Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 13

En månad senare är ÖB tillbaka och det besked som han ger är tydligt:
Skillingaryds skjutfält måste byggas ut, men inte enbart för A6 behov.
Skjutfältet är av största betydelse för hela södra Sverige.

Får han politikerna med sig, ja då gör nog Vaggeryds kommun och ortens folk klokast i att räkna med en ytterligare utvidgning med allt vad det kommer att betyda för bygden.
– Det finns större intressen än enbart Vaggeryds kommuns, det gäller hela södra Sverige, säger ÖB. Han uttalar att han har för avsikt att innan han lämnar sin tjänst hösten 1978 lämna förslag om utvidgning av Skillingaryds skjutfält.

Vaggeryds kommun får emellertid oväntat stöd av kompaniofficerare vid A6.
– Minska repövningarna och sprid ut dem i tiden, så klarar vi oss med skjutfältet som det är, säger kapten Bengt Dahlqvist, som är deras talesman. Visserligen förlorar vi en del av de samordningseffekter som vi önskar, men det väsentliga är att vi både kan behålla A6 och slippa utvidgning.

Har knektarna knäckt dig? Den frågan ställs till Evald Andersson av Smålandsbygdens tidning efter ÖB:s besök och skarpa uttalanden.
– Nej, det tycker jag inte, säger Evald. Tycker snarast att vi har vind i seglen om vi ser djupare på frågan och granskar argumenten. Men ÖB:s besök och sätt att uttala sig är helt stilenligt med militärens strategi.

Evald säger till tidningen att militären måste vara försiktig och inte gå emot folkviljan för då kan man få samma motståndsaktiviteter som i Tyskland. I Sverige har vi en annan tradition och därför ett annat synsätt – men nu börjar man tvivla på om det är så längre.

Vid samtalen om skjutfältsfrågan deltar kommunalmannen Bertil Hamlin, Skillingaryd, ÖB Stig Synnergren, kommunstyrelseordföranden Allan Friberg, A6-chefen överste Sten Geijer samt kommunfullmäktigeordföranden Karl-Erik Granstrand, Skillingaryd.

Allan Friberg, som nu är kommunstyrelsens ordförande och ordförande i kommittén Vår bygds framtid, har blivit uppsagd från sitt arrende på fastigheten i Studstorp. Som skäl anför militären att de behöver området för övningsändamål, men Allan Friberg uppfattar det som ren personförföljelse då hans mark inte kan vara mer aktuell än angränsande mark, där det inte blivit någon uppsägning.

Tofteryd-Hagshults LRF-avdelning får reda på uppsägningen och reagerar mycket kraftigt. Årsstämman uttrycker sin avsky mot A6-ledningen för dess agerande. Årsstämman uppfattar åtgärden som en ren repressalie.

Major Gunnar Linderstam tillbakavisar helt anklagelserna och vidhåller att just Fribergs fastighet ligger inom riskområdet.

Ordföranden Lennart Ohlsson och sekreteraren Allan Jonsson.

En representant för militären kom och lämnade mig uppsägningen från arrendet. Då frågade jag av vilken anledning. Jag fick då till svar att min gård låg i riskområdet på grund av att skjutningarna som skedde mot bogserade mål måste flyttas österut på grund av E4:ans sträckning. Men det var ren lögn. Krigsrådet Höijer som arbetade vid Försvarets fastighetsnämnd hade tidigare medgivit att sådan sammankoppling ej var aktuell. Lik förgrymmat tog de upp det nu igen.

Ärendet anmäldes till arrendenämnden och vid förhandlingen där hävdade militären fortfarande detta skäl. När jag frågade varifrån de skulle skjuta och med vilka laddningar fick vi besked om att laddning tre eller fyra var aktuella. Det visade sig då att med laddning tre nådde man inte fram till Studstorp och använde man laddning fyra gick det längre så att hela Boarpabyn låg inom riskområdet. Jag sa då till dem att detta inte var något annat än ren hämnd för att jag engagerat mig i Vår bygds framtid. Detta förnekades givetvis, men från annat håll hade jag hört att det sagts så där man och man emellan: ”Kan ni inte få bort den där djävulen”, Jag förklarade då vid förhandlingen där i Jönköping att så lätt får ni inte bort Friberg från Studstorp. Om det skall ske får det nog bli med fötterna före. Förhandlingen avslutades och man förklarade att grund för uppsägning saknades.

Nästa år kom överste Sten Geijer själv med en ny uppsägning till mig. Jag frågade då vad de hade för skäl den här gången. Jo, nu skulle de skjuta från punkt 850 mot Röde mosse och då kunde det vara inom riskzonen uppe vid Studstorp. De skulle skjuta med haubitz -77. Det var klart att nu var det i rätt riktning men då jag frågade dem om de rekognoserat pjäsplatser fick jag till svar: Nej, men vi skall göra det nu. Då sade jag åt dem: – Då kan jag tala om för er att marken är så eländig att till och med en räv drar sig för att ta sig dit. Jag vet det för jag har kört i skogen där uppe vid den punkten. Han tog tillbaka uppsägningen och sen har jag inte haft några problem med dem i den frågan.

Under sommaren 1978 får Vaggeryds kommun besök av representanter för Försvarets fastighetsnämnd. Denna nämnd skall arbeta fram ett förslag på markbehov under de närmaste åren. Deras synpunkter väger mycket tungt när regeringen sedan skall lägga förslag.
Det blir inte så mycket som kommer till allmänhetens kännedom, men kommunens representanter ger uttryck för att nämndens arbetsgrupp lyssnat på deras argument. Förutom Friberg representeras kommunen av kanslichefen Lars-Gunnar Bränneson, kommunfullmäktiges ordförande Karl-Erik Granstrand, kommunstyrelseledamöterna Nils-Erik Johansson och Åke Sköld. Vidare är landstingsledamöterna Nils-Yngve Nilsson och Nils Jonsson närvarande samt Vår bygds framtids sekreterare Evald Andersson.
Arbetsgruppen passar också på att genom en helikoptertur bekanta sig med det område som är aktuellt.

Det är försvarsministern Erik Krönmark som för fram propån att militären kan hyra batteriplatser av markägarna. På så sätt behöver marken inte inlösas utan endast användas vid behov.
Bygdens talesman Evald Andersson säger att det skulle nog gå att ordna några gånger per år. Samtidigt erkänner han att klimatet har hårdnat en hel del under den här stridens gång. Men alternativet är klart bättre än annat som förts fram.

Så är det dags för en ny Tofterydsdag, denna gång den första lördagen i augusti. Tofterydsdagen har ju sitt ursprung i kampen mot militärens långt framskridna planer på ett storskjutfält som skulle förstöra hela Tofterydsdalen och bygden däromkring. Man vill fortsatt visa att bygden lever i allra högsta grad och på intet sätt håller på att dö ut.
Det ligger många trägna timmars slit bakom succén med Tofterydsdagen, som lockar folk från när och fjärran. Besökarna får här bland annat stifta bekantskap med gamla tiders självhushåll.
Det finns inte något ont, som inte har något gott med sig. Så kanske man lite cyniskt kan formulera det, eftersom Tofterydsdagen troligen inte blivit verklighet om inte militären aktualiserat sina planer på en utvidgning av skjutfältet.

Foto från Tofterydsdagen.

Elvira Gustavsson kom till bygden genom giftermål med Karl-Gustav Gustavsson, en av bröderna i Grohult. Föräldrahemmet låg i Hjälmseryd och hon kom sedan från 1964 att bo först i Svenstorp och sedan i Grohult.
– Nej, jag märkte inte så mycket av diskussionen om skjutfältet. För Karl-Gustavs del var det bara arbete mest både dag och natt. Jag fick vara hemma och ta hand om barn och hem. När det blev aktuellt med Tofterydsdagarna så blev jag ju engagerad och har hjälpt till med alla möjliga sysslor. Jag har varit med om att ta upp säd, baka bröd och ysta ost. Allt sådant hade jag ju fått lära mig hemma. Sen var det mycket arbete med servering och sånt, så vi fick egentligen inte tid att se så mycket själva av alla aktiviteterna. Det var väldigt roligt i alla fall, även om det var mycket arbete. När man hjälps åt går det bra och det skapar en stark gemenskap. Sen var det ju roligt att det kom så mycket folk antingen det var regn eller solsken. Tofteryd blev känt och viljan till samarbete blev väldigt stark.Även om vi ute i Grohult inte hade berörts så mycket av själva utvidgningen så hade den där frizonen gjort det omöjligt att leva vidare. Någon frizon mitt inne i skjutfältet trodde vi då aldrig på.

