Fågelforsleden om våren

Fågelforsleden om våren, en natur- och kulturkrönika i 24 bilden om fåglar, parbildning och häckningstid samt lite om alpollen från klibbalen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av mars månad året 2019.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, det nyanlända paret låg alldeles norr om Viken med träbron, det vill säga, Båramobäckens utlopp i Fågelforsdammen.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, där det latinska namnet betyder ungefär, ”fågeln med kam och de långt bak placerade fötterna”.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, är i sommardräkt, som på bilden, lätt att känna igen på de mörka örontofsarna och det rödbruna kindskägget.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, finns huvudsakligen i sydöstra delarna av landet, men förkommer i mindre omfattning även i de sydvästra delarna och sporadiskt längs med Norrlandskusten.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, lever i huvudsak på fisk och större vatteninsekter.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, är högljudd med skorrande och knäppande läten och ungfåglarna har ett visslande läte som hörs långt i lugnt väder.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, häckar i sjöar och havsvikar med skyddande vass, starr eller annan vegetation, med andra ord, precis som här utmed Fågelforsleden invid Fågelforsdammen i Skillingaryd.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, vars svenska namn används första gången år 1871, där ”Skägg” syftar på artens karaktäristiska kindtofsar men arten har också kallats vitstrupig dopping, stordopping och silkesand.

Silkesand kallades den för att den ofta ligger liksom på sidan i vattnet och visar den sidenvita undersidan.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, troddes av många förr, att denna utpräglade vattenfågel som endast med största möda förmår att kravla sig upp i sitt våta bo, skulle ha det besvärligt att ta sig söderut under flyttningen, en del undrade, till och med, om den inte simmade större delen av vägen ner till Medelhavet.

Nu vet vi att den flyger hela vägen och att den dessutom är den snabbaste flygarna av simfåglarna.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, är enligt en gammal konservatorsmyt den som är lättast att flå, ”man kan sparka av skinnet, utan att det skadas”.

Skinnet är oerhört segt och hållbart och förr användes det till jaktväskor, muffar och hattar, och man har handlat med doppingskinn som med pälsskinn, enbart från Omsk i Ryssland exporterades bortåt 100 000 skinn om året.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, söker sig söker sig till vassar först när parbildningen är klar och där börjar så bobyggandet.

Boet är vanligen en flotte av vass och vattenväxter, förankrad vid något vassrör, men boet kan också vila direkt på botten, de 3-6 äggen ruvas i 28 dagar.

Den första kullen som läggs innan vassen vuxit upp ordentligt, faller ofta offer för kråkor, men de ersätts snart av en ny kull.

Så länge ungarna är små, bär föräldrarna dem på ryggen och ungarna matas i omkring sex veckor och sedan börjar de söka föda själva men följer ändå föräldrarna i ytterligare cirka sex veckor.

Antalet häckande par i Sverige har uppskattats till mellan 20 000 par till 50 000 par och de flesta skäggdoppingarna lämnar oss mellan september och november och tillbringar vintrarna i västra och sydvästra Europa och Medelhavsländerna men några övervintrar även i södra Sverige.

Knipa, ”Bucephala clangula”, har ett svenskat namn som nämns redan första gången år 1611, men kan vara ännu äldre, bakgrunden till namnet är dock oklart, möjligen kan det ha ett samband med en sjömansterm knipa, ”hålla så högt i vinden som möjligt vid bidevindssegling”, men det är i så fall oklart hur detta verb associerar till knipan.

Arten har även kallats för dopping, och brunnacke vilket då bara gällde honan.

Knipan var under 1800-talet en utpräglad norrlandsfågel med en tydlig utbredningsgräns men därutöver har arten en lång historia på Sydsvenska höglandet.

Bestånden var vid denna tid främst knutna till näringsfattiga vatten i barrskogsmiljö men under 1900-talet har knipan efter hand spridit sig över hela södra Sverige och av allt att döma har knipan varit en av de mest expansiva sjöfågelarterna i södra Sverige.

Det svenska beståndet uppskattades i mitten av 1990-talet till närmare 75 000 par.

Knipa, ”Bucephala clangula”, är en mycket utbredd häckfågel i större delen av landet, dock saknas den eller är mycket ovanlig längs kusterna i södra Sverige samt på Gotland och Öland.

Just när sjöarna börjar gå upp, så ligger där en morgon de första paren knipor som luktat islossning från ”fjärran hän” och skyndat upp till sin hemort.

Släktnamnet som används för knipan, ”Bucephala”, betyder ”Tjurskalle” och något massivt och tjurigt kan det också vara i kniphanens huvudfason, särskilt när han i vårhumör gör sina små konster för honan på vattnet.

Detta sker med flera olika maner, med ibland bakåtkastat huvud, så att nacken kan beröra bakryggen, och med plötsliga resningar, med häftiga vingslag och andra märkliga åtbörder.

Knipa, ”Bucephala clangula”, är vad man kallar en hålbyggare vilket innebär att hon inte lägger sitt bo öppet, utan vill ha skydd för sig och sin skatt i en hålighet.

Förr innan skogen brukades som den gör idag fanns det gott om boplatser i ihåliga gamla träd, men dag är bristen på boplatser svår och det kan bli hårda strider mellan rivaliserande hannar om de bon som finns.

Det berättas att den akuta bobristen en gång gjorde att två kniphonor turades om att värpa sina ägg i samma bohål och sedan växelvis delade på ruvningen.

På ett underlag av i bohålet befintlig trämull eller i uppspikade knipholkar inlagd träspån, lägger honan i april de 8-12 blågröna ägg som omges med en krans av dun.

