Backsipporna i Skillingaryd och lite annat

Backsipporna i Skillingaryd och lite annat, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder om vår absoluta närmiljö där vi formas som människor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en tidig sommardag en dryg vecka in i maj anno 2018.

Följ med på en cykeltur runt Skillingaryds samhälle och njut av backsippornas blomning men om ni vill se detta i IRL, in real life, så får ni skynda på för blomningen är på väg att gå över i det varma sommarvädret.

Vi börjar i Fåglabäck och konstaterar att ljus och värme har en avgörande roll för backsippornas väl och ve.

Några skuggande träd har tagits bort, ljus och värme ökar och genast sprider sig arten men även frön i marken från tidigare års blomning, den så kallade fröbanken, startar till liv och till stor glädje är det precis vad som händer här i Fåglabäck.

Som ni kan se är blomningen som bäst just nu så passa på och gör ett besök på platsen.

Backsipporna, ”Pulsatilla vulgaris”, sprider sig till stor glädje även till andra sidan av den lilla grusvägen.

Ljus och värme gynnar inte bara backsipporna utan även andra arter som till exempel vitsipporna, ”Anemone nemorosa”.

En liten fransk skogssnigel, förr spansk skogssnigel, ”Arion vulgaris”, tidigare ”Arion lusitanicus”, glider sakta förbi min kameralins.

PS! Glöm det dumma och missvisande namnet mördarsnigel.

Nu förflyttar vi oss till nästa stora och tätortsnära backsippelokal, det vill säga den i sydvästra delen av Västra lägret, på Skillingaryds skjutfält.

Även här ser jag glädjande nog att backsipporna sprider sig, denna gång upp på den gamla schaktade och numera mossbeväxta ytan norr om själva kärnområdet.

Som ni kanske kan se på bilden är det även här vid Västra lägret många bestånd med backsippor och alla blommar just nu.

Backsippor växer på torra, gräsklädda backar och hör hemma i Nord- och Mellaneuropa och den finns i Syd- och Mellansverige mer eller mindre sällsynt och är fridlyst på de flesta håll.

Bilden visar ett svampvårtecken i arten vårrödskivling, eller vårrödhätting, ”Entoloma vernum”, observera att den inte är en matsvamp.

Rödskivlingar, rödlingar, ”Entoloma”, är ett släkte i basidsvampsordningen ”Agaricales” som omfattar drygt 210 marklevande arter i Norden.

Utseendet växlar mycket men arterna har oftast välutvecklad fot, som hos några arter är sidoställd.

Det rosa sporpulvret ger så småningom skivorna en rosa nyans och arterna är oätliga eller ibland till och med giftiga.

Till släktet förs bland annat bolmörtsskivling, ”Entoloma sinuatum”, stinkrödskivling, ”Entoloma nidorosum”, och bildens vårrödskivling.

Flera arter är utrotningshotade framför allt genom minskad areal av naturbetesmark.

I anslutning till backsipporna i Västra lägret växer också ganska rikligt med islandslav, ”Cetraria islandica”, här tillsammans med pigglav, ”Cladonia uncialis”, och väggmossa, ”Pleurozium schreberi” samt gråfibbla, ”Hieracium pilosella”.

Tillsammans med de blommande backsipporna i Västra lägret blommar också starrarten pillerstarr, ”Carex pilulifera”.

Jag hann även med ett kort besök hos ”grönsipporna” i Skillingaryd och konstaterade att endast fyra blommor fanns att beskåda i år ännu så länge.

I södra Torarp fanns det i år endast 7 blommande mosippor, ”Pulsatilla vernalis”, en art som är nära släkt med backsipporna.

Notera gärna den lilla ludna mosippeknoppen som knappt är synlig ovan mark ännu.