Natur

Minnen på ett skjutfält

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Minnen på ett skjutfält, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder om och från Hultsgärde, Skjutfältet, Öde trakt och Ja, tyvärr är det så!

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, två dagar in i mars månad, vårmånaden, anno 2019.

Den lilla aluminiumskylten i Hultsgärde berättar följande:

239. 1:17

Johan Karlsson 1856

Hustru Wilhelmina

Son Alvar 1887-1979

Hustru Tora 1892

Såld A6 1940

Hultsgärde, Johan och Wilhelmina Karlsson, 1856, sålt till A6 1940, bara grunden och minnen återstår.

Grävlingarna har flyttat in till Hultsgärde och Johan och Wilhelmina Karlsson.

Bara grunden och trappan samt minnen återstår hos Johan och Wilhelmina Karlsson i Hultsgärde år 2019.

Blommande vide på tomten hos Johan och Wilhelmina i Hultsgärde.

Svamparna fnösketicka och björkticka växer och frodas på den gamla, till hälften, nedblåsta björken i Hultsgärde hos Johan och Wilhelmina Karlsson.

Släktet ”Fomes” är fleråriga svampar med hårda fruktkroppar och tydlig krusta och köttet pigmenterat i bruna nyanser. Hyfsystemet är trimitiskt och hyferna har söljor. Sporerna är stora, cylindriska och fnösketickan orsakar vitröta i lövved.

Fnöskticka, ”Fomes fomentarius”, är en variabel art, vars fruktkroppar kan vara typiskt hovformade, konsolformiga eller mer oregelbundna.

Hattarna kan bli mycket stora, och även om de normalt mäter mellan 10-30 centimeter, har extrema exemplar på mer än en halvmeter påträffats.

Ovansida koncentriskt fårad och zonerad, ljusbrun till gråaktig med brunaktig tillväxtzon.

Porerna är rundade samt 3-5 per millimeter, gråvita till brunaktiga, vanligen ljusare än det bruna, det otydligt skiktade rörlagret, som kan vara marmorerat av vita myceltrådar.

Köttet är gulbrunaktigt, segt och läderartat, närmast substratet integrerat med svampens mycel och där bildande en kärna med annorlunda, mer uppluckrad konsistens.

Fnösketickan är vanligast på död ved av björk och bok, men funnen på en rad lövträd.

Mångformigheten gör att fnösktickan ibland förväxlas med andra arter, exempelvis eldticka, ”Phellinus igniarius”, som normalt har annorlunda form och växer på levande träd, men även unga exemplar av platticka, ”Ganoderma applanatum”, kan också vara väldigt lika, men saknar fnösktickans marmorerade mycelkärna.

Släktet ”Piptoporus” är hattbildande, ettåriga arter med vitaktigt kött, hyfsystemet är dimitiskt eller trimitiskt, och hyferna har med söljor.

Sporerna är allantoida, cylindriska eller spolformiga.

Släktet ger brunröta.

Björkticka, ”Piptoporus betulinus”, hattarna växer hos denna välkända art alltid enstaka, och blir njurlika till halvcirkelformade, oftast med kort fot eller tydligt avsmalnande basaldel.

Fruktkropparna blir normalt mellan 10-30 centimeter i diameter och mellan 2-5 centimeter tjocka samt har en karakteristisk, mjukt korkartad konsistens.

Ovansida vitaktig till gråbrun, slät, täcks av ett hudliknande ytterlager, som med tiden ofta spricker upp och flagnar av.

Kanten på undersidan är förtjockad och inböjd över de vitaktiga, runda till något kantiga porerna som är mellan 3-5 per millimeter.

Rörlager upp till 1 centimeter tjockt, lätt att lossa från det vita, relativt sega och betydligt tjockare hattköttet.

Svampen är bunden till björk, och växer allmänt på död ved, gärna på stående träd.

Björktickan är vanligtvis en lättbestämd art, men små exemplar utan fot kan möjligen förväxlas med arten Snövit ticka, ”Tyromyces chioneus”, som dock har helt andra mikrokaraktärer och saknar uppsprickande hatthudslager.

En gammal apel står kvar hos Johan och Wilhelmina Karlsson i Hultsgärde men den har sedan länge dött och slutat ge frukt.

Hultsgärde, Johan och Wilhelmina Karlssons fastighet såldes till A6 i början av Andra världskriget år 1940.

Föga anade man väl de fasor som skulle drabba Europas människor under åren som komma skulle.

Det är en sorglig stämning som smyger sig på när man står och ser ut över det som återstår av denna fordom levande gård och bygd.

Om man lyssnar noga kan man kanske höra ekon av de människor som här en gång fann sin utkomst men tystnaden tar snabbt över.

Släktet ”Pycnoporus” är ettåriga, sega svampar med cinnoberröd färg, hyfsystemet är trimitiskt, hyferna har med söljor, sporerna är cylindriska och något böjda.

Släktet, som bortsett från färgen står nära släktet ”Trametes”, har bara en svensk art, vilket är bildens cinnoberticka och svampen ger vitröta.

Cinnoberticka, ”Pycnoporus cinnabarinus”, hattar normalt distinkt konsolformade, upp till 13 centimeter stora och 2, sällan 4, centimeter tjocka, med seg, läderartad konsistens och skarp, oftast regelbunden kant.

Ovansidan är kal, cinnoberröd, men med tiden dock urbleknande till orange i mer eller mindre mättade nyanser.

Porerna är runda till kantiga och 2-4 per millimeter, orangeröda till klart cinnoberröda, vanligen rödare och mer färgbeständiga än hattytan.

Köttet är rödaktigt och upp till 1,5-2 centimeter tjockt, blir i lut, KOH, urblekt till ljust gulaktigt.

Rörlagret är rött till orangegult och upp till 0,6 centimeter tjockt.

Cinnobertickan växer på liggande, död lövved, framför allt björk och rönn, gärna på öppna lokaler som exempelvis hyggen.

Typiska exemplar kan påträffas redan vid snösmältningen, och trots att svampen i förhållande till sin seghet är relativt kortlivad, finns den under större delen av året.

Färgämnet cinnabarin gör rimligen denna vackra cinnoberticka helt omisskännlig, arter i släktet ”Pycnoporellus” har mer orange till orangebruna färger utan tydligt inslag av rött, samt växer normalt på barrved.

Bildens cinnobertickor växer på det stora och gamla körsbärsträdet hos Johan och Wilhelmina Karlsson i Hultsgärde.

Det gamla körsbärsträdet hos Johan och Wilhelmina Karlsson i Hultsgärde är som ett konstverk som skriker efter hjälp att återbefolka denna vackra bygd, nu sedan länge en ödebygd.

Den lilla aluminiumskylten i Hultsgärde berättar följande:

234: B 1:2

Tjärbacken

Gustav Danielsson 1774

Hustrun Helena

Barn Stina 1807-1880

Tjärbacken Gustav Danielsson 1774, utan den lilla skylten vet snart ingen om platsens historia.

Den lilla aluminiumskylten i Hultsgärde berättar följande:

234 1:2

Tyska-stugan

Maja Magnidotter

1804-1875

Son Gustav Johannesson

1845-

Tyska-stugan Maja Magnidotter 1804-1875 och sonen Gustav som föddes år 1845.

Tyska-stugan, Maja Magnidotter, åren 1804-1875, Maja blev 71 år vilket var ett ganska långt liv under 1800-talet.

Tyska-stugan, Maja Magnidotter, 1804-1875, jordkällaren.

Norra Linneryd, en stor spärrgrenig gran med inskription ”Muck 2/1 13”, jag förmodar 2 januari år 2013.

Norra Linneryd, stor spärrgrenig gran med inskription ”Muck 2/1 13”, ”Militär Utryckning Civila Kläder, 2 januari 2013”.

Norra Linneryd, linbasta invid den stora spärrgreniga granen med inskriptionen ”Muck 2/1 13”.

Den lilla aluminiumskylten i Hultsgärde berättar följande:

247: D

Linbasta

N. Linneryd

”Varje by hade en linbastu på 1800-talet, här samlades man för framställning av lin. Spann, vävde och säkert pratade i timmar. Linbastan uppvärmdes med ved och konstruerades så att linet torkade av värmen utan att ta eld.  Man kunde även torka säd, röka kött eller korv i linbasturna, samt användas som badstuga”.

Norra Linneryd, linbasta invid stor spärrgrenig gran med inskription ”Muck 2/1 13”.

Linbasta, även linbastu, i Sydsverige ofta brytestuga, är en bastuanläggning för linberedning där linet skall kunna torka under hösten då solen inte längre är tillräcklig för att linet skall kunna torka utomhus.

I Sydsverige är dessa bastur huvudsakligen avsedda för torkning av lin, i övriga Sverige används de vanligen även för torkning av malt, tvätt, bad och ibland även för rökning av kött.

Konstruktionsmässigt skiljer sig sällan en linbastu från en bastu för annan användning.

På 1700-talet fick linproduktionen ett uppsving efter att statsmakten startat en kampanj för linproduktion på 1730-talet och det var framförallt i skogsbygderna som linproduktion blev populärt, och det odlades mer eller mindre lin på i princip varje gård i Skåne under 1800-talet.

Då det förr innebar en stor investering att bygga en linbasta var det vanligtvis ett kollektivt projekt för hela samhället.

Linbastan uppvärmdes med ved och konstruerades så att linet torkade av värmen utan att ta eld och en linbasta byggdes därför av sten, ofta med valv, och med tanke på brandfaran stod de ofta en bit bort från övrig bebyggelse.

Linbastan består av en främre, yttre del, kallad brydestuan, en bakre del kallad bastun, där ugnen fanns.

I dag är oftast inte brydestuan bevarad då denna var enklare byggd.

Ofta byggde man in grunden i en backsluttning och man kunde även torka säd, röka kött eller korv i linbasturna samt användas som badstuga.

Linodlingen minskade vid sekelskiftet 1899-1900 eftersom bomullsimporten blev allt viktigare vilket gjorde att användningen av linbasturna efter hand upphörde.

För att försöka bevara linodlingen inrättades runt år 1900 regionala linberedningsanstalter i Skåne, vilket trots detta misslyckades.

Svavelticka ”Laetiporus sulphureus”, är ettåriga svampar som bildar solfjädersformade till tunglika, tätt taktegellagda hattar med kraftigt gul eller orangegul färg.

Hyfsystem dimitiskt med bindehyfer, generativa hyfer är breda och utan söljor, sporer brett ellipsoida.

Svaveltickan orsakar brunröta hos lövträd, här en lönn.

Enskilda hattar hos svaveltickan blir hos denna vackra och spektakulära ticka mellan 10-30 centimeter breda men kan bli upp till 40 centimeter breda och flera centimeter tjocka, men eftersom de oftast är tätt taktegellagda kan tickan totalt få en vertikal utbredning på över en meter.

Kanten är rundad till skarp, ofta något vågig och svampen är som färsk lysande svavelgul till orangegul, men bleknar snart till mattare orangebrun eller ockra, precis som på min bild.

Porer är kantiga till uppslitsade, 3-4 per millimeter och av hattens färg, rörlagret är upp till 4 millimeter tjockt.

Köttet är i unga stadier ljusgult och saftigt, men blir med tiden helt vitt och får kritartad, spröd konsistens och detta kan konstateras när nedfallna, bleka fruktkroppar av den snabbväxande och kortlivade arten under senhösten påträffas vid basen av äldre, levande lövträd i beteshagar, det är precis så som bilden visar under den stora lönnen.

Svaveltickan växer på levande lövträd, och rötar kärnveden så att angripna träd slutligen blir ihåliga.

Arten finns både i slutna lövskogsmiljöer och öppna, kulturpåverkade biotoper och kan på ek möjligen förväxlas med den gula tungtickan, ”Piptoporus quercinus”, som dock har annorlunda hattform och ej bildar så stora gyttringar.

Gamla exemplar kan på avstånd också påminna om grentaggsvampen, ”Climacodon septentrionalis”, som har liknande växtsätt.

Den är en av få trädsvampar, som är användbar som matsvamp, och den engelska sidobenämningen ”Chicken-of-the-woods”, ”Skogens kyckling”, syftar på att svampköttet hos svaveltickan liknar kycklingkött både i smak och konsistens.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *