Järnets lokala historia, del 9 – Eckersholm

Järnets lokala historia, del 9 – Eckersholm, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder om några av traktens masugnar och hammarsmedjor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av oktober anno 2016.

I Eckersholm vid Lagan och Sveningstorp anlades år 1638 ett järnbruk som en tid ägdes av släkten von Schéele, Odencrantz och sedan Hamilton.

Släkten von Schéele är en svensk adlig ätt som troligen tidigare hette Scheel och den svenska släkten von Schéele anses härstamma från en adlig ätt Scheel från Rügen och Pommern, där en Martin Scheel var kansler hos hertig Bogislav X av Pommern på 1490-talet, vilken räknas som ättens stamfader internationellt sett och ätten förde i Tyskland ett vapen med ett hjorthuvud, med eller utan horn.

Släkten invandrade till Sverige år 1710 med Kristian Schéele, som levde under åren 1691-1750, och som var son till bryggaren och handelsmannen Benjamin Scheele i Anklam och Elisabeth Sutter, och som kom som flykting till Sverige år 1710.

Kristian Schéele blev först handelsman och sedan bruksägare och var gift med Appolonia Pinckhardt, vars far var grosshandlare och klädesfabrikör och modern en ättling till Jacob Näf.

Jacob Näf, även Jakob Nääf samt Jacob Neaf, avled år 1598, och var en legosoldat och ståthållare över Västmanland, Dalarna och Bergslagen åt Johan III och sedan åt Sigismund.

Jacob Näf eller Neaf, som var av skotskt ursprung, blev i egenskap av ståthållare ihjälslagen av ilskna dalkarlar när han sökte kungöra kung Sigismunds bud vid en samling i Stora Tuna socken, Dalarna, i samband med det så kallade avsättningskriget mot Sigismund och denna händelsen har blivit ihågkommen som ”Näftåget”.

Släkten Odencrantz som också varit ägare till Eckersholm är en adlig ätt med ättenummer 1947 och adlad den 22 november år 1751 samt introducerad den 8 juni år 1752 med ursprung i Sverige, Västergötland och Molla socken.

Släkten härstammar med andra ord från Västergötland och den äldste kände stamfader är Gustaf Andersson, bonde i Molla by i Molla socken i Älvsborgs län på 1500-talet.

Hans sonsons son var kyrkoherden i Ods församling av Skara stift, Olaus Andreæ Rhyzelius som levde under åren 1640–1714.

Dennes son var biskopen över Linköpings stift, teologie doktorn Andreas Olai Rhyzelius, som levde mellan åren 1677–1761, och vilkens fem barn, tre söner och två döttrar, adlades för faderns förtjänster den 22 november år 1751 på Stockholms slott av konung Adolf Fredrik med namnet Odencrantz efter faderns födelsesocken men brevet underskrevs först den 8 maj år 1771 i Stockholm av konung Gustav III.

Sönerna var, kanslisten i Kanslikollegium sedermera kammarherren Thomas Rhyzelius, 1723–1773, sedermera kammarherren Mathias Rhyzelius, 1730–1796, och sedermera lagmannen i Kalmar län och på Öland och hovrättsrådet Johan Rhyzelius, 1737–1804, samt döttrarna, Brita Rhyzelia, 1726–1787 och Maria Rhyzelia, 1729–1753.

Sonen Thomas slöt själv sin ättegren år 1773 och sonen Mathias slöt själv sin ättegren på svärdssidan år 1796.

Huvudmannagrenen överflyttade år 1880 till USA och fortlever där och dess medlemmar liksom en annan ättemedlem skriver sig Odencrantz.

Ätten är på spinnsidan befryndad med adliga ätten Odelstierna nr 1362. Spinnsidan är den kvinnliga delen av en släkt och detta språkbruk har uppkommit genom att sländan sågs som en kvinnlig symbol.

Originalsköldebrevet är sedan år 1962 deponerat i Riddarhuset och beskriver adelsskölden.

”En fyrstyckad skiöld, hvars öfra och undra fäldt äro gröna, med de andra bägge på sidorne af silfver föreställer en sammanfogad krants i följande ordning, nämligen: I det öfversta gröna fäldtet infalla tre femuddiga stjernor af guld och i hvardera af silfverfäldten en röd fembladig roa, beledsagad ofvanföre af två och nedanföre af tre gröna blad samt i det nedersta och gröna fäldtet ett hela krantsen sammanhäftande kors af guld. Utur den öppna tornerehjelmen utsträcka sig tvenne röde drake vingar, uppå hvilcka en biskopsmyssa af guld med underhängande band hvilar. Hielmkrantsen är flätad af guld och grönt, men vapentäcket är rödt och underfordradt med guld. Aldeles som det här med sine färgor afmålat finnes”.

