Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 10

Under månaderna maj och juni 1976 kommer det många artiklar i tidningarna som handlar om framtiden för A6. För första gången kommer nu också signaler som ger antydningar om sammankoppling mellan A6 och skjutfältets utbyggnad. För Vaggeryds kommuns del uppfattas det som en utpressning. Skall nu en eventuell nedläggning av regementet skyllas på bristande övningsutrymme?

Den tillförordnade chefen för A6 överstelöjtnant Åke Hessler ger sin bild av situationen. I en del utredningsmaterial försöker han att visa på den ekonomiska betydelse som skjutfältet tillför i form av ökad köpkraft. Han pekar också på att det finns en viss överkapacitet av utbildningsplatser inom det militära. En viss krympning kan vara att vänta. Vid en jämförelse mellan olika regementen kan en del förväntas ligga kvar av rent strategiska skäl. Andra regementen ligger så till att det finns andra regementen i närheten och rena samordningsvinster borde vara möjliga. Arbetsmarknadsmässigt är några av regementskommunerna stödområden och det blir en ganska kostsam fråga för staten att lägga ner verksamhet. Åke Hessler konstaterar att vid en sammanvägning av situationen för Jönköping finns farhågor för A6, men han vill ändå vara optimist.

Ingenstans går det att utläsa att han gör en sammankoppling till en skjutfältsutvidgning i Skillingaryd.

Ungefär samtidigt får länsstyrelsen ärendet i remiss av Försvarets fastighetsnämnd och svaret skall lämnas någon gång under hösten.
Försvarets fredsorganisationsutredning, som tidigare varit nere i Skillingaryd för att på ort och ställe få en bild av området, kommer sedan att försöka väga samman detta till ett förslag.
För många, inte minst för politikerna i de båda kommunerna ser det dock ut som en tanke att ärendena – A6 framtid och skjutfältets utvidgning – tidsmässigt faller så samman. Man får en ond aning om att snaran håller på att dras åt.

Joel Andersson, som är den frie förespråkaren i Tofteryd, utbrister:
– Rena militärdiktaturen! Inget annat. Det är rena utpressningen från utredningens sida. Det är rena avrättningen mot oss härute. Men vi kompromissar inte.

På flera håll i landet pågår utredningar om utvidgning av övningsområden. Från Herrljunga kommer det nu och då information och där har ärendet kommit så långt att folk börjar flytta från sina gårdar. Så här skriver där en lantbrukare, Gustaf Nilsson:
”De tog våra hemman, de tog våra gårdar De tog våra skogar, de tog våra hem. Och liksom våra fäder, vi spände våra bågar Men ingen vågar skjuta, på någon utav dem.”

Den 31 juli 1976 kallar kommittén Vår bygds framtid till informationsmöte i Tofteryd. Skälet till samlingen är att länsstyrelsen gett uppdrag åt lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen att göra en undersökning av området. Det blir ett riktigt hetsigt möte där kritiken formuleras ganska fränt mot kommittén för att den varit lite väl samarbetsvillig. Markägarna är inte villiga att gå med på ens en utredning.

Kommittén försöker vädja till markägarna att så långt möjligt samarbeta med myndigheterna, så att underlaget blir så korrekt som möjligt. Den utlösande faktorn till protesterna är troligen den att folk, utan att få veta något i förväg, råkat stöta på representanter för skogsvårdstyrelsen som varit ute och värderat skogen.

Så får vi i tidningarna läsa HAUBITSGRANAT GICK FEL. NÄRA TRÄFFA VILLAOMRÅDE. En 10,5 cm granat kommer fel och hamnar 1400 meter väster om målområdet uppe vid Spänneberget. Ingen kommer till skada men den moraliska förlusten blir kännbar, misstänksamheten får nytt bränsle.

Under oktober månad träffas ledande politiker i Jönköping och Vaggeryd och går ut med budskapet att frågan om A6 nedläggning och utvidgningen av Skillingaryds skjutfält inte har något samband. Denna information skickas sedan vidare till länets riksdagsmän.

Onsdagen den 20 oktober 1976 tar tidningarna fram de svarta rubrikerna: SISTA CHANSEN ATT STOPPA SKJUTFÄLTET! Länsstyrelsen har nu arbetat med utvidgningsplanerna och har inbjudit till ett informationsmöte i sporthallen torsdagen den 21 oktober. Samlingen leds av länsrådet Ragnar Forss och byråchef Axel Glimberg. Dessa herrar redogör för vad som gjorts och vill nu samla in synpunkter från de församlade. Det står nu klart att läns- styrelsen har med sig förslag till prutningar, som de vill testa av.

Summeringen av samlingen kan göras i meningen: Vi vill helt enkelt inte ha något skjutfält. Här följer ett axplock av kommentarer från kvällens informationsträff.

Nils Jonsson:
– Personligen tycker jag att förutsättningarna för en utvidgning saknas.

Lars Stark:
– Förslagen är en katastrof inte bara för de som direkt berörs utan för hela kommunen.

Evald Andersson:
– Det går inte att utvidga utan att våldföra sig på befolkningen.

Joel Andersson:
– Byggs skjutfältet ut då har ni råd att flytta kyrkorna också.

Sture Pettersson:
– Inom en omkrets på tre mil runt fältet bor 50 000 människor. Det blir det största skjutfältet i Sverige i ett så tättbebyggt område.

På Joels fråga till de församlade om de vill ha något skjutfält kommer ett rungande: NEJ!
Vägdirektör Skoglund förklarar att Vägverket haft gott samarbete med militären och att förslaget om den nya sträckningen av E4 inte skulle ha någon inverkan på målområdet.

Lennart Olsson:
– Är domänverket intresserat av att släppa till mark?

Arvid Hansson:
– Får jag målområden på båda sidor om gården är det omöjligt att bo kvar.

Lars-Gunnar Brännesson:
– Osakligheter finns i utredningsmaterialet och frågor avgörs över huvudet på dem som berörs.

Evald Andersson får avsluta denna resumé:
– Tydligen vill man skövla bygden och våldföra sig på folket för att kunna utöka skjutfältet. Jag vädjar till länsstyrelsens ledamöter när beslut skall fattas. Ni har vår framtid i era händer, akta den väl!

Bröderna Carlsson i Sjöeryd byggde 1976 en 60 meter lång ladugård trots hot om utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Skylten Skjutfält - ödebygd- Nej! är demonstrativt uppsatt på byggnationen.

I länsstyrelsens yttrande skall lokala, regionala och riksintressen vägas samman. Det ursprungliga förslaget av överste Sahlén var i allt väsentligt identiskt med arméchefens förslag. Detta innebar en tredubbling av ytan och fältet format som en hästsko. Två nya målområden skulle bildas, det ena förlagt vid Stackstadmossen-Torrmyra och det andra uppe vid Ekesås.
Under remisstiden har det stått klart att området vid Ekesås stött på särskilt stort motstånd, inte minst då det förutsatt inlösen av många privata fastigheter. Området är också naturmässigt och kulturellt av stort värde.
Inte minst ungdomsorganisationen Fältbiologerna gör en stor insats genom att kartlägga biotoperna inom de aktuella områdena och därmed visa att det finns stora naturvärden att värna om i de aktuella målområdena, inte minst inom Ekesåsområdet.

Det återstående målområdet vid Stackstad som också skulle drabba många privata fastigheter vill nu länsstyrelsens utredare förskjuta längre söder- och österut så att det i så stor utsträckning som möjligt hamnar inne på mark som ägs av domänverket. Det blir ändå nödvändigt att lösa in den privatägda mark, som kommer att ligga inom själva målområdet och beräkningar visar att det då finns behov av cirka 1200 hektar mark. Till största delen är det fråga om skogs- och mossmark, med några få fasta bosättningar.

Nu är representanter för Naturskyddsföreningen framme och visar på de risker det skulle innebära för mikrolivet om mossmarkerna matades med granater.

De bullermätningar som är gjorda visar att det utan tvekan blir nya störområden när kanonmynningarna riktas in över bebyggelse vid Tofteryd-Hagshult. Pälsdjursfarmarna framför berättigad oro för vad som skulle hända med bortåt 18 000 pälsdjurshonor om de utsätts för störningar under valptider.
Kommunen som nogsamt följer länsstyrelsens dokumentarbete håller fast vid sin ståndpunkt och avvisar alla inviter till kompromisser. Det understryks gång efter annan av de olika inlagorna att det måste vara nog med utvidgning. Alltför många gånger har det kommit nya propåer om nya markanspråk.

Om nu målområdet skulle förskjutas längre söderut kommer det in på markområden som ligger inom Värnamo kommun. Här blir det stor uppståndelse och man ställer den berättigade frågan: Varför har vi inte fått vara med tidigare i ärendebehandlingen?

I den utredning som Värnamo kommun tar fram konstateras att Dala mosse är den i särklass förnämsta mossen inom området. Vidare framhålls att mossen är kvalificerad som naturreservat, varvid ett fortsatt utnyttjande som målområde ej är önskvärt. Dessutom skulle det bli inskränkningar i användningen under tiden 1 oktober-28 februari med tanke på risk för brän- der och störning av fågellivet, skriver byggnadsnämnden i sitt yttrande. Pro- fessor Nils Malmer, Lund, framhåller att Dala mosse utgör ett av södra Sveriges större myrområden med stort naturvårdsvärde.

Vaggeryds kommun säger blankt nej till utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Dala mosse är ingen lösning på militärens anspråk.

I slutet av december 1976 är det dags för länsstyrelsen att gå till beslut. Av flera tidningsartiklar kan man ana beslutsvåndan: EN SVÅRKNÄCKT NÖT FÖR LÄNSSTYRELSEN – STRID I LÄNSSTYRELSEN – KLART NEJ TILL ARMÉCHEFEN – UTVIDGNING NÖDVÄNDIG.

Bakom kulisserna förekommer korridorförhandlingar. De förtroendevalda vill gärna ha kvar sitt jönköpingsregemente, men hotet ”utan utbyggnad inget regemente” har slagit rot. På något sätt vill man rädda både Tofterydsbygden och A6. Inför slutbehandlingen växer sig förslaget om en kompromiss starkare. Visserligen har man aldrig utrett konsekvenserna av att lägga ett målområde långt ut på Dala mosse, men ändå.

När detta resonemang läcker ut väcks förhoppningar hos de starka förespråkarna för en utvidgning av Skillingaryds skjutfält, även om de är medvetna om att någon kompensation från militärens sida inte är aktuell. Karl-Erik Granstrand (m) som nu sitter som ordförande i kommunfullmäktige säger så här:
– Kan nämnda lösning rädda A6 samtidigt som tofterydsdalen skonas, så blir Skillingaryd även i fortsättningen en välkänd militärort. Ett oavvisligt krav är dock att det i så fall inte blir någon dellösning utan en definitiv sådan. Åke Sköld (s) är ganska försiktig och pekar på att information om vad en sådan kompromisslösning egentligen skulle innebära är bristfällig men ger uttryck för sin glädje över att ”storlösningen” förts ur bilden. Den tidigare flitige förespråkaren för utvidgningen Harald Johansson (s) uttrycker sig så här:
– Länsstyrelsens yttrande väger tungt, och jag tycker personligen att det är glädjande att frågan om Skillingaryds skjutfältsutvidgning nu ser ut att kunna lösas på ett för båda parter någorlunda tillfredsställande sätt.

Birger Ekström (s) deklarerar att förslaget är helt i enlighet med hans åsikt.

Måndagen den 27 december 1976 behandlar länsstyrelsen ärendet och en enig nämnd avstyrker det av chefen för armén framlagda förslaget om tredubbling av området. Kompromissförslaget innehåller två målområden, båda nere på Torrmyra och Dala mosse. Det som ligger längst söderut i Dala mosse skulle vara ett ”punktmål” på 500×500 meter, medan det större skulle ligga längre norrut i kronoparken. Det skulle innebära ett intrång på privat mark på bortåt 1200 hektar mark.
I första delen av beslutet är nämnden enig, men beträffande fortsättningen reserverar sig två ledamöter mot den delen i förslaget där andra målområden skapas på Torrmyra-Dala mosse. I beslutet står det dock klart att man inte utrett kompromissförslaget.

Länsstyrelsen avslutar sitt yttrande med följande: Med hänsyn till att länsstyrelsen avstyrkt en utvidgning av skjutfältet, enligt det av arméchefen framlagda förslaget, har länsstyrelsen här velat peka på alternativa lösningar. Det framstår även som synnerligen angeläget, att ett eventuellt beslut om utvidgning inte får karaktär av etapplösning. Den lösning som väljs måste vara sådan att den bedöms bli bestående under överskådlig tid.

Avsnitt 11 ur boken kommer nästa söndag….