Hillegonda ”Gonnie” Fredriksson

Borta men inte glömd.

Sedan sin barndom i Nederländerna, till sin tid med barnbarn i smålandet, var mormor en omhändertagande individ.
Därför kändes det fint då jag i december bodde hos mormor och morfar några dagar, att jag fick chansen att vara den som vårda mormor.

Och även om mycket av min mormor verkade ha försvunnit, fanns det stunder då hon sken igenom demensens dimma.

Som den kvällen då mormor och morfar hade gått och lagt sig, jag satt och pratade med mamma i telefon. Jag hade mamma i en hörlur, då jag hörde morfar från sovrummet. Han bad mig komma för att hjälpa mormor som var på god väg att ta sig ur sängen.

Jag förklarade snabbt situationen för mamma, men vi la aldrig på. Mamma gjorde oss sällskap i luren, då jag tog mormor i händerna.
Vad som var lite knepigt var hur mormor tyckte att det var hemskt att röra sig, men av något outgrundligt skäl verkade stegen inte göra lika ont om de dansades. Själv har jag varken förr eller senare dansat frivilligt, men då mormor bjöd upp gjorde jag det med glädje. Vi dansade och fnissade vår väg till toaletten, vi försökte vara tysta för att inte störa morfar då han försökte somna.

Det är något visst med att viska och fnissa, det känns lite pirrigt. Som att vi hade något bus i görningen.

När vi nästan hade nått fram till vårt mål stannade mormor och riktade blicken mot finrummet där jag hade bott in mig. Soffbordet var belamrat med diverse av mina tillhörigheter, och jag anade vad mormor hade i tanken. Vi stod och såg på varandra, mormor såg lite förtvivlad ut, jag höll i hennes händer och frågade ömsint vad hon kommit att tänka på. Mamma undrade oroligt i mitt öra vad som händer, jag ville inte förvirra mormor så jag svarade snabbt att det inte var något. När jag återgick till min ordningsamma mormor frågade jag om det kanske var så att hon tyckte att det såg rörigt ut på hennes soffbord. När hon nickade instämmande noterade jag hur exalterad hon blev, som att hon var nöjd med att jag begrep att stöket oroade henne. Jag skrattade till och höll med henne, jag bannade mig själv och min stökighet. Sen lovade jag henne att ta hand om det nästkommande dag.

Men mormor var inte riktigt redo att släppa samtalet, hon försökte få sagt något som jag inte riktigt kunde begripa. Efter att vi hade försökt få fram hennes tanke en stund gav mormor slutligen upp med en suck. Det gjorde mig ledsen att se henne så uppgiven, i ett försök att muntra upp henne konstaterade jag att det är hopplöst hur orden kan försvinna i tid och otid.

Vi skrattade tillsammans åt livets vedermördor, jag kramade om henne och pussade henne på pannan, sen dansade vi skrattande och glada på stället.

Efter en stund stannade mormor upp med sina höftrörelser, hon log och såg mig in i ögonen när hon sa: “Jag älskar dig Freja!”.
Det spratt till av glädje i kroppen på mig, för närheten jag kände till mormor i denna stund, kan vara det närmsta jag någonsin upplevt mig vara henne. För just där och då, trots hennes demens och att hon knappt hade förmågan att sätta ihop meningar. Hon som inte hade uttalat mitt namn sedan lång tid tillbaka, visste ändå precis vem jag var och hon kände så starkt för mig att hon utan att staka sig lyckades uttrycka en mening på fyra ord.
Jag skrattade till av överraskning och grät en skvätt när jag kramade om henne och sa: “Jag älskar dig med mormor”.

När jag hade hjälpt mormor in på toaletten och lämnat henne där för en stund, återgick jag till att prata med mamma och inledde samtalet i ett exalterat men tyst tonläge då jag utbrast: “Hon sa mitt namn!”

Du mindes mig och jag skall aldrig glömma dig mormor!