Åkulla bokskogar norr om Falkenberg
Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Åkulla bokskogar norr om Falkenberg.
Åkulla bokskogar norr om Falkenberg, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från ett jättestort bokskogsområde med mycket speciell biologisk, historisk och kulturell mångfald.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den tredje augustiveckan året 2017.
Åkulla bokskogar är ett femtio kvadratkilometer stort naturområde som ligger i det inre av Halland i den triangel som Varberg, Falkenberg och Ullared bildar.
Inom området finns ett tjugotal sjöar och tolv naturreservat och idag anses det vara ett av Sveriges främsta bokskogsområden med tanke på den rikedom av ovanliga och hotade arter som finns där.
Tio av Åkullaområdets naturreservat bildades på 1970-talet, främst för att bevara bokskogarna för friluftslivet och Åkulla Bokskogar Intresseförening har genom ett LEADER-projekt anlagt 12 strövstigar i området och 10 av stigarna är sammanlänkade vilket gör att man med lätthet kan ta sig runt i området.
Stigarna är olika långa, mellan 1,6-6 kilometer långa, och har en totallängd av hela 66 kilometer.
Åkulla Bokskogar Intresseförening som är en intresseförening utan ekonomiska muskler, har tack vare stora insatser av frivilliga och genom samarbete med Länsstyrelsen lyckats anlägga dessa stigar.
Underhållet av stigarna görs under årets alla månader och är möjligt tack vare bidrag från bland annat Varbergs Sparbanksstiftelse.
Föreningen försöker hela tiden utveckla området men har alltid i åtanke att göra den fantastiska naturen tillgänglig för allmänheten samtidigt som man går varsamt fram för att bevara naturen för kommande generationer.
I Åkulla bokskogar finns både möjlighet till övernattning, mat och aktiviteter samt att besöka små unika museer hos privatpersoner och även Hallandsleden löper genom området.
Åkulla bokskogar har en lång säsong från tidig vår till sen höst, och även under vinterhalvåret är området i hög grad levande.
Vintertid är skidspåren med konstsnö vid Åkulla Friluftsgård en populär aktivitet för både proffsåkare och amatörer och området utvecklas ständigt för att uppfylla den moderna människans önskemål på ett inbjudande och enkelt sätt.
Dessa underbart vackra och informativa tavlor träffar man på lite varstans i bokskogen och det går bara inte att låta bli att stanna upp för att läsa och lära samt vässa öron och ögon för vilken biologisk mångfald som tavlorna upplyser vandraren om.
Här är man välkommen till Långanskogen.
Långanskogen är länets största sammanhängande alsumpskog och i den täta, dunkla, fuktiga skogen lever många sällsynta arter av framförallt mossor och lavar.
Att vandra i Långanskogen ger en känsla av att vistas i en djungel men det är bitvis svårframkomligt och mycket blött på marken.
Klibbalarna i Långanskogen står på så kallade socklar som består av rötter som bildar ett nätverk som ”bär upp” stammen och sumpskogen är en perfekt miljö för mossor och lavar, kryptogamer.
Många kryptogamer är krävande arter som endast finns i mycket specifika miljöer och exempel på ovanliga arter i reservatet Långanskogen är örlav, ”Hypotrachyna revoluta”, mussellav, ”Normandina pulchella” och mossan brynia, ”Bryhnia scabrida”, som är rödlistad som Sårbar, VU.
Brynia förekommer sällsynt i sydvästra Sverige och Uppland men arten har dock inte återfunnits på sina två uppländska lokaler sedan de hittades och anses där som regionalt utdöda.
Antalet reproduktiva individer av arten brynia skattas till 600, mellan 300-1300, och antalet lokalområden i landet skattas till 20.
Åter till Långanskogen, dunmossan som finns här är en sällsynt och hotad art som bara kan växa vid mineralrika källflöden och den är en indikatorart för den här typen av miljö.
Det betyder att där man hittar dunmossan vet man att det finns källflöden där grundvatten konstant tränger fram ur marken.
I den frodiga sumpskogen finns en intressant flora med arter som dvärghäxört, ”Circaea alpina”, gullpudra, ”Chrysosplenium alternifolium”, och ormbär, ”Paris quadrifolia”.
Den rikliga förekomsten av död ved bidrar också till den biologiska mångfalden i reservatet och fåglar, som exempelvis mindre hackspett, förr ”Dendrocopos minor”, numera ”Dryobates minor”, söker efter föda i de murkna trädstammarna.
Välkommen till ett av Sveriges främsta bokskogsområden, Åkulla bokskogar, som är samlingsnamnet på ett tiotal snarlika naturreservat som ligger i ett och samma område.
Här finns det mesta såsom vandringsleder, badplatser, skidspår, kaféer, restauranger och boende, det vill säga ett paradis för den som vill njuta av natur och friluftsliv.
Här kan den friluftsintresserade lätt spendera flera timmar eller dagar och vintertid är det längdskidåkning som gäller.
I området finns hela 20 sjöar som totalt upptar cirka en femtedel av områdets yta.
Området är också perfekt för den som vill vandra, här finns nämligen 12 strövstigar som har skapats av intresseföreningen Åkulla bokskogar och Länsstyrelsen.
Stigarna är sammanlänkade och är totalt 66 kilometer, de är olika svåra och var och en kan välja det som passar en själv bäst.
Den tuffaste vandringen är Skogsbostigen, en runda som är 5,5 kilometer lång och går upp på fem av de sex branta kullarna i naturreservatet Skogsbo, belöningen blir milsvida utsikter och fascinerande skogsmiljöer.
Stigarna är uppmärkta med ekstolpar med röd plakett med texten ”Åkulla bokskogar”, ett boklöv samt ett vitt band, se min bild 6 i krönikan.
Sammanlänkningarna mellan strövstigarna har samma märkning fast ett gult band och på http://akullabokskogar.nu/ kan man ladda ner kartor till strövstigarna i PDF-format.
Genom området passerar även Hallandsleden.
På stenar och klipphällar i reservatet Toppbjär finns spännande texter inristade och det var godsägaren och riksdagsmannen Alfred Bexell som i slutet av 1800-talet lät hugga in texterna.
De kallas för ”Bexells talande stenar” och man tror att Bexell ville förmedla sin livsfilosofi till framtida generationer, men det finns också många namn inristade som tillhör allt från presidenter, kungar, filosofer och vetenskapsmän till skojare och andra personligheter.
När du besöker Åkulla bokskogar kan du få uppleva många av sjöarnas och skogarnas särskilda karaktärsfåglar som kan vara fiskgjuse, ”Pandion haliaetus”, storlom, ”Gavia arctica”, skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, skogsduva, ”Columba oenas”, eller mindre hackspett, ”Dryobates minor”.
I de öppna markerna hörs tranans, ”Grus grus”, trumpetande över nejden under vår och försommar.
Riktigt gamla träd kan du hitta framför allt i reservaten Skogsbo, Näsnabben och Valaklitt och träden är täckta av sällsynta mossor och lavar, som i en mystisk mosaik.
Här är man välkommen till Skogsbo.
Skogsbo är det till ytan största reservatet inom Åkulla bokskogar och genom reservatet går vandringsleden Skogsbostigen, en runda på 5,5 kilometer som har en sammanlagd stigning på 250 höjdmeter.
Detta kan mycket väl vara Hallands mest krävande vandringsled eftersom den går upp på fem av reservatets sex branta kullar, så glöm inte vattenflaskan och räkna med några timmars tuff motion, men belöningen blir milsvida utsikter och fascinerande skogsmiljöer.
Bokskogen i Skogsbo är trots detta lättframkomlig och trevlig att vandra i och det är särskilt vackert på våren när boken slår ut och dess skira grönska breder ut sig.
Om sommaren är det lummigt och svalt i bokskogen och på hösten visar skogen sin färgprakt när bladen övergår i gult och rött så skogen ser ut att stå i brand.
I Skogsbo är Byaberget, med sina 130 meter över havet, den högsta punkten, och Djupeåsen når 75 meter över omgivningen och är bevuxen med gammal bokskog.
Hiaklitten är en annan höjd som höjer sig cirka 60 meter över omgivningen och har mycket branta sluttningar och mellan höjderna finns betesmarker, hagmarkspräglad skog och klibbalstrandskog vilket bidrar till den spännande variationen inom området.
I området har hittats inte mindre än 87 rödlistade eller regionalt intressanta arter, den största delen lavar och mossor.
Byabergets södra sluttning, kallad Ramlaklitten, är en brant bergskam som hyser speciellt stor artrikedom och här finns blockrika rasbranter med bland annat lind, ”Tilia cordata”, och här häckar den sällsynta mindre hackspetten, ”Dryobates minor”, men även skogsduva, ”Columba oenas”, och nötkråka, ”Nucifraga caryocatactes”, har setts här.
