Stensjökvarnskogens naturreservat med fältgentianaängen

Stensjökvarnskogens naturreservat med fältgentianaängen, en natur- och kulturkrönika i 56 bilder om vacker och värdefull natur och kultur i Vaggeryds kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, några få dagar in i juli månad anno 2019.

På vägen fram emot det nya naturreservatet som för övrigt invigs i september i år, passerar man några gamla granstubbar där vår vackra landskapsblomma växer.

Vi var något sena men ett fåtal blommor var fortfaranade i blom, dock fanns som vanligt stora mängder med icke-blommande revor väl spridda på platsen.

Linnéa, ”Linnaea borealis”, är ett vintergrönt nedliggande ris som kan bilda meterlånga revor.

Arten har små och runda blad som sitter motsatta och blommar i juni-juli, i fjälltrakterna dock inte förrän i augusti.

Linnea användes förr mot gikt och ledvärk och C. F. Hoffberg skriver följande år 1792:

”v. Linnés ört w. i skogar. Thee eller decokt af örten drickes mot gicht: utwärtes färsk stött pålägges den med mjölk för wärk och utslag hos folk och kreatur: Thee häraf smakar wäl”.

Linnea är Smålands landskapsblomma och arten var också Carl von Linnés favoritblomma och han lät sig ofta avbildas med en linnea i handen och den ingick även i hans adelsvapen.

”Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
Stubbarna stå där på rot, vid rötterna växa det smultron,
Och ini mossornas bädd syns skyddad den späda Linnean,
Persikoröda små klockor som dofta af mjölk och af mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
Stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad”.

Ur ”Trefaldighetsnatten” av August Strindberg, ”Ordalek och småkonst”, år 1905.

Vi passerar nu den berömda fältgentiana-ängen, stålörts-ängen eller backbittra-ängen i Stensjö, men tyvärr kunde vi, trots idogt letande, inte hitta en enda fältgentiana, ”Gentianella campestris”.

Men annars var allt som vanlig här, darrgräs, åkermynta, jungfrulin, sommarfibbla, stor bockrot, brudborste, gulmåra, stormåra och hybriden stormåra X gulmåra som kallas gräddmåra eller hybridmåra, vilka alla nyss nämnda arter blommade i all sin prakt.

Darrgräs, ”Briza media”, är ett flerårigt gräs som växer i lösa tuvor där stråna är upprätta och kan bli upp till en halv meter höga.

Bladen är platta och korta, med sträva kanter och arten blommar i juni-juli.

Vippan är grenig och pyramidformad, vippgrenarna är vågiga och har hängande småax.

Småaxen är brunvioletta och ser ut som små hjärtformade berlocker och de blir omkring en halv centimeter långa.

”Bland de lysande blommorna på ängen gör sig en annan växt bemärkt endast genom sina utomordentligt fina vippor och de på dem likom upphängda, hjertlika, brun- och grönbrokiga småaxen. Minsta vindflägt sätter dessa vippor i rörelse, en fjärils vinge kommer dess blommor att dallra, och ändå motstår strået den starkaste blåst. Denna växt är Darrgräset, kanske den vackraste bland våra vanligaste gräs”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II”, av C. F. Nyman år 1868.

Jungfrulin, ”Polygala vulgaris”, är en lågväxt, flerårig ört med långsmala strödda blad och vanligen blå blommor som sitter i toppställda klasar.

De nedre bladen är mindre än de övre och vissnar bort tidigt och arten blommar från juni till september.

”Enligt LECOQ sluta sig Fogelörternas blomfransar och vingar om qvällen; blomman somnar och vaknar åter nästa morgon. Men efter två eller tre sådana vexlingar mellan sömn och vaka, har den slutat sin bestämmelse. Fodret bortlägger då den högre färgade klädnad, som det påtagit för att bivista blommans bröllop och blir åter nästan grönt; det anlägger en drägt, som bättre kan gagna och skydda den mognande frukten”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Åkermynta, ”Mentha arvensis”, är en hårig, flerårig ört med krypande jordstam och långa underjordiska utlöpare som gör att den blir beståndsbildande.

