Äskhults by

Äskhults by, en natur- och kulturkrönika i 33 bilder om ett besök i en tidskapsel i Halland som går tillbaka till början av 1600-talet men med en historia sedan bronsåldern.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni månads sista dagar år 2018 efter Kristus.

Äskhults by är ett kulturreservat som ger en unik inblick i det gamla bondesamhället och visar hur människor på landsbygden levde förr.

När man lämnat parkeringsplatsen bakom sig finns inte mycket som påminner om vår egen tid och en vacker fägata leder fram till bytorget och de fyra gårdarna som ligger kvar på sina ursprungliga platser orörda av 1800-talets skiftesreformer.

De äldsta byggnaderna är från början av 1600-talet, men trakten har varit bebodd sedan bronsåldern och den sista bofasta invånaren i Äskhult dog år 1964 och då var jag bara 6 år gammal.

Men fortfarande kan man uppleva hur sädesslag från förr växer och skördas på åkrarna och känna dofter av gamla tiders örter i byn.

Äskhults by består av de fyra gårdarna, Jönsas, Bengts, Derras och Göttas och namnet Äskhult finns omnämnt i handlingar från år 1592 och är bildat av de danska orden för ask som är esk och ordet hult som betyder skogsdunge.

Apropå året 1592, den 17 januari förklarar Henrik IV av Frankrike krig mot Spanien.

Den 30 januari samma år väljs Ippolito Aldobrandini till ny påve och tar namnet Clemens VIII, detta sedan påve Innocentius IX avlidit en månad tidigare

Den 31 maj detta år gifter sig Sigismund med Anna av Österrike.

Den 27 augusti år 1592 gifter sig Hertig Karl, sedermera Karl den IX, med Kristina av Holstein-Gottorp.

Vid brodern Johan III:s död blir Sigismund ny kung av Sverige den 17 november år 1592.

Dessa underbara och lärorika informationstavlor får man bara inte missa.

Äskhults by är ett kulturreservat i Förlanda socken, Kungsbacka kommun. Byn har numera inga boende kvar och är bevarad i historiskt skick. Den består av fyra gårdar och den skiftades på ett sådant sätt att husen inte behövde flyttas, vilket har gjort att den bevarat sin gamla struktur. Den sista boende dog 1964 och genom lobbying under 1940- och 1950-talen kom byn att bevaras.

Byn blev förklarad som byggnadsminne 1981 och är även kategoriserad som riksintresse för kulturmiljövård.

År 1997 bildades naturreservatet Äskhult och sedan 2004 är Äskhult ett kulturreservat.

Äskhults By, besök en annan tid ty den ligger närmare än du tror, tiden då folk trodde att älvor och vättar gömde sig i dimman.

När de små gårdarna stod tätt tillsammans och ett klingande barnskratt kunde färdas en kilometer genom luften utan att stöta på något annat än fågelsång.

Sjön blänkte likt en silverspegel i solskenet och bortom de steniga beteshagarna tog skogen vid, grön, vild och fyll av mystik.

Den lilla skylten uppmanar besökaren att låta de betande djuren vara ifred, de håller landskapet öppet.

Väl inramad av ormbunkar av arten majbräken markerar den lilla trästolpen kulturreservatets gräns.

Bara två mil från Kungsbacka, i norra Halland, kan man uppleva en helt annan tid och få strosa runt mellan timrade stugor och uråldriga stengärdesgårdar.

Man kan som besökare ta en vända runt sjön, kärna smör, möta en Linderödsgris på nära håll, säg hej till en bonde ”från 1800-talet” eller klappa barken på ett vårdträd.

Vägen upp till Äskhults by, byns läge på krönet av en skogsbevuxen höjd är karaktäristiskt för äldre bylokalisering.

Tag en promenad i de vackra fägatorna runt byn och njut av landskapet och här sker nu ett återskapande i markerna efter storskifteskartan från år 1825.

Vägen upp till Äskhult med kantas av ett antal vackra humlestörar och alltsedan 1400-talet var det i Sverige lag på att varje helt hemman skulle odla minst 40 störar humle, främst för att försörja rikets soldater med öl.

Vid tiden för trettioåriga kriget under 1600-talet hade denna skyldighet utökats till 200 störar humle, så att odla humle är en anrik syssla med tradition i Sverige.