Släkten Hamilton är en månghövdad engelsk-skotsk adlig ätt med förgreningar i Sverige som kan härledas till en normand vid namn Walter Fitz-Gilbert av Hambledon som levde omkring 1250-1346.

Walter Fitz-Gilbert av Hambledon flyttade till Renfrewshire och nämns för första gången, som vittne, i ett kungligt fribrev till Paisley kloster gällande sillfiske i Clyde.

Under Skotska frihetskriget var Walter Fitz-Gilbert guvernör på Bothwells slott på uppdrag av engelska kronan men gick över till Robert the Bruces sida och belönades med en del av från klanen Comyn beslagtagna ägor.

Till hans nya tillgångar hörde baronvärdighet och slottet Cadzow och dess lantegendomar, som senare blev staden Hamilton.

Familjen Walter Fitz-Gilbert av Hambledons makt växte genom sin fortsatta lojalitet gentemot det skotska kungahuset.

De två familjerna kom att stå varandra ännu närmare år 1474 då James, den förste lorden Hamilton, gifte sig med prinsessan Mary, dotter till kung Jakob II och deras son blev earl av Arran och stod därefter i tur att ta över den skotska tronen.

Familjen slog sig ner på ön Arran år 1503 och under större delen av århundradet var en Hamilton tronarvinge.

Den grevliga ätten Hamilton, nummer 86, grevlig 1751-11-21, introducerad år 1752.

På Eckersholm hittar man tre namn på ägare eller boende genom åren i släkten Hamilton och dessa är enligt följande:

Axel Valter Hugo Hamilton, född den 31 juli år 1860 på Eckersholm i Byarums socken, Jönköpings län som son till Malkolm Valter Hamilton och hustrun grevinnan Anna Aurora Eleonora Hamilton.

Axel Valter Hugo Hamilton var volontär vid Västgöta regemente i mars år 1879 och tog en så kallad mogenhetsexamen i maj år 1880.

Han var elev vid krigsskolan i juli samma år 1880 och utexaminerad därifrån i slutet av oktober år 1881.

Axel Valter Hugo Hamilton blev underlöjtnant vid nämnda regemente, Västgöta regemente, i november samma år och löjtnant i maj år 1889.

Han blev intendent av 3:e klassen vid intendenturkaren i december år 1894 och regementsintendent vid Upplands regemente i januari år 1895. Intendent av 2:a klassen i maj år samt 1895 samt kapten i Västgöta regemente den 6 november år 1896.

Avsked med tillstånd att kvarstå såsom kapten i armén i januari år 1898. Riddare av Vasaorden i december år 1904 och avled ogift den 18 oktober år 1914 i Stockholm.

Ytterligare några exempel på släkten Hamilton på Eckersholm är enligt följande:

Greve Axel Hamilton af Hageby, född den 5 oktober år 1755 på Barsebäck, Malmöhus län och avliden den 18 augusti år 1817. Han gifte sig den 1 juni år 1781 med Beata Elisabet von Essen af Zellie, född den 2 mars år 1761 på Kronovall, avliden den 21 november år 1818 i Växjö och begraven i mannens grav på Fågeltofta kyrkogård. De fick 10 barn tillsammans varav de två nedanstående nämnda sönerna var ägare till Eckersholms gård.

Malkolm Casimir Hamilton, född den 6 december år 1789 på Kronovall, död 1872-02-12 i Kristianstad och begraven å Färlövs kyrkogård. Han ägde Oretorp i Vinslövs socken, Kristianstads län och Eckersholm i Byarums socken, Jönköpings län samt, tillsammans med brodern Hugo Didrik Hamilton, Araslöv i Färlövs socken och Gustavsborg i Perstorps med flera socknar i Kristianstads län, Sperlingsholm i Övraby med flera socknar och Margreteberg i Harplinge socken, Hallands län, Huseby i Skatelövs socken, Diö i Stenbrohults socken och Forsa i Hjortsberga socken samt Lästa i Blädinge socken och Ålshult i Urshults socken, Kronobergs län, men samtliga dessa egendomar såldes under hans livstid.

John David Hamilton, född den 20 mars år 1794 på Kronovall och han var student i Uppsala från år 1811 med en kansliexamen år 1813. Inskriven i Kungligt majestäts kansli samma år samt kopist i kanslistyrelsens expedition från november år 1814. Härold vid SO från april år 1816.

