Natur

Gästnaturfotograferna, del 13

Natur Vår natur-och kulturkrönikör Dan Damberg presenterar i denna krönika bilder från andra naturfotografer.

Gästnaturfotograferna, del 13, en naturkrönika i 28 bilder om den härliga naturen genom gästande naturfotografers kameraögon.

Text Dan Damberg, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna, Anette Blomén, Skillingaryd, Admira Dedic, Skillingaryd, Amer Ramic, Skillingaryd, Oscar Lindman och Adin Kobaslic, Värnamo, Oskar Lindman, Oscar Nivemark och Adin Kobaslic, Värnamo samt Magnus Silvertegen, Kvarnaberg, Vaggeryd.

Bilderna är tagna under vintern och våren 2017 samt sommaren 2016.

Oscar Lindman, Värnamo, har fångat en stor regnbåge i Lagan vid Arken i Värnamo, foto Oscar Nivemark, Värnamo.

Regnbåge, regnbågsforell, regnbågslax, regnbågsöring, forell eller laxforell, kärt barn har många namn, ”Oncorhynchus mykiss”, tidigare ”Salmo gairdnerii”, är en art i familjen laxfiskar.

Dess naturliga utbredning omfattar Nordamerikas västkust och nordöstra Asien och utmärkande för vuxna regnbågar är ett brett och rosa eller rött band längs sidorna, vilket kan anas på bilden.

I Nordamerika skiljer man mellan tre olika former, kamloops, som är insjölevande och leker i tillflöden, rainbow, som hela livet är strömlevande, och steelhead, som är havsvandrande.

Regnbågen på bilden bör vara av formerna kamloops eller rainbow.

Regnbåge leker tidigt om våren i rinnande vatten och kan leka flera gånger och används som mat- och populär sportfisk.

Födan utgörs av ryggradslösa djur och fisk.

Främst på grund av sin relativa härdighet mot värme, transport och dåliga vattenförhållanden samt sin mycket snabba tillväxt finns arten utplanterad över hela världen och till Sverige infördes den första gången redan år 1892.

Arten finns nu över hela landet, men de självreproducerande bestånden är dock få och odling sker framför allt i dammar och kassar.

Oskar Lindman och Oscar Nivemark, Värnamo, har fångat storgäddan vid Osudden, sjön Vidöstern, Värnamo, som vägde hela 7 kilo, foto Adin Kobaslic, Värnamo.

Gädda, ”Esox lucius”, är en art i familjen gäddfiskar och är långsträckt, munnen är stor och lång och kantas av sylvassa tänder som ömsas successivt, så att endast 3 av 4 är fullt funktionsdugliga.

Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med vita eller gula fläckar men individer utan prickar och med blå, grön eller silverglänsande grundfärg kallas silvergädda.

Honan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo, hanen blir bara drygt 1 meter lång och väger som mest drygt 10 kilo.

Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet, satt år 1999, är på 19,34 kilo.

Uppgifter om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna och den mest berömda storgäddan, fångad år 1497 skulle ha varit 5,8 meter lång och vägt 250 kilo men senare studier av ett bevarat skelett visar att det satts samman av ben från flera olika gäddor.

Gäddlever räknades i renässansens och barockens matlagning som en stor delikatess, och serverandet av den beledsagades i högre kretsar av framsägandet av leverrim.

Gäddkäftar med kvarsittande tänder upptogs i 1686 års svenska farmakopé, och gäddtänder användes i folklig läkekonst mot flera olika åkommor.

En svartbjörn i en djurpark i Bosnien fotograferad av Amer Ramic, Skillingaryd, arten indelas i 16 underarter och förekommer i Nord- och Mellanamerika.

Svartbjörn, ”Ursus americanus”, är en art i rovdjursfamiljen björnar och blir mellan 120–190 centimeter lång, med en mankhöjd av upp till 100 centimeter.

Svartbjörn är ofta svart med brun nos, men kan också vara helbrun, kallas då kanelbjörn, gråblå, kallas då glaciärbjörn eller vit.

För närvarande är följande underarter av svartbjörn godkända,

Högpannad svartbjörn, ”Ursus americanus altifrontalis”, som förekommer från Stilla havets kustlinje i British Columbia till norra Kalifornien samt från norra British Columbia till Idaho.

Svartbjörn, ”Ursus americanus amblyceps”, förekommer i Colorado, New Mexico, västra Texas och från norra hälften av Arizona till norra Mexiko samt sydöstra Utah.

Östlig svartbjörn eller baribal, ”Ursus americanus”, kanske denna som vi ser på bilden, förekommer från östra Montana till Atlantens kustlinje och från Alaska över Kanada till Atlanten och Texas.

Svartbjörn, ”Ursus americanus californiensis”, förekommer i California Central Valley och fram till södra Oregon.

Charlottesvartbjörn, ”Ursus americanus carlottae”, förekommer på Queen Charlotte Islands och i Alaska.

Kanelbjörn, ”Ursus americanus cinnamomum”, förekommer i Idaho, västra Montana, Wyoming, östra Washington, Oregon och nordöstra Utah.

Blåbjörn eller glaciärbjörn, ”Ursus americanus emmonsii”, förekommer i sydöstra Alaska.

Svartbjörn, ”Ursus americanus eremicus”, förekommer i nordöstra Mexiko.

Floridasvartbjörn, ”Ursus americanus floridanus”, förekommer i Florida, sydöstra Georgia och i södra Alabama.

Newfoundlandsvartbjörn, ”Ursus americanus hamiltoni”, är endemisk för Newfoundland.

Kermodesbjörn, ”Ursus americanus kermodei”, förekommer i British Columbia och kännetecknas av en oftast vitaktig päls.

Texassvartbjörn, ”Ursus americanus luteolus”, förekommer i östra Texas, Louisiana i södra Mississippi och denna underart räknas sedan år 1992 av US. Fish and Wildlife Service som starkt hotad.

Svartbjörn, ”Ursus americanus machetes”, förekommer i norra och mellersta Mexiko.

Svartbjörn, ”Ursus americanus perniger”, förekommer på Kenai Peninsula i Alaska.

Svartbjörn, ”Ursus americanus pugnax”, endemisk för Alexanderarkipelagen.

Vancouversvartbjörn, ”Ursus americanus vancouveri”, endemisk för Vancouver Island.

Svartbjörn har kortare päls, klor och bakfötter än släktingen brunbjörn.

Arten svartbjörn lever i skogar och bergsområden i Nordamerika söderut till norra Mexico, i östra USA även i träskområden och är allätare samt går liksom brunbjörn i ide vintertid.

Konkurrens med brunbjörn förekommer, och det händer att ungdjur dödas av brunbjörnar.

Totalt finns cirka 900 000 svartbjörnar, vilket är mer än dubbelt så många som alla andra björnarter tillsammans.

Populationen ökar i antal, trots en årlig avskjutning av 50 000 djur och i Yellowstones nationalpark har svartbjörnar blivit farligt närgångna sedan de lärt sig hitta mat hos turister och besökare.

Blågul ara, ”Ara ararauna”, i en djurpark i Bosnien, fotograferad av Amer Ramic, Skillingaryd.

Blågul ara är en art i fågelfamiljen papegojor och en av de största arorna, med en längd av cirka 85 centimeter.

Arten förekommer ännu relativt allmänt i Sydamerikas regnskogar och uppträder i flockar om upp till 25 individer.

Födan består huvudsakligen av olika frukter men med den kraftiga näbben kan även hårda nötter knäckas.

Det mycket vackra och berömda vattenfallet i floden Vrbas mitt i staden Jajce i Bosnien, foto Admira Dedic, Skillingaryd.

En brunbjörnsunge fotograferad i en djurpark i Bosnien av Amer Ramic, Skillingaryd.

De berömda vildhästarna på vägen nära Livno i Bosnien och Hercegovina.

Den bosniska ponnyn, ”Equus caballus”, är en hästras av ponnytyp som utvecklades i forna Jugoslavien i delstaten som idag är Bosnien.

Den härstammar från primitiva hästar, bland annat den utdöda Tarpanen, ”Equus ferus ferus”, och den mongoliska vildhästen Przewalski, ”Equus ferus przewalskii”, men det lite ädlare utseendet visar på inblandning från orientaliska hästar.

Den bosniska ponnyn har starkt släktskap med Konikponnyerna, ”Equus ferus caballus”, och Huculponnyerna, ”Equus caballus”, och dessa tre raser kallas oftast ”Balkans ponnyer”.