Vägen ner ifrån Äskhult med humlestörar och humle är en flerårig slingrande, klättrande ört med motsatta, breda, handflikiga blad.

De slingrande skotten kan bli mer än tio meter långa och kan växa 8 tum per dygn och hela växten är klädd med krokiga taggar och körtelprickar samt har skilda han- och honplantor.

Arten blommar under högsommaren och honblomsamlingarna liknar små gröna kottar, men är i själva verket kompakta knippen av honblommor som tillväxer vid mognaden.

Hanblommorna däremot är små och ljusgula samt sitter i yviga samlingar.

Humle har sedan 1200-talet odlats i Sverige och använts vid öltillverkning och det är framför allt bitterämnen, som exempelvis lupulin, i körtlarna på honblomställningarna som ger ölet dess karaktäristiska smak.

Hanplantorna ansågs skadliga och utrotades sorgfälligt så att inte honorna skulle sätta frukt, vilket då försämrade dess egenskaper.

I äldre tid fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade särskilda humlegårdar för ändamålet, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till år 1648.

I Kristoffers landslag från år 1442 står att ”Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman”.

Humle ingick i det tionde som man var skyldig att leverera till kyrkan och ännu idag är humle en av huvudingredienserna i öl, men odlas inte längre i någon större utsträckning i vårt land utan importeras från Tyskland och Tjeckien där den odlas i stor skala.

Humlets innehåll av olika alkaloider har gjort att den använts som stoppning i sömngivande, så kallade, humlekuddar.

Humlens stjälkar är rika på fibrer och den har därför också använts som spånadsväxt.

Artnamnet ”lupulus” är en dimunitiv form av det latinska ordet ”lupus” för ”varg” och namnet på humle hos Plinius.

Gallhumle och fukhumle är namn på hanplantorna, medan knopphumle är namn på honplantor.

Carl von Linné skriver i ”Sponsalia plantarum” från år 1750 att, ”Humlan är af tvänne slag, Fukhumla och Knop-humla. Den förra har allenast han-blomster och den senare hon-blomster; med det vi allmänt kalla frukt eller koppor, är intet annat än sjelfva blom-fodret, som växer ut och blir således större”.

Vägen upp till byn är en vacker fägata, en inhägnad kommunikationsled för tamboskapen mellan byns centrum, stall, ladugård, och betet på utmarken.

I centrala odlingsområden kunde fägatan vara flera kilometer lång, men vanligtvis låg utmarken i direkt anslutning till byn.

Andra benämningar på denna kommunikationsled är fädrev, fägårdsgata, kogata, lösgata, tå och tä.

Björnbär, svarthallon, släktet ”Rubus”, är ett samlingsnamn för ett stort antal apomiktiska småarter i familjen rosväxter.

Skotten, som är bågböjda, blir uppemot 1 meter höga, men ligger ibland som revor på marken.

De har mycket kraftiga taggar, med vilkas hjälp de ibland häktar sig fast och tar sig upp i buskar och träd.

Björnbärssnår blir på detta sätt ofta fullständigt ogenomträngliga.

Björnbärsskotten bär första året endast blad, vilka är sammansatta och vanligen femtaliga, nästa år får dessa skott små sidoskott, som bär de vita–rödlätta, stora blommorna jämte bladen.

Frukten är ett så kallat fruktförband och består av många små stenfrukter, som är svarta och aromatiska och blomningen inträffar under sommaren, och frukterna mognar ända in i oktober.

Systematiken inom björnbär försvåras av att den lätt bildar hybrider och kan föröka sig genom könlös förökning och ge upphov till apomiktiska småarter.

Vissa småarter är tämligen allmänna, medan andra är sällsynta och i Sverige finns cirka 30 distinkta småarter och cirka 20  småarter krypbjörnbär, en korsning mellan björnbär och blåhallon.

I hela Europa finns mellan 1 000–2 000 småarter.

Björnbär hör hemma i Europa och Nordamerika och finns i södra och mellersta Sverige i busksnår och skogsbryn, gärna i kusttrakter.

Björnbär, som odlas på många håll, behöver mullhaltig jord, lättlera eller mellanlera och är mer näringskrävande än hallon.

De har ägnats stor förädlarmöda och många sorter och hybrider finns i plantskolorna, bland annat tagglösa och därmed mer lättplockade sorter.