På Holma ö, en halvö utstickande i Byasjön, kan man se rester av en medeltida borg, Truedsholm, borgen uppfördes sannolikt vid medeltidens slut och runt borgruinen finns öppen betesmark med spridda träddungar.
Den utgjorde en viktig försvarsanläggning i det dåtida danska riket och härifrån kunde en färdväg mellan kusten och skogsbygden bevakas.
Reservat som för närvarande ingår i området Åkulla bokskogar:
En röd glada, ”Milvus milvus”, synar av jordbruksmarkerna efter byte i närheten av godset Ästad inom området Åkulla bokskogar.
Under 1970-talet var den röda gladan på väg att försvinna som häckfågel i Sverige men mycket tack vare projektet Projekt Glada, initierat av Världsnaturfonden, så är arten numera relativt vanlig i framför allt Skåne.
Enligt Sveriges ornitologiska förening fanns det år 2009 cirka 1950 par i Sverige, varav 1800 par i Skåne, men till år 2015 ökade antalet ytterligare till cirka 3000 häckande par i landet.
Röd glada trivs i omväxlande och kuperat landskap med både skog och öppen mark och närhet till sjöar, precis som här inom Åkulla bokskogar, och arten bygger gärna sitt bo i skogsbryn.
Gladan kan stjäla föda från andra rovfåglar genom att förfölja och slå mot dem så att de tappar sitt byte men spanar också gärna längs de större vägarna efter trafikdödade djur.
Arten är en god segelflygare och manövrerar skickligt genom att vrida på stjärten och vingarna i olika vinklar.
Delar av populationen stannar i Sverige året runt medan andra flyttar till Medelhavet över vintern och återvänder kring månadsskiftet mars-april.
Röd glada är Skånes landskapsfågel.
Saffranskamskivling eller Orange kamskivling, ”Amanita crocea”, en art som växer på marken i björkskog men även i hagmark och ängsgranskog tillsammans med björk, sällan med gran och finns även tillsammans med fjällbjörk.
Gul rottryffel, ”Scleroderma citrinum”, finns på mager mark i ädellövskog och blandskog, ofta vid stubbar och trädbaser tillsammans med ek och björk.
När man hör ordet tryffel är det lätt att tro att det handlar om en delikatess men vissa tryfflar är oätliga eller giftiga och hit hör gruppen rottryfflar.
Rottryfflarna kan ge magsmärtor och illamående medan de kulinariska tryfflarna oftast växer i Mellaneuropa men sommartryffeln, ”Tuber aestivum”, som växer på Gotland och Stjärnhovstryffel, ”Choiromyces meandriformis”, som bland annat växer vid orten Stjärnhov i Sörmland och i ett område vid Linköping i Östergötland, är delikatesser och används som kryddor.
Gul rottryffel, som i början är helt eller delvis dold i jorden, är knöllik och ofta försedd med en skaftlik bas från vilken kraftiga, greniga mycelietrådar utgår.
Fruktkroppen är nästan läderartad och slutligen oregelbundet sönderbristande och det vetenskapliga namnet kommer från grekiska ordet ”skleros” för ”hård” och ”derma” för ”hud”.
Rottryfflar är ett svampsläkte som på latin heter ”Scleroderma” och detta släkte består av cirka 25 arter över hela världen och ingår i familjen ”Sclerodermataceae”.
Rovfjäril, ”Pieris rapae”, är en art i familjen vitfjärilar och förekommer i hela Sverige, Europa, Nordafrika och Asien, samt är även införd i Nordamerika.
Den liknar kålfjäril men är mindre och har ett vingspann på mellan 42-50 millimeter.
Arten förekommer på ängsmark samt i trädgårdar och förekommer i 2 till 3 generationer per år.
Larven lever på korsblommiga växter och kan vid massförekomst skada exempelvis kål, rovor, raps och senap.
De mörka rovfjärilarna är oftast de som är hanar och de ljusa är honor, vilket bör innebära att bilden visar en hona.
Vitgul flugsvamp, ”Amanita citrina”, har en hatt som är vitgul och ofta har oregelbundna hylleplättar som snart faller bort.
Foten har en gulvit hängande ring och en uppsvälld och kantad fotbas, svampen luktar som rå potatis och smaken är obehaglig.
Vitgul flugsvamp, ”Amanita citrina”, är inte dödligt giftig som till exempel vit eller lömsk flugsvamp men däremot producerar arten bufotenin, C12H16N2O.
Påverkan av bufotenin liknar det som digitalis ger och kan blockera signalsubstansen serotonin, vilket ger oregelbunden puls.