När ungarna sedan har kläckts så försöker honan locka ut dem ur holken för att sedan promenera ner med dem till sjön och kan hon inte locka ut ungarna så går hon in i boet och knuffar helt bryskt ut dem.

I äldre fågelböcker berättas det också att om boet ligger högt upp på mellan 12-15 meters höjd så kan hon ta ungarna och klämma fast dem under hakan med näbben och sedan flyga ut med dem en efter en men ibland hoppar ungarna självmant ut från dessa höjder.

När hösten kommer och sjöarna börjar frysa till så flyttar knipan söderut bara så långt som det behövs för att finna öppet vatten, oftast inte längre ner än till Danmark men många övervintrar hos oss under milda vintrar.

Storskrake, ”Mergus merganser”, där det latinska namnet betyder, dykare och dykgås.

Storskrake, ”Mergus merganser”, häckar över större delen av landet med en viss koncentration längs med ostkusten och äter i huvudsak småfisk.

Storskrake, ”Mergus merganser”, har ett antal läten dels ett svagt grodlikt, upprepat kväkande och även ett vackert ringande dubbelljud som påminner om ett avlägset tranpar och honan kan om den överraskas vid boet väsa som en orm.

Storskrake, ”Mergus merganser”, häckar i holkar eller ihåliga träd, under stenar eller under täta granar som finns i anslutning till någon större fiskrik sjö och i Norrland häckar den även intill större älvar.

Storskrake, ”Mergus merganser”, vars svenska namn storskrake nämns första gången cirka år 1749 men kan nog vara äldre.

”Stor” kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige men arten har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.

Storskrake, ”Mergus merganser”, trivs bäst där vattnet är klart och det finns tillgång till fria vattenytor och den anländer tidigt till sina häckningsområden, parbildningen har ofta då redan skett i nere i vinterkvarteren.

Som boplats väljer honan helst ett grovt ihåligt träd, men hon häckar mycket gärna i holkar om dessa har tillräckligt stort ingångshål.

Storskraken hör till de allra tidigaste häckande av våra andfåglar och i ostkustens skärgårdar kan man i enstaka fall finna bo med ägg i redan under slutet av mars månad, men oftast läggs äggen från mitten av april till början på maj månad.

Honan lägger oftast sju till tolv ägg, men det händer att andra skrakhonor, och ibland även kniphonor, kommer och lägger ägg i samma bo varför antalet ägg då kan bli betydligt fler.

Storskrake, ”Mergus merganser”, var förr liksom andra fåglar och djur utsatta för myter, historier och okunskap, vilket innebar att man trodde att när det var dags för ungarna att lämna sin högt belägna bohåla eller holk så tog mamman ungarna i näbben och bar ner dem till marken.

Numera vet vi att skrakmamman flyger ner och lockar på sina ungar från marken och att ungarna sedan hoppar ut från sitt bo.

Liksom andra arter av skrakar så lockar även storskraken till sig ungar av varandra, och man kan få se en enda hona följas av femtio ungar eller fler och kommer man för nära en kull flyr de springande på vattenytan.

Storskrake, ”Mergus merganser”, börjar i september med de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar och den mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och sjön Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25 000 individer.

Genom en form av kollektivt fiske driver sedan dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt fisken.

Det svenska beståndet av storskrake beräknas till mellan 10 000 och 20 000 par varav hälften av dem häckar vid ostkusten.

Storkraken flyttar oftast inte mycket längre söderut än att den kan hitta öppet vatten och beroende på isförhållanden under vintern kan stora mängder storskrake övervintra i Östersjön, där kan då upp emot 70 000 individer räknas.

Klibbal, ”Alnus glutinosa”, är i blom till förtret för alla som lider av pollenallergi.

Klibbal blommar på bar kvist där hanblommorna sitter i långa hängen, medan honblommorna sitter i korta axlika hängen vilka efter fruktmognaden utvecklas till så kallade alkottar.

Blomställningar och ”alkottar” är skaftade och både han- och honhängen övervintrar nakna och ofta sitter också gamla ”alkottar” kvar under vintern.

Enligt ”Pollenrapporten.se” är det nu höga halter av alpollen i södra och mellersta Sverige.

Sol och uppehållsväder i nästan hela Sverige de närmaste dagarna bidrar till att det i stora delar av södra och mellersta Sverige finns en stor risk för att halterna av alpollen kommer att bli höga.

I år blommar alen och även hasseln rikligt och många björkpollenallergiker känner besvär även av detta pollen.

Alens blomning avtar i sydligaste Götaland samt längs Götalands södra kustland men i resterande Götaland och södra och mellersta Svealand blommar klibbalen.

De närmaste dagarna väntas mestadels sol och uppehållsväder, vilket innebär att det under prognosperioden, 23-25 mars 2019, är stor risk för höga halter av alpollen i stora delar av Götaland, i hela Svealand och i södra Norrland.

I delar av mellersta Norrland och sydligaste Götaland råder en förhöjd risk för höga halter av alpollen men i resterande Norrland är risken för höga halter fortfarande liten.

Risknivåerna ”Liten/ingen” innebär att risken för att halterna av ett givet pollenslag i luften ska nå höga nivåer bedöms vara mindre än 10 % under prognosperioden.

Förhöjd risk betyder att det finns enligt bedömning åtminstone 10 % risk för att halten av ett givet pollenslag i luften ska nå höga nivåer någon gång under prognosperioden.

Stor risk innebär att man bedömer risken för att halten av ett givet pollenslag i luften ska nå höga nivåer någon gång under prognosperioden är större än 50 %.

Klibbal, ”Alnus glutinosa”, där namnet ”al” är känt sedan medeltiden, den omnämns till exempel i Kristoffers landslag från år 1442.

”Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet. Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd”.

Ur ”Flora Oeconomica” av Carl von Linné år 1749.