Kanslist i expeditionen samma år, 2:e sekreterare i kabinettet från juni år 1817. Legationssekreterare i Haag från juni år 1820. Avsked från häroldskapet i april år 1822. Rappellerad, avsägelse, i juli år 1827. John David Hamilton avlider barnlös den 10 april år 1843 på Eckersholm och begraven samma år den 25 april i Byarums socken. Gift i augusti år 1834 på Villa Giacomina i Gösslunda socken, Skaraborgs län med sin broders svägerska, grevinnan Lovisa Piper, som levde under åren 1808-1879 på Villa Giacomina och begraven på Sunnersbergs kyrkogård Skaraborgs län, hon var dotter till överstekammarjunkaren, greve Gustaf Piper och friherrinnan Jacquette Elisabet Du Rietz af Hedensberg. Grevinnan Lovisa Hamilton, född Piper, ägde Villa Giacomina samt Stola i Strö socken, Skaraborgs län.

SO är detsamma som Successionsordningen 1810:0926, som är Sveriges äldsta nu gällande grundlag.

Enligt Nordisk familjebok, Uggleupplagan från år 1907 skrivs följande om Eckersholm.

Eckersholm är en bruks- och lantegendom i Byarums socken, Jönköpings län, vid Lagans översta lopp, nära 1 mantal, taxerat till 80 800 kronor, därav 28 000 kronor för annan fastighet såsom järnbruk, såg och kvarn, järnbruk med masugn, franche-comté-härd och stångjärnshammare.

Järnbruket är inte i verksamhet och bruket uppges vara anlagt år 1638, och år 1649 meddelades privilegium att åter upprätta hammaren vid Eckersholm.

Det tillhörde därefter släkten von Scheele i flera generationer, ägdes i förra århundradet av flera grevar Hamilton och har nu länge tillhört J. M. Kruckenberg.

Eckersholm är även noterad som kronopark i Västra härad, Jönköpings län, bildad genom inköp, under åren 1889 och 1891, av en del Eckersholms bruk tillhöriga hemman och sedermera förstorad genom inköp av mark. Areal närmare 2300 hektar.

Det är inte mycket som minner om järnbruket idag, bilden visar platsen för bruket.

En av Eckersholms ägarsläkter, släkten Kruckenberg härstammar från Tyskland och kom till Sverige i början av 1800-talet med nedanstående James Kruckenberg.

James Kruckenberg, född år 1792, avled år 1812, gift med Amalia Margareta von Holten, som levde mellan åren 1793-1845.

Deras enda barn hette Oskar Wilhelm Kruckenberg, och levde under åren 1814-1888, godsägare, gift med Christina Wilhelmina Kindahl, som levde mellan åren 1820-1890.

Den första noteringen och anknytningen till Eckersholm som jag kan finna var via Jonas Herbert Kruckenberg, född år 1882 som noteras som ägare till Eckersholms järnbruk med Bratteborg, i Småland.

Det är inte mycket som minner om järnbruket idag, bilden visar platsen för bruket.

Det är inte svårt att hitta slagg vid Eckersholm, slagg är en produkt som uppstår vid olika typer av metallurgiska reaktioner och som huvudsakligen består av oxider, ofta silikater som är en kemisk förening av kisel och syre.

Slagg kan härröra från en malms gångart till metall icke reducerbara oxider och avskiljs till exempel som masugnsslagg.

Slagg kan också uppstå vid oxidation av metall vid smält- och värmningsprocesser samt vid smält metalls stelning kan legeringsämnen, exempelvis aluminium, med hög affinitet, släktskap, till syre utskiljas som oxider och bilda slagginneslutningar i den stelnade metallen.

Vid många metallurgiska processer används reaktioner mellan slagg och metaller för rening, till exempel svavelrening och fosforrening.

En oxiderande slagg kan användas för att ta bort kol ur en kolhaltig smälta, så kallad slaggfärskning.

Den stelnade slaggen är vanligen glasartad och kan utnyttjas som råvara inom annan industri, bland annat vid tillverkning av cement, byggelement och mineralull samt för vägfyllnad.

Slagg från basisk ståltillverkning innehåller fosfor och används vid tillverkning av gödningsmedel.

Slagg kallas även sintrade klumpar av obrännbart material och aska vilka bildas vid förbränning av fasta bränslen, till exempel kol och koks.

I samband med en stor slagghög i närheten av Lagan växte bildens art skavfräken eller skäfte.

Skavfräken, ”Equisetum hyemale”, är en storväxt, ogrenad vintergrön fräken med mörkgröna hårda, kiselinkrusterade stjälkar.

Arten bildar oftast stora glesa bestånd genom att den skjuter skott från den krypande jordstammen.

Stjälken kan bli upp till nästan en meter hög och är sträv och räfflad med omkring 20 räfflor, den har en stor central hålighet men är ändå svår att trycka ihop.

Skavfräken förekommer i nästan hela landet, men är ganska ovanlig och den växer gärna på sandig mark med ytligt grundvatten, till exempel i vägkanter, myrkanter, skogssluttningar, diken och bäckstränder.

