Vågigt uttryck invigt

Lagan ligger nästan spegelblank denna junieftermiddag. Vinden drar lätt genom sädesfälten på andra sidan vattnet och längs strandpromenaden har människor samlats i en halvcirkel. En vit duk täcker ännu det som snart ska bli Värnamos sjunde konstnärliga bänk. Museichefen Elna Svenle kliver fram, ler mot publiken och låter blicken svepa över folkmassan.

– Det är underbart att se så många människor här i dag, säger hon med en värme som bär över vattnet.

Hon berättar om projektet Bänkarnas stad — ett samarbete mellan kommunen och Värnamo Företagarförening, framvuxet ur en vilja att skapa konst i det offentliga rummet: i parkerna, längs stigarna, vid vattnet.

– Varje bänk doneras av ett företag eller en privatperson och skapas specifikt för platsen av en konstnär eller formgivare, säger hon. I dag adderar vi en sjunde bänk, skapad av Eva Hild – en av Sveriges främsta skulptörer.

När Elna Svenle kliver åt sidan tar Jan Öjmertz, ordförande för Tore G. Wärenstams stiftelse, plats vid mikrofonen. Han pekar bort mot horisonten.

– Härifrån kan man nästan se byn Kärda, där Tore Gösta Wärenstam föddes 1908, säger han.

Han berättar om den blyge unge mannen som lämnade sina tidningsnotiser i en brevlåda för att slippa gå in på redaktionen och som senare blev en av Borås Tidnings mest inflytelserika personer. Stiftelsen han grundade 1968 skulle säkra det lokala ägandet av tidningen, men också stödja kulturella ändamål.

– Det är detta ändamål som gjort det möjligt att bidra till Bänkarnas stad och donera Eva Hilds skulptur, säger Öjmertz.

När duken faller framträder Wave: en svävande, böljande form i metall, lika mycket skulptur som sittmöbel. Den fångar ljuset, vinden, vattnet. Kulturnämndens ordförande Raymond Pettersson (C) beskriver verket som en förlängning av landskapet.

– Eva Hild har skapat en svävande vågrörelse som knyter an till vatten och vind, säger han. Tänk att sträcka ut sig på bänken en vacker dag och låta tankarna flyga.

Han talar om Värnamos kulturresa, från Vandalorum till Gummifabriken, från danssatsningar till bibliotek i toppklass, och om varför konst i det offentliga rummet spelar roll.

– Ett konstverk har en magisk förmåga att väcka sinnen och tankar. Det kan aldrig ersättas av teknik.”

När poeten Tomas Lundh kliver fram förändras stämningen. Han läser sin specialskrivna dikt "Bänkarnas stad", en hyllning till stigarna, fälten och mötena längs Osuddenrundan.

– Jag vet att jag vill bo i bänkarnas stad. Det är skönt att bara få sitta en stund, inleder han.

Hans ord rör sig mellan humor och stillhet, mellan kor bakom stängsel och spovens flykt över fälten. Publiken skrattar, tystnar, lyssnar.

– Vi nickar så artigt när vi möts här på stigarna… där för en stund är vi två som har stigen gemensam, avrundar han.

Efter diktuppläsningen intervjuas Elna Svenle konstnären Eva Hild.

Hur kändes det när du fick frågan om att skapa ett verk för Bänkarnas stad?

– Jag blev så glad. Jag är oerhört tacksam. Det är verkligen inte varje dag man får ett erbjudande om att skapa ett verk för en specifik plats, och dessutom med en stiftelse bakom sig. Värenstams stiftelse har varit otroligt viktig för mig. Vandalorum och Värnamo har jag följt länge — jag var till och med med på första spadtaget, så jag känner mig väldigt kopplad till det här sammanhanget.

Hur tog du dig an uppdraget att skapa något som både är skulptur och funktionellt objekt?

– Det var befriande. Jag behövde inte vara så konstnärligt ’uppfinningsrik’ utan kunde gräva i min egen mylla. När mina skulpturer blir större får man uppleva dem med kroppen — även om jag inte uppmuntrar till klättring, så sker det ändå. Här fick jag sluta cirkeln: nu kan man faktiskt sitta, ligga och pröva formen.”

Du talar ofta om luft och håligheter som lika viktiga som materialet. Hur växte formen fram här?

– Mina verk har ofta utgått från ett tunt skal, som våra egna skal, med tryck inifrån och utifrån. Om man tänker sig en stor rund form är den här lite tilltryckt. Jag ville skapa en skulptur, en bänk,  som känns flexibel att använda. Hålrummen blir platser att utforska och ett sätt att ta in omgivningen. Man ser ju Lagan genom skulpturen. Ur vissa vinklar blir den bara en linje. Jag tycker om när verken definierar omgivningen och samtidigt ramar in något. En sak till: mycket luft kostar mindre pengar. Det tänker jag ofta.

Materialet ser lätt ut, men verket är stort och robust. Vad består det av?

– Den kan se tunn och skör ut, men det är den inte. Den har en tät konstruktion, nästan som ett skelett, i rostfri plåt. Ovanpå och innanför ligger en tunnare plåt. Den väger nog runt ett och ett halvt ton. Produktionscentret i Kina är väldigt duktiga på rostfritt stål, och de har lyckats behålla lättheten och linjen trots att formen är mjuk och har mycket kropp. När man går fram känner man att den är stabil, inte tunn och vass. Det tycker jag om.”

Vad hoppas du att Wave ska få för framtid här i Värnamo?

– Jag tycker att alla bänkarna här har så starka egna uttryck och jag är glad att få bidra med något som skiljer sig från de andra. Jag hoppas att platsen ska upplevas som meditativ. Linus (Enochson, projektledare på Värnamo kommun) har gjort ett fantastiskt arbete med att öppna upp ytan. Vi har varit här i hällregn och vinterkyla och nu känns det som att allt fallit på plats.

När ceremonin avslutas går människor fram för att känna på skulpturen, sitta på den och fotografera den. Samtidigt fortsätter Lagan att röra sig långsamt, som om den svarade på formen i metall.

Wave är inte bara en bänk. Den är en ny punkt i stadens berättelse: en plats att vila, tänka och mötas och kanske är det just det som gör Värnamo till Bänkarnas stad: att konsten inte bara står här, utan används, delas och blir en del av vardagen.