Den bosniska ponnyn har funnits i flera tusen år på Balkanhalvön och har sitt ursprung i de primitiva hästarna Tarpan och den mongoliska vildhästen, Przewalski.

Under det osmanska riket, kom många orientaliska hästar från Turkiet som blandades in med de lokala ponnyerna och förädlade dem men detta ledde dock till att många ponnyer fick exteriöra fel och man upprättade misstaget genom att tillföra mer blod från Tarpanen.

Ponnyerna avlades främst fram på Borikestuteriet i Bosnien och hingstarna kontrollerades av myndigheterna för att kvalitén skulle vara så hög som möjligt på avkommorna.

Stona ägdes istället av privata uppfödare som fick korsa sina hästar på stuteriet.

Under 1940-talet förbättrades stammen avsevärt med hjälp av tre högklassade hingstar, Agan, Barat och Misco.

Agan och Barat var av samma typ och mer primitiva med stark anknytning till Przewalskihästen medan Misco var en lättare orientalisk häst och av högre kvalitet än de andra två.

Foto Admira Dedic, Skillingaryd.

Efter kriget i Jugoslavien under 1990-talet minskade antalet ponnyer drastiskt men uppfödarna har lagt ner mycket tid på att föda upp beståndet igen.

Man tillämpade en strikt selektiv avel och för att garantera att enbart de bästa ponnyerna användes fick de genomgå tuffa prestationsprov som de var tvungna att klara för att bli godkända.

Ett av proven är bland annat att bära cirka 100 kilo över 15 kilometer i bergig och tuff terräng.

Borikestuteriet är i katastrofalt läge i dagsläget, delvis på grund av otillåten försäljning av hästar och delvis på grund av begränsad eller ingen kontroll från myndigheterna.

Den bosniska ponnyn har stor status i sitt hemland där den fortfarande är en viktig del för de fattigare bönderna i landet.

Ponnyn används för lättare jordbruk, packning och till en del körning och ridning. Ponnyn är stark och med muskulösa ben som gör att den klarar av även lite tyngre jordbruk.

Ponnyns utseende varierar en del, ibland ser ponnyerna riktigt primitiva ut medan det på vissa individer kan synas riktigt väl att ponnyn har orientaliskt blod i sig.

Standard för rasen är dock ett lite tungt och stort huvud med rak profil, små öron, kraftiga ganascher och en kort och kraftig hals.

Ponnyn är dessutom billig i drift, har sunda hovar och är lätt att föda upp.

Foto Admira Dedic, Skillingaryd.

Brun kärrhök, hane, ”Circus aeruginosus”, foto Magnus Silvertegen, Kvarnaberg, Vaggeryd.

Tjäderhöna, ”Tetrao urogallus”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Hökuggla, ”Surnia ulula”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Portugal, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Bildens medelhavstrut, ”Larus michahellis”, fotograferad i Portugal, är en stor trut inom familjen ”Laridae” som ingår i gråtrutskomplexet och klassificerades tidigare som underart till gråtruten.

Om det är underarten ”Larus michahellis atlantis” eller nominatformen ”Larus michahellis michahellis” kan jag inte säga med utgångspunkt från bilden, men eftersom fyndplatsen är Portugal kanske det är ”Larus michahellis atlantis”.

Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Backsvalekoloni, ”Riparia riparia”, vid Rosenlunds bankar invid Vättern i Huskvarna, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Vatten som konstnär, oslagbart, Vätterstranden i Huskvarna, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Ett storskrakepar, ”Mergus merganser”, och en irriterad skrattmås, ”Chroicocephalus ridibundus”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Muterade och numera framodlade blåsippor, ”Anemone hepatica”, med fyllda blommor, mycket vackra och eftersökta, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Inom folkmedicinen har blåsippan haft utvärtes användning för att påskynda sårläkning men detta användningsområde är numera dock huvudsakligen av kulturhistoriskt intresse.

Använd del av växten är bladen och verksamt ämne är glykosiden ranunculin, som spjälkas i glukos och protoanemonin.