Hybriden mellan bildens åkermynta och vattenmynta, som bland annat växer invid forsen och vattenfallet vid Fryelekvarn, öster om Hörle, kallas kransmynta, den är mångformig och intermediär mellan föräldraarterna men liknar i vissa avseenden åkermynta, till exempel genom att de flesta blomkransarna sitter nedom stjälkens topp.

Fodret hos hybriden kransmynta har dock spetsiga flikar och tydliga nerver.

”Ända från Grekernes tid har man tillagt Myntarterne den egenskapen at hindra mjölkens ystning… Men til alla sådane upgifter, som icke äro stadfästade genom säkre rön, bör man hafwa misstroende.

Huru länge war det icke en afgjord sanning, at om litet Socker kom i gräddan, skulle den ej gifwa Smör, och likwäl är det falskt. När Korne om hösten komma på trädesåkrarne, få de tillfälle förtära mycken åkermynta; men jag har icke hört Landthushållare klaga öfwer förlust af Smör. Dock böra med upmärksamhet gjorde försök afgöra frågan, innan hwarken det ena eller andra antages”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Gräddmåra, Galium album x Galium verum”, eller om så vill, en korsning mellan stormåra, ”Galium album” och gulmåra, ”Galium verum”, se i mitten mellan gulmåra till vänster och stormåra till höger.

Den stora, mäktiga och spärrkroniga granen vid stålörtsängen har förlorat toppen i någon storm under årens lopp, men den ser ut att leva vidare i all högönsklig välmåga.

Sommarticka, ”Polyporus ciliatus”, är en till både storlek och utseende mycket variabel art, som bildar cirkelrunda hattar med mittställd fot.

På våren och försommaren uppträder en form som blir upp till 10 centimeter i diameter och har tilltryckta, gråbruna fjäll på hatten, som blir spräcklig, samt en fot som kan nå en tjocklek av 1 centimeter och likaledes täcks av gråbruna, zonlikt anordnade småfjäll.

Kant regelbunden eller något ojämn, ofta nedvikt, ibland med korta, uppåtriktade hår och denna form har beskrivits under namnet ”Polyporus lepideus”, men betraktas numera som artmässigt identisk med den ”egentliga” sommartickan, som alltså uppträder något senare på året, och vars fruktkroppar är mindre, vanligen upp till 4 centimeter.

Hatten hos sommartickan saknar fjäll och är ljusbrun till gråbrun, foten är kal till svagt noppig, dessutom något längre och slankare.

Köttet är vitt och ganska hårt, liksom det mörkare rörlagret bara ett par mm tjockt. Ibland påträffas fruktkroppar som i flera avseenden ger intryck av att vara mellanformer, i synnerhet vad beträffar fotens fjällighet.

Sommartickan finns både i öppna marker och mer slutna miljöer, och växer på lövved, detta är oftast tydligt när det gäller vårformen, medan sommarformen också gärna uppträder på i marken begravda vedrester.

Mångformigheten har gjort att denna ticka länge så att säga förväxlats med sig själv, och sammanslagningen av de båda formerna till en art får betraktas som en välgärning.

De små, runda porerna skiljer den från vinterticka, ”Polyporus brumalis”, som vanligen också är större och mer gråtonad.

Stensjö naturreservat är bland annat berömt för sina fina svampmarker där rara taggsvampar såsom dofttaggsvamp, ”Hydnellum suaveolens”, bitter taggsvamp, ”Sarcodon fennicus”, orange taggsvamp, ”Hydnellum aurantiacum” samt svart taggsvamp, ”Phellodon niger” växer.

Eftersom vi var vid fel årstid fick vi nöja oss med ett tiotal taggsvampar av arten blek taggsvamp, ”Hydnum repandum” men det är inte fy skam det heller, dessutom är de mycket goda matsvampar.

Som matsvamp har blek taggsvamp ett vitt och fast kött och den skarpa smaken som ett färskt exemplar har försvinner när svampen tillagas.

Tillagad är svampens smak tvärtom ganska neutral och blek taggsvamp används därför ofta i matlagning som blandsvamp tillsammans med andra mer smakrika svampar.

Den bleka taggsvampen är dessutom Hälsinglands landskapssvamp.

Besök Stensjö naturreservat som bland annat är en unik taggsvampskog med många sällsynta arter på samma plats.

