Fågelforsdammen utmed LONA-leden, Natur- och kulturled Skillingaryd

Fågelforsdammen utmed LONA-leden, Natur- och kulturled Skillingaryd, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om den biologiska mångfalden utmed Lagan mellan Östra lägret till dammen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, två dagar innan julafton anno 2017.

Jag brukar stanna till framför den spärrgreniga och stora granen invid Lagan alldeles väster om det gamla smala sjukhuset i Östra lägret bara för att beundra det ståtliga barrträdet och samtidigt njuta av de meståg som ofta rör sig i området, arter som kungsfågel, talgoxe, blåmes, trädkrypare, nötväcka, talltita, stjärtmes och ibland också entita.

Förra sommaren uppehöll sig dessutom en raritet i form av en brandkronad kungsfågel, ”Regulus ignicapilla”, i närheten av den stora granen under några dagar.

I Sverige är brandkronad kungsfågel en relativt sentida invandrare och är idag en regelbunden men relativt ovanlig häckfågel i södra Sverige, då främst i Skåne.

Den nordligaste observerade häckningen skedde år 2007 i Slottsskogen i Göteborg.

Denna tid på året hittar man bara en och annan knipa i ån, bilden visar en hane, men också några sångsvanar och gräsänder, det är med andra ord ganska tyst och lugnt i Lagans vatten.

Mycket av den biologiska mångfalden inom området är vinterns svampar, som här representeras av arteerna mjukmussling, ”Crepidotus mollis”, till vänster och grönmussling, ”Panellus serotinus”, till höger, som här växer på en klibbalslåga, här vackert inbäddade i den gröna bergklomossan eller cypressfläta, ”Hypnum cupressiforme”, och den, grågröna näverlaven, ”Platismatia glauca”.

Grönmussling, ”Panellus serotinus”, och musslingar i allmänhet brukar ha en sidoställd fot eller ingen fot alls men här finns ett ovanligt exemplar i mitten med centralställd fot.

Musslingar, på bilden en ovanlig grönmussling med centralställd fot, är ett gemensamt namn på ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade basidiesvampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot.

Bildens grönmussling, ”Panellus serotinus”, har en 3–8 centimeter bred hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller musselformig och som ung med brunt sammetsludd på ovansidan.

Som äldre är hatten kal och olivgrön till gulbrun, i väta klibbig och skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta med rött inslag.

Foten är sidoställd och 1–3 centimeter lång, 1–2 centimeter tjock och gul med fjäll eller prickar i brunt, men svampen kan också helt sakna fot.

Köttet är blekt, något slemmigt, med obetydlig smak och lukt och svampen är oätlig.

Arten, som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas under oktober–december en och en eller i grupper på murken lövved, som här på klibbalsved.

Bildens grönmussling, ”Panellus serotinus”, har en 3–8 centimeter bred hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller musselformig och som ung med brunt sammetsludd på ovansidan.

Som äldre är hatten kal och olivgrön till gulbrun, i väta klibbig och skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta med rött inslag.

Foten är sidoställd och 1–3 centimeter lång, 1–2 centimeter tjock och gul med fjäll eller prickar i brunt, men svampen kan också helt sakna fot.

Köttet är blekt, något slemmigt, med obetydlig smak och lukt och svampen är oätlig.

Arten, som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas under oktober–december en och en eller i grupper på murken lövved, som här på klibbalsved.

Visst är den gryniga hjorttryffeln, ”Elaphomyces granulatus”, grynig på utsidan så namnet stämmer väl med dess yttre egenskaper.

Bilden visar en vinterståndare av arten vägtistel, ”Cirsium vulgare”, som är en tvåårig ört med kraftig pålrot och grovt och vasst torniga blad och stjälkar.

”En allmänt bekant, men för sin taggighet icke omtyckt växt, den värsta bland våra egentliga Tistlar”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Trots sin bjärta färg är de relativt små och verkligen inte lätta att få ögonen på där de växer på döda grenar av lövved och bland gömda av fjolårslöv.

Ser ni nu vad jag såg då?

Scharlakansröd vårskål, ”Sarcoscypha coccinea” s.lat., är i Europa indelad i tre olika arter, nämligen ”Sarcoscypha jurana”, ”Sarcoscypha austriaca” och ”Sarcoscypha coccinea” s.str.

”s.str.”, ”sensu stricto”, betyder på svenska i princip ”i strikt mening”.

”s.lat.”, ”sensu lato”, betyder på svenska i princip ”i bred mening, i allmän mening”.

I inventeringar och rapporter är de tre arterna ofta behandlade i en kollektiv mening, det vill säga, s.lat.

Arten scharlakansröd vårskål är utbredd i Götaland och Svealand, men finns också längs Norrlandskusten till Norrbotten.

Svampen växer i lövskogar med rörligt vatten, ofta utmed bäckar men också i alkärr, precis som här vid Fågelforsdammen.

I Sverige har vi sannolikt bara arten ”Sarcoscypha austriaca”, vilket borde betyda att arten på min bild är just denna art, medan det i Europa är ”Sarcoscypha coccinea” och ”Sarcoscypha jurana” som dominerar.

Scharlakansröd vårskål eller som den heter nu scharlakansvårskål hör till ascomyceterna, det vill säga till de arter som har sporerna i asci.

Asci är namnet på säckliknande bildningar, vilka innesluter sporerna innan mognaden.

Inom denna stora grupp tillhör vårskålarna ordningen ”Pezizales” samt till familjen ”Sarcoscyphaceae”.

Som ni kan se har den scharlakansröda vårskålen en kort men tydlig fot, oftast mellan 1-3 centimeter lång som vanligen utgår från substratets undersida.

Färgen på foten är gulvit till vitaktig.

Svampen växer på död ved som ofta är begravd i marken eller övertäckt med mossa, precis som här.

Storleken på fruktkropparna ska stå i relation till den döda vedens volym och om svampen växer på tunna kvistar blir fruktkropparna små, men dessa fruktkroppar får väl betraktas som relativt stora.

Hos oss i Småland fanns för några år sedan endast 11 fynd av scharlakansvårskål eller scharlakansröd vårskål, fördelade på 7 fynd av arten ”Sarcoscypha austriaca” och 4 fynd av arten ”Sarcoscypha coccinea”, varav dessa fyra fynd i sin tur är fördelade som 3 fynd, ”S. coccinea”, sensu lato, och 1 fynd, ”S. coccinea”, sensu stricto.

Den tredje arten ”Sarcoscypha jurana” är inte funnen i Sverige men finns i europeiska bergstrakter samt i Nordamerika.