Gliet blir Hall of Fame 13

Det blir en av de mest folkkära idrottarna alla tider i kommunen som får Skivaryds Hall of fame, nummer 13 i ordningen: Sven ”Gliet” Eliasson.
Priset kommer att delas ut postumt vid en samling hos Skivaryd, preliminärt lördag 20 maj. Den dagen utdelas Skivaryds Hall of fame 13–17 och i november nummer 18–22.

Kåre Boberg berättar här om Sven ”Gliet” Eliasson från Waggeryds IK.

Lite tidigare hade han svävat på målet vid frågan om vilken som var hans roligaste match. Men när han satt svettig, lycklig och segerrik, omsvärmad av inte bara segerrusiga medspelare, supporters, reporters och gratulanter utan även av hela Svenska Fotbollförbundets uttagningskommitté – fyra man stark – som för en gång skull var eniga om en sak: att han hade gjort en glansmatch och att frågan bara VAR han skulle placeras i det blågula manskapet modell A…Att han skulle med var var samtliga fullständigt ense. Då plirade han förnöjt åt mitt håll och sa med glimten i ögat:
– Nu finns det bara ett svar på din fråga. Det här var den absolut roligaste matchen.

Det var många Vaggerysbor som i oktober 1956 störtade fram till Pressbyrån och investerade 45 öre i nummer 44 av Rekord-Magasinet, förförda inte bara av doften av trycksvärta utan också av färgbilden på första sidan med Sven ”Gliet” Eliasson jonglerande med en brun läderkula. Han porträtterades i huvudartikeln i Rekord-Magasinet, en hedersbetygelse som var så långt man kunde nå före TV:s och internets tid.

Journalisten Gunnar Bongberg, känd för den större allmänheten under Tipsextras pionjärtid som startade 13 år senare, tog läsaren med till WIK:s omklädningsrum på Gamla Ullevi efter bortasegern över Örgryte där huvudperson befann sig i fokus för idrotts-Sveriges intresse denna stund.

Förmodligen var just denna match ”Gliets” allra bästa – alla kategorier. Men det finns många att välja bland, från debuten i pojklaget sommaren 1944 till epilogen på Skogsvallen i Nässjö en oktoberlördag 1967: 658 fotbollsmatcher i WIK:s färger som gav 445 mål. Lägg därtill två A-landskamper, (Sverige – Danmark, och Sverige A-Sverige B, båda 1956), tre B-kamper (Sverige-Norge 1956 samt Ungern-Sverige och Sverige-Danmark båda 1957).

Han deltog dessutom i matchen mellan Landslaget och Pressens lag 1953 och spelade 29 landskapsmatcher för Småland. Trots att han vissa år föredrog skidåkning före bandy hann det bli 256 bandymatcher och 248 mål innan han lade rören på hyllan.

Det var flera storklubbar som var intresserade av hans tjänster under tidigt 1950-talet, IFK Göteborg, Helsingborg och Elfsborg. Intresset stegrades efter genombrottet i matchen mellan Pressen och landslaget i april 1953 då han signerade en strong insats, trots att han hade blivande VM-hjälten Bengt ”Julie” Gustavsson emot sig.

Nu var det framför allt IFK Norrköping som med Torsten Lindberg som budbärare försökte locka honom över till ”Peking”. IFK:s fotbollsbas Carl Elis ”Nalle” Halldén resignerade till slut men gjorde det med respekt och medgav att det kanske var bäst som skedde eftersom han trodde att ”Gliet” inte skulle ha trots i en storstad.
– ”men heders åt en grabb som håller på sitt”.

Närmast sanningen var nog ändå att Sven var så klarsynt att han begrep att det aldrig skulle bli någon storhetstid för WIK om han lämnade lagkamraterna för spel i allsvenskan.
Insatsen på Gamla Ullevi mot kvalificerat motstånd den där septemberlördagen gjorde till sist Sven Eliasson till A-landslagsman som 26-åring.

– ”Gliet” Eliasson var bäst på plan, löd UK-kvartettens samlade omdöme.
Ny Tid i Göteborg skrev så här:
– Centern Sven ”Gliet” Eliasson var den som organiserade den stora segern. Hans blick för spelet, ettrighet och sällsynta förmåga att täcka bollen i dribblingsraiderna firade stora triumfer på den hala banan och han slog gång på gång bräscher i ÖIS-försvaret med sina oberäkneliga manövrer.
Sven Rydell i Göteborgs-Tidningen:
– ”Gliet” Eliasson är i praktform för tillfället och han är mångsidig. Inte bara en centertank utan en förståndig framspelare, en taktisk spelare, en lagspelare med andra ord.

