Minnesord Bernt Hansson

Jag backar tillbaka tiden till hösten 1953. Jag hade just slutat småskolan och skulle flytta över till folkskolan i klass 3. Där skulle fröken (Marianne Andersson) bytas ut mot en riktig magister. Och denna magister var ingen annan än Bernt Hansson. Och med facit i hand blev detta en början till en fortsatt livslång bekantskap. Det var hans första anställning som nyutexaminerad från folkskoleseminariet i Växjö.

Jag vill påstå att han förnyade skolan med sin kreativitet och engagemang. Han skapade egna små korsord, han hade frågetävlingar i allmänbildning och han till en ny dimension. Det fanns ingen gympasal – bara ett källarutrymme med korkmatta och lågt i tak. Där konstruerade han ett enkelt men roligt bollspel – en mittlinje och två baslinjer. Klassen delades in i fyra lag. Det behövdes en basketboll och ett antal gymnastikbollar enligt modell Idlaflickorna. Ett lag bakom varje baslinje och sen gällde det pricka basketbollen och få den över motståndarens baslinje – det betydde mål.

Var det vackert väder en dag kunde Bernt säga:

–  Jobbar ni bra på förmiddagen så går vi ner och har roligt på Movalla i eftermiddag. Där blev det brännboll, fotboll och friidrott men också aktiviteter i skogen runt Movalla.

Han lärde oss mycket – sådana saker man haft nytta av i livet. Han skapade en viss klassanda och fick oss att förstå saker och ting i sin helhet.

Efter tre år splittrades klassen. Saknaden efter Bernt var stor, han hade gjort avtryck för all framtid.

Till exempel bjöd han varje termin klassen på saftkalas i sin bostad på övervåningen hos Bertil och Sara Persson tvärs emot kyrkan.

Om han hade någon svaghet som lärare kanske det var musiken. Men den bytte han bort. Helmer Comstedt tog hand om musik i vår klass och Bernt tog hand om gymnastik i Helmers klass. Ett byte som gagnade alla.

På morgonbönen sjöng vi alltid psalmen ”Din klara sol”. Den kunde Bernt spela på orgel med ett finger.  Det blev denna glada psalm varje dag under alla åren jag hade Bernt som skollärare.

Det största intrycket för Skillingarydsborna är hans engagemang inom badminton. Han utvecklade en ”Skillingarydsmodell” som betydde att alla fick vara med. Dagligen var han i sporthallen efter skolans slut med sina badmintonbarn. Och helgerna var det turneringar och Bernt fanns alltid med organiserade resor osv. Förstår inte hur han fick ihop logistiken. Alla skulle ju inte spela samtidigt och del som  blev utslagna kunde åka hem tidigare. Hans engagemang inom badminton uppskattades och har blivit en av få ortsbor som fått Riksidrottsförbundets förtjänsttecken i guld.

Bernt tyckte om att jobba i bakgrunden. Han lyfte aldrig fram sig själv. Och när jag som journalist skrev om badminton ville Bernt inte vara med på bild. Han lyfte fram ungdomarna. Och han nådde framgångar med sina ungdomar. Skillingaryds BMK var en aktad förening i vida badmintonkretsar. Oj, så många samtal vi haft när Bernt rapporterade badmintonresultat till VN-sporten där jag jobbat.

Men vad Bernt har gjort och uträttat inom skolans värld och bland ungdomar är inte enkelt att beskriva i några få ordalag.

Jag minns vår första skolträff med -44-orna. Det var 1985. Vi samlades i vårt gamla klassrum för fika och Bernt hade med sig ett par kartonger. De innehöll foton som han tagit och framkallat själv på våran klass. Vilken högtidsstund – vi höll knappats på att komma i tid till maten på Skillingehus. Foton fick vi ta med oss och sen delade han ut gamla teckningar vi gjort samt stora gruppteckningar. Visst blev det en minnesvärd dag. Sista gemensamma träffen med sina första elever fick han vid en skolträff 2008 på Järnvägshotellet.

Ja, mycket skulle kunna skrivas och fler minnen skulle kunna plockas fram. Bernt var en människa som gjorde avtryck och skillnad. Han blev både en profil inom skolan och inom badmintonsporten. Undrar hur många barn som passerat genom hans klasslistor och badmintonlag.

Jag är tacksam för att fått ha Bernt som lärare – han är utan tvekan den lärare som lärt mig mest för livet. Och efter min tid som elev har Bernt varit en god vän, kamrat och kompis. Han hade många kloka tankegångar och åsikter.

En av de senare gånger jag pratade med Bernt var i telefon på hans 90-årsdag. En långt och innehållsrikt samtal – lika långt och innehållsrikt liv som Bernt haft.

Tack för lång och trogen vänskap.

Erik Sjöberg