En sort är Sunberry, som mognar flera veckor tidigare än andra odlade sorter, vilka inte mognar förrän i september.

Björnbärsaromen anses komma bäst till sin rätt i sylt och marmelad, men bären kan också användas till sallad och för beredning av saft.

Avkok av såväl bär som blad hade förr viss folkmedicinsk användning och ansågs bland annat urindrivande.

Brakved, ”Frangula alnus”, är en lövfällande buske eller ibland litet träd med omvänt äggformade blad, små vitgröna femtaliga blommor i knippen och svarta stenfrukter.

Grenarna är nästan motsatta, vinterknopparna saknar knoppfjäll och är istället klädda med bruna hår och bladen sitter strödda eller motsatta och är hela med tydliga nerver.

Brakved blommar under hela sommaren med vitgröna, tvåkönade, femtaliga blommor och frukterna är runda och köttiga, de är först gröna, senare röda och slutligen svartvioletta.

Brakvedens bark, ”Cortex Frangulæ”, användes förr som laxermedel och till färgning kan man använda såväl bark som bär och blad.

Barken ger gul eller brun färg, och blad och bär kan med olika behandlingar ge färger från violett till gult och grönt.

Kol av brakvedens ved har förr använts till krutberedning.

”Brakwed w. i wåta beteshagar: barken är kraftigt laxermedel i wattusot: äfwen i boskaps-förstoppning: färgar ylle gult och bären grönt. Kålen br. til krutets tilwerkning, spraka mycket: getter älska löfwen och kor få mycken mjölk deraf: bien söka blommorne: grenarne tagas til band på träkannor”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Luktgräsfjäril, ”Aphantopus hyperantus”, är en av våra vanligaste sommararter, och den flyger i en generation från slutet juni till mitten av augusti.

Fjärilen är enfärgat brun på ovansidan med någon eller några ögonringar nära framvingens spets. Även undersidan är brun, men då betydligt ljusare, och särskilt bakvingen har flera, upp till fem stycken, ögonfläckar.

Luktgräsfjäril är allmän i södra och mellersta Sverige och utefter nästan hela Östersjökusten.

Den flyger på nästan all slags öppen mark, från torr till frisk ängsmark, och inte minst i odlingsbygder och honan lägger äggen utspridda på gräsblad och strån av ett stort antal gräs- och starrarter.

Gården Derras hönor, Åsbohöna till vänster och Hedemorahöna till höger.

I Äskhults by finns hönor, kor, hästar och grisar och för allas bästa är det därför viktigt att låta djuren vara ifred.

Klappa dem inte, håll hunden kopplad och grindarna stängda.

Åsbohönan, till vänster, finns i olika färger och flyger gärna upp i träd och takbjälkar för att skydda sig mot rovdjur.

Hedemorahönan, till höger, kan ha flera tår och förr var hönsen vanliga som brudgåva, de är goda värpare som ruvar bra.

Andra djur i byn är linderödssvinet som är lite rundare än de långa moderna raserna och trynet är rakt.

Det är tåligt och trivs bäst om det får vara ute och böka i skog och mark.

Belgisk häst är känd för att vara en riktigt stor och stark hästras med otrolig stark rygg och en vänlig blick, benen är kraftiga med stora hovar.

Texelfår är vita med vita ben, vitt huvud och kort svans samt har ett lugnt temperament och är snälla och lätta att hantera och tackorna föder normalt två lamm.

Oxforddownfår är ljusgråa, har mörka lurviga ben och hårigt ansikte och de producerar mycket ull och kött och har ett lugnt temperament, tackorna föder sällan mer än två lamm.

Suffolkfår är vita med svart huvud och ben, har lugnt temperament men har en viss distans till människor, tackorna föder högst två lamm.

Fjällnära ko, saknar horn och användes vid fäbodrift i norra Sverige och mjölken är speciellt bra till osttillverkning.

Gården Bengts köksland med olika köksväxter som vanligtvis omfattar odlade grönsaker, rotfrukter, kryddväxter, frukt och bär som används som mat.

Köksväxter har man odlat sedan urminnes tid som föda, krydda och medicinalväxt och när mänskligheten övergick från samlar- och jägarstadiet till att odla spannmål och grönsaker, samt att hålla tamboskap tog också all annan utveckling fart.

