Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 17

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 17, Judarskogens naturreservat och Åkeshovs slott, en natur- och kulturkrönika i 35 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av april månad nådens år 2019.

Den fina och informativa skylten berättar följande historia,

Judarskogen är Stockholms första naturreservat, bildat 1995. I reservatets centrala delar finns sjön Judarn. Runt sjön växlar naturen från öppna ängar till kuperad skog. I kanten av sjön finns våtmarker där groddjur trivs.

Här finns bland annat mindre vattensalamander, vanlig groda och padda. Större vattensalamander har etablerat sig och bildat en population efter återinplantering år 2009. Vid sjön har två dammar anlagts för att skapa fler livsmiljöer för groddjuren. Dammarna är delvis finansierade av så kallat LONA-bidrag.

I sjön Judarn lever abborre, mört och ruda. Om du har fiskekort kan du pröva fiskelyckan här.

Runt sjön kan du promenera längs Judarskogens naturstig. Längs naturstigen kan du uppleva hur senaste istiden har format landskapet och hur naturen har utvecklats sedan dess. När isen smälte bort för omkring 10000 år sedan bildades så kallade De Geermoräner.

De Geermoränerna kan du se som avlånga höjdryggar spridda över hela reservatet.

Delar av naturstigen öster om sjön är kuperad och ojämn. I Judarskogen fanns människor redan på bronsåldern, 1500-400 f. Kr. Spår från denna tid finns i reservatet i form av stensättningar. Det finns även en skålgropssten, som troligen använts som offerplats för att få en god skörd.

Genom reservatet sträcker sig en del av Ryssmuren, en mur som enligt en osäker uppgift byggdes av ryska krigsfångar under 1700 talet. I reservatets västra delar finns Lugnet, ett mer än hundra år gammalt torp.

Åkeshovs allé, ligger i reservatet, en gammal vägsträckning med lindar som löper rakt söder om Åkeshovs gård.

I närheten av allén finns ett hundrastområde. Här kan du under uppsikt släppa din hund utan koppel, men kom ihåg att inte göra det någon annanstans i reservatet.

Området runt Judarn är avsatt som naturreservat, med syfte att skydda De Geermoränerna, säkerställa en biologisk mångfald och för att främja friluftslivet. Stora delar av reservatet är skyddat för den större vattensalamandern och ingår också i EU:s nätverk för värdefull natur, ett så kallat Natura 2000-område.

Luktviolerna, ”Viola odorata”, var i sin finaste blomning vid mitt besök på platsen.

Luktviolens blommor kanderas ibland och kan då användas till att pryda bakverk men blommorna används också vid parfymtillverkning och enligt uppgift behövs det 100 kilogram blommor för att framställa 31 gram viololja.

Violsirup, som förr användes bland annat mot hosta, kokades av socker och stötta kronblad.

Blåsipporna, ”Hepatica nobilis”, var också i sin fagraste blomning vid mitt besök och förr ansågs blåsippa vara verksam mot leversjukdomar på grund av bladlobernas likhet med leverflikar och bladundersidans leverbruna färg.

”Blommar wårtid i första käldraget wid Björkens rödaktiga och Aspens grå blommors framkomst, då Norssen leker, gräsen börja framskjuta, och Annandags-frossor yppa sig”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Igenväxning av våtmarker berättar den lilla informationsskylten om samtidigt som en mindre hackspett, ”Dryobates minor”, underhöll mig och många andra besökare på riktigt nära håll.

Judarskogens rast- och grillplats var välbesökt denna förmiddag och den mäktiga och fyrstammiga granen imponerade på mig.

I sjön Judarn invid Judarskogens rast- och grillplats simmade denna vackra silltrut, ”Larus fuscus” och kanske är den av rasen ”graellsii” trots att denna ras av ljusmantlade silltrutar betraktas som utpräglat västliga.

Silltrut, ”Larus fuscus graellsii”, är en västlig underart som häckar på Island, Färöarna, Storbritannien, Irland, i västra Frankrike, Portugal och nordvästra Spanien.

Den övervintrar från mellersta av Irland och söderut längs med Europas västra kuster ner till västra Afrika.

Vandringslederna runt sjön Judarn är bitvis lättgångna som på bilden men de är också relativt svårgångna i ett blockrikt landskap lite längre fram på slingan runt sjön.

Groddjur och groddammar finns det flera på vandringsleden runt sjön Judarn, här spelar både paddan och den vanliga grodan.

Vid tiden för mitt besök blommade arten tussilago, ”Tussilago farfara”, både vackert och rikligt.

Bladen, ”Folia Tussilaginis”, såldes förr på apoteken och användes som dekokt mot hosta och enligt Carl von Linné, år 1755, användes bladen som tobak, en metod mot hosta och astma som hade omtalats redan av Plinius.