Så ser en braskande rubrik ut i JP den 18 april 1978. Det är i första hand de som bor i Södra Park som klagar och protesterar. Bostadsområdet ligger strax utanför skjutfältets västra gräns och folk där lever med en oro över att någon felskjutning skall innebära att någon projektil ramlar ner ibland husen.

Mest irriterande är det med skjutningarna som ligger på andra tider än dagtid. Även detta är ett stort bekymmer för de som är skiftarbetare och behöver sovro dagtid. Nu vill de ha bort militären och att en utvidgning skulle vara en lösning förkastar de helt.

Valter Gustavsson i Linneryd har tillskrivit Naturvårdsverket och begärt nya bullermätningar. Det är en svidande kritik han riktar mot de mätningar som finns redovisade. Själv bor han med sin familj strax utanför den östra gränsen och får flitigt känna av vad bullret innebär.
– Vid ett tillfälle var skakningarna så starka att en taklampa ramlade ner, berättar Valter för tidningen JP i oktober.
– Vad jag nu begär hos Naturvårdsverket är att man gör nya mätningar på ett realistiskt sätt, vilket man lovat. Men detta kan inte ske förrän i februari månad. Man kan osökt ställa sig frågan om behovet av ett utvidgat skjutfält när det är så långt mellan skjutningarna.

Den kritik han framför riktar sig emot att det i de gjorda mätningarna inte anges med vilka laddningar man skjutit och vilka så kallade elevationsvinklar man har. Dessutom måste det anges vilken granattyp som används.
– Att inte detta uppgivits vid tidigare mätningar är skäl nog till att göra nya mätningar, säger Valter.

Bertil Carlsson visar hur hans egen skog blåst ner på grund av kronans skövling av skog.

Kronan får kalhugga utan krav på återbeskogning, säger bönderna på den nordöstra kanten av målområdet till JP. För bönderna gäller att de har krav på sig att det blir föryngring, men sådana regler gäller inte för fortifikationsförvaltningen. Denna kalavverkning har också inneburit att de som bor grannar fått mer obehag av buller. Dessutom öppnar det för vinden och deras skog har blåst ner.

Eskil Johansson, Korskärret:
– Var det nödvändigt att kalhugga ett flera kilometer stort område på skjutfältet? Kunde man inte sparat en del skog till skydd mot bullret? Det bullrar mycket mer sedan kronan huggit ner skogen. Det är ett verkligt problem. Fönsterrutorna skallrar och ibland vaknar jag om nätterna av skjutandet. Det är nästan som om det vore krig.

Bertil Carlsson, Boarp bor endast några hundratals meter från kalhygget. För honom har det hänt att någon fönsterruta gått sönder av bullret. Han har också råkat ut för att mycket av hans egen skog blåst ner därför att det blivit mer öppet.
– Skogen kunde väl ha fått stå, tycker Bertil. Kalmark är ingenting att ha och det verkar inte som om militären tänker plantera någon ny skog.

Arvid Hansson som bor granne med Bertil uttrycker sig så här:
– Det är lag på att vi bönder måste plantera ny skog när vi avverkar. Men för kronan råder tydligen andra regler.

Kenneth Åberg, Vaggeryd ger fältbiologernas syn på kalhuggningen.
– För det första är det förfulande, men det skälet väger ju inte tungt. Rent ekologiskt urlakas jorden då sol och vind kommer åt marken. Det gör att det framöver blir svårare att få ny skog att växa upp.

Karl Andersson, Hallafors berättar att han har varit med om att dika den Skogsmark som nu kalavverkats. Han fortsätter:
– Domänverket skötte skogen bättre än vad kronan gör. Det känns lite emodigt att se hur det förfaller, det som jag har varit med om att bygga upp.

Avsnitt 14 ur boken får ni vänta på tills nästa söndag…