Våren vid Skillingaryds dämme, del 24

Våren vid Skillingaryds dämme, del 24, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder om en efterlängtad vårkväll i början av maj då göken gol i Värnamo igår, och då ingen anande den långa hettan och torkan som komma skulle.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på maj månads andra dag anno 2018.

Västra lägret har fått en rondell vilket verkligen var behövligt i denna jättekorsning strax söder om Miliseum.

Äntligen några hyfsade bilder på arten stor svävfluga, ”Bombylius major”, och jag framhärdar i min åsikt att dessa små pälsbollar med två vingar har ökat i antal åtminstone i våra trakter.

Stor svävfluga, ”Bombylius major”, kan äta både nektar och pollen i olika blommor, på bilden på blommorna av arten krypvide, ”Salix repens”.

Bilden visar arten Dyngfluga, ”Scathophaga stercoraria”, en vackert gul och mycket hårig hane.

Dyngfluga, ”Scathophaga stercoraria”, är en art i insektsordningen tvåvingar och hör till underordningen flugor.

Arten beskrevs först av Carl von Linné år 1758 och arten ”Scathophaga stercoraria” ingår i släktet ”Scathophaga” och familjen kolvflugor.

Arten är reproducerande i Sverige och inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Bilden visar arten Dyngfluga, ”Scathophaga stercoraria”, en vackert gul och mycket hårig hane.

Arten är vitt spridd på norra halvklotet och ses ofta omkring spillning från stora däggdjur, i vilken dess larver också utvecklas och särskilt är den associerad med spillning från nötkreatur.

Dyngflugan har som fullbildad insekt, imago, en kroppslängd på omkring 10 millimeter och en bland insekterna ovanlig egenskap för dyngflugan är att hanen är större än honan.

Till utseendet är hanen gulaktig till gulorange och har kraftig behåring, medan honan är mindre hårig och mer grönaktig i färgen.

Dyngflugans larv lever i djurspillning och honorna lägger äggen direkt på färsk spillning.

Hanarna konkurrerar om de parningsvilliga honor som dras till en färsk spillningshög och vaktar efter parningen honan mot parningsförsök av andra hanar tills honan lagt ägg för att öka chansen att föra vidare sin egen avkomma.

Konkurrensen mellan hanarna om honorna är ofta hård, en spillningshög är bara intressant för honorna under en begränsad tid, och redan ungefär två timmar efter att den lagts kommer inte många honor att dras dit längre.

En hona kan lägga mellan 30-90 ägg i en spillningshög och dessa kläcks efter 1–2 dagar och larverna förpuppar sig efter cirka 10 dagar.

Tillväxten sker snabbt under de första fem dagarna, de resterande dagarna förbereder larven sig för förpuppningen.

Förpuppningen tar ytterligare 10 dagar, om temperaturen i spillningshögen är omkring 20 grader men om den är lägre tar det längre tid.

De fullbildade flugorna livnär sig huvudsakligen som predatorer på andra små insekter, ofta andra flugor som också besöker spillningshögar.

De kan också ses på blommor, som här på en blommande krypvide, ”Salix repens”, vilka arten kan besöka som en källa till näring, men också för att hitta byten.

Årets bredkaveldun, ”Typha latifolia”, var vid mitt besök i början av maj bara cirka 30 centimeter höga men är senare under säsongen storväxta, kraftiga vattenörter med jordstam.

Strå upprätt, trint, styvt, blad platta, långa och något skruvade, blommor enkönade, blomställning cylindrisk, hanblommor samlade i ett övre tunt ax och honblommor i ett undre grovt, röd- eller svartbrunt ax.

Hanblomma har en till tre ståndare och blommar före honblommorna för att undvika självpollinering, så kallad protandri.

Pollenkorn fria, honblommor på långa, håriga skaft, stift ett, märke brunt och frukt en nöt med långhårigt skaft.

Båda de svenska arterna kaveldun, bildens bredkaveldun, ”Typha latifolia”, och släktingen smalkaveldun, ”Typha angustifolia”, odlas ibland som prydnadsväxter i dammanläggningar och de används också i blomsterarrangemang.

Vid torkning måste de emellertid förbehandlas så att inte honaxen vid beröring skall ”explodera” och frigöra tusentals håriga frukter till stora dunmoln.

Ett enda honax uppges innehålla mer än 100 000 blommor och dunet kan fylla en tioliters hink. Om man låter kaveldunet stå och suga upp en blandning av en del glycerin och två delar vatten minskar risken att frukterna släpper från axet.

Enligt C. F. Nyman år 1868 kunde dunet från honaxen användas till stoppning i dynor och bolster, men skulle då helst blandas med vanligt dun för att inte klumpa sig och av rotstocken kunde man bereda nödbröd.

Släktnamnet ”Typha” kommer av grekiskans ”tyfe”, ett namn som användes redan av ”Theofrastos”.

Kaveldunen har givits många namn på grund av axens speciella utseende, till exempel cigarrer, narrkolvar, dunstockar, kabbörter, krutläskare.

”TYPHA, som här kallas Dynema, och i Bohus ej olämpeligen Krutläskare, är af Auctores gjord til 3 eller flere species, utan at de utstakat gränsorne emellan slagen. På Commendants-ängen hade wi tilfälle at se 2ne slag, och deraf utleta åtskilnaden dem emellan, hwaraf slöts, at Typha palustris minor C. B. 20. är all den Typha, som wäxer up i landet, men Typha palustris major C. B. wäxer mäst här nedre i Skåne; åtskilnaden emellan desse twå består förnämligast deruti, at den större har gemenligen blad, så breda som Iris (Fl. 33), men det mindre slaget har smala blader lika som Scirpus lacustris (Fl. 40) wore klyfwen midt i tu. Dessutom äro axen på den större tjocka, som den aldratjockaste manstumme, och hänga han-axen ihop med hon-axen; deremot äro axen på det mindre slaget föga tjockare än en Swan-penna, och han-axen äro skilde ifrån hon-axen, til et twärfingers bredd, få at dessa twå kunna med alt skäl skiljas till åtskilde species”.

Ur Carl Linnaei ”Skånska Resa” år 1749 av Carl von Linné år 1751.

I de små flaskhalsarna mellan dammarna där vattnet strömmar mer eller mindre hastigt hittar man rikligt mad arten sommarlånke, ”Callitriche cophocarpa”.

Sommarlånke förväxlas lätt med flera andra arter ur släktet lånkar ”Callitriche”, men är den enda arten som helt saknar vingkant på frukterna och den kan korsa sig med plattlånke, ”Callitriche platycarpa”, och hybriden som kallas hybridlånke, ” Callitriche x vigens”, är större och kraftigare och sätter inte frukt.

Det finns väl knappast något vackrare och mera förhoppningsfullt än när knoppar brister, då är våren här och allt detta vackra ligger framför oss.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye, ur diktsamlingen ”För trädets skull”, utgiven år 1935.

Bilden visar videarten jolster, ”Salix pentandra”.

”Snälla lilla mamma, kan jag inte få gå på bio?”, det är den ständiga frågan från den lilla lövsångaren, ”Phylloscopus trochilus”, som är en av Europa och Asiens talrikaste fågelarter.

Lövsångaren, ”Phylloscopus trochilus”, finns allmänt i hela Sverige och är en av våra vanligaste fåglar och den utan tvekan mest spridda arten.

Den lever av bladlöss, mygg, flugor, mindre skalbaggar och mindre larver och häckar vid alla typer av miljöer, bara det finns träd eller buskar.

Lövsångaren bygger i allmänhet sitt bo på marken, gärna i skydd av en grästuva.

Namnet lövsångare nämns första gången år 1824 men varifrån ordet ”löv-” kommer är oklart.

Tidigare namn på lövångaren är Jordkrypa, Tuvkrypare, Jordsmyga eller Lövsmyg, förmodligen på grund av fågelns sätt att söka sin föda bland löven liksom sitt sätt att krypa från sitt väl dolda bo då den överraskas, andra namn är Lövlus, Tummeliten och Lillmamma.

Sädesärlan, ”Motacilla alba”, har återkommit, och namnet betyder ungefär ”Den vita som vippar med stjärten”.

Enligt gammal folktro tillhörde sädesärlan de fåglar som det var farligt att döda, ty när djuren kunde tala sade hon, ”Den som rör mig, han skall mista sig”.

Bildens buskskvätta, ”Saxicola rubetra”, är en art i familjen trastfåglar, den blir cirka 12,5 centimeter lång, är brunspräcklig på ovansidan och blekt rostorange undertill och har ett markerat vitt ögonbrynsstreck.

Den föredrar öppen mark, där den ofta sitter med upprätt hållning i toppen av en låg buske och knycker med stjärten.

Sången, som ofta framförs på natten, är rik på härmläten, och arten förekommer i större delen av Europa och västra Asien och nästan i hela Sverige.

Buskskvättan är idag, enligt ArtDatabanken rödlistad som ”NT”, ”Nära hotad”, och orsakerna till de senaste decenniernas stora nedgångar är delvis okänt, men hotfaktorer som igenläggning av öppna diken, minskande areal åkerrenar och annan marginalmark i jordbrukslandskapet missgynnar starkt buskskvättan och många andra jordbruksfåglar.

Bildens trädpiplärka, ”Anthus trivialis”, hör mestadels skogen till och när den etablerat sig i sitt revir i början av april gör den sig hörd och synlig med sin karaktäristiska sångflykt.

Från en grantopp hörs sången först och sedan lyfter ofta fågeln och svävar med stela vingar i en båge till ett annat träd där den landar efter några långa, utdragna sluttoner.

Denna sångflykt är möjligen en bakgrund till att ordet ”lärka” ingår i namnet, men piplärkorna är inte alls släkt med de egentliga lärkorna och trots sina sångvanor är trädpiplärkorna marklevande.

Äggen läggs på marken, ofta två kullar med ägg i varierande färger och detta anses vara ett skydd mot göken som då inte lyckats hitta någon bra anpassning till trädpiplärkans ägg.