Stuntlegender återvände till High Chaparral

Jag strålade samman med Arne Liljenberg, Dick Ying, Dan Ying, Stefan Kumberg, Håkan Frej, Lars-Arne ”Charlie” Hult, Anna Eidem och Jari Junell på det som en gång var deras arbetsplats.

De berättar att showerna startade innan de kom dit, någon gång 1972-1973, av Willie och Rosie Karlsson, som sedermera flyttade till Australien. På den tiden var man på det man kallar för gamla westerngatan, som ligger bredvid järnvägsstationen. 1988 var planeringen för den nya westerngatan igång, en brand på området gjorde att man fick bygga i rasande fart. Tre veckor tog byggandet och 11 juni samma år kunde man inviga den nya, berättar Lars-Arne ”Charlie” Hult som har ritat den. Charlie berättar också om en del specialkonstruktioner som gjordes; det gungande huset, när Carlton Emanuelsson klättrade på taket lutade det i samma riktning.
Hotellet på westerngatan byggdes så att nedre väggen kunde hissas upp bakom den övre väggen samtidigt som en stor scen sköts ut, för bland annat cancandans.

1974 kom Lasse Lundgren till High Chaparral. Han hade tidigare varit med i Rännstensungar och var dåtidens mest kända stuntman inom filmbranschen. Han medverkade i ”Annie get your gun” i Göteborg och träffade där Anna Eidem som hade en roll i musikalen samt Dan Ying, Dick Ying och Arne Liljenberg som var statistakrobater. Big Bengt åkte dit med hästar och diligenser till föreställningen och träffade då dessa och där bestämdes att de skulle vidare till High Chaparral och arbeta med showen.

– När jag kom hit fick jag först jobba i en korvkiosk utanför entrén. Big Bengts fru Hillevi skötte den och jag minns att det var nervöst att börja där, säger Stefan Kumberg. När Lasse kom hit och skulle hålla i showen behövde de några som kunde rida, så då fick jag och Staffan Segrell ansluta.
Dick Ying berättar: – Vi kom från teatern och ville göra mer roller, showen skulle vara som en föreställning.

Gemensamt för detta gänget är ett stort intresse för filmskapande. Dan, Dick och Arne gjorde sin första film redan när de var 11-12 år, Vildpojken.
– Den handlar om en pojk som bor i skogen och Arne spelade huvudrollen. I ett halvår gjorde vi inget annat än att filma, säger Dan.
Arne minns dock att deras första film hette något helt annat:
– I vår familj fanns en sjöman som åkte till Japan och då köpte han en super 8-kamera som jag fick och vi började filma. Varje filmrulle kostade 24 kronor och man fick ut 4 minuter och oftast klipptes det ner till 1 minut. Första filmen hette Blankt, vi glömde nämligen ta bort linslocket.
– Film och video kan alla göra idag eftersom tekniken är så tillgänglig. Så var det inte när jag, Dick och Arne började, säger Dan.

Filmskapandet fortsatte även under tiden på High Chaparral. Mats Helge Olsson spelade in ”I död mans spår” på och runt westernstaden, där man medverkade. Dan finansierade och filmade även ”Den onda vägen” ungefär vid samma tidpunkt.
Arne berättar – Vi hade en viss genre, vi var elitgymnaster så det var lätt att vara stuntakrobater. När vi gjorde film så ville vi ha lite action men det var inte så tillåtet eller populärt i Sverige då, det var mycket Bergman. Sedan kom Mats Helge Olsson med lite nytänkande och gjorde Ninja mission som sålde för 250 miljoner världen över.

Varför vill man bli stuntman och hur är det?
– Därför att vi är tokiga, säger Håkan Frej och skrattar.
– Får jag tala för mig själv, så tror jag att det är så här. I vårt fall så växte det fram en del. Man har en handfull grabbar som har i princip samma intressen och i vårt fall så var det film. Man betade ju av en och annan super 8 innan VHS kom. Sedan kom VHS och man fick ett helt annat perspektiv. Man såg grejer och ville göra samma och då började vi fundera hur gjorde de, hur kan vi göra? Alla grejerna var kul och spännande. Någon slags vändpunkt var Ronja Rövardotter, 1983, då vi på något sätt var tvungna att vakna upp och inse att vi faktiskt var väldigt bra på det vi gjorde. Det måste vi vara eftersom de ville anlita oss. Från början skulle vi bara göra häststunten men efter att de sett oss, så insåg de att vi var hyfsade skådespelare så vi fick roller också. Där någonstans tror jag att några av oss fick en känsla av att det här kan jag ju fortsätta med, säger Stefan Kumberg.

– Alla tror att hoppa från torn är ett av de svåraste stunten med det som är svårare är det med hästar och slagsmål i 360 grader. Hästen gör inte alltid som man vill, man måste träna den också, säger Håkan.
– Lite småskador har det blivit för de flesta, även om jag klarat mig bra, säger Dick. Det är priset man får betala.

Dan Ying har fortsatt inom filmbranchen och har regisserat bland annat ”Hem ljuva hem”, han är numera pensionär med lite småprojekt vid sidan om. Dick Ying är numera pensionerad efter ett yrkesliv som filmfotograf och har bland annat varit med i produktionen av Melodifestivalen. Stefan Kumberg fortsatte att arbeta som stuntman tills 2015 och har medverkat i bland annat filmerna om Johan Falk. Anna Eidem är författare och har bland annat skrivit ”Glasrikets döttrar”. Alla är eniga om att High Chaparral var en bra skola.

Ska ni fortsätta att ha träffar?
– Livet springer ikapp en och man har annat att tänka på. Vi har ju alla tänkt på det men vi har aldrig kommit till skott. Många av de andra har haft regelbundna träffar under åren men vi har inte fått till det. Det tog nästan 45 år men nu så har vi bestämt att vi måste ju i alla fall ha nästa om 45 år, säger Arne som var den som ordnat träffen.