Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 16, Vasamuseet

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 16, Vasamuseet, en natur- och kulturkrönika i 47 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i början av februari nådens år 2019.

Vasamuseet, museum för regalskeppet Vasa på Djurgården i Stockholm, invigt år 1990, ligger på Galärvarvsområdet och är byggt över varvets gamla torrdocka, i vilken skeppet vilar, arkitekter är äkta paret Göran Månsson och Marianne Dahlbäck.

I Vasamuseet visas det färdigrestaurerade skeppet med de tre undermasterna resta och utställningar, forskning och museiundervisning behandlar olika aspekter på Vasas historia, fynden från skeppet och det tidiga 1600-talets samhällsliv.

I utställningarna visas bland annat besättningens tillhörigheter, de bevarade kanonerna och ett komplett segel, bland forskningsprojekten kan nämnas analys av skelettmaterialet och undersökning av skulpturernas och skeppets ursprungliga färger.

Vasamuseet är Nordens mest besökta museum och ingår i myndigheten Statens maritima museer.

Mannen i nutid bakom Vasa heter Anders Franzén, 1918–1993, marintekniker, till år 1979 byrådirektör vid Försvarets materielverk och därefter forskare vid Tekniska högskolan i Stockholm, teknologie hedersdoktor där år 1983, professors namn år 1992.

Anders Franzén lokaliserade år 1956 regalskeppet Vasa och tog initiativet till dess bärgning, även regalskeppet Kronan, som kapsejsade år 1676, lokaliserades år 1980 under ledning av Anders Franzén.

Kronan, även kallad Stora Kronan, var ett svenskt örlogsfartyg och ett regalskepp. Hon byggdes 1668–72 och ansågs vara ett av världens största fartyg. Efter bara några års tjänst och två slag mot danska och nederländska flottor förliste hon under slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676.

Slaget vid Ölands södra udde, även känt som slaget vid Öland, var ett sjöslag mellan en allierad dansk-nederländsk och en svensk flottstyrka i Östersjön utanför Ölands östkust den 1 juni år 1676.

Slaget, som vi förlorade, resulterade i danskt sjöherravälde och den danske kungen Kristian V blev fri att skicka över trupper till Skåne och den 29 juni år 1676 landsteg 14 500 man vid Råå söder om Helsingborg.

Skåne blev sedan den viktigaste skådeplatsen för kriget med de stora slagen vid Lund, Halmstad och slaget vid Landskrona.

Danska och nederländska flottstyrkor härjade fritt på Öland, Gotland och längs den svenska kusten ända upp till Stockholm.

Vasa, Wasa, Wasan, Wasen, är ett svenskt örlogsskepp, ett regalskepp, byggt på Stockholms skeppsgård, nuvarande Blasieholmen under åren 1626–1628.

Vasas längd i vattenlinjen var 46,5 meter, bredd 11,7 meter, högsta masthöjd 52 meter över köl, deplacement 1 215 ton och bestyckningen bestod av 64 kanoner och den avsedda besättningen var cirka 450 man.

Vasa kantrade och sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa 10 augusti år 1628 och av 100–150 ombordvarande omkom 30–50.

Orsak till förlisningen var dålig stabilitet, undervattenskroppen var för liten och barlasten otillräcklig i förhållande till rigg, kanoner och övervattensskrov.

Redan under 1600-talet bärgades de flesta av de mycket dyrbara kanonerna från Vasa.

Efter arkivforskningar och lodningar återfann Anders Franzén år 1956 Vasa utanför Beckholmen och året därpå togs de första föremålen upp.

Själva bärgningen av skeppet fullbordades då det bröt vattenytan den 24 april år 1961 och på det provisoriska museet Wasavarvet konserverades Vasa under åren 1962–1979 genom att besprutas med polyetylenglykol, samtidigt inleddes restaureringen av skeppet.

År 1988 flyttades Vasa till det nya Vasamuseet och här har skeppet riggats med undermaster, märsar, vant och stag.

Jag och min klass besökte Vasamuseet på vår skolresa i 9:an i slutet av vårterminen år 1974, och tro mig enormt mycket har hänt här sedan dess!

Vasa är världens enda bevarade 1600-talsskepp och hon ger viktig kunskap om sin tids skeppsbyggeri och om levnadsvillkor till sjöss och i land.

Hennes flera hundra skulpturer utgör en unik konstsamling från senrenässansen.

Andra svenska örlogsfartyg med samma namn är Gyllene Vasan år 1578, Riksvasa år 1599, linjeskeppet Wasa år 1778 och pansarbåten Wasa år 1902.

År 1625 var det trettioåriga kriget i Europa inne på sitt sjunde år, och Sverige hade dessutom varit i krig med Polen i hela 25 år men för att Sverige även skulle kunna delta i det trettioåriga kriget behövdes en stark flotta.

Gustav II Adolf, då 31 år gammal och som då varit kung i fjorton år, gav därför order om att fyra skepp skulle byggas, däribland Vasa.

Orden gick till den holländska skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson och dennes bror som drev ”Stockolms skeppsgård”.

I januari år 1626 började Vasa att byggas, mycket virke gick åt som hämtades från Ängsö i Mälaren samt från den småländska kusten men eftersom man inte hade några ritningar på den här tiden låg det på byggmästaren att se till att skeppet fick sin rätta form.

