt sig för att aldrig mer arbeta som utredare blev hon efter att hon slutat på kommunen erbjuden att utföra ett vetenskapligt arbete på Värnamo Folkhögskola. Det var tack vare Miias chefsutbildning och vetenskapliga arbeten som denna chans kom.
– Arbetet skulle gå ut på att skapa ett historiskt rum, HR. Jag fick ur eget huvud skapa HR vilket bland annat innebar att fotografera texten i alla böcker som höll på att gå sönder, berättar hon.
För att kunna rädda historien och för att man skulle kunna se resultatet i datorer såväl årsredovisningar som elevkårsårsböcker men också alla motioner och beslut som finns på landstingsarkivet återstod ett gigantiskt fotoarbete av Miia.
Rektor Thor Fossland skrev då hon slutade att förutom att projektet bestått av att dokumentera skolans historiska material rörande åren 1868-1988 så är HR nu skolans nya kunskapskälla och ett unikt projekt som övergår till en permanent resurs för skolan som saknar motstycke i folkbildningsvärlden. Han skriver fortsatt att Miia utfört ett 20-tal föreläsningar om HR vid Vernissagen och att Miia har utfört ett arbete som kräver engagemang, noggrannhet, uthållighet och envishet samt en stor logistisk förmåga och att Miia på ett utomordentligt sätt har tagit sig ann uppdraget och genom ett enträget, tålmodigt och envist arbetssätt har hon skapat Historiska Rummet.
– Det är med stolthet, skriver rektor Fossland , som skolan utbringar VILKET KANONJOBB DU HAR GJORT MIIA, GRATTIS DU ÄR VÄL VÄRD ALL BEUNDRAN.
Miia själv säger att hon är stolt över att få ha varit med om att skapa något sådant för eftervärlden. Arbetet ligger digitalt förvarat på Folkrörelse- och Landstingsarkivet.
Efter arbetet på Folkhögskolan har Miia gått tillbaka till att utöva föreläsningar om skadeverkningar igen några år och fick frågan ibland om varför hon inte ville arbeta som utredare. Men hon svarade varje gång att, har man gått in i väggen så har man.
Men ingen är sämre än att man kan ändra sig. Plötsligt en dag fick Miia lust att göra utredningar igen.
– Ja, jag fick tillbaka både lusten och chansen att bygga vidare på och stabilisera verksamheten med ekonomisk utredning och jag har idag byggt upp verksamheten på ett sätt så jag är mera vaksam för att inte bränna ut mig, säger hon.
– Idag arbetar jag på ett sätt som fungerar utifrån mina egna specifika förutsättningar och jag arbetar under en ledning som känt mig sedan många år vilket också skapar trygghet. Det ger framtidstro. Mottot lyder idag. ”Det är bättre att hjälpa en än att hjälpa ingen”. Det är också skönt nu när man fyller 60 att veta att man fortfarande kan vara till nytta och hjälpa människor.