Välbesökt kyrkogårdsvandring i Byarum

Evas pappa kallades Bil-Gunnar, men hans riktiga namn var Sven Gunnar Svensson. Han föddes 1897 och växte upp i Södra Brandstorp. Hennes mamma Lilly växte upp i Strängsbo Östergården. Föräldrarna flyttade till Vaggeryd och hyrde bland annat hos Bror Claesson på Storgatan 18, och senare hos Hallbergs på Skolgatan. På granntomten till Hallbergs, byggdes verkstaden 1927 och några år därefter bostadsdelen.

– Det var hårda tider på 20-talet och ont om jobb. Pappa fick jobb på Lyckås Gård utanför Jönköping, där föddes idén om att köpa en lastbil, då det användes sådana på den stora gården. Pappa hade fått ett arv på 2800 riksdaler och de använde han till inköp av en liten lastbil. Den köptes i Värnamo hos en firma som hette Niklassons och körkort fick han på köpet, berättar Eva.

Januari 1948 brann verkstaden ner och Bil-Gunnar blev svårt brännskadad. Verkstaden byggdes upp igen och då med gasbetong, som var ganska nytt.

Många blandar i hop herrarna, Bil-Gunnar och Bil-Oskar, men båda var pionjärer. Bil-Oskar eller Oskar chaufför var kusin till Evas mamma och de bodde nästan grannar snett över riksettan. I början av 50-talet köpte Oskar Johansson en grävmaskin, det började ju byggas mycket i samhället, bland annat vägen till Hok. 1953 köpte Oskar och Bil-Gunnar en Caterpillar och då behövdes en maskinist och Hasse Eklind fick anställningen.

– Under alla år var verkstaden en samlingsplats, motorer har ju  alltid fascinerat mest av pojkar i olika åldrar. Där var alltid en massa chaufförer, som väntade att deras bil skulle bli klar; jag minns Bertil i Stjärnebo, Gummi-Jonsson. Erik Krabblas, Gustav Boman, Gunnar i Hok med flera. För att få veta något nytt, var det många på den tiden som tog en tur på cykeln runt samhället varje dag efter jobbets slut, till exempel runt stationen med Pressbyrån och bilverkstaden. Det fanns en speciell doktor i samhället då, doktor Lindblom. Han var trädgårdsintresserad, hade växthus med vinstockar, sportbil och eget flygplan. Broder Lennart har berättat att han fick hänga på propellern till Lindbloms flygplansmotor, så att den höll sig still när pappa skulle meka där, berättar Eva.

– När jag var liten på 40-talet var jag ofta ute i verkstaden och de skojade friskt med mig. ”Skit i förgasaren” var min lösning på problemet när bilen inte gick som de ville, fortsätter Eva.

– 1957 dog pappa, alldeles för tidigt, jag var bara 13 år då. Det jag berättar om idag är mycket av det  jag hörts berättats under alla år. Mina bröder Lennart och Rolf fick överta ansvaret och fortsätta driva verkstaden, avslutar Eva.

Banmästare Lars Magnus Hult född 1862 gift med Sigrid Charlotta Magnusson född 1863. Lars Magnus började jobba som banvakt i Reftele Ölmstad vaktstuga, sedan bosatt på Hooks station och 1920 flyttar de till Vaggeryd. De bodde i huset Skogslund nr 1 som låg på Jönköpingsvägen 6. Huset flyttades senare och adressen är numera Skogsvägen 4. Huset har bland annat använts som kontor till Fridhem och är numera bostadshus.

Banmästaren tillhörde banavdelningen och ansvarade för en bansträcka inom den bansektion som han tillhörde. Banmästarens chef var baningenjören. Banmästaren hade ett antal banvakter under sig som ansvarade för en tilldelad sträcka inom den bansträcka som banmästaren ansvarade för. Rapporteringsordningen var att banvakt rapporterade till banmästaren som i sin tur rapporterade till baningenjören.

Banmästarens främsta arbetsuppgift var att se till att den bansträcka som han ansvarade för var i sådant skick att lok och tåg kunde trafikera banan utan risk för olyckor. Banmästaren utförde inspektion av banan för att se till att allt var i ordning och att banvakten uppfyllt sina åtaganden. I detta ingick även att se till ”att banvaktstugorna äro snyggt hållna och att de inventarier som derstädes måste finnas, äro på sin plats och i godt skick”.

Vid regn, töväder och vid tjällossning var det extra viktigt med täta inspektioner av banan. Enligt tjänsteordning från 1874 skulle banmästaren minst en gång om dagen inspektera banan till fots för att upptäcka eventuella faror för de tåg som skulle trafikera järnvägen.

– Mannen som är begravd här var skogvaktare Höglund och även hans efterträdare Josef Karlsson som ligger strax bredvid. Den tredje Johan Andersson Svanberg börjar jag dock med. Han var skogvaktare på mitten av 1800-talet. Han föddes i Skjutebo och hämtade sin fru Anna-Maria i Köpet. De jobbade båda på Bratteborg, han först som dräng och hon som piga. De flyttade till sitt eget torp och han titulerade sig i kyrkböckerna som skogvaktare sedan dess. På torpet Lövfällan anlade de den första plantskolan men de flyttade senare till Götafors och järnbruket där. Frun dog tidigt men paret hann få sex barn tillsammans och flera av dem emigrerade till Amerika. Flera av breven från barnen finns i en pärm i Byarums hembygdsgård. Johan gifte om sig med Maria Svensdotter och de flyttar så småningom till Möcklahult men även hans andra hustru dör och han blir ensam. Sedan skötte han Bratteborgsskogen och vid Bratteborg finns en äng som fortfarande kallas Svanbergsängen, ett minne av honom.

– Skogvaktare nummer två heter Höglund och han kom från Värmland i Kroppa socken där han växte upp. Nils Fredrik som han hette var äldst av åtta syskon. Jag har jobbat här på kyrkogården i över 40 år men det är aldrig någon som har frågat efter den här graven och aldrig någon som har satt en blomma här. Han flyttar runt i Värmland innan han flyttar till Byarum 1913 när han är 47 år. Han bosatte sig nedanför kyrkogården, på Bron där han bodde ensam. Han anlägger där en större plantskola där man drev upp tallplantor.

– Den tredje skogvaktaren är Josef Karlsson som jag tror flera kan känna igen. Han och hustrun Augusta flyttar hit 1932 med sonen Karl Rune Sivert och flyttar in nere på Bron efter skogvaktare Höglund innan de bygger sig ett hus som fortfarande ligger här i Byarum. Plantskolan fanns anlades kvar här till 1987 och där odlade Josef också sin potatis. Josef jobbade både på Bratteborg men även åt Skogsvårdsstyrelsen och jag tror att många av er har träffat honom då han stämplade skog bland bönderna här. Josef levde till 1977 och var med i kyrkobrödrarkåren här i kyrkan.