På åsryggarna i norr växer en taggsvampskog och här lever både vanliga och ovanliga taggsvampar i direkt symbios med de gamla granarnas rotsystem.

Det har hittats nio arter, varav fyra är rödlistade, dessa trivs i äldre granskog som fått växa utan större mänsklig påverkan.

Bilden visar en granstubbe med en stor klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”.

Den lilla bäcken är just nu totalt uttorkad och likväl är platsen en mycket vacker skogsmiljö, när vattnet kommer tillbaka igen förskönas området ytterligare.

Den grön och mjuka mossmattan består mest av granvitmossa, ”Sphagnum girgensohnii”.

Lukttickor, ”Gloeophyllum odoratum”, växer på den gamla granstubben och är utseendemässigt en mycket speciell art, vars hattar på lodrätt underlag är konsolformade till hovformade, men som blir kuddlika till oregelbundet knöllika när de bildas på ovansidan av stubbar, vilket vanligen är fallet.

Hatten är ojämn och mer eller mindre tovhårig, gulbrun till mörkbrun eller nästan svart, på levande exemplar dock nästan alltid med en gulaktig, ofta bred tillväxtzon.

Rörlager ockrafärgat, blekare än det bruna till brunsvarta köttet och hela tickan utsöndrar en behaglig, anisliknande doft, som åtminstone på levande exemplar är tydlig.

Arten växer på gran, vanligen på ovansidan av grova stubbar, precis som här, och finns både i slutna och öppna miljöer, påfallande ofta på kvarlämnade granstubbar i lövträdsdominerade skogar.

Doften i kombination med det udda växtsättet gör denna art lätt att bestämma, och oförstörda exemplar kan knappast förväxlas med andra svampar.

Det finns gott om flyttblock inom naturreservatet och dessa sätter igång sagor och sägner om tomtar, troll och andra underjordiska väsen.

Det borde vara lätt att hitta hålrum för många av skogens däggdjur att trivas i och omkring.

Solen och det stora skogsfräkenbeståndet skapar ett fantastiskt ljusspel mellan tall- och granstammarna i Stensjö naturreservat.

Skogsfräken, ”Equisetum sylvaticum”, är en flerårig, medelstor art som kan bli omkring en halv meter hög.

Stjälken är rikt grenig och grenarna är smala och har talrika sidogrenar.

Artnamnet ”sylvaticum” kommer av latinets ”sylva” för ”skog” och syftar på växtplatsen.

Det har redan börjat komma upp svampar i Stensjö naturreservat och bilden visar en för mig okänd art av spindelskivlingar i släktet ”Cortinarius”.

Spindlingar eller spindelskivlingar i släktet ”Cortinarius” är ett svampsläkte i familjen spindlingar, förr spindelskivlingar, i ordningen ”Agaricales”, klassen ”Agaricomycetes”, divisionen ”basidiesvampar”, och riket ”Svampar”.

Med sina totalt cirka 2 000 olika arter spindelskivlingar är det troligen det artrikaste släktet bland skivlingarna.

Bilden visar en för mig okänd art men samtidigt varför de kallas spindelskivlingar eller spindlingar, ty arterna har de spindelvävslika trådar mellan hattkanten och foten som kallas inre hylle.

Ibland leder detta inre hylle till en ring som hos flugsvamparna med flera arter.

Spindelskivlingar, spindlingar, släktet ”Cortinarius”, är mykorrhizabildande basidiesvampar med minst 400 arter i Norden som är små till mycket stora skivlingar med bruna sporer.

Hatten kan vara torr, klibbig eller slemmig. Svamparna har som unga ett spindelvävslikt, vanligen välutvecklat hylle, av vilket rester kan finnas kvar som zoner på foten och hattkanten när fruktkroppen vuxit färdigt.

Skivorna växlar i färg men blir till slut bruna av sporerna.

Släktet ”Cortinarius” innehåller några tveksamma matsvampar, ett stort antal oätliga arter samt några mycket giftiga, dödligt giftiga, som till exempel toppig giftspindelskivling.

Flera arter kanelspindelskivlingar, kanelspindelskivlingar, används att färga ull och ylletyger med.