Trana, ”Grus grus”, vid Hornborgasjön i Västergötland, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Smådopping, ”Tachybaptus ruficollis”, med en liten fisk i näbben, kanske en spigg i familjen ”Gasterosteidae”, och då kanske en småspigg, ”Pungitius pungitius”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”, slånlav, ”Evernia prunastri”, och skrynkellav, ”Parmelia sulcata”, med mera på en fallen aspstam, ”Populus tremula”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Tiger, ”Panthera tigris”, i en djurpark i Bosnien, foto Amer Ramic, Skillingaryd.

Tigern förekommer med fragmenterad utbredning i Indien, Nepal, Bhutan, Bangladesh, Burma, Thailand, Vietnam, västra Malaysia, Sumatra, östligaste Ryska federationen och möjligen Kina.

Arten är det största nu levande kattdjuret och hos bengalisk tiger når hanarna en kroppsvikt av mellan 200–270 kilo, medan enstaka hanar av sibirisk tiger kan väga så mycket som 320 kilo.

Hos den minsta underarten, sumatratiger, väger hanar mellan 100–140 kilo.

Tigerhonor är generellt mindre än hanar, de bengaliska med en kroppsvikt av mellan 125–160 kilo.

Kroppslängden hos tigern varierar mellan 140 och 280 centimeter och svanslängden mellan 60 och 109 centimeter.

Tiger är numera starkt utrotningshotad och under 1970-talet gjordes framgångar i skyddet av tiger, och populationerna ökade men på grund av befolkningstillväxt, politisk oro och ökat tryck från tjuvskyttar som säljer tigerben till den kinesiska traditionella läkemedelsindustrin har stammarna emellertid minskat dramatiskt sedan mitten av 1980-talet.

Antalet vilda tigrar beräknas nu till mellan 3 200–4 300 individer, av vilka de flesta lever i små, isolerade populationer.

Underarterna i västra och centrala Asien samt på Java och Bali är tyvärr redan utrotade.

Ett allt vanligare besök i Sverige är av bildens nilgås, ”Alopochen aegyptiaca”, som här går bland grågäss, ”Anser anser”, och tranor, ”Grus grus”, vid Hornborgasjön i Västergötland, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Nilgåsen har ett utbrett häckningsområde i Afrika, utom i öknar och i tät skog, och är lokalt mycket talrik, främst vid Nilen och söder om Sahara.

Arten har också inplanterats i södra England, Nederländerna och Tyskland och har där bildat förvildade populationer som snabbt har ökat i storlek och utbredning och den börjar bli allt vanligare runt om i Europa och även här i Sverige.

Det satt plötsligt något ”konstigt” vid rhododendronbusken hemma på tomten i midsommar som visade sig vara en art som heter mindre igelkottsspinnare, ”Parasemia plantaginis”, foto Anette Blomén, Skillingaryd.

Mindre igelkottsspinnare, ”Parasemia plantaginis”, är en gulsvartrandig, dagaktiv spinnare som är utbredd i Norden och som främst finns i skogsgläntor, på buskiga hyggesmarker eller på mindre ängsmarker.

Denna vackra lilla fjäril har jag aldrig sett förut.

Mindre igelkottspinnare, ”Parasemia plantaginis”, förekommer över nästan hela Sverige men är ovanligare i söder och saknas i sort sett helt i de vidsträckta slättområdena.

Den förekommer tydligt lokalt och saknas på många håll och i Danmark är arten lokalt utbredd, främst öster om Stora Bält och på östra Jylland.

I Norge är den utbredd och någorlunda vanlig över hela landet, även i fjällbjörksregionen på blomrika fjällängar, som högst upp till 1 150 meter över havet

I Finland är den utbredd över stora delar av landet men bara funnen en gång i Enare lappmark.

Fjärilen är i huvudsak dagaktiv och flyger gärna soliga eftermiddagar men även i mulet väder om det är tillräckligt varmt.

Den vilar ofta på bladundersidor, exempelvis av örnbräken och om den skräms flyger den plötsligt upp och flyger ganska snabbt i en kastande flykt några tiotal meter innan den lika plötsligt försvinner ner i vegetationen.

Arten flyger i en generation från midsommar till andra halvan av juli med högflygningen kring månadsskiftet juni-juli, i söder från början av juni till slutet av juli.

Foto Anette Blomén, Skillingaryd.

Jordsnylthumla, ”Bombus bohemicus”, vid Attila, fotograferad under en friluftsdag med Fågelforsskolans elever, foto Anette Blomén, Skillingaryd.

Arten är en av våra vanligaste snylthumlor och lever på skogs- och ängsmarker, ljunghedar och i trädgårdar.

Flamingoer i en djurpark i Bosnien, foto Amer Ramic, Skillingaryd.

Arten heter större flamingo, ”Phoenicopterus ruber”, och är en art i fågelfamiljen flamingor som blir 135 centimeter lång och är vit med rosa anstrykning.

Vingarna är kontrasterande svarta och kraftigt rosa och den har extremt lång hals och mycket långa ben.

Flamingomjölk är röd eftersom den innehåller stora mängder av färgämnet kantaxantin, som också ger färg åt de vuxna fåglarnas fjädrar.

Kantaxantin förekommer i en del av de kräftdjur som flamingor äter men flamingor som hålls i fångenskap måste tillföras detta färgämne med födan, annars bleknar fjäderdräkten till nästan vit.

Liten stefanandra, ”Stephanandra incisa”, var. ”Crispa”, foto Anette Blomén, Skillingaryd.

Schimpans, ”Pan troglodytes”, i en djurpark i Bosnien, foto Amer Ramic, Skillingaryd.

Schimpansen är en art i familjen hominider där gorillor, schimpanser, orangutanger och människa ingår och tillsammans med familjen gibboner bildar de överfamiljen människoartade apor.

Schimpanser ingår i släktet ”Pan”, människoapor, i familjen hominider med två arter, schimpans, ”Pan troglodytes” och dvärgschimpans eller bonobo, ”Pan paniscus”.

Schimpans är allätare och har setts tillverka och använda enkla redskap för att komma åt föda.

Den äter också kött, bland annat ungar av babianer och antiloper men man har också observerat schimpanser som samarbetar vid jakt på colobusapor, som utgör i släktet ”Colobus” som är primater tillhörande familjen markattartade apor ”Langurer”, och vanligen räknas 5 arter till släktet ”Colobus”.

Schimpans och dvärgschimpans är människans närmaste nu levande släktingar och i fångenskap visar de stor inlärningsförmåga, men de kan inte lära sig tala eftersom svalg och struphuvud inte är byggda för det

Schimpansen delar omkring 99 % av sina gener med den moderna människan, det vill säga oss, ”Homo sapiens sapiens”.

Schimpansen är en hotad art och har utrotats i flera länder, man skjuter vuxna djur och äter köttet och ungarna säljs eller så får de leva fastkedjade på serveringar för att locka kunder.

Det är också vanligt att de blir försöksdjur, en del sjukdomar kan spridas från människa till schimpans bland annat det fruktade ebolaviruset.

Schimpansen delas ofta in i 4 olika underarter,

Centralschimpans, ”Pan troglodytes troglodytes”, finns i Kamerun, Centralafrika, Ekvatorialguinea, Kongo-Brazzaville och Kongo Kinshasa.

Västafrikansk schimpans, ”Pan troglodytes verus”, finns i Guinea, Mali, Sierra Leone, Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, och Nigeria.

Östschimpans, ”Pan troglodytes schweinfurthii”, finns i Centralafrika, Sudan, Kongo Kinshasa, Uganda, Rwanda, Burundi, Tanzania, och Zambia.

Nigeria-Kamerun-schimpans, ”Pan troglodytes vellerosus”, finns i Nigeria och Kamerun.

De tre första underarterna är genetiskt belagda som separerade grupper med ingen eller ytterst liten kontakt sinsemellan, medan den sista ”Pan troglodytes vellerosus” inte har kunnat styrkas.

Man kan inte diskutera schimpanser utan att nämna Dame Jane Morris Goodall, DBE, född Valerie Jane Morris-Goodall, den 3 april år 1934 i London, som är en brittisk primatolog, etolog och antropolog.

Dame Jane Goodall, sedan år 1960 bosatt i Tanzania, och började år 1960 studera vilda schimpansers beteende i Gombereservatet i Tanzania, ursprungligen med syfte att kasta ljus över beteendet hos människans förfäder.

Hon skrev tillsammans med sin dåvarande man, Hugo van Lawick, den uppmärksammade boken ”I människans skugga”, i svensk översättning år 1973.

Hon har dessutom utgivit ytterligare sex böcker om sina alltjämt pågående studier i Afrika.