Att odla och att föda upp djur var mer effektivt än att samla och jaga, man fick tid över till annat.

Odling av vissa matvaror och husdjur har funnits i 1000-tals år och varit ett kännetecken på olika kulturers utvecklingsstadier, alltifrån Kina och Indien till Mesopotamien, Egypten, antikens Grekland och Romarriket till det medeltida Europa.

De stora upptäcktsresorna av Marco Polo i slutet av 1200-talet, av Christofer Columbus på 1400-talet och i synnerhet under 1600-talet till exempel av James Cook hade som huvudsyfte att hitta nya transportvägar och nya områden för att få kontroll över värdefulla och exotiska kryddor och andra varor.

Köksväxtodling blev en viktig del av livsföringen i nästan alla kulturer och Centralamerikas indianer odlade tomater och chilifrukter, egyptierna odlade gurka, meloner, lök, bönor mm och romarna odlade det mesta av de köksväxter vi har idag.

Karl den store införde på 700-talet påbud om att odla köks- och kryddväxter på sina kungsgårdar.

Klostren har haft stor betydelse för kulturväxternas utveckling och användning och var sannolikt de som utvecklade kulturväxtodlingen i Norden under medeltiden, även om växtodling förekommit sedan vikingatiden.

Historiskt odlade man bland annat lök, kål, rovor, ärter och bondbönor i så kallade lök- eller kålgårdar.

Klostren införde sannolikt bland annat morot, palsternacka, persilja, pepparrot, spenat, sallat, mangold och gurka i den svenska kosthållningen.

Under 1500-talet var det en viktig utvecklingsperiod för köksväxter i Norden och de danska och svenska kungarna inkallade sakkunniga trädgårdsmästare från kontinenten.

Kungsträdgården i Stockholm, som tidigare varit en kålgård, omvandlades till en modern kulturodling inklusive ett orangeri av en fransk trädgårdsmästare på uppdrag av Erik XIV.

Arterna i 1500-talets grönsaksbestånd har i stort sett bevarats in i vår tid, kompletterad till exempel med potatis på 1700-talet.

Efter reformationen av kyrkan i början på 1500-talet övertogs klostrens roll av slott och herrgårdar som anlade parker där även grönsaker och andra trädgårdsväxter fick sin plats.

Carl von Linné levde och verkade på 1700-talet och naturforskarens enorma betydelse för botaniken är välkänd.

Ett viktigt syfte med hans arbete var att utveckla den svenska floran med nya och nyttiga växter.

Han och hans adepter genomförde många forsknings- och insamlingsresor i Sverige och utomlands varifrån de införde nya örter och växter till Sverige och i slutet av 1700-talet uppfördes trädgårdsskolor där Bergianska trädgårdsskolan i norra Stockholm var den första, väl värt ett besök även idag.

Efter skiftesreformerna i början av 1800-talet anlades trädgårdar i anslutning till bostadshusen.

Trädgårdsintresset blev allmänt och hushållningssällskap instiftades och Lantbruksakademien startades vilka på olika sätt sökte stimulera till ökad trädgårdsodling, bland annat genom att ta fram lämpligt växtmaterial.

I 1842 års folkskolestadga angavs att folkskollärarna skulle undervisa i trädgårdsskötsel och på flera gods anlades plantskolor varifrån traktens odlare kunde få utsäde och plantor.

Malmöhus läns trädgårdsskola i Alnarp började sin verksamhet år 1876 och blev snart landets ledande utbildningscentrum inom trädgårdsbruket.

Kommersiell köksväxtodling kom igång på allvar från mitten av 1800-talet när städerna började växa och befolkningen inte längre kunde täcka sitt behov av trädgårdsväxter genom egen odling.

Torghandel med varor från närbelägna odlingar blev vanligare och när järnvägen kom i slutet av 1800-talet kunde växterna hämtas på längre avstånd vilket bland annat gjorde Skåne med sina goda produktionsförutsättningar till vårt viktigaste försörjningsområde.

Från början av 1900-talet startades trädgårdsföretag med växthus runt våra större städer och där odlande man växthusgurka och tomater.

Världskrigen satte ökad fart på denna form av odling, men har sedan dess avtagit på grund av ökad utlandskonkurrens.