Tidigare betraktade man, som sagt, vissa av arterna i släktet ”Cortinarius”, som matsvampar men då det finns flera giftiga arter, som kan orsaka njurskador och i vissa fall även döda människor, och då många spindlingar som tidigare ansetts ätliga har visat sig giftiga, har man numera omprövat släktets ätlighet och anser att alla spindlingar bör undvikas.

Flera arter i släktet ”Cortinarius” är färgrika och har därför använts i färgningssyfte av garn och dylikt.

Säregna dofter har gett namn åt en del arter, däribland anisspindling, aprikosspindling, blå lökspindling och pelargonspindling.

I de blötare partierna av Stensjöskogens naturreservat växer stora mängder med arten mannagräs, som just nu dessutom blommar.

Mannagräs, ”Glyceria fluitans”, är ett ganska högväxt, men mycket vekt gräs som oftast växer i vatten.

Stråna kan bli upp till en meter höga och bladen är mattgröna, breda och kan bli mycket långa, speciellt då de flyter på vattenytan.

Bladslidorna är släta, breda och vasst tillplattade, och det långa snärpet är tunt och tillspetsat och arten blommar i juni-juli.

Den stora, mycket glesa vippan kan bli upp till en halv meter lång.

Ännu en vacker bild på ljusspelet mellan stammarna förstärkt av mängderna med skogsfräken.

Stjärnstarr, ”Carex echinata”, är en oftast lågväxt, tuvad starr med likformiga ax.

Stråna är släta, styva och upprätta och bladen är något rännformade och kortare än strået.

Axsamlingen är omkring fyra centimeter lång och består av tre till fem gulbruna ax som sitter åtskilda.

Stjärnstarr känns lätt igen på de stjärnlikt utspärrade fruktgömmena och arten påträffas ofta i fuktig skogsmark, fuktängar, diken, på hyggen och myrar.

Kärrviol, ”Viola palustris”, är en kal, flerårig ört med lång krypande jordstam och bladen är skaftade och sitter i en basal rosett från jordstammen.

Bladskivan är kal och brett njurlik, utan tydlig spets.

Kärrviol blommar i maj-juni med små blekvioletta, mörkt ådrade blommor som sitter på skaft från jordstammen, här växer den tillsammans med skogsfräken i en matta av granvitmossa.

Björkpyrola, ”Orthilia secunda”, är en flerårig, vintergrön ört med sågtandade ovala blad och små grönvita blommor.

Stjälken är upprätt och bladen är kort skaftade och sitter strödda eller i otydliga rosetter på nedre delen av stjälken.

Stensjö naturreservat och den nu helt uttorkade bäckfåran väl inbäddad i olika arter vitmossor och längs till höger på min bild växer några revor med revlummer, ”Lycopodium annotinum”.

Flyttblocken, inga jättars kast med stora stenar, och historien om inlandsisarna hänger ihop.

Istider, glacialer, tidsperioder kännetecknade av omfattande kontinentala nedisningar.

Istidsperioder, som den nuvarande kvartärperioden, utgör komplex av istider avbrutna av episoder med varmare klimat, interglacialer.

Den äldsta kända istidsperioden inträffade för 2 300 miljoner år sedan och perioder av istider har sedan dess varit en naturlig del av jordens historia.

Någon regelbundenhet för deras uppträdande är dock svår att finna och den istidsperiod vi kan inhämta mest kunskaper om är den under den kvartära perioden, som inleddes för 2,7 miljoner år sedan.

I en istidscykel på 100 000 år omfattar vanligtvis värmetiden enbart 10 000–20 000 år, men den nuvarande, holocen, beräknas vara flera tiotusentals år längre.

Den senaste istiden i Sverige kallas för weichselistiden och den började för 115 000 år sedan och slutade för 11 500 år sedan.

Det är sedan väl bekant att vi människor och vår livsstil håller på att förändra klimatet i en allt snabbare takt med bland annat stigande medeltemperaturer som följd.

Här kommer en uppräkning av de rara arter av taggsvamp som hittats inom området och är en av anledningarna till att Stensjö naturreservat har bildats.

Svart taggsvamp, lever i symbios med både barr- och lövträd. I barrskog är slutavverkning det största hotet mot den svarta taggsvampens överlevnad. Det beror på att när träden fälls dör rötterna och svampens livsnerv stryps. Barrskogsformen är särskilt utsatt eftersom den föredrar att växa i äldre, virkesrika skogar som avverkas och försvinner i rask takt.