Vasa var ett så kallat regalskepp vilket innebar att det var det största av örlogsflottans skepp och utrustad med 64 bronskanoner och det fanns fyra däck, Övre däck, övre batteridäck, undre batteridäck och trossdäck.

Sommaren år 1628 var Vasa färdigbyggt och viceamiral Klas Fleming, då 36 år gammal, hade utrustat skeppet och utfört en del prover, bland annat hade han testat fartygets stabilitet.

Testen gick ut på att 30 man fick springa tre gånger från fartygets ena sida till den andra men när skeppet krängde för mycket avbröt Fleming försöket och om han hade berättat detta för byggmästaren kanske katastrofen aldrig hade inträffat.

Den 10 augusti år 1628 var en vacker dag och många människor hade samlats vid kajen nedanför Stockholms slott där Vasa låg för att se det praktfulla skeppet göra sin jungfrufärd.

Regalskeppet Vasa var verkligen ståtligt med över sjuhundra skulpturer där vissa gnistrade av guld och starka färger.

Vasa skulle segla från Stockholms hamn till flottans bas Älvsnabben, där de skulle vänta på närmare order.

Först bogserades hon mödosamt utmed Skeppsbron till Tranbodarna strax öster om nuvarande Slussen.

På eftermiddagen den 10 augusti år 1628 sattes segel och skeppet började sin färd längs södra bergen men när de kommit ut på lite öppnare vatten mitt för Beckholmen slet en kraftig vindby tag i de hissade seglen så att skeppet krängde till.

Hon reste sig dock igen för att i nästa sekund falla ner på babords sida.

Bilden visar Vasas storbåt som var 12 meter lång roddes eller seglades.

Vattnet började strömma in genom de öppna kanonportarna på Vasa och hon sjönk snabbt och katastrofen var ett faktum.

Bilden visar Vasas kajuta, skepparens hytt, kapten Söfring Hanssons hytt.

Söfring Hansson var en svensk sjöofficer som var kapten över regalskeppet Vasa vid dess jungfrufärd och förlisning utanför Beckholmen i Stockholms inlopp den 10 augusti år 1628.

Söfring Hansson var under en tid högste uppsyningsman över skeppsvarvet vid Skeppsholmen, Stockholm, idag Blasieholmen, och deltog i byggandet av Vasa.

Han var under 13 år sjöofficer, från år 1615 ända fram tills år 1628 då han utnämndes till regalskeppet Vasas förste kapten.

Han överlevde förlisningen och häktades, liksom ett flertal andra av besättningens överlevande och redan dagen efter katastrofen inleddes ett första förhör med Söfring Hansson av riksamiralen Gustav II Adolf.

Söfring Hansson hävdade att det var skeppets fel att det kantrade då det inte ville lyda roder och därför var omöjligt att segla och han försäkrade även att samtliga skeppets kanoner var surrade.

Han frisläpptes senare och beordrades av den dåvarande svenska kungen Gustav II Adolf att leda bärgningen av Vasa, ett projekt som dock skulle misslyckas ända fram till år 1961 och marintekniker Anders Franzéns insatser.

Enligt uppgift skulle Vasa ha haft 437 besättningsmän uppdelade på en kapten, två löjtnanter, tolv underbefäl, tolv hantverkare, nittio båtsmän, tjugo artillerister och trehundra vanliga soldater.

Kapten ombord var Söfring Hansson men hur många av alla dessa personer som var ombord när skeppet sjönk är ovisst, dock vet man att de trehundra soldaterna ännu inte gått ombord.

Bilden visar några av Vasas bronskanoner.

Vid dykarundersökningar har man funnit skelettdelar av kvinnor och barn, vilket kan förklaras med att sjömännen fick ha sina familjer ombord så länge skeppet var inom skärgården och inte var i krig.

Man tror att mellan trettio och femtio personer miste livet när fartyget gick under.

Bilden visar Skeppsgården, Vasas byggplats.

Ingen dömdes för Regalskeppet Vasas undergång men många förhördes dock och kaptenen Söfring Hansson fängslades men släpptes efter ett tag.

Ingen enskild person kunde få skulden för att Vasa sjönk, amiral Fleming kunde kanske ha stoppat skeppet från att segla iväg, men när han gjorde testet där sjömännen fick springa över däck var ju båten redan färdigbyggd.

Bilden visar slottet Tre kronor som låg alldeles i närheten av Skeppsgården där Vasa byggdes.

Slottet Tre Kronor, ursprungligen Stockholm eller Stockholms slott, var en borg och försvarsanläggning som utvecklades till slott och kungligt residens på Stadsholmen i Stockholm, enligt traditionen grundat av Birger jarl vid 1200-talets mitt.

Anläggningen kom att kallas Tre Kronor efter år 1588.

Byggnaderna förstördes i Slottsbranden år 1697, och på platsen uppfördes därefter det nuvarande Stockholms slott.

Gustav II Adolf kan väl delvis också vara medskyldig i sådana fall, han hade ju velat ha ett skepp med så många kanoner som möjlig, dessutom hade han godkänt skeppets mått.

Skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson själv hade också del i katastrofen, han hade byggt skeppet som om hon skulle ha haft ett kanondäck, vilket hon inte hade, hon hade ju två men Hybertsson var dock redan död när Vasa gick under, han dog redan 1627 och änkan Margareta Hybertsson tog över ansvaret för byggandet av Vasa.

Margareta Hybertsson, under sitt andra äktenskap kallad Margareta Nilsson Tungel, född Nilsdotter, död år 1630, var en svensk företagsledare som slutförde byggandet av Regalskeppet Vasa.

Margareta var född i Sverige och hon var gift med Henrik Hybertsson från Nederländerna, som tillsammans med sin bror Arendt de Groot hade engagerats år 1625 för att bygga Regalskeppet Vasa.

Hon beskrivs som duglig i affärer och drev personligen Viby gård i Sollentuna socken, medan sonen Erik skötte räkenskaperna.

När maken Henrik Hybertsson insjuknade och avled år 1627, fick Margareta som delägare i företaget slutföra bygget av Vasa, ett uppdrag hon också lyckades med året därpå.

Hon fick under denna tid hantera strejk, utebliven ersättning från uppdragsgivaren och en inflation som gjorde att importen från utlandet blev för dyr.

När Vasa sjönk och bedömdes som felkonstruerat år 1628 gick hon i konkurs och hon flyttade till Viby gård och gifte om sig år 1629 med Sveriges sändebud i Frankrike, diplomaten Lars Nilsson Tungel.

Bilden visar en miljöbild från Skeppsgården där Vasa byggdes.

Nyheten om olyckan med regalskeppet Vasa spreds fort och redan tre dagar efter katastrofen fick den engelske ingenjören och vrakdykaren Ian Bulmer fullmakt av riksrådet att försöka bärga Vasa.

Han misslyckades dock och under de följande decennierna diskuterades flera olika sätt på hur man skulle kunna bärga skeppet.

När man kom på att det var omöjligt att få upp hela skeppet koncentrerade man sig på att bärga de värdefullaste sakerna istället.

Bilden visar Stockholms trånga och smutsiga gator vid tiden för Vasas förlisning.

Livet ombord på ett regalskepp som Vasa var ingen dans på rosor, det präglades av sträng disciplin och hårda bestraffningar.

Ett sådant straff var kölhalning som gick ut på att den dömde bands fast i ett rep och drogs under fartygets köl från den ena sidan av skeppet till den andra.

Många dog av den här behandlingen, de drunknade eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust.

Bilden visar Skeppsgården, Vasavarvet, som ligger på Blasieholmen i närheten av Nationalmuseet och Grand Hotel.

På skeppen fanns alltid en präst som höll predikningar en eller flera gånger i veckan, samt gudstjänst varje morgon och kväll.

Besättningen fick sova direkt på golvet mellan kanonerna på batteridäck, hängkojer kom först under senare delen av 1600-talet.

Det var trångbott ombord och maten var för det mesta dålig och i kombination med de usla hygieniska förhållandena ledde detta ofta till att sjukdomar och epidemier spreds.

Bilden visar hela Vasas besättning om 437 besättningsmän uppdelade på en kapten, två löjtnanter, tolv underbefäl, tolv hantverkare, nittio båtsmän, tjugo artillerister och trehundra vanliga soldater.

Privatforskaren Anders Franzén hade under en längre tid sökt på Strömmens botten efter Vasa och med hjälp av dragg och propplod hittade han i augusti år 1956 till slut var Vasa låg någonstans.

Det svåra var hur man skulle få upp henne, och det fanns många idéer på hur man skulle göra, ett var att man skulle frysa in hela skeppet i ett stort isblock som sedan skulle flyta upp, ett annat var att fylla hela skrovet med pingpongbollar och att hon på så vis skulle flyta upp till ytan.

Bilden visar hur trångt det var under däck ombord på Vasa, man fick verkligen inte lida av cellskräck och dessa människor hade naturligtvis inte in chans att ta sig ut när Vasa snabbt kantrade och sjönk.

Reglaskeppet Vasa när det skulle vara som bäst, det var så här man ville se henne på ”de sju haven”!

Vasa, Wasa, Wase eller Vasen?

Namnet ”Vasa” kommer från Vasaättens vapen, sädeskärven, som kallades vase. Skall man vara noggrann så skall egentligen skeppet kallas för ”Vasen”. Genom åren har man dock haft många olika stavningar på namnet, och jag tänker hålla mig till Vasa som är det namnet som de flesta använder.

I gryningen den 16 januari 1628 besöker kung Gustav II Adolf och amiral Klas Fleming skeppsvarvet i Stockholm.

Kungen vill se sitt nya stora skepp Vasa, som ligger där nästan färdigt.

Skeppsbyggmästarens änka Margareta Nilsdotter och hennes kompanjon Arendt de Groot tar emot.

Bilden visar tre av regalskeppets Vasas ankare.

Bilden visar två av Vasas bronskanoner, den tredje kanonen är en spegling av den vänstra i spegelväggen.

Regalskeppet Vasa hade 64 kanoner ombord och tre av dem visas på Vasamuseet.

När skeppet Vasa seglade ut på sin korta första resa, den som också skulle bli den sista, var hon det kraftigast bestyckade skeppet i Östersjön, kanske i hela världen.

På Vasas batteridäck fanns 48 bronskanoner för 24-pundiga, 10 kilo, järnkulor och på övre däck 16 lättare kanoner.

När Vasa bärgades år 1961 hittades enbart tre av de 64 kanoner hon hade ombord, övriga 61 kanoner saknas.

Från skriftliga källor vet man att de allra flesta av Vasas kanoner bärgades redan på 1600-talet och förmodligen såldes de till England, Nederländerna eller Danmark.

Detta är vad man sköt iväg med Vasas bronskanoner, 24-pundiga, 10 kilo, tunga järnkulor, både med och utan pik, äkta vara i svart i bakgrunden och repliker i vitt i förgrunden.

Bilden visar en bevarad skulptur av kanske prinsessan Anna Vasa, dotter till konung Johan III och hans hustru Katarina Jagellonica.

Till vänster på bilden ser man en av flera, Götiska krigare i 1600-talsrustning, två döljer sig bakom nedfällda visir, två har krigiskt bistra ansikten, två har barnsligt runda.

Kanske förställer de gångna, samtida och kommande generationer krigare, detta är kopior av skulpturer på Vasa.

Till höger på bilden ser man en del av Svenotapeten, den latinska texten lyder i översättning:

”Svearnas förste konung var jag, Sven, efter min fader Magogs död, och med Guds hjälp den lyckosamme grundaren av detta rike, som med rätta ska höra samman med goternas. Härav har även folket fått samma namn efter mig”.

Kopia av Svenotapeten, beställd av Erik XIV cirka år 1560, originalet tillhör Kungliga husgerådskammaren.

Svenotapeten ingick i en serie med nationell, propagandistisk innebörd, vilken skulle återge den svenska kungalängdens viktigaste gestalter enligt den modell som skisserats av den götiskt sinnade Johannes Magnus.

Bland de utvalda kungarna var patriarken Noas sonson Magog, Sven eller Sveno var den förste svenske kungen, den förste Erik och andra av Erik XIV:s mer eller mindre imaginära företrädare på Svearikets, enligt götisk historieskrivning, uråldriga och ärorika tron.

Svenotapeten har av inventarierna att döma vävts i två exemplar, det första överlämnades år 1561, det senare omnämnt som nytt år 1569 men rimligtvis också vävt av Nils Eskilsson, vilket av dem som bevarats är svårt att avgöra.

Resten av sviten vävdes i Stockholm och på Svartsjö och förutom Svenotapeten har Magogtapeten och fragment av ytterligare en tapet bevarats.

Kartongerna till flera av tapeterna har troligen utförts av den från Antwerpen inkallade målaren Dominicus ver Wilt och de bevarade delarna av sviten tillhör idag kungliga husgerådskammaren.

Nils Eskilsson, textilkonstnär omnämnd åren 1545–1568 som Nils flamskvävare och Nils guldvävare.

Fadern var möjligen Eskil Nilsson, vävare vid Gustav Vasas hov på 1540-talet.

Nils gifte sig möjligen i september år 1567 och avled tidigast år 1568

Det kungliga tapetväveriet upphörde med kung Eriks XIV fall, och Nils Eskilsson har vid sidan av Paul de Bucher betecknats som dess skickligaste vävare.

Nils Eskilsson torde vara identisk med den Nils flamskvävare som år 1545 omtalas som hjälpreda till holländaren Daniel van Santhro, flamskvävare vid det av Gustav Vasa inrättade kungliga tapetväveriet.

Denne arbetade tidvis på Gripsholm men befann sig detta år i Stockholm och det har vidare antagits, att Nils var bland de kungens ”läredrängar” som enligt en anteckning från den 24 januari år 1550 utbildades i Antwerpen, något som stöds av att han saknas i handlingarna för detta år.

År 1551 var han åter i Sverige och arbetade tillsammans med en annan av de kungliga tapetvävarna, Gunnar vävare, på Gripsholm och år 1553 var han verksam på Uppsala slott tillsammans med den då främste vävaren vid hovet, Paul de Bucher, som föregående år inkallats till Sverige.

Två år senare arbetade båda på Gripsholm och år 1558 åtföljde Nils Eskilsson hertig Erik till Kalmar för att där förse dennes renässansgemak med nödiga vävnader, hans yrkesskicklighet hade dock redan år 1557 tagits i anspråk av hertigen.

Under senare delen av år 1559 och ett stycke in på år 1560 befann sig Nils Eskilsson på resande fot i utlandet, sannolikt bland annat för att skaffa kompetenta medhjälpare och i Kalmar vävdes tapeter fram till hösten år 1561.

Året efter Gustav Vasas död överlämnade Nils Eskilsson, att döma av uppgifter i inventarierna, till sin nye kung Erik XIV ett flertal arbeten, däribland den ena av sina båda så kallade Svenotapeter, troligen beställd till kungens kröning, som ägde rum i juni år 1561.

Under åren 1561–1565 befann sig Nils i Stockholm som ledare för det kungliga tapetväveriet där, medan hans kollega Paul de Bucher samtidigt ledde ett arbetslag på Svartsjö slott med huvudsakligen utländska vävare.

Vid 1560-talets mitt avled Paul de Bucher och flera andra vävare, förmodligen i den då grasserande pesten.

Nils Eskilsson, som år 1565 rest utomlands för att uppköpa material och värva nya medarbetare, undgick att drabbas men hans situation var ändå föga avundsvärd.

År 1566 tog reskassan slut, och han nödgades brevledes vädja till kung Erik XIV att lösa ut honom från gäldstugan i Antwerpen, där han skuldsatt bidade tiden.

Klagoskriften tycks ha påverkat kungen, ty av räkenskaper för Varberg år 1567 framgår, att en tysk köpman från Antwerpen som passagerare medfört, citat: ”Nils guldvävare, en guldskedare som kunna skilja ut guld från silver, en målare och en snickare”.

Våren år 1567 var dock Nils Eskilsson tillbaka i Stockholm.

Verksamheten vid den kungliga tapetverkstaden avtog naturligt nog i samband med olycksåret år 1565, därefter sammanslogs de båda ateljéerna till en, förlagd till Stockholm och ledd av Nils Eskilsson.

I räkenskaperna år 1567 finns uppgifter som tyder på att Nils Eskilsson firat bröllop i september detta år och en ”Nils guldvävare” förvärvade på våren så ett stenhus vid Västerlånggatan och år 1569 ett stenhus vid Skomakargatan.

Vid samma tid fanns emellertid ytterligare en tapetvävare med namnet Nils vid det kungliga tapetväveriet, nämligen Nils Olsson, varför en viss osäkerhet råder beträffande attribueringen, det vill säga, upphovsmannaskapet av dessa uppgifter.

Om Nils var bland lärpojkarna år 1550, kan det dock vara rimligt att han gift sig och etablerat sig vid denna tid.

Det äldsta av de bevarade arbeten som tillskrivits Nils Eskilsson är en tapet vävd år 1554, möjligen efter en kartong av Lodwig Klockedon, en av kungen från Nürnberg inkallad målare.

Tapeten visar ”Kristi uppenbarelse för Maria” i hennes kammare, en annan tapet med bibliskt motiv, som tillskrivits Nils Eskilsson är, ”Samuel smörjer David”, och har troligen utförts under kalmartiden.

Påbörjad och möjligen slutförd i Kalmar är också den ovannämnda Svenotapeten där båda uppvisar Erik XIV:s slutna kungakrona i de avbildade vapnen och företer, visar, i natursceneriet en påfallande svensk flora.

Roms kejsare – furstars förebild.

Sveriges konung är deras jämlike.

Längs Vasas galjon står tjugo romerska kejsare men Augustus, den förste och mest kände, finns inte med. Gustav Adolf ville se sig själv som Augustus, fredfursten.

Detta kan också vara en utmaning mot den tyske kejsaren, arvtagaren till kejsarna i Rom.

Gustav Adolf – kung av göters stam. Historieskrivarna vävde samman de gamla svenska göterna med goterna, som en gång besegrat romarriket.

I Johannes Magnus krönika från 1554 ”Goterna och svearnas konungars historia” finns en svensk kungalängd ända ner till Noaks sonson Magog.

Den svenske kungen var de götiska konungarnas värdige arvtagare.

Gustav II Adolf kallades ”Lejonet från Norden” av protestantiska furstar på kontinenten, tyska föräldrar skrämde sina barn med honom och efter sin för tidiga död vid Lützen 1632 utrustades han med en hjältegloria så solid att den inte skulle ifrågasättas på flera hundra år.

Kungens bevekelsegrunder för att ingripa i det stora tyska kriget som nära nog ödelade Europa 1618–1648. Han var besatt av tanken att ge Sverige makt och ära, och lyckades alltid hitta anledningar till krig.

När han gav sig in i trettioåriga kriget använde han ”hotet från papisterna” som argument, medan han för de enskilda tyska staterna talade om att kämpa för deras frihet och oberoende.

När Sverige sedan slöt avtal med Frankrike, som ju var katolskt, gick det inte an att spela på religionssträngen. Då propagerade Gustav Adolf istället för att göra gemensam sak mot den mäktige tyskromerske kejsaren.

Lejonet är en svensk nationell symbol som återfinns i bland annat Sveriges riksvapen, i diverse adelsfamiljers heraldik, i några landskapssköldar, samt i diverse myndigheters vapensköldar.

Lejonet är heraldiskt förknippat med mod och styrka samt kunglighet, lejonet brukar kallas för ”savannens konung”.

Överst på denna sammaställning av romerska kejsare står vår kung Gustav II Adolf på latin som Gustavus Adolphus jämställd med den romerske kejsaren Augustus.

Där under står ett antal romerska kejsare som alla har samma status som Gustav II Adolf.

Maten på Vasa och på 1600-talet var mycket ärtor i olika former och färger, inte bra i Vasas trånga utrymmen under däck!

Sjukdom ombord på flottans skepp

Sommaren år 1628 var Henrik Fleming ansvarig för den svenska flottan utanför polska kusten.  Han skrev hem till rikskanslern Axel Oxenstierna, och beklagade sig över de många sjuka ombord.

Sjömännen led svårt av förkylningar, magsjukdomar, malaria, skörbjugg, ögonsjukdomar och syfilis, citat:

”Gud vet vad sjukdom det är, somliga hade hetsig bensjuka, somliga skälvan: en del skörbjuggen; En del svälla huvud och halsen till så att de inte kunde höra eller tala …”, viceamiral Henrik Fleming, juli år 1628.

I Vasamuseets trädgård växer örter som användes som läkeväxter på 1600-talet och många av dessa rekommenderades för de sjukdomar som härjade på flottans skepp år 1628.

Om tormentilla, det vill säga, blodrot, ”Potentilla erecta”,

”Om någon bliver sjuk, och svårt fryser och vet icke vad sjukdom det skall vara, den må taga av tormentille örts pulver ett kvintin, träjakelse ett kvintin, och blanda det med tormentillevatten, och dricka det, och lägga sig så ned till att svettas, då utdrivas samma sjukdom av människan med Guds hjälp från all sjukdom, vare sig brännesjuka, pestilens eller kållesjuka, det är prövat”.

Ur ”Örtabok”, från år 1628.

Blod, Slem, Gul galla och Svart galla

Kroppen ansågs bestå av fyra vätskor. Om de kom i obalans blev människan sjuk. Jämvikten måste återställas och det ombesörjdes av barberaren.

Örtdekokter framkallade svettningar eller kräkningar.

Lavemang tömde tarmen.

Åderlåtning och koppning tömde ur det onda blodet.

Örter i salvor och omslag drog varet ur infekterade sår.

Beatas ben hittades nära en mans kvarlevor. Forskarna tror att de dog tillsammans. Beatas kläder och tillhörigheter skvallrar om att hon kom från enkla förhållanden. Men hon hade fina skor. Troligen var Beata med på första dagens segling som familjemedlem till någon man ombord.

Johan var 45-50 år gammal och 160 centimeter lång. Fragment av ylletyg av hög kvalitet tyder på att Johan kan ha haft en hög social ställning. Han var dock märkt av livet. En sliten höft och en krossad fot gjorde att han med stor säkerhet haltade.

Johan är en av tre nya rekonstruktioner som möjliggjorts genom bidrag från föreningen Vasamuseets vänner.

Gustav var 40-45 år gammal och 160 centimeter lång. Inga föremålsfynd finns som kan berätta om Gustav. Däremot ett nästan fullständigt skelett. Han var kort till växten och ryggraden visar spår av hårt arbete eller sjukdom.

Gustav är en av tre nya rekonstruktioner som möjliggjorts genom bidrag från föreningen Vasamuseets vänner.

En för oss okänd besättningsman på Regalskeppet Vasa.

Ytterligare en för oss okänd besättningsman på Regalskeppet Vasa

Adam var 35-40 år gammal och 165 centimeter lång. Fynden tyder på att han var en vanlig sjöman. I sin ungdom måste han ha fått slag i ansiktet som bland annat knäckte hans näsben.

Adam är en av tre nya rekonstruktioner som möjliggjorts genom bidrag från föreningen Vasamuseets vänner.

En sjöman på Regalskeppet Vasa, 1630-tal, och kanske hette han Erik som vid denna tid var ett vanligt namn.

För lite ballast var orsaken till Vasas instabilitet, därav gick det som det gick.

Vasa kantrar när de kommit ut på lite öppnare vatten mitt för Beckholmen, en kraftig vindby slet tag i de hissade seglen så att skeppet krängde till, hon reste sig dock igen för att i nästa sekund falla ner på babords sida och sjunka till botten.

Det blev dock på ett mer traditionellt sätt som Vasa bärgades, man spolade långa tunnlar under skeppets köl där man sedan drog stålkablar som kopplades till lyftpontoner.

I sexton etapper lyftes skeppet sedan till grundare vatten, fast fortfarande under ytan och den 24 april år 1961 lyftes Vasa till slut upp över vattenytan för första gången på 333 år.

Idag kan man ännu en gång se och besöka regalskeppet i Vasa i Stockholm tack vare dykare som var klädda i dessa tunga och otympliga dykardräkter.

Det var verkligen ingen lätt uppgift att frilägga Vasa och arbetsförhållandena var mycket svåra i det mörka och slammiga vattnet i Stockholms ström.

År 1658 fick den svenska översten Hans Albrekt von Treileben tillstånd att bärga Vasas kanoner och han blev den första att introducera dykarklockor i Sverige.

Dykarklockan såg ut som en stor kyrkklocka, där dykaren stod på en liten plattform som hängde under klockans kant.

Luften som stängdes in i klockans topp räckte till för en vistelse under vattnet på cirka 20-30 minuter.

Åren 1663-1664 arbetade Treileben med att bärga Vasas kanoner och han lyckades också få upp de flesta av dem och efter att man tagit det som gick att få upp från skeppet glömdes det mer eller mindre bort.

Kanske Adam, se bild 35.

Kanske Gustav, se bild 32.

Kanske Johan, se bild 31.

Gustav II Adolf, kungen bakom allt, mannen bakom Regalskeppet Vasa och mannen som styrde stormakten Sverige under åren 1611-1632.

Gustav II Adolf, född 9 december 1594, död 6 november 1632, svensk kung 1611–32, son till Karl IX och Kristina av Holstein–Gottorp.

Gustav II Adolf är sannolikt den internationellt mest namnkunnige av Sveriges kungar och hans regeringstid är en viktig reformperiod i Sveriges historia.

Han lade grunden till en stormaktsställning för Sverige, och genom sitt ingripande i det krig som skulle utveckla sig till trettioåriga kriget blev han av stor europeisk betydelse.

Gustav Adolf föddes inte som arvfurste för under hans första år var kusinen Sigismund Sveriges kung.

Först år 1604 fastställdes kronans ärftlighet för Karl IX:s manliga arvingar och både Gustav II Adolfs kusin Johan och hans yngre bror Karl Filip hade omfattande hertigdömen, men det blev ingen splittring i riket eftersom de båda hertigarna dog redan år 1618 respektive år 1622.

Gustav II Adolf hyste tidigt en kärlek till Ebba Brahe, men hans viljekraftiga mor motsatte sig en förbindelse med en svensk adelsdam och istället riktades Gustav II Adolfs intresse så småningom mot Maria Eleonora av Brandenburg.

Genom en romantisk friarfärd år 1620 lyckades han vinna denna prinsessa, och i äktenskapet föddes dottern Kristina, vår blivande drottning.

En förutsättning för att Gustav Adolf skulle få tillträda som fullmyndig kung år 1611 var att han avlade en kungaförsäkran, utformad av Axel Oxenstierna.

En kungaförsäkran speglar reaktionen mot faderns regim och Gustav II Adolf fick förbinda sig att inte börja krig eller sluta fred utan rådets och ständernas samtycke och på motsvarande sätt var han bunden i fråga om uttagande av extra skatter och utskrivning av knektar.

Särskilt adeln vann på kungaförsäkran för alla högre ämbeten skulle vara förbehållna adelsmän och även i fortsättningen av sin regering samarbetade Gustav II Adolf väl med högadeln.

Adeln gynnades med långtgående privilegier och under 1620-talet fick adelsmännen köpa gods som tillhörde kronan, och i de nyerövrade provinserna fick de stora donationer.

Trots det nära samarbetet med högadeln var det ändå Gustav II Adolf som genom sin ledarförmåga och viljestyrka satte sin prägel på styrelsen och i sista hand drev igenom sin vilja.

Hans främste medhjälpare var rikskanslern Axel Oxenstierna och Gustav II Adolfs tidigare lärare, Johan Skytte, kunde i någon mån balansera det högadliga inflytandet.

En kollegieorganisation byggdes upp, och ämbetsverken fick tydliga instruktioner, de fem höga riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, fick svara för var sin sektor av rikets förvaltning.

Riksdagens arbete reglerades genom riksdagsordningen år 1617 och också genom riddarhusordningen år 1626.

År 1614 fastställdes en rättegångsordning, som regelband domstolarnas verksamhet och inrättade Svea hovrätt för utövning av den kungliga domsrätten, senare tillkom hovrätter i Åbo år 1623 och Dorpat, Tartu år 1630.

Tartu är en universitetsstad i sydöstra Estland och staden är centralort i stadskommunen Tartu stad samt residensstad i landskapet Tartumaa och har 103 284 invånare.

Tartu ligger i det historiska Livland och var fram till Estlands självständighet år 1918 känd i omvärlden som Dorpat.

En viktig ideologi för Gustav II Adolf och hans samtida i Sverige var göticismen, som innebar att svenskarna var de gamla göternas rätta arvtagare.

Dessutom präglades Gustav II Adolf och hans folk i hög grad av den lutherska kristendomen och kungen var själv from, och inte minst de gammaltestamentliga hjältarna var viktiga förebilder för honom.

Kyrkan sökte slå vakt om sin självständighet men blev ändå en mäktig propagandaapparat för Gustav II Adolf och genom Örebro stadga från år 1617 skulle alla katoliker dömas till landsförvisning eller, i värsta fall, döden men från Gustav II Adolfs sista år, i Tyskland, berättas dock om vänskapligt umgänge mellan kungen och katoliker.

Gymnasier började under Gustav II Adolfs regeringstid inrättas i stiftsstäderna och Uppsala universitet byggdes ut och fick en god ekonomisk grund genom en donation av 300 hemman, i huvudsak Gustav II Adolfs egna arvegods, ett nytt universitet inrättades också år 1632 i Dorpat, Tartu i dagens Estland.

Inte mindre än 14 nya orter fick stadsrättigheter under Gustav II Adolfs regeringstid, främst bland dem Göteborg.

Han befrämjade även näringslivet genom invandring särskilt av valloner och härigenom skapades bland annat en vapenindustri under Louis De Geers ledning.

Gustav II Adolf var präglad av tidens merkantilistiska tänkesätt, enligt vilket staten aktivt skulle styra näringspolitiken.

Särskilt intresserade sig Gustav II Adolf för krigsmakten och genomgripande förändringar av arméns organisation gjordes under 1620-talet.

Nya regementen tillkom, och regementena förankrades i län eller landskap efter ett mönster som blev bestående in på 1900-talet.

Som fältherre lärde sig Gustav II Adolf mycket av Moritz av Oranien men utvecklade själv krigskonsten ytterligare, framför allt mot större rörlighet.

Även flottan upprustades kraftigt och krigsskeppet Vasa, som sjösattes och sjönk 1628, ger uttryck för stormaktsambitionerna.

Sverige blev under Gustav II Adolfs regeringstid ett mycket militariserat samhälle och kyrkobokföringen användes bland annat till att skapa kontroll över allt soldatmaterial, existerande och tillkommande.

Soldatutskrivningarna var ett fruktat gissel, och rustningarna och krigen gav bönderna mycket tunga skattebördor.

Gustav II Adolf ärvde vid trontillträdet år 1611 ett krig mot Danmark, benämnt Kalmarkriget eftersom danskarna snabbt erövrat Kalmar men danskarna lade även beslag på Älvsborgs och Gullbergs fästningar, varigenom Sverige utestängdes från Västerhavet.

Kriget visade att Danmark ännu vid denna tid var militärt överlägset i Norden och genom freden i Knäred år 1613 tvingades Sverige acceptera de danska villkoren, svårast var dock att Sverige fick betala en miljon riksdaler för att få tillbaka Älvsborgs fästning.

Sverige var också involverat i krig i Ryssland, vilket hade samband med ”den stora oredan” i landet med flera tronpretendenter.

Gustav II Adolf var själv i början av sin regering tsarkandidat men senare agerade han till förmån för sin yngre bror Karl Filip.

År 1613 skedde emellertid en rysk nationell samling kring Michail Romanov, varigenom ätten Vasa inte längre var aktuell för den ryska tronen och genom den fred som slöts i Stolbova år 1617 erhöll Sverige Ingermanland med Nöteborgs län samt Kexholms län men de svenska försöken att få kontroll också över den ryska ishavshandeln misslyckades dock.

Med Polen var Sverige i konflikt av olika anledningar och polens kung Sigismund hävdade fortfarande att han var Sveriges rätte troninnehavare, dessutom kämpade de båda länderna sedan lång tid om arvet från Tyska ordens en gång stora välde på östra östersjökusten.

År 1614 slöts stillestånd, men fientligheterna återupptogs redan år 1617.

Svenskarna erövrade år 1621 Riga, varigenom den för handeln viktiga Daugavavägen behärskades och i slaget vid Wallhof år 1626 visade Gustav II Adolf att hans nyorganiserade svenska armé nu kunde besegra det tidigare överlägsna polska rytteriet.

År 1626 överflyttade Gustav II Adolf kriget till polska Preussen och krig fördes där tills stillestånd slöts i Altmark år 1629 genom fransk förmedling.

Där erhöll Sverige Livland samt flera preussiska städer och tullinkomster från Wislahandeln.

Sedan år 1618 rådde krigstillstånd i Tysk–romerska riket där kejsarens och de katolska tyska ländernas trupper var framgångsrika.

Sverige fick kontakt med kriget år 1628, då den kejserliga armén under Wallensteins ledning belägrade Stralsund.

Sverige slöt förbund med staden, varefter svenska trupper kom till undsättning, och belägringen fick upphävas.

Vid midsommartid år 1630 landsteg Gustav II Adolf med en armé i Pommern och varför han ingrep i kriget är en av de mest omdiskuterade frågorna i svensk historia.

De ledande tyska protestantiska furstarna välkomnade honom inte och de kejserliga trupperna vid södra östersjökusten hade skapat ett nytt maktpolitiskt läge, men det är svårt att se att Sverige härigenom skulle vara hotat.

Däremot kunde fortsatt svensk expansion i östersjöområdet vara hotad och mycket tyder på att Gustav II Adolfs vilja till ära och erövring varit av störst betydelse för ingripandet.

Hans krav på Pommern med floden Oders mynning ingick i ett makt- och handelspolitiskt mönster, där Sverige lade beslag på alla viktiga flodmynningar i Östersjön, först floderna som rinner ut i Finska viken, sedan Daugava i Livland och Wisla i Polen.

I januari år 1631 slöt Gustav II Adolf förbund med det katolska Frankrike, varigenom Sverige fick subsidier, ekonomiskt understöd.

Den viktigaste finansieringskällan för den svenska armén var dock det understöd som Sverige tvingade sig till av tyska länder, städer och enskilda och att kriget skulle föda sig självt var en allmänt omfattad maxim, ett visdomsord, som Gustav II Adolf och svenskarna i hög grad följde.

Den svenska armén under Gustav II Adolf besegrade i september år 1631 vid Breitenfeld den kejserliga armén, som leddes av fältmarskalken Tilly, i och med den segern blev de militära styrkeförhållandena mellan protestanter och katoliker omkastade.

Efter slaget tågade den svenska armén mot Rhen, och Gustav II Adolf hade i början av år 1632 en maktposition som ingen svensk statsman före eller efter honom haft.

Gustav II Adolf planerade ett ”corpus evangelicorum”, ett förbund av de protestantiska staterna i Tyskland under svensk ledning men utvecklingen blev dock annorlunda och under år 1632 sattes en ny kejserlig här upp av Wallenstein.

När de båda härarna möttes den 6 november år 1632 vid Lützen stupade Gustav II Adolf och drygt ett och ett halvt år senare gravsattes han i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

I Tyskland fortsatte kriget i ytterligare 16 år och vållade väldiga folkförluster och enorma skador.

Westfaliska freden år 1648 bekräftade att Sverige blivit en stormakt och protestanterna, särskilt de reformerta, flyttade fram sina positioner, och den tyska enheten var krossad för mer än 200 år framåt.

Gustav II Adolf förknippades redan under sin livstid med myter och stolta jämförelser, bland annat uppfattades han av många som det lejon som enligt bibliska profetior och filosofen Paracelsus skulle komma från norr och besegra örnen, som var Habsburg, enligt samtidens tolkning.

Efter sin död fortsatte Gustav II Adolf att spela en viktig roll i framför allt svenskars och tyskars föreställningsvärld.