Växthusens frilandsodling har idag i stor omfattning övertagits av specialiserade jordbruk.

Fram till 1950-talet var svensken i allmänhet kunniga småodlare men därefter försvann mycket av kunskapen om matlagning och våra grödor i takt med urbaniseringen.

I slutet av 1900-talet har medvetandet åter ökat inte minst tack vare ett uppvaknat miljöintresse, en trend som fortsätter att växa.

Köksväxter dyker upp i köksfönstren, på balkonger och på små odlingstäppor och i städernas kolonilotter, som förr var ett försörjningsstöd till mindre bemedlade, är nu så populära att man kan få vänta en livstid för att få en.

Tänk om det gamla och mycket vackra timret i Bengts lada kunde tala, då skulle jag lyssna mycket noga.

Skylten säger, ”Äskhults räddare Nils och Lisbeth Brogren”, med en envis och enträgen drivkraft räddade de Äskhult för eftervärlden.

Nils var som en son i byn, fast han var född och uppvuxen i Släp men det var egentligen Anna-Lina som väckte Nils intresse för Äskhult.

Anna-Lina jobbade från början av 1900-talet hos Nils Brogrens föräldrar och därefter hos hans farmor i Släp.

Nils hade åtta syskon och fick som näst yngst den omtänksamma Anna-Linas omvårdnad.

Anna-Lina berättade ofta om sin gamla by och uppmuntrade Nils att samla på gamla prylar, ett intresse som hon insåg att han hade redan i tidig ålder.

När Nils farmor dog år 1929 flyttade Anna-Lina hem till Äskhult igen och hon flyttade in till sin systerdotter och svåger i Bengts.

Sommaren år 1930 tog Nils, då 17 år gammal, sin cykel upp till Äskhult för att hälsa på Anna-Lina och hon visade honom byn där han fick träffa alla grannarna.

Han blev helt betagen av denna gamla fina by och cyklade sedan flera gånger varje sommar de tre milen upp till Äskhult.

Han blev så bekant med alla grannar att de kallade honom Anna-Linas ”pöjk”.

Nils insåg vilket värde byn hade för eftervärlden och hans envishet och kunskap är den starkaste anledningen till att vi har byn kvar som kulturreservat.

Det är också hans fantastiska minne som har gett oss det mesta av alla fina historier vi nu kan berätta om byn.

Göttas gård ligger i byns sydöstra del och är kringbyggd av manhuset, stallet, ladugården och jordkällaren och bakom stallet finns en mindre fruktträdgård.

Göttas gård är tidstypiskt kringbyggd och den bäst bevarade gården och den består av manhus, ladugård, stall och ”huggehus” som är en snickarverkstad och vedbod.

Manhuset i Göttas gård var tidigare en ryggåsstuga med torvtak, men byggdes om till framkammarstuga på 1800-talet.

Köket i Göttas gård användes bara under sommaren och där lagade man mat, tvättade, slaktade och bryggde dricka.

Tegeltaket på Göttas gård lades i slutet av 1800-talet och förstukvistarna har byggts till under 1900-talet och när Anders Persson från Gödatorp i Gällinge köpte gården år 1755 fick den namnet Göttas.

Den förste kände ägaren till Göttas gård finns omnämnd i en skattelängd från år 1630 och hette Amund Andersson.

De sista som bodde på gården Göttas var bröderna Albin och Aron som bodde där fram till år 1945.

Jönsas gård består av ett manhus och en ladugård och manhuset flyttades dit år 1970 från gården Timmerås i Förlanda då det äldre bostadshuset hade brunnit ner år 1953.

Ryggåsstugan är Förlandas enda återstående byggnad av den här typen och den flyttades till byn från Timmerås åren 1968-1970.

Alla manhus i byn var ursprungligen av den här karaktären, men har alla byggts om till framkammarstugor om de inte har ersatts av ett nytt manhus som gården Bengts.

Gården Jönsas har fått sitt namn efter flera generationer Jöns-söner på 1600-talen och 1700-talen och där stod ett tidigare manhus som brann ner år 1953, det var en ombyggd ryggåsstuga, liknande Göttas.

Alla föremål i gården Jönsas är placerade enligt en bouppteckning från år 1786 och visar hur vardagslivet kunde se ut.

Det enda som finns kvar i original är vävstolen inne i häbbaret, eftersom manhuset brann år 1953.

Denna vävstol stod nämligen ute i ladugården vid tiden för branden.

Bakom ladugårdsbyggnaden står en tröskvandring som köptes år 1892.

De sista gårdsborna i Jönsas var syskonen Johannes Andréasson och Anna-Britta Andréasdotter.

Anna-Britta flyttade till Måhaga äldreboende där hon dog 89 år gammal och inget av syskonen hade några egna barn.

Gården kallas för Derras efter ordet grannens och har alltid haft det namnet.

Manhuset har troligtvis från början varit en högloftsstuga och tidigare fanns det ytterligare ett manhus på gården.

Johannes Svensson hette den man som flyttade hit år 1820, när han gifte sig med dottern i huset, Kristina Pehrsdotter.

Johannes och hans son Anders var skickliga snickare, svarvare och målare och de tillverkade allt från vackert dekorerade klädkistor till skåp, träskålar, äskor och fat.

År 1875 tog Anders söner Johannes och Olof över gården och Olof var träskomakare och hade fem barn och Johannes hade åtta barn.

De bodde trångt och barnen fick sova under vävstolarna.

Olof hade alkoholproblem och fick flytta efter några år och blev då torpare under sin bror, men även Johannes drack och tvingades lämna gården som såldes på exekutiv auktion.

Man begärde 3 000 kronor för den, men handlaren August Andersson i Kungsbacka ropade in gården för 2 000 kronor och efter ett par dagar skrev han över köpet på Petter Olsson i Bykärr i Gällinge.

År 1906 ärvde Petter Olssons änka Johanna och sönerna Carl och Gottfrid Pettersson gården.

Johanna blev änka när hon bara var 44 år gammal, men hon var en handlingskraftig kvinna som slaktade både kor, kalvar och svin själv.

Carl utvandrade till Amerika där han dog i spanska sjukan år 1918.

När mamman dog år 1929 blev Gottfrid ägare till gården men han var ungkarl och lämnade inga egna barn efter sig.

Idag används gården för Västkuststiftelsens personal ”bönderna” samt för guider och kafépersonal, därför är den inte tillgänglig för turister och besökare.

Bengts gård ligger i byns sydvästra del och är en manbyggnad, ett boningshus och en ladugård.

Mangårdsbyggnaden byggdes år 1850 och är det senast byggda huset i byn som ersatte en äldre stuga som låg närmare bytorget.

Gårdsplanen är gräsbevuxen och söder om ladugården anlades en mindre fruktträdgård på 1940-talet och sydost om ladugården låg det tidigare ett hönshus.

Bengts gård är uppkallad efter Bengt Pehrsson, som var riksdagsman i början av 1800-talet och några stenar på gårdsplanen visar var ryggåsstugan låg där han och hans föräldrar bodde.

Det nuvarande manhuset är den yngsta byggnaden i byn och byggdes år 1850 av Bengt Pehrssons sex sonsöner.

Ladugården däremot är från första delen av 1600-talet och troligtvis byns äldsta byggnad.

Bengts ladugårdsbyggnad ligger i en sydsluttning och det gör att den i princip vilar direkt på marken längs med norra sidan, och på en kallmurad grund som är 42-120 centimeter hög på andra sidan.

År 1902 sålde Bengts sonson Petter huset till sin son Anders Pettersson och denne överlät år 1907 huset till sin dotter Albertina och hennes man Johan August Andersson, Göken, från Gällinge.

Johan August kallades för Göken, eftersom han bodde vid Gökenskulle innan han flyttade med Albertina till Äskhult och deras dotter Hanna blev kallad Göka-Hanna ända tills hon döpte om sig till Hanna Göök.

När Johan August kom hem från en resa till Amerika år 1914, byggde han till manhuset med en snedtäcka för att göra köket större.

Det var hit som Anna-Lina, se bild 15, flyttade tillbaka efter att ha tjänstgjort hos familjen Brogren i Släp i många år.

Då bodde hennes svåger Johan August och hans dotter Hanna i Bengts.

År 1958 sålde Hanna Göök gården till Göteborgs Stiftsnämnd och under sommaren numera fungerar Bengts manhus som kaffestuga med servering och slöjdförsäljning.