Öppet brev till politiker och beslutsfattare i omsorgsnämnden, Värnamo kommun

Är det verkligen så här vi ska behandla våra äldre och mest sköra medmänniskor? Utgår man alltid från att det är bäst för alla att bo kvar hemma, oavsett situation? Är det en princip som tillämpas utan att fullt ut ta hänsyn till individens faktiska behov, hälsa och trygghet?

När en ansökan om särskilt boende görs genomförs en biståndsbedömning. Flera professioner är då inkopplade i processen. Men frågan är om bedömningen i praktiken följer en färdig mall där frågor ställs till den sökande på ett sätt som leder fram till de svar man förväntar sig.

Beslut tycks tas utan att beslutsfattarna själva har varit i det hem som den sökande förväntas återvända till. Bedömningar görs utan en verklig inblick i den faktiska hemmiljön och de risker som finns där. I samtalen framgår det tydligt att beslutsfattarna inte tagit del av all samlad information.
Samtidigt tas anhörigas oro ofta inte på tillräckligt stort allvar. Detta trots att det kan handla om personer i mycket hög ålder, i detta fall över 90 år, med flera dokumenterade diagnoser. I vårt fall har dessutom två diagnoser över huvud taget inte tagits med i kommunens underlag, trots att detta har påpekat även av vårdsamordnare och rehab.
Anhöriga påtalade mycket tydligt den stora risken för fall i hemmet. Frågan var aldrig om något skulle hända igen, utan när.
Det tog exakt två veckor.

Vem bär ansvaret?
Vem eller vilka har skrivit under och fattat besluten om att det är så här hanteringen ska gå till när det gäller omsorg, vård och stöd till våra mest sköra äldre?
Vi uppmanar er i Värnamo kommun att lyfta blicken och se verkligheten.
Som anhörig ställer man sig om och om igen samma fråga:
Är det så här ni själva skulle vilja att era egna anhöriga behandlades i samma situation?
Känner ni er trygga i denna hantering?

I hela denna situation finns det i praktiken bara en förlorare: en mycket skör person över 90 år, med flera diagnoser. En människa som under hela sitt liv aldrig legat samhället till last, utan klarat sig själv med stöd av sin familj. Hon har nu endast en önskan- att komma till ett särskilt boende, nära familjen. När ansökan om särskilt boende väl skickas in utsätts istället personen för risker, till följd av bristfälliga beslut. Tyvärr ser vi liknande situationer i media återkommande.

Som anhöriga tänker vi inte sitta med armarna i kors och stillatigande acceptera en sådan hantering. Gör om och gör rätt!

/Dotter med familj