De båda framträdandena i A-landslaget hösten 1956 fick inte lika goda eftermälen även om han signerade acceptabla insatser. Det kritiken sköt in sig på var framför allt bristerna i bollbehandling som blev påtagliga på internationell nivå. När Guldbollen för 1956 skulle delas ut hamnade han på femte plats.
Han fanns sedan med i landslagstruppen under hela 1957 innan han gallrades bort när VM-truppen skulle börja formas på vårvintern 1958.

Under årens lopp gjordes tusentals intervjuer med ”Gliet”, Vaggeryd störste kändis genom tiderna. Men trots det och trots alla dessa spaltkilometrar visade han hur man kan vara fullkomligt opåverkad av alla denna enorma uppståndelse. Hans integritet och ödmjukhet var inte spelad. Han var, som Stockholms-Tidningen så träffande skrev, inte ett dugg intresserad av sig själv annat än som center i fotbollslaget.

På något sätt präglades Sven av 1950-talets ”Rekord-Magasinet-anda” om sunt leverne och föredömliga intressen. Men hans personlighet var inte påklistrad utan kom från djupet av personligheten.
Den formades säkert i hemmet. ”Gliets” föräldrar och syskon var engagerade i Vaggeryds Missionsförsamling och som tonåring var Sven fram till 1948 också medlem i SMU, Svenska Missionsförbundets Ungdom. De kontakter som då knöts levde vidare. Sven ”Gliet” Eliasson var som sprit- och rökfri idrottsstjärna med ideal som inte var att förakta.

Till att börja med var de varm frireligiösa föräldrarna inte särskilt tilltalade av sonens fotbollsintresse och när denne 1944 började spela pojkfotboll för WIK krävdes det en hel del list för att dölja aktiviteterna.

På 1950-talet gjorde tidningarna stort nummer av framför allt hans far Elias förment negativa attityd till sonens ”bollsparkande”. Inte en enda reporter genomskådade föräldrarnas stolthet över sonens framgångar.

Det kan inte ha varit lätt för Sven att tvingas acceptera en allt sämre kvalitet på omgivningen i A-laget under 1960-talet. Flera gånger tvangs hanar angöra comeback trots att han ville sluta.
Den 6 januari 1968 gjorde Pelle Hedman sin första av hundratals A-lagsmatcher i bandy. Den gick i Gunnebo och beskriver ”Gliets” tjurighet och envishet.
– Det starkaste minnet från den matchen var det mål ”Gliet” gjorde. Han blev utvisad men vägrade åka tillbaka till vår bänk utan väntade stående i publiken på att han skulle få komma tillbaka ut på isen. När utvisningen var över fick han bollen, solokörde igenom Gunnebos försvar och tog både boll och motståndare med in i Gunnebo-målet.

Ett annat exempel är det faktum att han spelade allsvenskt utan beskydd och att han inte kunde acceptera den upphöjda bakkappan utan klippte av den motiveringen ”Man kan inte spela bandy i stövlar”.
1968 var han A-lagstränare i fotbollar sista gången och det gick inte särskilt bra, i synnerhet som chefstränaren inledde säsongen först i mars och innan dess lät spelarna klara sig bäst de kunde.

I många år var han sedan nästan helt borta från WIK men när sonen Bengt började växa till sig och lyckades bra återkom intresset. Han gladdes till exempel oerhört åt den moral laget visade på hösten 1993 genom att mot alla tipps klara kontraktet i division III: det representerade värden som han gillade, kämpatakter och kamratskap.

En vårkväll Ringe redaktionstelefonen. Det var Håkan Gustafsson som berättade att ”Gliet” hade gått bort. Hans jordfästning blev en manifestation över en personlighet vars framgångar och de ideal han representerade smittade av sig på enhel generation unga Vaggerydsbor.

Kåre Boberg

Hall of fame är engelska och svåröversatt till svenska men det handlar i Skivaryds fall om att uppmärksamma ledare eller aktiva som haft extra stor påverkan på idrottslivet. Med andra ord är det en idrottsprofil.