Natur

Moens gård, del 2

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Moens gård.

Moens gård, del 2, en natur- och kulturkrönika i 30 bilder om ett byggnadsminne med rötter i 1600-talet, en tidskapsel i skogen mellan Gällaryd och Ohsbruk i Värnamo kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av juni anno 2019 efter VTB.

Det känns som en evighet när jag sist var här men det har bara passerat knappt 3 år, vilket betyder att jag var här i september 2016.

Denna fantastiska och extremt välbevarade tidskapsel med namnet Moens gård eller Mons gård är en ensamliggande gård med grå, obehandlade träbyggnader av ålderdomlig karaktär och på gården finns mangårdsbyggnad, ladugård, vagnsbod, sädesmagasin och linbasta.

Hela miljön andas Vilhelm Moberg och hans fantastiska epos om utvandringen från Sverige från 1850-talet och framåt.

Bebyggelsen är från 1800-talet eller ännu tidigare, förutom ladugården som är från år 1921 och husen har på ideellt initiativ restaurerats under senare år.

Känslan av Vilhelm Mobergs utvandarepos från åren 1949-1959 ligger som sagt som en klump i halsen och en påminnelse om ett annat Sverige, ett Sverige i mitten av 1800-talet som 1,2 miljoner svenskar valde att lämna hus, torp och hem för att söka ett bättre liv i Amerika.

Att följa sina barn till stationen när de far till Amerika är som att följa dem till graven, brukade föräldrar till emigrerande döttrar och söner säga, att återses blev för de flesta bara ett hopp och en dröm.

Markerna kring gården har under flera generationer brukats med gamla traditionella odlingsmetoder och gårdsmiljön som helhet är ett sällsynt och välbevarat exempel på det småskaliga jordbrukets kulturmiljöer.

Folkskolestadgan kom inte förrän år 1842, den som sa att alla barn i Sverige skulle lära sig att läsa och skriva, och att kunskaper och myter om Amerika kunde spridas så effektivt byggde inte minst på att allt fler i befolkningen kunde läsa böcker och tidningar.

Men en mor bland många mödrar som fått följa sina barn till stationen för resan till Amerika, lärde sig aldrig skriva, heller aldrig att läsa.

Hon måste gå till en granne för att få brev skrivna till barnen i Amerika och hon fick gå till grannen för att få deras svar upplästa.

Modern som i hela sitt liv längtade och längtade efter att dottern och hennes barn skulle komma hem till Sverige och hemtrakterna igen brukade likt många andra mödrar säga:

”Att följa sina barn till stationen när de far till Amerika är som att följa dem till graven.”

Det är en mor som här får gestalta den livslånga längtan efter barnen och barnbarnen som reste till Amerika i mitten av 1800-talet från en plats inte olik gården Moen och som hon aldrig fick återse igen.

Bilden visar en tistelfjäril som hittat ända till gården Moen från medelhavsområdet och norra Afrika.

Nåväl, redan på medeltiden började skogarna öster om Värnamo att befolkas, man röjde skog och sten för att få åker och äng men man vet inte när den förste nybyggaren kom hit till Moen, men redan på 1600-talet bodde det människor här.

Från 1800-talet och fram till 1960-talet levde man och brukade jorden på ett sätt som vi idag betraktar som mycket ålderdomligt och genom att studera detta brukningssätt har vi idag möjlighet att förstå hur den svenska landsbygden kan ha sett ut i äldre tid.

Den kvarvarande bebyggelsen är från 1800-talet eller kanske till och med från 1700-talet förutom ladugården på bilden som är från år 1921, även denna omålad och vackert grånad.

Husen som utgör gården Moen har på ideellt initiativ restaurerats på ett mycket vackert och stilfullt sätt under de senare åren.

En stor eloge till dessa entusiaster från alla kommande generationer som får möjligheten att se en skymt av ett annat Sverige, ett fattigt och ojämlikt Sverige, må vi aldrig hamn där igen.

Här ser man en bit av vagnsboden som är byggt av timmer från granar som levde och växte till tidigt 1600-tal, och om dessa granar kunde berätta vad skulle då dessa 400 år gamla stockar kunnat berätta för oss, kanske om slaget vid Lützen den 6 november år 1632 då Gustav II Adolf föll död i den täta dimman.

Lützen är för övrigt idag en stad med 8 900 invånare i delstaten Sachsen-Anhalt i östra Tyskland, 20 kilometer sydväst om Leipzig och på platsen för slaget vid Lützen år 1632 finns idag ett minneskapell, ritat av Lars Israel Wahlman och invigt år 1907.

Moens gård är en ensamliggande gård med grå, obehandlade träbyggnader av ålderdomlig karaktär med virke från granar fällda år 1610.

På gården finns mangårdsbyggnad, ladugård, vagnsbod, sädesmagasin och linbasta och bebyggelsen är från 1800-talet eller kanske till och med ännu tidigare.

Markerna runt Moens gård har under flera generationer brukats med gamla traditionella odlingsmetoder och gårdsmiljön som helhet är ett sällsynt och välbevarat exempel på det småskaliga jordbrukets kulturmiljöer.

Gårdens samlade bebyggelse är byggnadsminnesförklarad.

Att känna historiens vingslag är något som jag gör varje gång jag möter ting från förr, tingen från förr är i detta fall ett antal betande kor varav en med skälla, en skälleko, hon står till höger på min bild.

Skäll-kon, ko med bjällra om halsen, synonymt med bjällko, historiskt belagt sedan år 1664

Skälla, klingande instrument i form av en liten klocka vars övre del är stum och vars nedre del ljuder vid anslag av kläpp förr ofta använt på boskap.

Skällko; lära sig känna igen de olika gårdarnas skällor.

Bli annat ljud i skällan, börja låta på ett annat sätt, ofta för att uttrycka att någon ändrar inställning.

Historiskt sedan äldre fornsvensk tid, fornsvenskans skälla, till skälla ”ljuda högt, larma”, gemensamt germanskt ord av ljudhärmande ursprung.

Bjäll-kon, ko med bjällra om halsen, synonymt med skällko, historiskt noterat sedan år 1697.

Bjällra, ett klingande instrument i form av en liten klocka vars övre del är stum och vars nedre del ljuder vid anslag av kläpp, ett klingande instrument som består av ett slutet metallhölje kring en kula eller av en liten klocka eller pingla med kläpp och används bland annat på seldon och vissa dräkter, så kallad bjällerkrans,

Känt och använt sedan år 1526, jämför fornsvenskans biälla, troligen ombildning via svensk dialekt för bjällra ”prata i otid”, skvallra, jämför med tyskans ”bellen” för ”skälla”.

Alla byggnader är omålade, vilket ger gården en mycket ålderdomlig karaktär och detta var tiden innan det blev populärt att rödfärga husen och gårdarna med rödfärg från Falun.

Bilden visar baksidan på mangårdsbyggnaden, även denna vackert omålat grånad.

Apropå rödfärg från Falun, kopparbrytningen i Falun påbörjades redan under vikingatiden och upphörde den 8 december år 1992.

Gruvans namn Kopparberget kompletterades på 1600-talet med förnamnet ”Stora”, för att skilja den från andra koppargruvor och under 1700-talet var den världens största koppargruva.

Att gruvdriftens biprodukter kunde användas som rött pigment är säkert känt sedan mycket länge och finns belagt i källor från 1500-talet men en mer organiserad tillverkning av rödfärgspigment påbörjades år 1764.

Inledningsvis var volymerna ganska blygsamma, totalt 25 ton under de första 10 åren, men ökade i takt med det ökade intresset för att rödfärga hus.

Under åren 1912-1914 producerades över 1700 ton per år och under 1930-talet över 2000 ton per år.

Därefter har rödfärgen fått konkurrens av andra produkter för fasadmålning, och under 1900-talets andra hälft har det producerats mellan 1000 och 1600 ton årligen.

Som restprodukt vid malmbrytningen har det samlats stora högar ovan jord av bland annat kopparfattig malm och slamjord från varp och efter mineralisering och vittring under lång tid återstår rödmull, som förutom koppar även innehåller järnockra eller limonit, kiselsyra samt zink.

Rödmullen tvättas och siktas varpå den bränns för att sist malas till ett finkornigt färgämne.

Järnockran, som i obearbetat tillstånd är gul, blir röd vid upphettning och är det ämne som ger pigmentet dess färg och den exakta kulören på färgämnet bestäms genom hur länge och vid vilken temperatur det bränns.

Ju högre temperatur och ju längre färgämnet bränns desto mörkare blir det, och färgämnet finns i två olika röda kulörer samt i svart och i grått.

Den gamla grå flaggstången var förr inte vit utan omålat grå eller till och med målat mörkbrun, inte som dagens flaggstänger vita.

Bruk av flaggor är historiskt sett förknippad med sjöfart och förekom redan före vår tideräknings början.

Flaggning i modern mening uppstod dock inte förrän på i början av 1200-talet då fartyg från de italienska handelsrepublikerna Venedig och Genua började föra nationsflaggor.

I slutet av 1400-talet var det ett fast etablerat bruk att fartyg skulle föra flagga som utvisade fartygets nationalitet och flaggorna var ursprungligen fästa på en stång som gjordes fast på fartyget.

De kunde då tas loss och föras som fana av militära förband på land, det var först senare man lärde sig att hissa flaggor med hjälp av sejnfall, en flagglina.

I jämförelse med flaggning till sjöss är flaggning på land en relativt ung tradition och på 1600-talet kunde det förekomma flaggning på fästningar, framför allt på sjöfästningar men senare kunde flaggning även förekomma på slott, kungsgårdar och beskickningar.

Det var dock under 1800- och 1900-talen som flaggning på land fick sitt genombrott genom att flaggor efterhand kom att ses som symboler för hela folk och inte enbart för stater och deras ledningar.

I Sverige började man under andra hälften av 1800-talet att flagga vid skolor, prästgårdar och officiella byggnader och kung Oscar II bestämde år 1873 att en flaggstång skulle resas på Stockholms slott och att kungaflaggan skulle vara hissad när kungen vistades på slottet.

Med början år 1893 hölls i övergången mellan maj och juni vårfester under flera dagar på Skansen i Stockholm och festligheterna avslutades med flaggfester den 6 juni, vårfesterna firades fram till första världskriget.

I samband med Unionsupplösningen med Norge, efter den så kallade Karlstadskonferensen i september år 1905, flaggades det allmänt i Stockholm och detta tillfälle verkar ha gett privatpersoner anledning att skaffa sig flaggstång och flagga.

Med första världskriget fick den allmänna flaggningen sitt stora genombrott i Sverige och den 6 juni år 1916 firades för första gången Svenska flaggans dag i hela Sverige.

Flaggfesten i Stockholm flyttades då från Skansen till Stockholms stadion och detta år togs också ett viktigt initiativ av grosshandlaren Johan Petter Åhlén, som erbjöd sig att skänka sammanlagt 2 000 flaggor till personer som kunde visa att de ägde en minst 12 meter hög flaggstång.

Inte mindre än 16 000 ansökningar kom in och efter en insamling kunde han dela ut totalt 8 000 flaggor.

Humlestörar var en vanlig syn i vårt land under hundratals år och då odlades humlen för öltillverkningens skull.

Alla som hade mark var skyldiga att hålla sig med humlestörar, annars kunde det bli böter.

Bilden visar den fina ladugården som är från år 1921, även denna omålad och vackert grånad.

Kanske skulle han känna igen sig än idag år 2019, mannen som år 1829 stod på gårdsplanen till gården Moen, man tror att han hette Tomas, han hade kommit vandrande på den gamla vägen till gården och stod där på farstubron och blev först inte igenkänd efter alla år i rysk fångenskap.

Under hösten år 1808 hade det blivit ett raskt farväl från de nära och kära på gården då traktens baron Bråkenhielm hade fått uppdraget att mycket snabbt sätta ihop ett kompani med 150 man som skulle vara med och strida i Sveriges senaste krig mot Ryssland.

De enda som kom hem från Finska kriget var Bråkenhielm själv mannen vars namn kanske var Tomas, men 20 år senare stod Tomas utanför dörren till Moen och lutade sig samtidigt mot en krycka med järndetaljer.

Kanske var baron Bråkenhielm personen Per Reinhold Bråkenhielm som levde under åren 1796-1878.

Per Reinhold Bråkenhielm blev år 1823 fortifikationsofficer och var därefter lärare vid Teknologiska institutet under åren 1827-1838 samt dessutom i ett flertal ämnen, främst matematik, vid Krigsakademin vid Karlberg åren 1829-1858.

Han var en konservativ riksdagsman och var ledamot av ridderskapet och adeln från år 1823-års riksdagar.

Bilden visar baksidan av ladugården där gödselstacken en gång låg, och än idag kan man utläsa av floran, via brännässlorna, som visar på höga halter med kväve, fosfor och kalium.

Efter pastoralexamen prästvigdes Per Reinhold Bråkenhielm år 1855 och blev kyrkoherde i Tvååker och Spannarp år 1857 och utgav dessutom ett flertal matematiska läroböcker.

Bråkenhielm är en svensk adelsätt med nummer 1 055 på Riddarhuset och ätten härstammar från Västergötland från regementskvartermästaren Sven Brååk som avled omkring år 1667.

Bilden visar ladugården vid Moens gård och den gamla vägen som går bakom ladugården ner till Ramnås by.

Sven Brååks son, löjtnanten vid Smålands kavalleri, sedermera ryttmästaren Pär Brååk, levde mellan åren 1646–1720, och är ättens stamfader.

Han adlades av Karl XI den 14 augusti år 1683 i Ljungby prästgård i Småland under namnet Bråkenhielm och ätten introducerades på Riddarhuset den 14 september år 1686.

En yngre gren lever sedan år 1832 i Tyskland och nuvarande huvudman är Peder Bråkenhielm som är född 1937 och den 31 december år 2013 var 60 personer med efternamnet Bråkenhielm bosatta i Sverige.

Moens gård, Hindsekind 1:13, ligger som en ensamgård, omgiven av blandskog, i den östligaste delen av Värnamo socken och norr om Ramnås.

Gårdsstrukturen på Moens gård har rötter i 1600-talet, med gårdens byggnader bevarade i ursprungligt läge.

Gården var tidigare pantförskriven under godset Hindsekind, men friköptes redan på 1800-talet och under senare generationer har odlingslandskapet brukats försiktigt med hjälp av traditionella odlingsmetoder fram till år 1966.

Alla byggnader i gården Moen är omålade och manbyggnaden från år 1884 utgörs av en knuttimrad dubbelkammarstuga i två våningar med locklistpanel.

Sadeltaket är täckt med torv och en förstukvist vänder sig mot väster och den ursprungliga vägen upp till gården.

Söder om manbyggnaden ligger ett sädesmagasin, visthusbod, troligen från 1700-talet, en timrad ryggåsstuga med torvtak, med pardörr i liggande fasspont.

Cirka 152 år efter det att Tomas kommit hem till Moen från Finska kriget och sin tjugo år långa ryska fångenskap i slutet av 1820-talet, kanske år 1828, och stod utanför dörren till sitt hem lutande sig mot sin krycka med järndetaljer, satt år 1980 en man vid namn Jan Nilsson på ladugårdsbacken till Moens gård med sin fru Ing-Britt och packade upp kaffekorgen.

Han, Jan Nilsson, och frun Ing-Britt, hade läst om ett övergivet hus långt inne i skogen som fallit i törnrosasömn på 1960-talet och stod inte ut med tanken på att en bit vacker svensk kulturhistoria sakta skulle få rasa samman och inte finnas för eftervärlden.

Han kände sig tvungen att rädda gården som brukats av flitiga händer i århundraden, år 1975 hade ett antal personer förbarmat sig om några få hektar av den omkringliggande urskogen som fridlystes, men resten av marken och gården inklusive en av södra Smålands högst belägna bokskogar skulle få vänta några år till på att få hjälp.

Efter ett beslut om att göra något för den gamla gården började ett mödosamt arbete med att restaurera och samtidigt övertyga myndigheterna om nyttan med initiativet, men allra först stegade Jan Nilsson hem till lantbrukaren Arvid Gustavsson och knackade på dörren och frågade om det var möjligt att få köpa ödehuset Moen.

Arvid Gustavsson och hans syster Linnea hade ärvt gården Moen efter en barnlös moster vid namn Hanna och gården hade stått obebodd sedan år 1966.

Arvid och Linnéa lät till slut låta skänka huset där bland andra deras mor hade vuxit upp så i november år 1980 bildades ”Linnea och Arvid Gustavssons stiftelse” med uppdrag att mycket varsamt återuppbygga Moen och röja i kulturlandskapet, och mycket folk deltog i projektet varav många som dessutom varit aktiva i bevarandet av gamla Värnamo.

På Moen hade det bott försiktiga människor som brukat jorden och inte förbrukat den och det sättet måste man ha med sig in i framtiden.

Samma släkt hade funnits på gården i 400 år och in på 1960-talet hade man levt och brukat jorden på ett sätt som i dag kan betraktas som mycket ålderdomligt.

Runt de många odlingsrösena på de små åkerlapparna hade gårdsfolket handsått det som behövdes och man hade tagit upp de stenar som ett par karlar kunnat bära, resten av de stora blocken fick ligga som öar i åkern, de oxdragna plogarna fick styras runt hindren istället för att flytta desamma.

Bilden visar en av södra Smålands högst belägna bokskogar som ligger i anslutning till Moens gård utmed den gamla vägen ner till Ramnås by.

Hanna som Arvid Gustavsson och hans syster Linnea hade ärvt gården Moen efter och som var den sista boende på Gården Moen hade inte brukat jorden och när Jan Nilsson började röja, tillsammans med ungdomar från en fritidsgård, hade skog och buskar tagit över de små åkrarna.

Vagnsboden är från mitten av 1700-talet och uppförd i timmer samt försedd med vedtak och är byggd i fackverksstil.

Visthusboden är från 1600-talet stod fortfarande upp när Stiftelsen tog över men fick kraftfullt renoveras till det fina skick som det har vid mitt besök i slutet av juni år 2019.

Moens gård förvaltas från år 1980 av Linnea och Arvid Gustafssons Stiftelse, namngiven efter de sista ägarna.

Medlemmarna har restaurerat byggnader och tillhörande mark. Dessa har försett en del av byggnaderna med torvtak.

Trädgård och inägor har hävdats och Moens gård är byggnadsminne sedan år 1999.

Vilket fantastiskt arbete som lagt ner av dessa hängivna människor, ingen nämnd, ingen glömd!

Linnéa och Arvid Gustavssons stiftelse Moens gård säger följande:

Att främja kultur och naturminnesvård samt forskning avseende ekologi och kultur- och miljövård genom att vårda och för framtiden bevara del av nuvarande fastigheten Hindsekind Stora 1:13.

Fastigheten, som under flera generationer har brukats försiktigt med gamla traditionella odlingsmetoder, skall i framtiden kunna fungera som ett levande exempel på ursprunglig svensk odlingsbygd.

Ett område om ca 51 hektar av fastigheten Hindsekind Stora 1:13 i Värnamo, som överlåtes till stiftelsen genom gåvobrev av den 27.11.1980, skall brukas och vårdas så att kulturlandskapet bibehålles för framtida forskning. I lövskogsbeståndet på ängsmarken eller överhuvudtaget på gårdens inägor får gran och tall ej spridas eller planteras.

Stenbrytning, anläggande av fler än redan befintliga vägar eller andra intrång som förändrar områdets natur får ej ske, dock har stiftelsen rätt att på utägorna avverka skog för att få medel och virke för underhåll av byggnaderna.

Avverkning liksom andra förändrade åtgärder får dock inte genomföras inom naturreservatet Moens urskog. Det åligger stiftelsen att vårda skogen inom fastighetens övriga delar och tillse att den behålles i ett naturligt och vackert skick.

Mossmarken i nordvästra delen får ej utdikas. Kemiska bekämpningsmedel får ej användas på fastigheten. Allt vilt, växt- och djurliv skall skyddas. Fastighetens byggnader skall bibehållas i sitt ursprungliga skick.

Rödfärgning eller annan täckmålning av byggnaderna får ej ske. Ändringar på byggnaderna får ej ske, med undantag av tidigare målade och tapetserade ytor. Största försiktighet skall iakttagas i samband med utförande av erforderliga reparations- och återställningsarbeten.

Inga inventarier får bortföras från gården. Stiftelsens tillgångar skall i första hand användas för underhåll av byggnaderna, inventarierna, för vård av in och utägor, underhåll av vägar och inköp av redskap. I andra hand skall stiftelsens tillgångar användas på så sätt som styrelsen finner lämpligt, dock får ej tillgångarna användas utanför stiftelsens egentliga verksamhetsområde.

Det enda som tillförts är en såg för att kunna såga breda plankor, man har kopierat gamla bitar och hållit sig till samma dimensioner.

Allt annat snickeriarbete är gjort för hand eftersom det saknas elektricitet på gården.

Noggrannheten ledde till att man allt eftersom åren gick fick mycket beröm och erkännande och nu sitter en skylt på väggen vid farstukvisten om att huset är byggnadsminnesförklarat, se åter bild 1.

Kommunen och länsstyrelsen bekostar en gårdsskötare som under sommarhalvåret tar hand om ett konstant underhåll och håller Moen öppen för turisterna som hittar hit.

Man har tyvärr haft nio inbrott genom och huset har tömts på gamla möbler, en del har man fått tillbaka tack vare gott polisarbete men de eftertraktade möblerna har man blivit tvungen att magasinera.

Arvid Gustavsson samt hans syster Linnéa blev de sista i släkten som ägt gården Moen under fyra sekel.

När renoveringen startade hittades för övrigt en gammal krycka med järndetaljer i visthusbodens sädesbinge, Tomas hade slutligen kommit hem.

När ägarna i början av förra seklet blev erbjudna rödfärg till huset tackade man nej och förklarade att om det dög som det var till mor och far så skulle det duga till oss också, man relaterade bakåt och inte framåt.

Bilden visar en gren med bokollon utmed gamla vägen till Ramnås by.

Moen har aldrig försetts med elektricitet eller rinnande vatten och Arvid och Linnéas moster Hanna, som var den sista boende på Gården Moen, hade aldrig förstått vad hon skulle med en telefon till.

En bit norr om gården ligger som redan nämnts naturreservatet Moens urskog, den mest urskogsbetonade i Värnamo kommunen men numera svårt härjad av stormar och barkborrar.

Liksom i anslutning till Moens gård finns här ett kulturlandskap som har spår från 1600-talet och någon mer omfattande skogsavverkning har inte ägt rum sedan dess.

Det är inte svårt att hitta spår efter vildsvinen i skogen runt Moens gård, men att få se en skymt av dessa skygga djur är däremot värre.

Det är kanske en viltkamera som behövs för att få se grisarna.

Vildsvin, ”Sus scrofa”, som är allätare men det mesta av födan, omkring 90 %, utgörs av vegetabilier där underjordiska växtdelar, som rötter, står för det mesta av födointaget under vintern.

Under sommaren äts gärna gröna blad av till exempel starr och tistlar, men också fallfrukt, bok- och ekollon samt hasselnötter.

Från juli och framåt hösten äter vildsvinen mycket frön och frukter, och ger sig då ibland på odlade grödor.

Födan domineras av frön av stråsäd som höstvete och havre, oljeväxter som raps, samt vall och potatis.

Bilden visar ett vilande lejon med huvudet åt höger med en björn stående vid eller snarare på dess högra öra, eller?

Moens gård har minst en gammal apel av sorten Stenbock som år 2005 utsetts till landskapsäpple för Värmland, frukterna skördas i början av september, men håller bara en kort tid, arten är mycket härdig och kan växa från zon 1–6.

”Stenbock” är ett träd som börjar ge frukt både tidigt och rikligt, äpplena är medelstora eller stora, elfenbensvita med fast, vitt fruktkött som har en söt smak.

På solsidan av äpplet kan det förekomma röda strimmor eller prickar i skalet och dessa mognar i augusti-september och har kort hållbarhet, så det gäller att äta dem på en gång.

Stenbock är som sagt Värmlands landskapsäpple och kommer från Skillingmark och stammar från en kärnsådd på kärnor från Norge, gjord av den värmländska vallpojken Olof Påtfeldt, kallad Stenbocken, vid slutet av 1700-talet.

Det goda äpplet väckte så småningom uppmärksamhet och fick vida spridning under första halvan av 1900-talet.

Stenbock är ett härdigt äpple som inte har så stora krav på jordmån eller annat samt är motståndskraftigt mot sjukdomar men kan ibland drabbas av skorv.

Stenbock pollineras av följande äppelsorter: Antonovka, Charlamovsky, Oranie, Persikorött sommaräpple, Ringstad, Röd Astrakan, Silva, Sävstaholm, Transparente Blanche och Åkerö.

Efter mitt besök vid gården år 2016, och efter en provsmakning av ett Stenbocksäpple beställde jag vid hemkomsten ett eget träd som idag växer och frodas hos oss i Skillingaryd, dock har det ännu inte blommat och följaktligen heller inte givit någon frukt, men jag väntar med spänning!

Väl nere i Ramnås by efter att har gått den gamla vägen från Moens gård möts man av detta fantastiskt gamla och vackra trähus.

Jag måste ta reda på dess historia och berätta för Er vid ett senare tillfälle.

Hartsros, ”Rosa villosa”, är en buske med gråaktiga blad och grova vedartade stammar med raka eller svagt böjda taggar.

Årsskotten har få raka taggar och alla växtens delar är klädda med mer eller mindre korta körtelhår som avger en aromatisk hartsliknande lukt då de berörs.

Hartsros är inhemsk och vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer sparsamt norrut till Jämtland och den växer i hagmarker, skogsbryn och vägkanter.

”Är tämmeligen allmän i Skåne, finnes äfwen i Södermanland och flerstädes. Den wilda är nog liten och har äfwen små och hårda Njupon, hwarföre de icke efterfrågas, men man har en odlad förändring deraf, som under namn af Holländska Njupon planteras på många ställen för dess stora och köttfulla Njupon, hwilka nyttjas torrkade til soppor, Cremer, Njupongröt med malne Risgryn, äfwen färska syltade. De äro till desse bruk ganska goda, och förslagsammare än de ordinarie Njupon, men gifwa icke aldeles samma smak”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Krypbjörnbär i vägkanten, kanske hasselbjörnbär, ”Rubus wahlbergii”.

Krypbjörnbär ”Rubus” undergruppen ”Rubus”, sektionen ”Corylifolii”

Hasselbjörnbär, ”Rubus wahlbergii”, tillhör de allra vanligaste arterna och kännetecknas av breda, hjärtlika blad med tjock ljus filt på undersidan och kraftiga, böjda taggar i blomställningen.

Krypbjörnbären ser ut som de egentliga björnbären ”Rubus” undergruppen ”Rubus” sektionen ”Rubus” och har uppstått genom hybridisering mellan björnbär och blåhallon, ”Rubus caesius”. De är halvbuskar med oftast fem- eller sjufingrade blad, lansettlika stipler, och ofta dåligt utvecklade matta, svarta eller rödsvarta frukter.

Krypbjörnbären är mycket mångformiga och systematiken inom denna grupp är svårbemästrad. Tidigare sammanfattades de så kallade krypbjörnbären under namnet ”Rubus coryliifolius” eller ibland kollektivt ”Rubi corylifolii”.

Det vetenskapliga namnet ”Corylifolii” kommer av ”Corylus”, som är det vetenskapliga namnet på släktet hasslar, och ”folium” för ”blad”. Namnet syftar på att småbladen ofta liknar hasselns, ”Corylus avellana” blad.

I Sverige finns drygt 20 småarter av krypbjörnbär.

Familj: Rosaceae, släkte: Rubus, arter, blekingebjörnbär, bohusjörnbär, bornholmsbjörnbär, borstbjörnbär, daggbjörnbär, filtbjörnbär, fintandat björnbär, gyllenbjörnbär, hallandsbjörnbär, hallonbjörnbär, hasselbjörnbär som kanske är bildens art, hjärtbjörnbär, hårbjörnbär, knippbjörnbär, lindbjörnbär, lindblomsbjörnbär, naggbjörnbär, polabiskt björnbär, rosenbjörnbär, slätbjörnbär, spetsbjörnbär, svenskt björnbär och västkustbjörnbär.

Toppklocka, ”Campanula glomerata”, är en flerårig ört med vanligen mörkt blåvioletta blommor i täta toppställda huvuden.

Stjälken är upprätt och blir ett par decimeter hög, bladen är lansettlika med tandad kant och är ganska täthåriga, de nedre är skaftade med rund eller hjärtlik bas medan de övre är oskaftade.

Toppklocka blommar i juli-augusti och växer på torr gräsmark.

Toppklocka förekommer sparsamt i de östra delarna i Syd- och Mellansverige, men saknas helt i flera landskap men eftersom den ofta odlas kan den också påträffas förvildad utanför sitt naturliga utbredningsområde.

”Mosis Rosor. Håller sig wid wägar, ibland buskar, äfwen i ängar. Förtjenar för sin sköna färg et ställe i Lustqwarter”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

1 reaktion på Moens gård, del 2

I love the story. My great grandfather Johan Gustav Appel was born at the soldier torp in Gimmarp. His father Peter Appel , or Apel was the soldier there. Does anyone know the location of the soldattorp there?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *