Anne kåserar om dofter – del 2

Anne Johansson. Arkivbild

Anne är uppvuxen i Hok men bor sedan många år tillbaka i Vaggeryd. Hon har vid tidigare tillfällen i vår tidning kåserat om bland andra Elvis Presley.

Den här gången är turen kommen till minnen från detaljhandeln i Vaggeryd på 60-talet och lite speciellt om dofterna. Del 2 av 2

Fortfarande lite skärrad över det manliga modets dödliga allvar skyndade jag mig snett över gatan till Hygea.
Där möttes jag av dofter, dofter, dofter.
Åh, vad spännande.
Jag hade en lapp på vilken det stod ”Mamma: Amarant snöcreme och hårfixativ”, fast jag sade aldrig hårfixativ när jag kom in på Hygea för i Vaggeryd kallades det för läggningsvätska och detta hade damerna i håret för att de permanentade lockarna skulle ligga på plats.
I detta dofternas paradis residerade Fru Irma och hon var expert på allt vad en ung flicka kunde önska.

Anne Johansson kåserar gärna. Här om ”Stolla-Hedda”.

Stora bilder av Audrey Hepburn och Elizabeth Taylor hängde på väggarna, där såg man Doris Day övertyga hela världen om att 9 av l0 filmstjärnor använder LUX och där stod en löddrig Marilyn Monroe och log i en sky av Lustre Creme.
På disken fanns små färgade glasflaskor med gummibollar, doftprov på den senaste eau du colognen.
Fru Irma visade, pratade och tryckte på bollen alltmedan man höll fram sin handled för att få den besprutad av dessa himmelska dofter.

På hyllan till höger stod min favoritparfym, den som jag skulle köpa när jag fick min första lön någon gång i framtiden.

Denna parfym hette Je Revien och den lilla blå flaskan låg i en grön glansig ask. Och den var dyr!
Jag försökte lite tafatt få några provdroppar från provflaskan, men lyckades aldrig övertala Fru Irma att jag var potentiell kund på denna lyxvara.
I rader trängdes alla nyanser av Cutex nagellack, och läppstift av märket Shangtung, puderdosan Creme Puff och allt doftade flärd från Den Stora Världen.

Anne Johansson minns dofterna i Vaggeryd

Fast vände man blicken mot andra väggen, stod rullarna med vaxdukar lutade och de spred inte någon behaglig doft, inte heller toalettskurmedlet, Tomik, i sina gula pappburkar, vilka hölls upp av en pappfigur i form av en fräknig pojke som glatt utbrast i en pratbubbla: T-O-M-I-K – Till Och Med I Kröken.
*
Berusad av alla dofter, fortfarande sniffande på min handled fortsatte jag min shoppingrunda och trädde in hos frisörmästare Erik Hjalmar Thoorell för att köpa en speciell stålkam som endast försåldes av legitimerade herrfrisörer.
Vackra män med breda kluvna hakor, stål i blicken och vågor i håret mötte mig från väggarna: Modiga män använder White Horse , Palmolive tvål för den som vill känna sig ren och stark, Aqua Vera hårpomada håller håret på plats.

Frisörmästaren, med tillbakastruket vågigt hår, iklädd nylonrock var alltid översvallande artig och höll upp dörren åt alla damer, även en tonårsflicka från Hok.
Med stålkammen i en påse tackade jag och gick ut i höstluften igen. Aqua Vera-lukten förgjorde alla de underbara dofterna jag hade blivit besprutad med på Hygea.
*

Och nu var det dags!
Jag skulle göra mitt mest spännande ärende på dagens skickebudsrunda: Fenix konditori.
Jag var fjorton år och hemligt förälskad.
Innanför svängdörren, långt inne i hörnet satt de; Vaggeryds tuffaste gäng, klädda i vita jeans och svarta skinnjackor och stampade takten till Elvis Presleys Rock a hula baby med sina slamkrypare på fötterna och där satt HAN med Brylkräm i den uppkammade Elvisfrisyren.

Fenix egen Fru Märta hälsade vänligt med sin skånska dialekt och doften av wienerbröd och kaffe retade aptiten. Jag beställde en grön biskvi med choklad och hackad mandel.
Så drog jag ett djupt andetag och steg in i rummet där gänget satt.

