Skillingaryds skjutfält – Boglös, Bohult och Stora Holma

Skillingaryds skjutfält – Boglös, Bohult och Stora Holma, en natur- och kulturkrönika i 35 bilder från det biologiskt och kulturhistoriskt rika området öster om Skillingaryd som är militärt förvaltat.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den andra dagen på det nya året 2018.

Den gamla betongtrappan upp till det bastanta betongvärnet S 20, söder om Boglös är helt övervuxen med olika arter med mossor, ett eldorado för bryologer.

Bryologi, läran om mossor, är en gren av botaniken och innebär bland annat att studera mossornas systematik, morfologi, fortplantning och ekologi.

Den som studerar bryologi kallas således för en bryolog och Olof Celsius den äldre grundade den svenska bryologin.

Olof Celsius den äldre, född den 19 juli år 1670, avled den 24 juni år 1756, var en svensk botaniker, språkforskare, runforskare och präst och var Sveriges första bryolog.

En bild på det mycket bastanta betongvärnet S 20 ovan den mossbelupna betongtrappan söder om Boglös.

Tack vare den rikliga förekomsten av sälg och asp i området runt Boglös finner man ofta arten sälgticka, ”Phellinus conchatus”.

Den gamla asplågan med växtplats för den ovanliga vecktickan, inte långt från Boglösasjöns vatten, ligger fortfarande orörd kvar, som tur är.

Här är en närbild på den rödlistade vecktickan, ”Antrodia pulvinascens”, som växer på förra bildens asplåga, den är rödlistad som ”NT”.

Arten är en utmärkt signal- och indikatorart och oftast förekommer i vecktickans biotop andra rödlistade arter.

Aspskogar och asprika blandskogar måste bevaras i högre utsträckning än hittills och när hänsyn tas till biotopen bör åtgärderna omfatta större arealer.

En aktiv insats behöver göras för att föryngra aspen i skogslandskapet, till exempel genom hyggesbränning.

Mörk trattskivling, klumpfotad trattskivling eller klubbtrattskivling, ”Clitócybe clávipes”, ”kärt barn har många namn”, detta är dock ingen matsvamp.

Ribbgrynna, ”Phlebia radiata”, är en vedlevande svamp som växer på död ved av lövträd och är blekt gråviolett till rödgul i färgen och växer tätt tryckt mot underlaget.

Fruktkroppen har en rundad eller oval form och är vaxartad i konsistensens, ofta växer flera fruktkroppar nära varandra och det kan bildas sammanhängande skorpor.

Ribbgrynna har ett vårtigt hymenium och ett annat kännetecken för arten är att hymeniet har utstrålande veck eller ribbor.

Svampen är en saprofyt, då den lever på död ved, och fruktkropparna kommer under hösten och vintern.

I Sverige är ribbgrynna ganska allmän i de södra och mellersta delarna av landet, men i norr är den mer sällsynt.

Hade det varit mörkt och jag hade varit vidskeplig kanske detta hade kunnat bli ett otrevligt möte med en best från ett skymningsland, nu är det bara en knäckt sälg.

Var är bryggan vid Boglösasjöns sydöstra strand, den är där men 30 centimeter under vattenytan, det är nämligen högvatten i våra marker.

Bilden visar svamparten snurrkrös, ”Exidia recisa”, som växer i triviallövskog och strandsnår, på döda grenar och kvistar av sälg och vide samt asp och kan bilda fruktkroppar hela året.

Det är naturligtvis även högvatten vid Viltvattnet ostsydost om Boglösasjön och varken sångsvansparet eller skogssnäppan finns ännu på plats, men lugn bara lugn de kommer igen.

Rädda det vackra 1700-talshuset vid Stora Holma!

Rädda det vackra 1700-talshuset vid Stora Holma!

Domherre, ”Pyrrhula pyrrhula”, vilket betyder, ”eldröd”, vilket i alla fall gäller domherrehanen som här sitter vid Stora Holma.

Förr höll man, tyvärr, ofta domherrar som burfåglar, de har nämligen en god förmåga att härma melodier.

I Sverige uppskattas domherrens bestånd till mellan 250 000 – 500 000 par.

Gamla vägen upp till Stora Holma påminner om fornstora dagar, idag bara minnen och knappt det, tyvärr.

Även den gamla lönnen, planterat som ett vårdträd vid Stora Holma, har inte mycket av liv kvar i sina grenar, allt har sin början och allt har sitt slut.

Ett vårdträd är ett stort och dominerande träd som står på tunet, eller på tomten, på gårdar på landsbygden och vanligtvis är trädet något slags ädellövträd.

Enligt sägen så råder det en mystisk koppling mellan trädet, gården och släkten som bor där och vårdträd har en lång tradition i Sverige.

Vanliga arter på vårdträd är ask, lind, lönn och alm men det förekommer även ek, valnöt, oxel, rönn och kastanj och i Skåne kan vårdträd vara en stor fläderbuske, i Norrland är det vanligt med en stor björk, fruktträd är däremot ovanliga som vårdträd.

Inom svensk folktro förknippas trädet med framgång och lycka och att förstöra det eller att ens bryta ett löv från det sägs alstra sjukdom och olycka.

Man får dock beskära de döda och torra grenarna och enligt sägen så bor gårdens skyddsväsen, till exempel gårdstomten eller vättar, under trädet.

Åt dessa väsen offrade, blotade, man för att undvika olyckor och sjukdomar för både boskap och människor och man kan till exempel hälla öl eller mjölk över trädet på torsdagar eller dagar innan helgdagar eller kanske även ställa ut en tallrik gröt vid trädet.

Under trädets krona kan gårdens boende lätta på bekymmer och sorger och vårdträdet är sannolikt gårdens högsta punkt och skyddar därför även mot blixtnedslag.

Ordet vårdträd kommer från fornsvenskans ”varper” som betyder skydd eller vakt.

Vårdträd ska inte förknippas med livsträd som planteras i samband med barnafödande, och ett livsträd är vanligtvis ett äppelträd.

Det har varit ett gott år för svamparten vinternagelskivling, ”Flammulina velutipes”, som är en svamp som om den är odlad är känd som enoki eller guldnålssvamp och har då ett annat utseende, främst för att den odlas i mörker.

Vintermussling, ”Panellus mitis”, växer i den gamla fina naturskogen upp på Berget norr om Bohult, här på en gammal granlåga.

Okänd ticka på samma granlåga där brandtickorna växer, men vad det är vet jag tyvärr inte, kanske unga exemplar av just brandticka som vid tillfället inte gick att finna.

Ni som vet, hör av er!

Okänd ticka på samma granlåga där brandtickorna växer, men vad det är vet jag tyvärr inte, kanske unga exemplar av just brandticka som vid tillfället inte gick att finna.

Ni som vet, hör av er!

Broskboll, ”Tremella encephala” eller ”Naematelia encephala”, växer i barrskog, helst tallskog och är en parasit på blödskinn, ”Stereum sanguinolentum”.

Broskboll växer på liggande stammar och grenar av tall, sällan gran.

Stor sälg med såväl platticka, ”Ganoderma applanatum”, som grynig filtlav, ”Peltigera collina”, vid den inte längre existerande Väderkvarnen, inte långt från Bohult, på Berget.

Platticka, ”Ganoderma applanatum”, och grynig filtlav, ”Peltigera collina”, på den stora sälgen vid Väderkvarnen.

Grynig filtlav är rödlistad som ”NT”.

Bilden visar isräfflor söder om Bohult. Räfflorna är spår av glaciärer som bildas på rundhällar av sten och block som ligger infrusna i glaciärens botten och bildar repor i hällen när glaciären förflyttar sig.

Isräfflorna är normalt inte speciellt djupa, vanligtvis som mest ett par centimeter men det finns dock extrema fall med mycket djupare räfflor, exempelvis finns det vid Klockaretorpet i Norrköping isräfflor som är hela 30-40 centimeter djupa.

I National Natural Landmark, Kelleys Island, Ohio, USA finns isräfflor som är 3 meter djupa.

De talrika isräfflorna i det svenska landskapet bildades framför allt under den senaste nedisningen som kallas ”Weichsel”.

De ger bland annat information om isens rörelseriktning och tydligast kan de observeras på av isen slipade nakna hällar i landets skärgårdar.

Besökande uppmanas att inte elda direkt på berghällarna eftersom värmespänningarna i stenen kan förstöra spåren efter istiden.

Här ser man resterna av en älg, förmodligen skjuten av jägare under älgjakten för ett antal år sedan och resterna är sedan utlagda för att ätas av till exempel rovfåglar, kråkfåglar, räv eller andra mindre rovdjur, eller varför inte ett vackert lodjur, vår egen svenska tiger.

Det är högvatten även vid Fågelforsdammen så här års, här är en bild från det öppna vattenfallet.

Ett vackert exemplar av lavarten sydlig filtlav, ”Peltigera hymenina”, växer här på en sälg vid nordvästra delen av ljungheden.

Mattlummer, ”Lycopodium clavatum”, är en vintergrön lummerväxt som bildar långa, krypande revor med upprätta skott.

Skotten har tätt sittande, strödda, mjuka blad som har långa, vita håruddar i spetsarna och sporangierna är samlade i axlika, toppställda bildningar, axen sitter ofta två eller ibland tre tillsammans på långa, nästan bladlösa skaft.

Mattlummer finns i hela landet, men är ovanligare i södra och mellersta Sverige och i fjälltrakterna förekommer främst underarten riplummer, ”Lycopodium clavatum monostachyon”.

”Allmännaste bruket af Mattlummern är at deraf fläta smärre Mattor, tjenlige at lägga wid dörrar, för at på dem afstryka smutsiga skor. Äfwen brukas den til Skurwiskor til kärls rengöring. Til inpackning af wissa saker, som skola försändas, kan den torr med fördel nyttjas…

…Dels på Apotheken, dels ock til Fyrwerkerie nyttjas Fröet af denna art Lummer. Nu för tiden wet jag icke at man i Swerige samlar det, utan det förskrifwes från Tyskland”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Broskkrös, ”Exidia cartilaginea”, på en björklåga på Spänneberget, den växer i björkskog och blandskog på skadade grenar och stammar av just björk, sällan al, sälg, lind och hägg och kan bilda fruktkroppar hela året.

Vintermusslingen, ”Panellus mitis”, kommer sent på året och växer på barrved, här på en tallåga på norra delen av ljungheden upp emot Spännebergen.

Brandplatsen år 1988 i den gamla fina och unika gammelskogen mellan sjöarna Bohultasjön och Boglösasjön.

Området blev hel förött men redan året efter skedde ett massuppslag av gran via frön som legat i markens så kallade fröbank.

Nu till sommaren år 2018 har det gått precis 30 år sedan dess och området ser ut så här idag.

Brandplatsen år 1988 i den gamla fina och unika gammelskogen mellan sjöarna Bohultasjön och Boglösasjön.

Nu till sommaren år 2018 har det gått precis 30 år sedan dess och området ser ut så här idag.

Den gamla tallågan är ett fantastiskt tillfälle att studera den rika biologiska mångfalden i den döda veden.

Brandplatsen år 1988 i den gamla fina och unika gammelskogen mellan sjöarna Bohultasjön och Boglösasjön.

Nu till sommaren år 2018 har det gått precis 30 år sedan dess och området ser ut så här idag.

Det är i princip ogenomträngligt på grund av de täta granbestånden och den stora mängden liggande lågor av såväl tall som gran.

Brandplatsen år 1988 i den gamla fina och unika gammelskogen mellan sjöarna Bohultasjön och Boglösasjön.

Nu till sommaren år 2018 har det gått precis 30 år sedan dess och området ser ut så här idag.

På den gamla granhögstubben växer ett antal mycket vackra klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”.

Plattlummerbeståndet i området går tyvärr inte längre att återfinna.

Plattlummer, ”Diphasiastrum complanatum”, är en fridlyst lummerväxt och dess utseende påminner om en gren ifrån cypress och den har gula blommor.

Den förekommer i hela Norden, i Sverige speciellt ifrån Skåne till Uppland men kan även påträffas längre norrut.