Bålastugan och Munkakyrkan i Årstad

Bålastugan och Munkakyrkan i Årstad, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder med intressanta minnen från järnåldern, vikingatiden och 1600-talet, inklusive Falkenbergs historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, 5 dagar från september månad anno 2018 efter Kristus.

Skylten säger, ”Ekomuseum Bålastugan Munkakyrkan”, och denna spännande plats ligger i det lilla charmiga samhället Årstad, en liten bit öster om Falkenberg.

Årstad/Allberg, en mil från Falkenberg, är en liten charmig ort med en fantastisk utsikt, högt uppe på en ås som är en moränrygg.

Här har man utsikt över landskapet som vetter ner mot kusten, från Falkenberg kommer man till Årstad på väg 150 via den så kallade Årstadrakan förbi Allberg.

Trakten är naturskön med fina rekreationsområden, det är nära till fotbollsplaner och till fiskevatten i Ätran.

I tätorten finns en kooperativ förskola och Årstadskolan som är en F-5-skola, närmaste skola för högstadieelever är Söderskolan i Heberg som är en F-9-skola.

Bussen till Falkenberg tar 20 minuter och man tar sig med bil till stationen på en kvart.

Tätorten består till stor del av villor som byggts på 1900-talet på sluttningen väster om den stora kyrkan från 1890-talet, som i sin tur ligger högt och är ett landmärke i omgivningen.

Husen är en blandning av gammalt och sådant som är byggt till och med 1980-talet.

Närmaste matvarubutik finns vid Netto vid södra infarten till Falkenberg, dit är det ungefär nio kilometer.

I Heberg finns också en del butiker, bland annat Laxbutiken som är en restaurang och delikatessbutik och i Allberg finns handelsträdgården Gödastorps Grönt.

Årstad har varit centralort i Årstad härad som omfattade det som nu är södra Falkenbergs kommun och västra Hylte kommun men Årstad var också en egen socken med medeltida ursprung, den äldsta kyrkan var från 1100-talet.

Före kommunreformen år 1971 var Årstad en egen landskommun och flera av sevärdheterna i Ätradalens Ekomuseum finns i Årstad socken.

En av dem är en domarring från järnålder-vikingatid som med sina 32 stenar är en av de största i Halland.

Heberg var fram till år 1906 tingsplats för Årstads härad vars tingsbord nu förvaras i Bålastugan, den ryggåsstuga som ligger intill domarringen, platser som denna krönika handlar om.

I Blixtorp finns fynd från forntiden och Herrgården Sannarp är en annan markering från historien, det är en sätesgård sedan år 1580 med dramatisk historia som numera ägs och brukas av familjen Treschow.

I Årstad ligger tre besöksmål som finns med i Falkenbergs Ekomuseumsguide, dessa är förutom domarringen och Bålastugan i Årstad även Dockhuset, en värld i miniatyr.

Skylten säger:

Munkakyrka – den stenrika domarringen i Årstad.

Framför er finns en domarring av ovanlig storlek, den består av 29 stenar och är till formen rektangulär med rundade sidor.

De allra flesta domarringar i landet är betydligt mindre, med fem, sju eller nio stenar i en vid cirkel.

Domarringar är förhistoriska gravar, vanliga under hela järnålderns och inom arkeologin räknas de främst till folkvandringstid, en period under järnåldern som varade mellan omkring 400-550 efter Kristus.

De förekommer i hela södra Sverige men rikligast i ett stråk genom Halland, norr Småland och Västergötland.

Från bål till grav

En del forskare tror att stora stensättningar som denna hör till de allra äldsta, kanske redan från tiden kring Kristi födelse.

Man kan tänka sig domarringarna som början på en lång tradition.

Under järnåldern brände man sina döda på bål och benresterna lades därefter i en urna eller en grop i marken och placerades ofta i mitten av graven, ibland intill någon av kantstenarna.

Var brandgraven efter den döde i Munkakyrkan finns, är än så länge en gåta ty graven har aldrig blivit utgrävd av arkeologer.

Folkliga myter och fantasi

Platser som den här sätter igång människors fantasi, det förstår man av alla sägner och myter om domarringar och skeppssättningar, enligt gammal folktro var de forna tiders tingsplatser.

Med en domare på varje sten kunde ingen tvistefråga bli oavgjord och det skulle vara anledningen till att stenarna är udda till antalet.

En annan vanlig uppfattning var att krigare förr utkämpade dueller i stensättningar som den här, för att lösa olika tvister, platserna kallades då för valplatser.

