Nyheter

Brunos krönika: Vår bästa tid är nu – eller var det bättre förr?

Nyheter Är det bättre nu eller var det bättre förr? Den frågan ställer sig Bruno Franzon i dagens krönika.

Vår bästa tid är nu – eller var det bättre förr?

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

I ett samhälle som av många anses bli kyligare och kyligare är det inte lätt att jämt gå omkring med sorglöst solvargsleende och en Christer Sjögren-sång på läpparna.

Men var det bättre förr? Jag tänker på det där nostalgiska tuggandet om att det var gemytligare förut, att det gjordes bättre musik, och att till och med glassarna var godare. Ljuva somrar när solen alltid strålade från en klarblå himmel och det slickades Top hat och Elvis var guden som sjöng om kärlek från jukeboxen.

”Ljuva sextital”, sjöng Brita Borg så övertygande att man nästan trodde på henne. Men inte var det väl så mycket ljuvare på den tiden när Vietnamkriget rasade och både Martin Luther King, JFK och Robert Kennedy mördades?

Tage Erlander i Hylands hörna 1962. Bild: Press

Tage Erlander berättade i Hylands hörna strax före julen 1962 den där roliga historien om en Värmlandspräst som av misstag brände av en revolver från predikstolen: ”Huka er gubbar och kärringar, för nu laddar han om!” Det fanns bara en tevekanal och allt sändes i svartvitt. Svenska folket satt samlade framför teveapparaterna, myste och skrattade med sin fryntlige statsminister. Värme och gemenskap spred sig emellan människorna. Att samlas framför teven var lite som när forntidens människor slog sig ner för berättande kring elden.

Det mediala genomslag som Tage Erlander fick i Hylands hörna lär i alla fall bli svårt för Ulf Kristersson att överträffa, även om han skulle få ett lysande innovativt manus, bästa sändningstid och obegränsat antal repriser.

Har vi människor verkligen blivit mer kallsinniga? Gängkrigen breder ut sig här i Sverige och ett fruktansvärt rått och meningslöst krig rasar i Ukraina. Putin skramlar med kärnvapen. (Enligt Keith Richards i The Rolling Stones är det bara Han som kommer att överleva ett nukleärt krig, han och kackerlackorna.) Det har inte varit så här instabilt i vår värld på länge. Ingen kan veta vad som kommer att hända i framtiden, inget står säkert ens på hälleberget.

Ändå är det faktiskt så att antalet krig och konflikthärdar har minskat i världen.

Sett till helheten finns det mycket som är gott. Det finns många exempel på altruistiska handlingar. Det ser vi inte minst vid insamlingsmanifestationer. Som ”Musikhjälpen” till exempel.

Om jag kunde resa i tiden så hade jag väldigt gärna velat vara med i fredsyran på Kungsgatan i Stockholm den 7 maj 1945. Jag skulle ge mycket för att stå där iförd trenchcoat och hatt med Humphrey Bogart-stuk och se pappersremsorna yra i vårluften. Människorna som ropar ”Fred!”, känslan av befrielse och starkt framtidshopp i ett lyckoregn av konfetti", skriver Bruno Franzon. Bild: Nordiska Museet

Men sätten att umgås har förändrats genom teknikens landvinningar. Utvidgat tevenät, Internet, mobilerna. Nånting har uppenbarligen hänt. Det otvungna sättet att spontant traska över till grannen för ett samtal över en kopp kaffe en helt vanlig måndagsförmiddag är inte alls lika självklart nu som det var 1972. Eller 1942.

Mycket på den tiden verkar oskyldigt, trots att man hade ett brinnande världskrig in på knutarna. Min pappa som låg uppe i Kiruna som soldat under beredskapen brukade säga sånt som:

”Man var ung, livet lekte. Och så fick man inte veta så mycket.”

På det viset var det kanske en mer oskuldsfull tid. SF spelade också in mängder med hurtiga pilsnerfilmer och militärfarser. Ändå var det ingen som var ovetandes om kriget, obestridligen utgjorde det ett verkligt hot mot friheten. Den där gaphalsen, Hitler – han gick ju bara inte att undgå!

Dessutom fick svenska folket känna av diverse vardagsproblem på grund av kriget. Levnadsstandarden var inte hög. Man fick köra bil med gengas, knåpa med ransoneringskuponger, koka surrogatkaffe av cikoria och till och med slakta, käka upp trädgårdskaninerna för att överleva.

Nej, det var nog inte bättre förr i tiden. Men allt är på gott och ont. Om jag kunde resa i tiden så hade jag väldigt gärna velat vara med i fredsyran på Kungsgatan i Stockholm den 7 maj 1945. Jag skulle ge mycket för att stå där iförd trenchcoat och hatt med Humphrey Bogart-stuk och se pappersremsorna yra i vårluften. Människorna som ropar ”Fred!”, känslan av befrielse och starkt framtidshopp i ett lyckoregn av konfetti.

Bättre än så blir det inte.

Nu hoppas jag bara att det blir ett slut på vansinnet i Ukraina. Konfettiregn istället för granatsplitterregn! Det är en kosmiskt kvalitativ skillnad.

1960-talets politiska slogan ”Make love, not war!” är sannerligen lika aktuell idag.

Taggar

Dela


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *