Trivsamt om realskolan i Vaggeryd

 Nästan hela skaran var förmodligen antingen före detta elever eller dito lärare vid realskolan, ja, två var faktiskt både och, Thore Ohlsson och Kurt Andersson. Den förstnämnde var konferencier och höll ihop programmet på ett synnerligen förtjänstfullt sätt med assistans av Rune Fredriksson, kvällens musikaliske lekledare. Vi ser fram mot fler besök av Rune, en man med åtskilliga strängar på gitarren..

Arbetsdagarna på realskolan inleddes med morgonsamling i skolans aula och Rune Fredriksson, som själv var elev vid realskolan, slog an kvällens tema med att leda publiken i unison psalmsång, den i sammanhanget klassiska Din klara sol går åter upp.

Där sattes den avspända tonen för kvällen där 20-talet personer på ett generöst sett delade med sig minnen i mängd. Som Ingalott Åman som var elevåren 1953–57 och Gunnel Runesson som tog sin realexamen på treåriga varianten 1970 vilket gav en intressant historisk spännvidd för kvällen.

Gunnel Runesson hade tillsammans med sin make Janne gjort resan från Laholm till Vaggeryd för minnas och berätta om hur åren vid realskolan mellan 1967 till 1970 formade en väg liv in i vuxenlivet och framtida yrkesval som lärare. Ett stort intryck på Gunnel gjorde en teaterresa 1967 där läraren Ansgar Skillemar på hemväg från Malmö sjöng solo i bussen. Och tro det eller ej: 54 år senare bjöd Ansgar, på allmän begäran, med alltjämt säker och kraftfull stämma på denna favorit i repris: ”Kan lille Sigismund rå för att han är vacker ” ur operetten Värdshuset Vita Hästen. Kvällens utan konkurrens mest decibelstarka jubel blev solistens välförtjänta belöning.

De negativa aspekterna av realskolan var satta på undantag den här kvällen. Realskolans var dock ingen perfekt pluggskola, även om den med tiden och fler välutbildade lärare fann sin form. Många elever tappade sugen och hoppade av under fyra, alternativt tre studieåren. I den första realklassen 1946–50 klarade blott hälften sin examen och på examensdagen 1951 var det endast fyra elever som utexaminerades.  För många blev den första kontakten med vuxenlivet via realskolan i Vaggeryd alltså en provningarnas tid.

En annan aspekt och fundering: Från början samlades elever från både när och fjärran i en och samma klass per årskurs. Men när elevantalet på 1950-talet mer än fördubblades på fyra år och parallellklasser infördes delades eleverna upp i en renodlad Vaggerydsklass och en klass för de tillresande eleverna, vilket inte var helt lyckat.

Men de 25 realskoleåren i Vaggeryd präglades ändå av ett gott och varmt hjärta. Ingen illustrerade detta bättre än Lars Erik Joakimsons färgstarka berättelse om hur det gick till vid det allra sista kollegiet 1971. En elev hängde bokstavligt talat på gärdsgården eftersom denne inte hade de betyg som kunde väga upp ett underkänt BC i ett ämne. Men eftersom realskolan skulle upphöra fanns det ingen chans till förnyad prövning och revansch för denne elev. Särskilt stort blev trycket på den unge läraren i kristendom, Ansgar Skillemar. Det trycket blev honom övermäktigt när kollega Mac Gustavsson till sist formulerade lösningen på den gordiska knuten: Står det inte i bibeln att det är saligare att giva än att taga?

Inte för detta argument föll Ansgar till föga och höjde betyget i kristendom till BA, Konsekvensen blev att eleven fick sin realexamen, samhället en duglig medborgare och realskolan i Vaggeryd sitt lyckliga slut.

Kåre Boberg