Avlidna

Till minne av Evy Svensson

Avlidna

Jag vill skriva några minnesord över min faster Evy Svensson (f. 13 juni 1927, d. 10 januari 2018) som på ett avgörande sätt kommit att bli min stora livsidol. Det finns mycket en kan säga om en människa, hon är ju som en kristall; blänkande livfull i ljuset i olika färger. Språklös, ibland, inför den smärta som livet – oftast oundvikligt – kuvar en med.
 
Det Evy gång efter annan lärde mig var vikten av att bibehålla själva nyfikenheten inför livet. Vi satt i hennes kök, eller vi pratade i telefon, och Evy öppnade samtalen: ”Hanna, tror du verkligen vi härstammar från aporna?”, eller ”I den här boken om geologi står det …”, eller ”Jag skulle vilja studera till biolog”, eller ”Kan vi titta lite på dina dikter, så får du berätta för mig …”, eller ”Nu har jag tänkt ut en ny berättelse om mannen med den lila hatten”, eller ”Jag ska berätta vart jag vill resa …”, eller ”Glöm inte att ta bilder när du reser …”
 
Det är för denna stora livshunger och nyfikenhet jag håller Evy så högt. Att hennes värld var stor, snurrande, glimrande, öppen; en gåta hon höll levande, och att hon alltid ville veta. Hon ville åka luftballong. Hon ville lära sig nya ord. Göra fältstudier och exkursioner. Hon funderade över rymden och historien. Om livet sett annorlunda ut hade hon blivit en ypperlig forskare. Eller, det var hon ju, på sitt vis. Men hon var också mycket gatusmart, det hade hon måst lära sig.
 
Evy var en synnerligen empatisk människa. Hon hade inget tillövers för vare sig rasism eller homofobi. ”Jag förstår inte människor som hatar”, sa hon. Hon underströk alla människors lika värde, och framhöll det grundläggande mänskliga: att vi alla, på ett eller annat vis, är annorlunda. Eller – unika.
 
Hon sa ofta, det känns som att vi två förstår varandra och att vi kan prata om allt. Och så var det ju, och jag lärde mig mycket både genom våra samtal och de tystnader som också fanns i dessa.
 
Hennes nyfikenhet liksom ropade efter världen, och det kändes rikt att få vara i den tillsammans med henne.
 
Hanna Hallgren

Dela