Bufotenin verkar också kraftigt kärlsammandragande, vilket ger förhöjt blodtryck men har ingen användning inom modern medicin, bortsett från att det använts experimentellt för att framkalla psykoser i forskningssammanhang.
Ämnets namn bufotenin kommer från det latinska namnet för padda, ”Bufo bufo”.
Luden vitriska, ”Lactifluus vellereus”, växer på marken i löv- och blandskog, helst, precis som här, i bok- och ekskog.
Luden vitriska, ”Lactifluus vellereus”, och slät vitriska, ”Lactarius piperatus”, tillhör riskor som ska undvikas då det är svårt att bli av med den skarpa smaken.
Andra riskor som ska undvikas är doftriska eller kokosriska, ”Lactarius glyciosmus”, och mörk doftriska eller mörk kokosriska, ”Lactarius mammosus”, då den skarpa smaken följer med och kanske inte alla gillar den, lakritsriska, ”Lactarius helvus”, är svagt giftig och milt laxerande samt svartriska, ”Lactarius turpis”, som är giftig och cancerogen.
Ametistskivling, ”Laccaria amethystina”, till vänster, ansågs förr vara betraktad som ätlig, men har senare konstaterats innehålla arsenik och därför är den inte att rekommendera som matsvamp samt bokkremla, ” Russula mairei”, till höger, som växer på marken i bokskogar och parker och är knuten till trädet bok.
Bokkremla, ”Russula mairei”, innehåller med största sannolikhet tarmkanalgifter som ger gastrointestinala syndrom inklusive, bland annat illamående, kräkningar, diarré och mag- och tarmkramper.
I några fall är symptomen snarlika dem som man får av svampar med cellgifter men huvudskillnaden är att deras toxiner är snabbverkande i motsats till dem som finns hos de dödligt giftiga.
Vissa av dessa arter kan ge illamående, kräkningar och diarré under åtskilliga dagar men dödlighet är relativt sällsynt och är då förenad med dehydration, det vill säga, uttorkning och elektrolytisk obalans, orsakade av kräkningar och diarré, speciellt om de drabbade är försvagade, mycket unga eller mycket gamla.
Återställda vätskevärden och en ändamålsenlig medicinsk hjälp gör att man oftast lyckas förhindra svåra konsekvenser.
Kemin hos de toxiner, som är ansvariga för denna typ av svampförgiftningar, är för närvarande dåligt kända, men man misstänker att de är relaterade till ovanliga sockerämnen, aminosyror, peptider, hartser och kådor.
Deras giftverkan orsakar irritation på slemhinnor i mage och tarmar och förändrar vätske- och elektrolytbalansen men inga dödsfall eller permanenta skador är med säkerhet dokumenterade.
De aktivt giftiga ämnena i de olika svamparterna är fortfarande helt eller delvis okända.
Symptom på dessa gifter är ont i magen, illamående, kräkningar, diarré, och huvudvärk och dessa symptom börjar i regel efter 30 minuter till 4 timmar, ibland upp till 8 timmar efter måltiden.
De kan dock variera, beroende på ålder, kroppsvikt och fysisk kondition och barn, äldre och sjukliga brukar drabbas hårdare.
Normalt avtar effekterna efter från några timmar till 1-2 dagar beroende på mängd och vilka arter som ätits.
Här är jag lite osäker men säger ändå att det som visas på min bild är en atypisk bokticka, ”Inonotus nodulosus”, som växer på bark på liggande stammar och grenar av bok i bokskog och blandskog samt ger upphov till vitröta.
Bokticka, ”Inonotus nodulosus”, kan vara resupinat, otydligt kuddlik eller ha knöllika, dåligt utvecklade hattar och dessa kan bli upp till 2 centimeter breda och ungefär lika tjocka, har brunaktig, finluden till sträv ovansida, och förekommer vanligen väl spridda på en i huvudsak resupinat fruktkropp.
Bokticka, ”Inonotus nodulosus”, har kantiga porer, 1-4 per millimeter, oregelbundna eller utdragna, kanelbruna till rostbruna, ofta med silverartat skimmer och köttet och det något tunnare rörlagret har likartad rostbrun färg.
Arten växer på död ved av bok, helst på barken och finns både i naturliga bokskogar och i kulturmiljöer med planterade träd och är tämligen allmän.
Boktickan kan förväxlas med altickan, ”Inonotus radiatus”, som i sällsynta fall också kan växa på bok, men denna är vanligen mer tydligt hattbildande och kan mikroskopiskt avgränsas genom att hymeniets borst, setae, i motsats till boktickans är böjda i toppen.