De såg mig inte ens, en mesig flicka från Hok med handlarkasse i näven från Hygea, Thoorells och Apoteket.
Men jag hade redan planerat hur jag skulle bli upptäckt av dessa farliga tuffingar….
Darrande på hand fiskade jag fram en tjugofemöring, gick fram till jukeboxen och tryckte på A21: Jerry Lee Lewis med High heel sneakers. vilket skulle visa dem att jag också var någon att räkna med.

Anne Johansson kåserar

Märta kom in med kaffe och biskvi på en assiett och jag inväntade reaktionerna från Tuffa Gänget för nu skulle min låt spelas från jukeboxen.
Nu!
Det rasslade till i musikmaskinen och den utvalda skivan lades på plats…
Ve och fasa!
Jag hade tyckt på fel knapp i nervositeten så ut ur högtalarna ljöd ”Tack för alla kyssar som du gav mig” med Yvonne Norrman.
Fem ögonpar riktades mot mig, fem tuffa killar med Elvis-frisyr ruskade misstroget sina polisonger.
Förskräckt satte jag biskvin i vrångstrupen och försvann hastigt från platsen.
*
Snart skulle rälsbussen gå hemåt och innan dess skulle jag köpa en grammofonskiva hos Bengtssons Radio & TV.
Den hade inte kommit på förmiddagen men eftersom posten delades ut två gånger om dagen sattes min förhoppning till eftermiddagsutdelningen.
*
Radioaffären fanns i det pampiga trähuset med tinnar och torn, ett vackert hus med stora affärsfönster, snickarglädje och vackra glasverandor.
Inne i Bengtssons affär ståtade allehanda apparater, små färgglada radiotransistorer, stora pampiga radiogrammofoner i mahogny eller teak, TV-apparater med fladdrande testbilder, ljudet från en nyreparerad radio sände ut typiska mellanvågssignaler och på skivspelaren vid disken hördes Siw Malmkvists Gulle Dej.

Doften av bakelit och brända bildrör blandades med plastlukten från transistorapparaterna och över alltihop härskade Erik Bengtsson.
Han var för oss unga musikdiggare en magisk man, det var nämligen han och ingen annan som hade telefonnumret direkt till grammofonbolagen i Stockholm, där de absolut nyaste skivorna fanns.
Till Bengtsson gick man in och beställde skivan man hade hört på Radio Luxemburg under natten.
Han greppade telefonen, ringde ett speciellt nummer, upprepade sedan skivans titel och artist tre gånger i luren, upprepningen berodde troligtvis på att den gode Erik hade lite svårt med utrikiska poptitlar eller att stockholmarna inte begrep blandningen Vaggerydsengelska.
Så väntade han tålmodigt någon minut för att sedan nicka eller ruska på huvudet och säga tack och hej.
Hade han nickat, betydde det att skivan var med i nästa fredagssändning från Stockholm och ruskade han på huvudet hade inte skivan kommit till Sverige ännu. Så enkelt var det.
*
Fredag;
Dörrklockan plingade och radiohandlaren reste sig sakta från arbetsbordet, lade lödkolven åt sidan och kom emot mig, iklädd en grön skyddsrock av bävernylon, bläddrade bland de nyinkomna skivorna och… ja! där stod ”Rydell”.
Äntligen, äntligen hade den kommit: ”Twisting Patricia” med Jerry Williams.
Nöjd och belåten äntrade jag rälsbussen fem över fyra.
Doften därinne vill jag helst glömma.
Dunket från järnvägsrälsen förvandlades till rock´n roll-takt, jag sniffade på min handled och njöt av doften från Hygeas parfymer… Snart, snart skulle jag vara hemma, lyssna på min skiva på radiogrammofonen, märke Philips, köpt hos Bengtssons Radio&TV.
*
Nostalgi, nostalgi.
De flesta husen, tillika affärsidkarna från sextiotalet finns inte kvar, men bilderna, ljuden och dofterna kan vi plocka fram ur minnet närhelst vi önskar ty varje butik hade sin alldeles speciella karaktär och som sagt doft.
Vem minns inte Hembageriets…Guldsmedens… Karin Berglings… Härlings… Shells… Aders Möblers… Bokhandelns…Nilssons Damfriserings… P W Blomstands…Manufakturaffären…

Öppna minnenas dörr, känn och dela med dig av nostalgi!
Visst doftade det mera förr!

Anne Johansson