Artikelserie: Tofteryd – Skjutfält, ödebygd, NEJ! Avsnitt 7

Den 11 och 12 juni 1974 har kommunen och bygden besök av Försvarets fastighetsnämnd. I spetsen för deputationen står dess ordförande förre landshövdingen Valter Åman. Innan de kommer till Skillingaryd sammanträffar de med representanter för länsstyrelsen. Sedan följer i tur och ordning en genomgång med kommunens representanter, vilka för fram sina avrådande och negativa synpunkter. Därefter följer en rundtur genom skjutfältet och det tilltänkta utvidgningsområdet och slutligen ett stort offentligt möte i sporthallen.

Resan genom skjutfältet går över Hässlehultshöjden där man har fin utsikt över det nuvarande målområdet. Sedan går färden söderut genom Linneryd och vidare till Tallnäs. Här ges information om den verksamhet som bedrivs och planeras. Vid Tofteryds kyrka stannar man upp. Professor Nihlén finns nu på plats och ger information om bygden.

Fastighetsnämndens representanter tycker att det är ett vackert, välskött landskap man möter öster om skjutfältet, föga likt det som beskrivs i utredningen och i bjärt kontrast till det område som finns inom befintligt skjutfält.

Resan fortsätter söderut förbi välskötta gårdar ner till Hagshult. När man fortsätter åt öster och kommer in mot kronoparken känner besökarna mer igen sig med tanke på utredningens beskrivning. Man fortsätter sedan mot norr och kommer upp till Ekesås och det tilltänkta målområdet. Det är säkert inte svårt för någon av deltagarna att föreställa sig hur området kommer att se ut om husen, gårdarna, åkrarna får ge vika för kommande ”träffområden”. Det blir påtagligt för utredarna att det är många oersättliga kulturmiljöer som spolieras om utbyggnaden blir verklighet.

På återvägen blir resenärerna vid Hults skola uppvaktade av 25 barn som möter med blommor, sången Änglamark och en önskan att det inte blir något storskjutfält.

Försvarets fastighetsnämnd deltar sedan på kvällen i ett informationsmöte där det tidvis går mycket hett till. Utanför lokalen anordnas en stor demonstration av SSU, KDU, CUF samt fältbiologerna, med många plakat, som alla talar mot en utvidgning. Inne är det fullsatt.

Allan Friberg inleder samlingen med att hälsa alla välkomna och informera om vad som hittills hänt i skjutfältsfrågan. När han kommer in på den Sahlénska utredningen betonar han att frizonen inget annat är än en bluff. Den är ett sätt att glida ifrån kritik, men på sikt kommer de som bor där att tvingas bort, då försörjningsmöjligheterna tagits bort. Professor Nihlén redogör för de kulturella aspekterna och framhåller att inom området återfinns byar och gårdar som hör till vårt lands i skrift äldst belagda. Det är faktiskt frågan om att göra mord på området. Han ger också ett exempel från Skåne där en liknande frizon bildats och nu är dömd att dö.

Evald Andersson angriper utredarens bedömning av skogs- och åkermarkens klassning och framhåller att det inom området produceras mycket bra skog och att det finns cirka 500 hektar prima åkerjord och ungefär 400 hektar bra betesmark. Varken lantbruksnämnden eller skogsvårdsstyrelsen i länet är beredda att stå för de sahlénska uppgifterna. Inte heller är det mest äldre personer som är bosatta inom området utan befolkningsmässigt är det fullt jämförbart med kommunen i övrigt.

Bertil Hamlin förklarar utredningen otillfredsställande och ställer sig personligen mycket tveksam till denna utvidgning.

Kontraktsprosten i Rydaholm Nils Hornvik har åkt upp och uttalar sin oro för att en kyrka kommer att ställas öde mitt inne i ett skjutfält. Dessutom vädjar han till fastighetsnämnden att tänka på de människor som blir kvar inom området och hoppas att kyrkans åsikter skall vägas in i den slutliga bedömningen.

Nils Jonsson framhåller att ett utvidgat skjutfält är en belastning för kommunen och i den mån Försvarets fastighetsnämnd är riksdagens opartiska organ, så kommer här inte att kunna framläggas ett utvidgningsförslag med de här dimensionerna.

När delegationen från Försvarets fastighetsnämnd kommer till Skillingaryd möts de av demonstranter.

En lokaltidning skriver: ”Det bullrade både ute och inne när Försvarets fastighetsnämnd på tisdagskvällen höll informationsmöte i Skillingaryds sporthall. Ute gick åskan och inne i sporthallen tog ett par talare sådana brösttoner att ordföranden Valter Åman fick uppmana talarna att hålla sig till sakfrågan och inte komma med beskyllningar och ovettigheter. Ett sådant skarpt inägg stod Joel Andersson för som ansåg att Kronans handlande i Skillingaryd var ’en välplanerad krigsförbrytelse.”

Det kan tilläggas att arbetsgruppen Vår bygds framtid tagit fram en liten broschyr som delas ut till alla mötesdeltagare och sedan till alla hushåll i kommunen, där fakta, synpunkter och visioner presenteras. Det är nog knappast någon som tar den i sin hand som inte tar intryck av budskapet.

Aina Jonsson, en bild som inte finns med i boken då den är relativt nytagen. Bild privat.

Några år innan skjutfältsutvidgningen blev riktigt aktuell flyttade Aina Jonsson till Torp, 1965. Snart helrenoverades boningshuset och lagom till att det var klart dök de militära planerna på utvidgning upp.

– Ja, de ville ju ta nästan all vår mark. Det skulle bara bli lite kvar här runt husen. Ett sådant beslut hade inneburit att det blivit ensligt att bo kvar och inget att leva av. Det kändes mycket oroligt och ovisst under flera år. Det var jobbigt. Vad vi hade fått för gården var inte det minsta intressant. Vi var aldrig inne på att sälja, aldrig frivilligt.

– Visst pratade vi mycket om hur det skulle gå och Sture funderade mycket utan att säga vad han tänkte. Han ville inte oroa mig. Det vet jag. Jag vet inte om jag riktigt trodde att det skulle gå att stoppa militärens planer, men jag hoppades ju.

– När militären beskrev våra marker var det bara värdelösa tassemarker, lämpliga som målområden, men när Sture senare planerade för lite skogsdiken bedömdes de av regeringen som ovärderliga för sina höga naturvärden.

– Vi har här en bild från en demonstration i Skillingehus med fältbiologerna där vi protesterade. Vi håller upp en knuten hand. Det är nog enda gången jag knutit näven, åtminstone så att någon ser det.

Nästa avsnitt får ni läsa nästa söndag…