Gaius Plinius Secundus maior, mer känd som Plinius den äldre, född 23 i Como eller Verona, död 25 augusti 79 efter Kristus i Stabiae vid Vesuvius utbrott, romersk författare och naturfilosof som bland annat skrev Naturalis Historia.

”Vi gingo ut en dag just denna vår.

Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot

och solen stodo motpols”.

Ur ”Ur minnenas tåg” av Harry Martinson, Nomad, åren 1931-1944.

En De Geermorän är en årsmorän, ändmorän, med en årsrytmisk uppbyggnad, bildad vid kanten av en glaciär eller inlandsis under avsmältningsskedet.

De Geermoräner bildar serier av parallella moränvallar, sällan mer än fem till sex meter höga, ett tjugotal meter breda och med ett medelavstånd av något eller några hundratal meter.

Under vintern avstannar inlandsisens smältning, och isen gör en kortvarig framryckning.

Moränmaterial skjuts samman i en moränvall, en ändmorän, längs iskanten.

Under sommaren sker en kraftig avsmältning och iskanten förflyttas bakåt.

Nästa vinter upprepas processen och en ny ändmorän bildas parallellt med den förra.

Avståndet mellan ryggarna anger den årliga avsmältningshastigheten och bästa förutsättningar för bildning av De Geermoräner är när glaciären slutar i djupt vatten och iskanten bildar en rak och brant kalvande isbräcka.

Ändmoräner med en årscyklisk uppbyggnad beskrevs första gången av Gerard De Geer 1889 efter observationer han gjort i trakten mellan Spånga och Sundbyberg.

Det är mycket sten och block i moränmarkerna runt sjön Judarn där ordet och uttrycket morän är äldre benämningar för krosstensgrus, jökelgrus, geologisk avlagring bildad i direkt anslutning till en glaciär eller inlandsis, termen omfattar både jordarter och landformer.

Moränjordarter bildas genom direkt materialavlagring från glaciäris och detta sker både vid botten av den dynamiskt aktiva glaciären och vid den smältande iskanten.

Genom variationer i bildningssätt och bildningsmiljö kan flera moräntyper urskiljas, bland annat bottenmorän, utsmältningsmorän och flytmorän.

Generellt innebär moränernas bildningssätt att materialet inte utsätts för någon egentlig kornstorlekssortering i likhet med den sortering som uppkommer i rinnande vatten.

Bilden visar en av många platser som erbjuder möjlighet att sitta ner och vila på vandrarens väg runt sjön Judarn.

Ordet morän används därför också som en kornstorleksbeteckning för osorterade jordarter med sten och block spridda i en finkornig grundmassa, till exempel grusig–sandig morän och sandig–moig morän.

Kornstorlekssammansättningen är i hög grad beroende av den berggrund som inlandsisen eroderat.

I detta ”berg-i-dagen” ser man mängder av troll och andra märkliga väsen visa sina ansikten, frågan är om inte självaste bergakungen också syns uppe i mitten.

Sten- och blockhaltiga, sandiga moräner finns framför allt i urbergsområden, medan moränleror förekommer i områden med en berggrund som består av skiffrar och kalkstenar.

Frågan är om inte denna ”trappa” upp till den stora stenen är designad av människor någon gång i historien.

Denna informationsskylt berättar om landhöjning inom området vilket kort innebär att landområden höjer sig i förhållande till havsytan.

Den landhöjning vi vanligen talar om här i Norden är resultatet av att den senaste istiden har tagit slut.

Det tunga istäcket under istiden tryckte nämligen ner den ganska elastiska jordskorpan, och när isen försvann började landet höja sig igen.

Runt Östersjön, där jag befinner mig, har landet efter det att istiden tagit slut höjt sig med som mest närmare 300 meter, och höjningen pågår fortfarande.

I Bottenviken är den nära 9 millimeter om året, vilket är mycket, i sydligaste Sverige pågår dock inte längre någon landhöjning.

Landhöjningen har fått till följd att det som en gång var havsvikar nu är insjöar, som Mälaren, och att gammal havsbotten har blivit jordbruksmark.

Den har också tvingat hamnstäder att flytta när hamnen hotat att torrläggas, så är det till exempel med Luleå.

Utan hjälp av små och handikappanpassade broar hade vandringen runt sjön Judarn varit betydligt svårare och i vissa fall omöjlig.

Morän som landform är till övervägande del uppbyggd av moränjordarter men ofta ingår även andra jordarter, framför allt smältvattensediment.

Bilden visar en fallen, björk, en så kallad björklåga, som bevisar att död ved lever, ty det är åtminstone ett stort antal fnösketickor som lever i veden vilket man ser på de många fruktkropparna.

Landformerna har en stor variationsrikedom, ofta med långsträckta ryggar i isrörelsens riktning, till exempel drumliner och radialmoräner, eller tvärställda mot isrörelseriktningen såsom rogenmorän, ändmoräner och De Geermoräner.

Andra typer av moränformer är moränbacklandskap med kullar utan egentlig orientering, till exempel dödislandskap och veikimorän, och moränslätter, med utjämnade terrängformer.

Bilden visar ytterligare en trälagd bit av vandringsleden runt sjön Judarn, även denna handikappanpassad för rullstol.

Bilden visar slutet av förra bildens handkappanpassade och trälagda vandringsled, nu alldeles invid sjön Judarn.

Morän förekommer inom de delar av jordklotet som varit täckta av inlandsis och det är arealmässigt Sveriges vanligaste jordart, som täcker cirka 75 % av landets yta, och inom stora delar har det svenska landskapet fått sin karaktär genom moränernas terrängformer.

Bilden visar ytterligare en rastplats runt sjön Judarn, marken är som man kan se inte helt lätt att vandra då det anstränger fotlederna, det är dessutom lätt att snubbla, så håll koncentrationen.

Det finns även en mindre badplats runt sjön Judarn med grillplats och frälsarkrans eller livboj om olyckan skulle vara framme.

Judarn är en liten sjö i Judarskogens naturreservat i Bromma i Stockholm som ingår i Norrströms huvudavrinningsområde.

Sjön är 3,6 meter djup, har en yta på 0,0622 kvadratkilometer och befinner sig 9,3 meter över havet.

Namnet Judarn kommer av ordet ljuda, för ”låta”.

Sjön Judarns stränder är skogbeklädda med en del lövsumpskog och har inget officiellt strandbad men bakteriehalten i sjön är låg och det är därav helt ofarligt att bada i sjön.

Judarn är liksom Lillsjön i Bromma resten av ett sund, Linta-sundet, som förband Ulvsundasjön via dagens Brommaplan och Åkeshov med Mälaren ungefär vid dagens Ängbybadet och fortfarande under tidig vikingatid kunde man båtledes ta sig igenom detta sund.

Vikingatiden är den skandinaviska järnålderns sista period, från sent 700-tal till cirka 1100 efter Kristus.

Termen används framför allt vid beskrivning av Nordens förhistoria, men används också i brittisk och irländsk historieskrivning.

Den lilla skylten beskriver växternas invandring i området.

Sjön Judarn ingår i delavrinningsområde 658163–162038 som SMHI kallar för ”Rinner till Mälaren-Fiskarfjärden”.

Medelhöjden är 19 meter över havet och ytan är 12,94 kvadratkilometer, det finns inga avrinningsområden uppströms utan avrinningsområdet är högsta punkten.

Avrinningsområdets utflöde Norrström, Eskilstunaån, mynnar i havet.

Avrinningsområdet har 0,03 kvadratkilometer vattenytor vilket ger det en sjöprocent på 0,2 % och bebyggelsen i området täcker en yta av 19,8 kvadratkilometer eller 98 % av avrinningsområdet.

Det gäller att har ordenliga skor eller kängor på fötterna för att inte trampa snett och vricka fotleder.

Det var många joggare som rörde sig utmed leden runt sjön vid mitt besök på platsen, en kall aprildag.

Den lilla informationsskylten berättar om flyttblock, men kunde också ha berättat om grådvärgar, vildvittror, tomtat, troll och annat från den gamla folktron, ty landskapet tillsammans med fantasin inbjuder till dessa tankar.

Flyttblock, erratiskt block, jättekast, är ett större och isolerat löst block med ett ursprung i fast berggrund långt från fyndplatsen.

Det har transporterats och avlagrats av inlandsisen eller i vissa fall av isberg, som kalvat loss från inlandsisen.

Fynd av skandinaviska bergartsblock i Mellaneuropa bidrog under tidigt 1800-tal till uppfattningen att jorden utsatts för katastrofartade översvämningar.

I och med glacialteorins genombrott i mitten av 1800-talet uppfattas nu flyttblocken som ett resultat av inlandsisarnas transport.

Glacialteorin, är den av Louis Agassiz år 1837 framförda teorin att stora delar av jordklotet varit täckta av en stor inlandsis.

Flyttblock är inom folktron ofta förknippade med övernaturliga väsen, så som fallet är med Trollastenen norr om Trolle-Ljungby i Skåne och bland de största svenska flyttblocken kan nämnas Botsmarksstenen i Västerbotten, Edmanstjärnsstenen i Hälsingland, Ulvsundastenen i Södermanland och Ragnhildsstenen i Härjedalen.

Genom reservatet sträcker sig, som redan har nämnts, en del av Ryssmuren, den mur som enligt en osäker uppgift byggdes av ryska krigsfångar under 1700 talet.

Staden Stockholm har nyligen anlagt två dammar i anslutning till sjön Judarn för att skapa fler livsmiljöer för groddjuren i området.

I dessa dammar finner man den mindre vattensalamandern, men se men inte röra.

I den större dammen har Länsstyrelsen under år 2009 gjort ett försök att återinplantera den sällsynta större vattensalamandern, som är en särskilt skyddsvärd art för naturreservatet.

Godset som Åkeshofs Slott ligger på hette ursprungligen Nockeby Säteri och omnämns redan på 1400-talet med Stockholmsrådmannen Peder Ålänning som ägare.

År 1624 ägdes Åkeshofs egendom av translatorn Ericus Benedicti Schroderus och år 1629 donerades den till sekreteraren, sedermera hovrådet Christoffer Ludvig Rasche.

Året 1635 köpte riksmarskalken, friherre Åke Axelsson Natt och Dag Åkeshofs egendom och lät omkring år 1650 uppföra en byggnad som uppkallades efter honom, nämligen Åkeshofs Slott.

Ett stort landområde ingick, det som nu är stadsdelarna Nockeby, Nockebyhov, Höglandet, Åkeslund och delar av Riksby.

Huset var inte färdigbyggt när han avled år 1655 så dottern Barbro Åkesdotter fullbordade bygget.

Åren 1690–1720 ägdes Åkeshofs Slott av ätten Stenbock och år 1720 såldes det till justitiekanslern Gabriel Stierncrona och det var han som gav slottet dess yttre utseende.

Trapptornet revs och taket byggdes om till säteritak så som det ser ut idag och även entrén tillkom.

Gabriel Stierncronas och hans hustru Antoinette Maria Amyas vapen med årtalet 1723 finns kvar i huvudentrén.

Den första arvtagaren David Stierncrona tog över och i mitten av 1700-talet gifte han sig med friherrinnan Agneta Wrede.

Han lät med stor kostnad modernisera och dekorera slottet i fransk rokokostil, under arkitektens Carl Hårlemans ledning, arkitekten som introducerade rokokon i Sverige.

Stierncrona lät även bygga till flyglarna och Orangeriet, år 1747 och endast en korridor i bottenvåningen fick behålla 1600-talets kryssvalv.

Under den här tiden kom även den då mycket kända kungliga hovmålaren Johan Pasch och målade i Jaktsalen och i Agneta Wredes förmak.

Släkten Stierncrona bodde på Åkeshof till mitten av 1800-talet då ätten dog ut.

På slutet av 1800-talet köptes slottet av firman Olsson & Rosenlund, slottet började förfalla och Jaktsalens väggmålningar såldes, 75 kr för de små och 150 kr för de stora.

Köparen var en grosshandlare som höll på att inreda ett vackert hem på Västra Trädgårdsgatan.

Idag finns originalmålningarna på Stockholms Handelskammare och kopior av målningarna finns i Jaktsalen, målade av Brita Joel-Soop.

Målningarna i Agneta Wredes förmak magasinerades i början av 1900-talet och hittades efter många år på S:t Eriks sjukhus, ihoprullade på en vind.

Med hjälp av Stockholms stadsmuseum och fru Dolly Nilsson, som vuxit upp på slottet, kunde man återställa tapeterna i förmaket i samband med renoveringen år 1958.

Under 1910-talet inrymdes sjukhuset Margaretahemmet i huvudbyggnaden och under åren 1917–1940 fanns Åkeshovs sinnesslöanstalt inrymt här.

Under kriget bodde här baltiska flyktingar och därefter användes slottet som genomgångsbostäder för hemlösa innan det provisoriskt inreddes som en skola.

Under åren 1958–1987 hyrde Bromma församling slottet av Stockholms stad och använde det som pastorsexpedition.

År 1987 påbörjades en totalrenovering och i augusti år 1988 var denna, den senaste, renoveringen klar.

På slottet Åkeshov finns ett spöke, Agneta Wrede, hon är en av slottets gamla ägare som var gift med David Stiernecrona och bodde här under mitten av 1700-talet.

Agneta Wrede är ett snällt spöke, trots namnet, och hon har bara svårt att lämna sitt älskade slott.

Slottspersonalen har skymtat en kvinnogestalt som rör sig genom rummen och det har även rapporterats om en del märkliga saker utanför personalens omklädningsrum.

En av de anställda höll på att byta om när hon hörde ljudet av fotsteg utanför dörren, hon tittade ut för att se vem det var men ingen syntes till i korridoren.

Kort efter att hon återigen stängt dörren hördes återigen de klampande fotstegen och då förstod hon att det inte var frågan om någon mänsklig varelse som gick i korridoren.

Agneta uppskattar inte heller när det anordnas allt för högljudda fester, då har festfolket hört henne banka i väggarna.

Tänk vad ett grenhål, lite färg och naturligtvis fantasin kan åstadkomma.