Var det kanske det en skeppssättning

Det fanns en gång ett storartat monument som kallades för Stenkyrka, knappt en mil från Årstad.

Det låg vid Sannagård norr om Ätran, på dagens golfbana, och bestod av klumpformiga stenar som bildade en oval.

Under 1800-talet odlades det bort, men namnet levde vidare och åkermarken kallades för Stenkyrkogärdet eller Munkakyrka.

Arkeologer har senare kunnat visa att monumentet bestod av 20 glest stående klumpstenar och var minst 45 x 14 meter stort. Det kan ha haft formen av en skeppssättning.

Munkakyrkan här i Årstad är ungefär lika bred och cirka 25 meter lång, med glest stående klumpstenar och kanske är detta resterna av ett liknande monument och att det ursprungligen varit en skeppssättning.

Årstads Hembygdsförening förvaltar Bålastugan i Årstad och i stugan finns ålderdomliga samlingar och även inredning från Årstads häradsrätt.

Under år 2011 målades fasaden på stugan och en av höstens stormar tog en del av halmtaket vilket nu är åtgärdat.

Bålastugan är det enda kvarvarande av de torp som på 1600-talet byggdes på Sannarps gods.

Torpet flyttades från Årstad by till sitt nuvarande läge omkring år 1880 och stugan var bebodd fram till år 1952 och ägs nu av Årstads hembygdsförening.

Bålastugans äldsta delar kommer från 1600-talet och tillhörde från början Sannarps gods och den har legat på sin nuvarande plats sedan 1880-talet och år 1952 övertog hembygdsrörelsen arrendet.

Här kommer lite historia från Falkenberg och dess närområden, i skenet av Bålastugan och Munkakyrkan.

Falkenberg började träda fram i historiens ljus i slutet av 1200-talet, varifrån de första skriftliga beläggen finns.

Staden Falkenberg kom möjligen att ta över som lokalt maktcentrum efter en tidigare plats i Stafsinge socken, den var då, liksom övriga Halland danskt.

Från 1300-talet och fram till nordiska sjuårskriget fanns även staden Ny-Falkenberg.

Den borg varifrån Falkenbergs slottslän styrdes förstördes av Engelbrekts trupper år 1434 och kom inte att byggas upp igen, vilket gjorde att slottslänet försvann och det första kända privilegiebrevet för staden är från år 1558.

Genom förbättrad kommunikation under den senare halvan av 1800-talet började staden växa.

Industrialiseringen påbörjades kring sekelskiftet och staden växte upp på den norra sidan av Ätran, men kom under 1900-talet att även sprida sig till den södra sidan.

Under folkvandrings- och vendeltiden, åren 375 – 800 efter Kristus, finns det fem möjliga centralplatser i Falkenbergs omgivning, där fynd gjorts.

Dessa är Stafsinge, Slöinge, Köinge, Abild, Vessige och Asige och i Slöinge har ett av de största fynden inom nuvarande Sverige av guldgubbar gjorts.

Omkring 900-talet verkar dessa gå tillbaka, med undantag för i Stafsinge, samtidigt verkar området kring Stafsinge och Falkenberg få ökande betydelse och utvecklas till en handelsplats.

Det har en av de största vikingatida koncentrationerna av silverskatter och mynt i Skåneland och fynden härstammar från 900-talets första hälft, innan Jällingeätten gjort anspråk på området och ett enat Danmark.

Kung Valdemars jordebok är från 1200-talet, men beskriver troligen tidigare förhållanden och i den är kungen angiven som skeppsrustare för Faurås härad, och möjligen även, beroende på tolkning, för Årstads härad, vilka är de härader som omger staden, möjligen kan detta kopplas till att kungamakten slog ner uppror i Skåneland under 1170-talet och därefter ökade sitt godsinnehav.

De gårdar från 1100-talet, som grävts ut i Stafsinge är bland de största i Skandinavien och det finns flera teorier till deras koppling, relation, till den danska kungamaktens styrka i området, samt det faktum att området genom Danmarks enande kom att vara ett gränsområde.

Det faktum att området blev en gränsbygd medförde en stagnation.

I slutet av 1200-talet byggde den danske kungen en borg på Ätrans södra sida som också har givit namn åt staden Falkenberg, vad som i sin tur givit namn åt borgen är oklart.

Det är känt att det funnits falklägen och att falkfångst förekommit i området, däremot är de uppgifter ifrån ”Hallandia antiqua et hodierna” om att det skulle komma från en viss utpekad kulle obelagda, det finns dock knappt några arkeologiska lämningar från denna tid.

Den norra sidan var under perioder kanske norsk eller svensk och på den sidan växte en handelsplats, Ätraby, fram och Sankt Laurentii kyrka blev byggd omkring år 1300.

Bebyggelsen vid Ätrans mynning växte sannolikt upp i konkurrens med det tidigare stormanscentrumet i Stafsinge och flera av de halländska städerna verkar ha haft en liknande utveckling med en föregående handelsplats längre in åt land, till exempel Köpinge för Laholm.

Redan år 1256 finns det omnämnt att Håkon Håkonsson förstörde en köpstad vid Ätran men om detta rör det tidigare stormaktscentrumet eller Falkenberg är oklart.

Kring sekelskiftet år 1300 skedde flera kungamöten i Falkenberg eller dess närhet och vid dessa diskuterades äktenskapsplaner.

Det var också från Falkenbergs som hertig Kristoffer utfärdade de första privilegiebreven för Halmstad.

Borgen Falkenberg förstördes av Engelbrekt år 1434 och blev inte återuppbyggd, däremot kom handelsplatsen att överta namnet.

Mellan slutet av 1300-talet och sjuårskriget, åren 1563-1570, fanns även orten Ny-Falkenberg och dess huvudgata låg där Tröingevägen numera ligger, nordväst om vårdcentralen.

År 1508 utfärdades befallning till både Gamla och Ny-Falkenbergs borgare att flytta till Halmstad, men staden Falkenberg överlevde och år 1558 utfärdades de äldsta idag bevarade privilegiebreven för staden, de anges dock vara bekräftelsebrev på äldre privilegier.

År 1565 brändes Falkenberg av Knut Hand under Erik XIV:s fälttåg mot Halland.

Under medeltiden hade Falkenberg tre stenkyrkor, Sankta Gertruds kyrka, Sankt Laurentii kyrka samt Munkkällaren som i äldre skrifter upptas som Heliga korsets kapell.

Falkenberg blev, som resten av Halland, svenskt år 1645 och den var då kraftigt påverkad av de många krig som sedan 1200-talet härjat Halland.

Vid en inspektionsresa år 1658 beskrev kommerskollegiets president, Christer Bonde, staden som ”en liten fläck”.

Liknande beskrivningar från samma tid finns nedtecknade av andra personer och staden hade då uppskattningsvis 200 invånare, som i huvudsak sysslade med jordbruk.

Jordbruk och fiske fortsatte att vara den huvudsakliga näringsgrenen i staden fram till mitten av 1800-talet.

Den svenska staten hade för avsikt att begränsa antalet stapelstäder, det vill säga de städer som fick handla med utlandet och staden Falkenberg fick år 1655 stapelstadsrättigheterna förnyade, men förlorade dem år 1660, samma år drabbades staden också av en större eldsvåda, där sexton av gårdarna brann ner.

I samband med utbrottet av det Skånska kriget år 1679 återfick staden stapelstadsrättigheterna och fick behålla dem fram till år 1724, därefter förde de en lång kamp innan staden år 1866 återfick rättigheterna.

Under första halvan av 1700-talet inträffade flera eldsvådor i Falkenberg, åren 1706, 1708, 1718, 1725, 1732 och 1743, detta medförde ett förbud mot halmtak och ofta ersattes de med tegeltak, den senaste storbranden skedde år 1841.

Efter att staden Falkenberg blivit svensk kom den år 1683 att bli ställd under lagmansrätt, istället för att ha ett borgmästarämbete men trots det kom titeln borgmästare att användas även i fortsättningen.

Årstads och Faurås härad blev år 1710 ålagda att flytta sina tingsmöten till Falkenberg, men det kom inte att ske.

En förteckning över yrkesgrupperna i Falkenberg år 1737 visar att det fanns två bagare, en böckare, det vill säga, en tunnbindare, en färgare, en glasmästare, en guldsmed, en handskmakare, en hattmakare, en hjulmakare, en häcklemakare, en kopparslagare, en krukmakare, en murarmästare, en målare, en repslagare, en sadelmakare, tre skomakare, två skräddare, en slaktare, tre smeder, tre nickare, fyra timmermän, en svarvare, en sämskmakare, en vävare, fyra krögare, tolv skeppare, sjömän och fiskare, fyra åkare och tolv arbetskarlar.

Från 1700-talet och framåt kom fler tegel- och krukmakerier att anläggas, det mest kända Törngrens krukmakeri.

Laxfisket har sannolikt varit viktigt sedan lång tid tillbaka. Det finns omtalat från 1500-talet och framåt.

I boken ”Hallandia antiqua et hodierna” från åren 1752-1753 beskrivs det som det bästa i Halland.

Under 1800-talet kom många engelsmän och fiskade i Ätran och det finns beskrivet i boken ”Days in Falkenberg – A Record of Sport in Sweden”, skriven år 1884 av Londonadvokaten A.M. Wilkinsson.

Boken ”Hallandia antiqua et hodierna” är på svenska och handlar om Hallands historia, skriven av Jacob Richardson och gavs ut i två delar åren 1752–1753, en planerad tredje del blev inte av.

Boken är starkt inspirerad av ”Suecia antiqua et hodierna” och den är baserad på två resor gjorda med fjorton års mellanrum och innehåller framförallt beskrivningar av gravar och fornlämningar.

Den innehåller även en beskrivning av ekonomin i de halländska städerna och i boken ingick även en utvikbar karta med orter, vägar, administrativa gränser med mera.

Jacob Richardson ansåg att Halland tidigare varit mer fruktsamt och folkrikare, och försökte leda i bevis denna tidigare guldålder, med en god samhällsordning då landskapet inte hade de ekonomiska problem som fanns vid hans tid och då naturresurserna var rikare.

Boken innehåller ingen betydande genomgång av landskapets politiska historia, antagligen åtminstone delvis beroende på att landskapet länge tillhört Danmark, med undantag för den ekonomiska beskrivningen så anses boken vara otillförlitlig.

Bland dem som fiskade i floden fanns bland annat sir Hyde Parker samt en son till Thomas Babington Macaulay och i slutet av 1800-talet kom omkring en femtedel av stadens inkomster från laxfisket.

Numera är inkomster från laxfisket uppskattade till omkring fem miljoner kronor per år.

I mitten av 1700-talet byggdes Tullbron och det nuvarande Falkenbergs rådhus blev färdigt år 1826, men andra rådhus har funnits tidigare.

I början av 1860-talet föreslogs det att staden Falkenberg skulle ha ett stadsfullmäktige och fram till dess hade besluten tagit i allmänna rådsstugan, där det var de som var närvarande och hade rösträtt som beslutade.

Efter ett tidigt motstånd togs år 1865 beslut om att införa stadsfullmäktige.

Från 1820-talet och framåt hade det funnits åtgärder för att försöka förbättra Falkenbergs hamn.

I mitten av 1800-talet blev behovet av att göra den mer tillgänglig akut och Hallands Ångbåtsaktiebolag som hade startat trafik längs kusten vägrade gå in i hamnen.

Samtidigt behövdes hamnen för att kunna exportera virke från inlandet, inseglingsrännan var då bara 9 fot, 2,7 meter och vid kajen var det bara 6 fot, 1,8 meter, och på grund av detta fick fartyg ofta ankra utanför hamnen, varpå lasten fick lastas om på mindre båtar innan den togs i land.

Anledningen till att det var så grunt var att sand drevs in mot hamnen av strömmarna och för att komma till rätta med det problemet köptes år 1864 ett mudderverk för 9 000 riksdaler.

Under de följande årtiondena förde mudderverket, och senare efterföljare, en hård kamp mot sanddriften in mot hamnen.

Under en tid blev Falkenberg en betydande hamn och år 1866 erhöll man stapelstadsrätt, fick sjömanshus år 1868 och år 1870 tullkammare.

År 1890 förlorade staden ångbåtstrafiken och kaffeimporten minskade med en tredjedel.

Åren 1909-1910 förlängdes den norra hamnarmen och i slutet av år 1910 anslogs pengar till en 2 000 meter lång vågbrytare samt förlängning av den södra hamnarmen.

Arbetet med att bygga dessa pågick till år 1926, resultatet blev dock bra då hamndjupet ökade till fem meter och mudderverket kunde hyras ut.

De första planerna på en järnväg mellan Falkenberg och Halmstad började diskuteras år 1881 och det ledde till att Mellersta Hallands järnväg AB bildades, med säte i Falkenberg.

Genom framgångsrik aktieteckning och stöd av landstinget och staten kom järnvägen att fortsätta till Varberg.

Järnvägen började byggas år 1884 och år 1885 nådde den Falkenberg, där fanns två alternativ, en nordligare, längre, sträckning som bland annat passerade övre delen av Storgatan och Marknadsgatan, samt en kortare, sydligt som passerade Tullkammaregatan och Storgatan.

Det blev det senare alternativet, som också var billigare men det innebar dock att järnvägen kom att gå genom den kulle där borgen Falkenberg låg.

Järnvägen blev en ekonomisk framgång för staden och när den förstatligades år 1895 gav det staden en vinst på 58 725 kronor på 130 500 satsade kronor.

Den första telegrafstationen öppnade år 1866 och staden anslöts till rikstelefonnätet år 1894.

De förbättrade kommunikationerna gjorde att staden i allt större utsträckning fungerade som centralort för den omgivande landsbygden.

AB Dan Lundgrens läderfabrik grundades år 1834 och var länge ett av stadens största företag.

Bryggeriaktiebolaget Falken grundades år 1896 och har sedan dess varit en av stadens största arbetsgivare och Doktorspromenaden anlades år 1862.

Från slutet av 1600-talet finns fältskärer nedtecknade bland stadens invånare och år 1849 infördes en stadsläkartjänst.

Hallands läns landsting anslog år 1878 pengar för en sjukstuga, som stod färdig år 1882 och i början av 1900-talet byggdes det ut med ekonomihus, likrum, obduktionsrum och kontor.

Landstinget beslutade år 1911 att göra om det till länslasarett, vilket medförde en större utbyggnad, då kapaciteten ökade till 34 vårdplatser.

Staden köpte egendomen Herting år 1901 och köpet var motiverat av tanken att bygga ett vattenkraftverk, vilket också skedde.

Vattenkraftverket har sedan dess steg för steg byggts ut men i början förekom effektproblem, vilket medförde ransonering, detta avhjälptes genom nämnda utbyggnader av kraftverket samt genom kontrakt med Yngeredsforsbolaget, som hade vattenkraftverk längre upp i Ätran.

I slutet av århundradet fördes diskussioner om att bygga ett epidemisjukhus, bland annat orsakat av en hotande koleraepidemi år 1892.

Stadsfullmäktige anslog pengar år 1895 och år 1897 stod sjukhuset färdigt och användes som epidemisjukhus fram till år 1925.

Den kallas numera ”Gula villan” och används numera av Falkenbergs gymnasieskola men den räckte inte alltid till och då användes även Hertigsågens manhusbyggnad, ”Rönnhagens epidemisjukhus”.

Åren 1925-1950 användes delar av vad som numera är äldreboendet Tallgläntan som epidemisjukhus, från år 1933 dock enbart för barn.

Under 1900-talet har fler och fler börjat bada vid Skrea strand och år 1914 fanns det ett 10-tal badhytter där som år 1928 hade det ökat till 300.

Flera etableringar har gjorts där, till exempel byggdes vad som numera är Hotell Strandbaden år 1937.

Staden Falkenberg växte administrativt år 1907 då Herting inkorporerades, trots protester från Skrea landskommun, som det tidigare tillhört.

Arvidstorp inkorporerades vid årsskiftet 1936-1937, efter att i över 20 år försökt bli en del av staden och ett mindre område i Vinbergs socken fördes över till Falkenberg år 1950.

Vid årsskiftet 1951-1952 blev även Skrea en del av staden och Falkenberg är sedan kommunreformen år 1971 centralort i Falkenbergs kommun.

Falkenbergs Fotbollsklubb, FFK, bildades år 1894 som den första mer betydande idrottsföreningen i staden, den följdes år 1906 av Falkenbergs kvinnliga gymnastikklubb, FKG.

Falkenbergs idrottsplats blev färdigt år 1921 och Falkenbergs Fotbollsförening, FFF, grundades år 1928 och Falkenbergs BTK år 1925.

Under 1940-talen och 1950-talet förekom en, ofta het, strid om ifall Tullbron skulle breddas för att lösa de trängselproblem som orsakats av den ökande trafiken och frågan kom att hamna på riksnivå.

Slutresultatet blev att bron förblev som den var, men att en gångbro kom att anläggas vid dess sida.

Den lilla och numera svårlästa informationsskylten säger följande:

Bålastugan – torpet Hagen

Detta är den enda kvarvarande av de torp som på 1600-talet byggdes på Sannarps gods.

Det var tidigare beläget i Årstad by, på den plats där nu ålderdomshemmet ligger.

Torpet flyttades omkring år 1880 till sitt nuvarande läge invid domarringen, som är en fornlämning från järnåldern.

Stugan var bebodd fram till år 1952, då den överläts till den nybildade Årstad hembygdsförening.

När torpet låg i Årstad by räknades det som medelstort, och födde ett par hästar, sex kor, en del får samt en del gäss.

För visning av Bålastugan kontakta, boka tid med, Lars Hillertz, 0346-512 29 eller 073-140 27 67, eller Ingemar Bengtsson, 0346-511 49 eller 070-966 28 66.