Jane Goodall promoverades till hedersdoktor till Carl von Linnés minne vid Uppsala universitets Linnépromotion den 26 maj år 2007, då 300 år sedan Carl von Linné föddes.

År 2015 tilldelades Jane Goodall priset ”The Fragile Rhino” och utmärkelsen ”The Conservationist of the Year” av den svenska organisationen ”The Perfect World Foundation”.

Liknande forskning genomförts, har genomförts, av två andra ikoner i primatforskningen, Dian Fossey och gorillor, bergsgorillor samt Lone Dröscher Nielsen och orangutanger.

Dian Fossey, född den 16 januari år 1932 i Fairfax, Kalifornien, död den 26 december år 1985 nära Karisoke forskningsstation, provinsen Ruhengeri, Rwanda.

Hon var en amerikansk handikappterapeut, etolog och primatolog som intresserade sig för gorillor och studerade dem dagligen i bergsskogarna i Rwanda.

Hon uppmuntrades att arbeta där av den kände paleontologen Louis Leakey och hennes arbete påminner, som sagt, något om Jane Goodalls arbete med schimpanser.

Dian Fossey kom till Afrika första gången år 1963 då hon började studera bergsgorillors beteende i Virunga Volcanoes i Kongo.

Fossey spenderade 13 år tillsammans med bergsgorillorna och forskade på gorillorna i deras naturliga habitat.

Hennes bok ”De dimhöljda bergens gorillor” i översättning Margareta Eklöf, Forum, år 1984, är både en beskrivning av hennes vetenskapliga arbete och hennes memoarer om hur hon kom att börja studera gorillor i Afrika.

Delar av hennes berättelse blev senare filmen ”De dimhöljda bergens gorillor” med Sigourney Weaver i rollen som Fossey.

Det har även gjorts en opera om Diane Fossey, som hade premiär våren år 2006.

Diane Fossey, som var 2 år äldre än Jane Goodall, hittades mördad bara 53 år gammal i den rwandiska provinsen Ruhengeri år 1985 och bevis tyder på att mordet planerats av Protais Zigiranyirazo, tidigare guvernör över Ruhengeri, som även är känd för att ha skapat de dödspatruller som var med och dödade över 800 000 rwandier år 1994.

Danska Lone Dröscher Nielsen är kvinnan bakom världens största rehabiliteringscenter för orangutanger och hennes center ”Nyaru Menteng” har givit över tusen hem– och föräldralösa orangutanger en andra chans till ett liv i det fria.

Hennes arbete med att rädda och rehabilitera Borneos röda apor har skildrats både av DR, BBC och Animal Planet.

I mitten av 1990-talet tog Lone Dröscher Nielsen ett ovanligt beslut, hon sa upp sig från sitt jobb, tog avsked från familjen, vänner och basen i Nordjylland för att resa till en ny kontinent.

Målet var att skapa ett rehabiliteringscenter för de orangutanger som mist sina mödrar och sina hem i centrala Borneo och idag är centret Nyaru Menteng med över 500 orangutanger världens största i sitt slag.

Grunden till Lone Dröscher Nielsens beslut skapades då hon arbetade som frivillig för primatologen Birute Galdikas.

Professor Galdikas drev själv ett mindre rehabiliteringscenter och Lone tog hand om de små nödställda orangutangerna som blivit hem- och moderslösa på grund av skogsskövling.

Första gången jag såg en moderlös orangutang i ögonen, såg jag en total avsaknad av livslust och samtidigt blev jag vittne till den massiva skövlingen av regnskogen, som gör orangutangerna så sårbara för människor.

Jag bestämde mig för att vara orangutangernas röst och föra deras talan i en värld som till synes hade glömt dem berättar hon.

Lone Dröscher Nielsen föddes 1963 i Aabybro, utbildad flygvärdinna, arbetade som volontär i Tanjung Puting nationalpark i fyra år innan hon 1999 öppnade sitt eget rehabiliteringscenter.

Bosatt i södra England och härifrån arbetar hon som expertrådgivare för ”Save the Orangutan” och ”Nyaru Menteng”.

I april år 2013 utkom biografin ”Kvinnan med aporna”, skriven av Robert Kirstejn Schmidt på förlaget Lindhardt och Ringhof.

I juni år 2014 förärades Lone med Riddarkorset av det danska kungahuset.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *