Natur

Mötet, del 52, Tistelfjäril

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på tistelfjärilen.

Mötet, del 52, Tistelfjäril, ”Cynthia cardui”, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder om en vacker flyttfjäril från Sydeuropa och Nordafrika, lite lik vår egen nässelfjäril, ”Aglais urticae”.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, skolavslutningsdagen i juni anno 2019 e. VTB.

De kommer i tusental, fladdrande över ängar och trädgårdar, även i centrala Skillingaryd och på tomten har jag sett mängder av tistelfjärilar.

Tistelfjärilen är tillsammans med amiralen en nästan årlig invandrare, den kan inte övervintra hos oss utan immigrerar, precis som amiralen, ifrån söder varje år.

Tistelfjärilen är dock inte en lika regelbunden gäst som amiralen, vissa år kan den finnas i stort antal och andra år är den mer sällsynt.

Tistelfjärilen är berömd för att förflytta sig över stora avstånd, den finns nästan överallt och den räknas som en av de mest utbredda dagfjärilarna i världen.

Tistelfjärilen tillhör den grupp fjärilar som kallas praktfjärilar. Med sina gulbruna, vita och svarta färger kan den påminna lite om nässelfjärilen men den är närmare släkt med amiralen.

Tistelfjärilen söker sig till blommor där den suger nektar. Dess larv lever framför allt på tistlar men den äter också andra växter som nässlor och malvor.

Det är spektakulärt mycket tistelfjärilar på många ställen och just där fjärilarna har flugit in i landet, längs kuster och ute på öar är de flest, även uppe i norra Sverige, till och med runt Kiruna.

Tistelfjärilen övervintrar framför allt i Medelhavsområdet och Nordafrika men de kommer flygande till Sverige varje år, men hur många kan variera och år är det ovanligt många.

Hos oss i Sverige och Norden lägger tistelfjärilen ägg och på sensommaren är en ny generation fjärilar klara.

Tidigare trodde man att alla hos oss varande tistelfjärilarna dog i höst- och vinterkylan och att nya migrantfjärilar anlände från södern på våren, men nyare rön tyder på att det även sker en återflyttning söderut, men i hur stor utsträckning tistelfjärilen flyttar tillbaka är dock osäkert.

Tistelfjäril, ”Cynthia cardui”, är en årlig invandrare från Sydeuropa och Nordafrika och den har observerats så långt norrut som på Svalbard.

Vingbredden hos tistelfjärilen är mellan 55-74 millimeter och arten påminner ytligt om vår egen nässelfjäril, med gulröd grundfärg med svarta och vita tecken.

De tistelfjärilar som kommer till Sverige på våren, vanligen i maj eller juni, parar sig och lägger ägg på olika svenska tistelarter, ibland även på gråbo eller stockrosor.

De ovala, ljusgröna äggen som senare blir mer grågröna finns på tistlar och nässlor, där larven lever mellan sammanspunna blad.

Utvecklingen från ägg till färdig fjäril hos tistelfjärilen tar ungefär två månader och de år med kraftig inflygning i maj och juni, som följs av varma och lagom torra somrar blir det många tistelfjärilar under sensommar och tidig höst, vilket vi nog kan räkna med i år.

Tistelfjäril är en art i familjen praktfjärilar ”Nymphalidae” och arten förekommer i alla världsdelar förutom i Sydamerika och Antarktis.

Släktet ”Cynthia” som helhet förs numera ofta till samma släkte som amiralfjärilen i släktet ”Vanessa”, men Nationalnyckeln listar fortfarande tistelfjärilen under släktnamnet ”Cynthia”.

Bilden visar en amiralfjäril, ”Vanessa atalanta”, en släkting till tistelfjärilen, ”Cynthia cardui”.

Bilden visar en stenhumla, ”Bombus lapidarius”.

Bilden visar en gräsgrön guldbagge, ”Cetonia aurata”, som är en skalbagge i underfamiljen guldbaggar.

Den gräsgröna guldbaggen är mycket vackert metalliskt grönglänsande, med några svaga vita tvärgående streck på täckvingarna.

Den är mellan 14-20 millimeter lång och äter nektar och ses ofta på blommor.

Guldbaggen flyger ofta i solsken och har långa smala samt genomskinliga vingar.

Stor ormrot, ”Bistorta officinalis”, är en växtart i familjen slideväxter och förekommer i stora delar av Eurasien och arten är sällsynt förekommande i Syd- och Mellansverige.

Den växer på fuktig och näringsrik jord i parker och gamla trädgårdar och odlas som prydnadsväxt.

Blomställningen är cylindrisk, tät och saknar groddknoppar nertill, men bilden visar att groddknopparna förekommer i den övre delen av blomställningen.

Stor ormrot liknar ingen annan svensk växt och dess släkting ormrot, ”Bistorta vivipara”, är småväxt, har smalt blomax med vita blommor upptill och groddknoppar nedtill, samt smala lansettlika blad med inrullad kant och blek undersida.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *