Kåre Boberg blickar tillbaka: Vi minns Gliet

Våren 1955 hade Waggeryds IK avancerat till andradivisionen, alltså nuvarande superettan. Hur skulle det gå? Jodå, kontraktet klarades med ett nödrop, mycket tack vare lagets stora stjärna Sven ”Gliet” Eliasson.

Frågan var hur det skulle gå nästa säsong, 1956–1957. Alla vet hur svårt det andra året kan vara i en högre serie. Dessutom hade konkurrensen skärpts. Det var sannerligen inte en andradivision vilken som helt som startade första veckohelgen i augusti. Örgryte hade landets mest lovande ungdomar, Agne Simonsson och Rune Börjesson och hade värvat landets bäste spelare från proffslivet i Italien, den levande legenden, fotbollsprofessorn Gunnar Gren som spelande tränare. BK Häcken hade visserligen flyttats ned men Elfsborg satsade stenhårt, liksom Oddevold, Norrby, Husqvarna och J-Södra.

Det fanns många skäl att fråga sig hur lilla Waggeryds IK skulle klara ”supertvåan”. Svaret blev: långt över förväntan, långt bättre än något kunde drömma om. Över 100 000 åskådare såg WIK:s matcher denna magiska höst för 70 år sedan när WIK kämpade för en plats i kvalet till allsvenskan..

WIK värmde upp med att i DM-turneringen köra över tredjedivisionslagen IFK Värnamo och Öster med 7–0 respektive 10–0, trots att ”Gliet” stod över för att spara sitt skadade knä. Men då steg Göran Lindblad, ett 24-åringt nyförvärv från Vrigstad fram och gjorde tre mål i båda matcherna.

WIK vann alla seriematcher utom en höstupptakten, undantaget 1–1 mot Elfsborg. Det kom 4 100 personer till idrottsplatsen inför mötet med Skara i den femte omgången, över 7 000 personer såg de blåvita vinna i Uddevalla över Oddevold och lika många kom till Ryavallen i Borås där WIK besegrade Norrby med 3–2.

Gunnar Gren var imponerad: ”Gliet” är en underbar spelare och den bäste jag sett här hemma sedan jag flyttade hem från Italien. Han måste få en chans i A- eller B-landslaget”

Tidningen Expressen hade skruvat upp intresset inför B-landskampen mot Norge genom att skicka ett reportageteam till Vaggeryd några dagar tidigare för att ta tempen på Vaggerydsbygden och för att i första hand intervjua lagets stora stjärna, den 26-årige kommunalarbetaren Sven ”Gliet” Eliasson, i andra hand Lennart Nilsson.

Det blev ett fint reportage där ”Gliet” poserande, sittande på köpingens enda traktor som han rattade till vardags, omgiven av fyra småpojkar som alla hade honom som idol. ”Gliet” hanterade frågorna rutinerat, han hade ju varit med förr. Han började spela fotboll 1944, trots att hans frikyrkliga föräldrar ville stoppa hans bollspelande. Debuten i A-laget skedde 1947. År 1953 togs han ut i Pressens lag som skulle möta A-landslaget i Borås som en uppvärmning inför VM-kvalen mot Belgien och Finland. Det gick inte särskilt bra för A-landslaget. ”Gliet” valsade runt med landslagskaptenen Bengt ”Julle” Gustavsson så att det stod härliga till när Pressen vann med 4–1 .

Storklubbarnas värvningsbilar köade på Fabriksgatan där familjen Eliasson bodde. Närmast en värvning kom IFK Norrköping som leddes av den blivande förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson. Men ”Gliet” stod emot. Han berättade i Expressens reportage den 14 september att han trivdes storartat i Vaggeryd och hur högt han värdesatte kamratskapet i WIK, även om han inte fick ett öre i ersättning. ”Jag vill inte spela fotboll för pengar”, avrundade han. 

Två dagar efter att artikeln hade publicerats i Expressen var det äntligen ”payback time” för ”Gliet” efter alla försakelser och skadeproblem. Han sköt tre mål på Norge B den 16 september när Sverige vann med 8–1. 

Nu övergick fotbollsfebern i ren hysteri. Inte mindre än 6 890 åskådare kom till Vaggeryd för att se WIK vinna över J-Södra med 3–2 den 23 september. När ”Gliets” arbetskamrat och lekkamrat på planen Per-Axel Andersson 50 år senare gästade ett SPF-möte för att berätta idrottsminnen blev han så rörd och överväldigad av minnena från den septemberdagen 1956 att han brast i gråt helt öppet, så starka var känslorna fortfarande 50 år senare.

Lördagen den 29 september  var det dags för mötet mellan Gunnar Gren och ”Gliet” på Gamla Ullevi. Publiksiffran stannade vid 25 146 åskådare, nytt publikrekord i landet för andradivisionen. WIK vann med 4–0 och Idrottsbladets Bo Hansson skrev: ”Det var fotbollsunderhållning långt utöver det vanliga. Det var tempo, finlir, hårda tag, rungande skott, fantastiskt växlande situationer, målvaktsbragder, målvaktsmissar, 25 146 åskådare som levde med i spelet, det var fotbollsfest.”

I ett skede i slutet av matchen utbrast Per-Axel Andersson ”nu skojar vi med gubben”, varpå han och två WIK:are ställde sig och spelade triangel runt Gunnar Gren.

Professorn blev djupt sårad men ruvade på hämnd. En vecka senare, när serien vände med returmatch i Vaggeryd söndagen den 7 oktober kom professor Grens motdrag. Han hade själv punktmarkerats av alla andra lag än WIK. Nu instruerades mittfältaren Stig Jarlsborn att punktmarkera ”Gliet” vilket fick WIK-spelet att halta. Det blev precis som i Göteborg en böljande och händelserik match där gästerna hade marginalerna med sig och vann med 6–1.

Det mest fantastiska var ändå publiksiffran. Officiellt stannade den vid 9 460 – när matchen startade. Men då köade fortfarande ett par tusen personer vid entrén. De släpptes in gratis. Därför lär publiksiffran ha varit närmare 12 000 personer.

Dagens politiker älskar att tala i termer av momentum, medgång. WIK.s momentum bröts den dagen. En vecka senare tog J-Södra revansch och vann med 2–1 på Stadsparksvallen inför 7 500 personer. Trots det fick tre WIK-spelare, ”Gliet”, Göran Lindblad och Lennart Nilsson  chansen i årets viktigaste landskamp, mötet med ärkefienden Danmark på Råsunda söndagen den 21 oktober. 38 000 åskådare såg matchen som slutade 1–1 men där allt överskuggades av att den helt friske Göran Lindblad instruerades att spela skadad för att han skulle kunna bytas ut – detta var elva år innan inhoppare tilläts. När sanningen kröp fram fick hela landslagsledning avgå, ett och ett halvt år före VM i Sverige.

”Gliet” fanns med i landslagstruppen hela den kommande säsongen 1957. Men när VM-truppen skulle tas ut våren 1958 var han inte längre aktuell eftersom WIK inte längre var ett topplag.

Sven Eliasson gick bort 1994 vid 64 års ålder. En vacker försommardag 2026, 70 år efter de magiska höstveckorna 1956 var vi några WIK:are som följde Göran Lindblad till den sista vilan på Vrigstads kyrkogård. Han blev 94 år och var den siste som kunde berätta hur det verkligen var de där magiska höstdagarna 70 år tidigare.

Text: Kåre Boberg