Insändare; Extrabarnen kidnappas från oss

Dödstraff i Sverige? Nej, det har vi inte enligt lag, något vi bör vara stolta över. Men i den kriminella världen ökar ”dödsstraffen” även i Sverige och vanligtvis där är beställarna och bödlarna inte samma personer.

Men kanske vår samhällsapparat nu börjar härma det systemet? Jag tänker på hur myndigheterna sänder unga flyktingar ”tillbaka” till Afghanistan, ett land som UD avråder svenskar från att besöka och dit andra länder inte sänder flyktingar.

Vad är deras ”brott”? De trodde på den svenska statens löften och offrade allt de hade för att under svåra upplevelser ta sig hit. De flesta var under 18 år när de kom och hade vi följt våra lagar hade de då närmast automatiskt beviljats asyl.

Men vi skyller på att ”Migränverket” har för mycket att göra. I verkligheten är det nog fördröjningstaktik för att dessa ska hinna bli ”myndiga”, så det blir lättare att avvisa dem. Vi sänder dem ”tillbaka” till ett land, där de fötts, men oftast flytt från långt tidigare, när talibaner dödat ofta deras fäder. De flesta har bott i Iran i flera år innan de offrade allt för att tacka ja till vår inbjudan.

Flera av dem vi sänder tillbaka till bödlarna har kommit en bra bit mot att integreras, bor i gemenskap hos svenska familjer, kan redan mycket svenska. Nu kidnappas våra ”extrabarn” smärtsamt bort från oss, som lärt oss både deras lidande, men också hur fina ungdomar de är.

Några av dessa prövade ungdomar ordnar dödsstraffet själva i sin förtvivlan. Ska vi tacka för att de därigenom sparar pengar åt oss, eller har vi samvete kvar att skämmas? Jag har hela mitt liv varit stolt över svensk humanism, men inte nu, och jag är långt ifrån ensam. Som det ser ut nu finns det bara ett parti kvar att rösta på, och det blir första gången, om jag röstar alls.

Nils-Erik Lundberg