Orange taggsvamp, hotas främst av skogsavverkning. När träden fälls dör de livgivande rötterna vilket innebär slutet för orange taggsvamp. Den tycks försvinna helt efter slutavverkning, markberedning och plantering av skog. Taggsvampen kan däremot leva och må väl om vegetationens karaktär upprätthålls genom ett skonsamt eller tillfälligt skogsbete med nötkreatur.

Här kommer ytterligare en uppräkning av de rara arter av taggsvamp som hittats inom området och är en av anledningarna till att Stensjö naturreservat har bildats.

Bitter taggsvamp, arten växer framförallt i äldre, avverkningsmogen barrskog. Bitter taggsvamp lever under ett ständigt hot om att skogen ska avverkas och deras växtplats ska försvinna.

Den trivs inte i äldre barrskogar och naturskogar som genom avverkning brutits isär till mindre skogspartier. Troligen tål arten försiktig plockhuggning om barrträd av olika ålder lämnas kvar och om träden får växa i sammanhängande skogar.

Dofttaggsvamp, dofttaggsvampen hotas huvudsakligen av slutavverkning. Den överlever sannolikt inte en avverkning eftersom den är beroende av de levande barrträdens rötter. Dofttaggsvampen klarar förmodligen att några träd här och var fälls men inte om marken dessutom skulle användas som skogsbete. Betesdjuren håller nämligen nere den täta vegetationen och gör det svårt för marksvampar att växa upp.

Dessa rara taggsvampar lever i symbios med granar som är närmare 120 år gamla.

Harstarr, ”Carex leporina”, är en tuvad starr med likformiga ax vars trekantiga strån kan bli upp till 30 centimeter höga samt är ganska grova, styva och sträva.

Harstarr ser mycket speciell ut med sina bruna, rundat ovala, likformiga ax, som ser ut som små hartassar, därav namnet.

Gråstarr, ”Carex canescens”, är en tuvbildande art med raka strån och platta grågröna blad, axen är likformiga, äggrunda och har hanblommor vid basen och honblommor i toppen.

Artnamnet ”canescens” kommer av latinets ”canescere” för ”gråna”, ”vitna”, och syftar på växtens ljust grågröna färg.

Vägen genom Stensjö naturreservat är lättgången och betyder att risken för att gå vilse i området är minimal.

Sillkremla eller snarare sillkremlor, ”Russula xerampelina”, är en grupp närstående arter i basidiesvampsordningen ”Russulales” vilka kan vara svåra att särskilja.

Hatten är 5–12 centimeter vid och röd, grön eller brun, skivorna är först bleka, sedan gulaktiga.

Sillkremlans 5–10 centimeter höga och 1–3 centimeter breda fot är vit och ofta något rödaktig som på min bild, eller i vissa fall helt röd.

Köttet är vitt men blir så småningom gulaktigt och särskilt hos exemplar som inte är helt nyplockade påminner lukten om skaldjur eller sillake.

Smaken är mild, och svampen en förträfflig matsvamp samt är allmän i skogsmark från sommaren till hösten.

Sommarkantareller, gul kantarell, ”Cantharellus cibarius”, mycket god matsvamp, mycket omtyckt och det blev knappt två liter, det vill säga, två mindre påsar till frysen, en påse med dessa svampar lade vi som stuvning ovanpå en omelett!

Landskapet inom Stensjö naturreservat är kuperat med åsryggar och branter samt närheten till Stensjön i väster och sydväst.

Reservatet har bildats för att bevara ett barrskogsområde med hög biologisk mångfald med tre huvudområden.

Stensjö naturreservat är bland annat en ljusöppen barrblandskog och granskog med god förutsättning och rik förekomst av kontinuitetskrävande taggsvampar vilket jag berättat om tidigare.

Granskogen har naturskogskaraktär samt ett stabilt klimat.

Området ska inom ramen för naturvärdena ge besökare möjlighet till naturupplevelser och ett rikt friluftsliv.

Naturreservatet Stensjökvarnsskogen är ett sammanhängande grandominerat barrskogsområde med lång trädkontinuitet.

Topografin är varierad med åsryggar, höjder, en nordlig brant, sumpområden, en skogsbäck och en västsluttning.

Naturreservatet omfattar tre huvudsakliga naturtyper:

I söder en nordsluttning med naturskogsartad granskog med hög ålder, jämn luftfuktighet och riklig förekomst av död ved.

I norr en jämnåldrig grandominerad taggsvampskog på cirka 120 år och i denna taggsvampskog har nio taggsvampsarter noterats, varav fyra rödlistade, exempelvis bitter taggsvamp, skarp dropptaggsvamp, dofttaggsvamp och orange taggsvamp.

I väster en varierad och olikåldrig barrblandskog med riklig förekomst av tall och asp.

Artlista för de rödlistade arterna, signalarterna och arter med värde som naturvärdesindikator vilka finns inom naturreservatet.

Bildens visar arten Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loreus”, som är en signalart.

Skogstrappmossan, ”Anastrophyllum michauxii, NT.

Vedtrappmossa, ”Anastrophyllum hellerianum”, NT.

Långfliksmossa, ”Nowellia curvifolia”, Signalart.

Bildens art Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loreus”, Signalart.

Stor revmossa, ”Bazzania trilobata”, Signalart.

Garnlav, ”Alectoria sarmentosa”, NT.

Stor kvistspik, ”Phaeocalicium praecedens”, Signalart.

Kattfotslav, ”Felipes leucopellaeus”, Signalart

Knärot, ”Goodyera repens”, NT.

Missne, ”Calla palustris”, Signalart.

Tallört, ”Monotropa hypopitys”.

Barrblandskogens västra belägenhet, stora åldersspridning och variation i trädslag gör att den skapar en skyddszon mot stormskador för de i övrigt väldigt kontinuitetskänsliga naturtyperna.

Den naturskogsartade granskogen har höga kontinuitetskrävande mossvärden, bland annat vedtrappmossa, skogstrappmossa och garnlav. I ett fuktigt område nära vägen finns ett stort bestånd av knärot, se förra bildens text.

I söder avgränsas området av den naturliga skogsbäcken Vrakabäcken, i nordväst Stensjön, i norr vattendraget Grimmavadet och mot väster avgränsas området av en bred kraftledningsgata och i öst av en beståndsgräns.

Utmed Grimmavadet finns några äldre, dåligt underhållna hölador.

Bilden visar några av de stormunnade trollen som bor här i denna mossbelupna rasbrant.

Garnlav, ”Alectoria sarmentosa”, är en karakteristisk, blekt gröngul art i gamla granskogar över större delen av Sverige utom längst i söder.

Den har minskat kraftigt i hela landet men kan förekomma i stor mängd i skog som undgått skogsbruk.

Garnlaven kan bli flera decimeter lång och drapera träden i gynnsamma lägen, där den dessutom kan producera små rödbruna apothecier, annars förökar den sig främst genom fragmentering.

Släktet ”Alectoria” skiljer sig bland annat från släktet ”Bryoria” i spor- och sporsäckutseende men detta är mikroskopiska karaktärer som förstås inte är lätta att studera hos arter som dessutom sällan producerar fruktkroppar.

Flyttblocket är utsatt för frostsprängning, frostvittring, som är en form av mekanisk vittring av berggrund som har vatten i sprickor och porer.

Vattnet utvidgas med cirka 9 % då det fryser till is och kan spräcka loss stenfragment av alla storlekar från bråkdelar av millimetrar till block av meterstorlek i bergväggar och tunnlar.

Frostsprängning utlöser bergras, som bildar talusbranter.

Talus kommer från franskan och betyder sluttning, vall, och är bergartsmaterial, främst block och stenar, som ansamlats vid foten av en bergvägg.

Materialet är kantigt och osorterat, men på grund av gravitationens inverkan kan grövre material, det vill säga, block, ansamlas på lägre nivå än finare.

Talus kan ibland få formen av koner, som kallas taluskoner eller raskäglor och dessa lutar i rasvinkel som är cirka 35 grader och är brantare än alluvialkoner, som bildats i miljöer med rinnande vatten.

Vackra taluskoner påträffas i områden med kraftig frostsprängning och sprickigt berg, till exempel på Svalbard och i Lappland.

Kantkremla, ”Russula vesca”, är en matsvamp som växer i både barr- och lövskogar och ofta återfinns den efter skogsstigar eller vägar, precis som på min bild.

Svampen är lik mandelkremlan, men är vitsporig och den blir mellan 4–6 centimeter hög och mellan 5–10 centimeter bred.

Hatten är först halvklotformad, men viker sedan ner sig och blir nedtryckt i mitten.

Färgen på hatten är ljus brun till rödbrun, ofta med en vit kant längst ut, därav namnet kantkremla.

Bildens kantkremla är Östergötlands landskapssvamp och är en god svamp att äta vilket inte bara uppskattas av oss människor.

Svampen är god att steka eller stuva, enskilt eller som blandsvamp och den sägs vara särskilt god att ugnslaga.

Stensjö naturreservat och ledningsgatan som till höger på bilden gränsar mot det nya naturreservatet med invigning i september i år 2019.

Bockrot, ”Pimpinella saxifraga”, är en flerårig ört med vita blommor i flockar och enkelt eller dubbelt parflikade blad som har sågtandade småblad.

Stjälken är upprätt, trind, kal eller något hårig och ofta fåbladig.

”Det är ock den i sanden växande roten, som är kraftigast såsom Läkemedel. Bästa tiden at uptaga den är, innan den gått i blomma. Rötterne afsköljas hastigt i watten, och när de wattenrunnit, utbredas tunt på et luftigt ställe at torrka. Om man til twå lod af denna torrkade och småskurne roten blandar lika så mycket småskuren Lakritsrot, och dubbelt så mycket torrkad och sönderskuren Isop, får man et Kryddethee, som med fördel kan drickas i flusshosta med hesa utan feber, och samma Thee wäl starkt med en tolftedel eller något mindre destilleradt Bränwin och något Honung, är et nyttigt Gurgelwatten i slemmig halsfluss, i synnerhet om litet Saltpetter tillägges”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Brudborste, ”Cirsium helenioides”, är en nästan tornlös tistel med stora blomkorgar samt är flerårig och har krypande underjordiska utlöpare.

Stjälken kan bli upp till en och en halv meter hög och är ogrenad eller har ibland ett fåtal grenar.

Brudborsten är vanligast i norra Sverige men den förekommer ända ner i Skåne.

”Bladen gifwa så wäl för sig sjelfwe, som i blandning med björklöf en ganska wacker gul färg, och på blå botten wackert grönt.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Stålörtsängens härliga blomsterprakt, här på min bild dock mestadels sommarfibblor, ”Leontodon hispidus”.

Sommarfibbla, ”Leontodon hispidus”, är en flerårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög.

Stjälken är ogrenad och bladlös, vanligen hårig och ibland med enstaka bleka fjäll och bladen är grunt buktflikiga och strävhåriga med åtminstone några grenade hår.

Sommarfibbla blommar i juli-augusti med klargula blommor som sitter samlade i stora och vackra korgar.

”Wäxer wid Wastena. Fast jag denna icke funnit annorstädes, har jag dock ei bort henne utelämna, såsom hon intet i Sverige förut warit bekant”.

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland och Småland” av Carl von Linné, ”Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar” år 1741.

Nattviol, ”Platanthera bifolia”, den idag ovanliga medan den grönvita nattviolen, ”Platanthera chlorantha”, är och blir allt vanligare jämfört med den ”vanliga” nattviolen.

Nattviol, ”Platanthera bifolia”, är en upp till tre decimeter hög orkidé med vitaktiga blommor.

Blomman har en långsmal läpp och lång och tunn sporre och pollenfacken sitter tätt och parallellt.

Nattviol delas upp i två underarter, ängsnattviol, ”Platanthera bifolia ssp. bifolia”, och skogsnattviol ”Platanthera bifolia ssp. latiflora”.

Skogsnattviol är grövre med glesare blomställning och längre sporre, hos ängsnattviol är sporren ungefär två centimeter lång, medan den hos skogsnattviol är omkring tre centimeter lång och baserat på dessa långa sporrar påstår jag att bilderna visar underarten skogsnattviol, rätta mig om jag har fel.

”Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det godt om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där”.

Ur ”Ströftåg i hembygden” av Gustaf Fröding, ”Stänk och flikar” år 1896.