Skavfräken användes i äldre tid som slipmedel i stället för sandpapper och artnamnet ”hyemale” kommer av latinets ”hiemis” för ”vinter” och syftar på att arten är vintergrön.

Det svenska synonymnamnet skäfte går igen i flera ortsnamn, som till exempel Skäftekärr på Öland.

”Dess nytta för Slögdeidkare til slätskurning och polering är allmänt känd. Är skadeligt för Kor och Får. Hwad som berättas om de förra, at de nemligen, om de äta af denna art Skäfte, derefter skola fälla tänder, tarfwar stadfästelse; men wäl är troligt at det kan skada glasuren och såra tungan, och at de derföre esomoftast släppa det ur munnen. Om det kan wara hälsosamt för Hästen och Geten lämnar jag derhän, det tyckes wara för skarpt.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Lärk eller lärkträd, ”Larix decidua”, är ett stort, snabbväxande barrträd som kan bli upp till 30 meter högt.

Barren är två till tre centimeter långa och gröna, men gulnar på hösten och till skillnad från våra andra barrträd så fäller arterna i släktet lärkar ”Larix” sina barr på hösten.

Lärk är den vanligaste av de lärkträdsarter som förekommer i Sverige och den liknar den sibiriska lärken, ”Larix sibirica”, men den senare har blekt gulgröna unga honkottar, håriga släta fröfjäll, samt något längre barr än lärk.

Arten japansk lärk, ”Larix kaempferi”, har glansiga, rödbruna tvååriga grenar, blågröna barr, runda kottar och fröfjäll som är utböjda i spetsen.

Artnamnet ”decidua” betyder ”avfallande” och syftar på barren som fälls om hösten.

Runinskrift Sm 55 är en runsten öster om Eckersholm i Byarums socken och Vaggeryds kommun.

Stenen som står i skogsmark bredvid Lagan längs en liten körväg som leder mellan riksväg 30 och Eckersholms herrgård, körvägen lämnar riksvägen där denna passerar Krokasjön, cirka 1 kilometer från dess förening med E4, och avståndet in till stenen är bara cirka 200 meter.

Runstenen som kallas ”Rasastenen” eller ”Rasestenen” är 1,4 meter hög samt av röd granit och runbandets ornamentik bildar med sin antydan till stavkors en så kallad korsbandssten.

Om man försöker översätta och läsa dessa runor får man följande ”mening”,

: hakR: kulkR: aukR kuþkurR: riþ: itRn: þan: isunR: auti: Rtin f

Om man sedan översätter detta till något som kallas fornvästnordiska blir det följande, men observera att frågetecknen är många.

Haki, Kolki, Auki, mœðgur reistu stein þenna, synir, eptir Stein, f ôður

Till alla de olika tolkningsförslag som framlagts är att den skulle vara rest efter en fader av hans två söner.

Det har även föreslagits att den saknar budskap och är rest i syfte att markera en gräns.

Texten på ”Rasastenen” eller ”Rasestenen” saknar modern tolkning, uppger Riksantikvarieämbetet.

Byarums hembygdsförening berättar följande om Fägridabanan:

”Från Bratteborg station på Vaggeryd-Jönköpingsbanan anlades en smalspårig järnväg till Fägrida 1903-1904 för transport av upptagen torv. Fägridabanan var 8 km lång.

Den passerade E4 vid Nylund och Växjövägen öster om runstenen. Vid passagen av vägarna gavs en signal.

I början drogs tåget av hästar. Från 1906-1907 av en ångvagn. Hastigheten var maximerad till 20 km/tim.

Utöver transport av torv och virke m.m. användes ångvagnen även för persontransporter. 6-7 personer fick plats i vagnen. Privata dressiner var också tillåtna på banan för t.ex. transport av mjölk från Eckersholm.

1919-1920 byggdes banan om. Spårvidden 891 mm ändrades till 600 mm. Skälet härtill är okänt. Ev. ville man ha en anpassning till den spårvidden som vagnarna ute på mossen hade. I samband härmed ersattes ångvagnen av ett ånglok.

Ägare av banan var Eckersholms torvströaktiebolag med postadress Bratteborg.

I samband med Andra världskriget lades banan ned.

Rälsen togs upp och såldes till Tyskland”.

När jag passerade mangårdsbyggnaden på Eckersholms gård kom en ensam snösparv och slog ner på gräset bara ett tiotal meter framför mig.

Snösparv, förr även kallad snölärka, ”Plectrophenax nivalis”, häckar i fjällen men efter häckningen kan man se fågeln längre söderut, ofta i stora flockar som rastar på havsstränder eller stubbåkrar och vissa fåglar övervintrar till och med hos oss i södra Sverige.