Biologisk mångfald, del 13

Biologisk mångfald, del 13, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från vår närmiljö och om överraskningar, där och när man minst anar det.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, under den första juniveckan anno 2017.

Därför är himlen blå, på sin väg ned mot oss på jordens yta sprids det ”vita” ljuset från solen med de kortaste våglängderna kraftigast och det blå ljuset är den mest kortvågiga färgen i det synliga spektrum, och därför sprids det väsentligt mer blått ljus över himlen än ljus i alla andra färger.

Det synliga spektrumet innehåller våglängder som vi uppfattar som röd 625-740 nm, orange 590-625 nm, gul 565-590 nm, grön 520-565 nm, indigo/cyan 500-520 nm, blå 435-500 nm och violett 380-435 nm. Nm står för nanometer och är en miljarddels meter, 0, 000 000 001 meter, en annan längdenhet är Ångström, uppkallad efter den svenske fysikern Anders Ångström, och motsvarar 0,1 nm.

De minsta molekylerna i luften eller atmosfären såsom syre, O2-21 %, och kväve, N2-79 %, sprider ljusets färger olika, större partiklar, till exempel vatten och damm, sprider ljus i stort sett oberoende av dess färg.

Därför är det möjligt att bedöma mängden av just vatten i atmosfären genom att titta på hur ljusblå himlens färg egentligen är.

I en extremt torr polarluft framstår himlen nästan som svartblå, och den i våra ögon blåaste himlen är faktiskt mestadels uppblandad med en del andra färger vilket gör att den ser riktigt blå ut.

I luftmassor som under en längre tid har tillförts vattenånga från varmt havsvatten blir himlen i det närmaste vitaktig.

Spridningen, som gynnar det blå ljuset, som har kortare våglängd än det röda, kallas för Rayleighspridning och storleken av de molekyler som sprider ljuset ligger här relativt nära våglängden för ljuset.

Det blå spektrum ligger mellan cirka 4000 och 5000 ångström, medan till exempel rött ljus har en våglängd på cirka 7000 ångström, där en ångström motsvarar 10-10 meter, se ovan, det vill säga, 10 upphöjt till minus 10 meter, 0, 000 000 000 1 meter.

Rayleighspridningen är också orsak till ett annat lika välkänt fenomen, det vill säga, den röda solnedgången och här är solstrålarnas väg genom atmosfären så lång att endast den mest ”uthålliga” färgen finns kvar, nämligen rött.

John William Strutt, 3:e baron Rayleigh, född den 12 november år 1842 i Langford Grove nära Maldon i Essex, död den 30 juni år 1919 i Witham i Essex, var en brittisk fysiker och flera olika fysikaliska fenomen är uppkallade efter honom, bland annat Rayleighspridning och Rayleighvågor.

Himlen ser med andra ord blå ut därför att blått ljus sprids ut lättast i atmosfären, så kallad Rayleighspridning.

Ljuset från solen består av alla möjliga färger som blir vitt ljus tillsammans och när solljuset når jordens atmosfär blir de blå delarna av ljuset mer spridda åt olika håll, och vi ser blått överallt på himlen.

Gult och rött har lättare att fortsätta rakt fram i samma riktning genom atmosfären.

Det är också därför som solen ser rödare ut vid solnedgången för då ser vi dess ljus från en så låg vinkel att det har passerat genom mer luft på sin väg mot oss.

Ljuset har passerat atmosfären ”på snedden”, vilket blir mycket längre sträcka genom atmosfären och mer av det blå ljuset har spridits bort, och endast det mest orange och röda ljuset går rakt igenom.

I den gamla vårtbjörken, ”Betula pendula”, i Västra lägret i Skillingaryd växer både en ny björk samt en rönn, ”Sorbus aucuparia”, på den grova krokodilbarkade stammen ses också manlav, ”Bryoria fuscescens”, den mörka laven till vänster, och grå tagellav, ”Bryoria capillaris”, den ljusa upp till höger i bakgrunden.

Mitt för ingången till den gamla och sedan länge raserade jordkällaren vid Götaströms järnbruk växer sedan länge en skogstry, ”Lonicera xylosteum”.

Skogstry är en medelstor, lövfällande buske med spröda grenar och ljusgrå till grå bark och dess ved är tät och utomordentligt hård.

Skogstry blommar i maj med gulvita blommor som sitter parvis på korta skaft från bladvecken.

De nästan genomskinliga mörkröda bären sitter parvis på ett kort skaft, vilket man kan se upp till vänster på bilden, här är bären dock fortfarande gröna och omogna.

Invid skogstrybusken växer den vackra kanelrosen, ”Rosa majalis”, som vanligen är en småväxt buske som bildar underjordiska utlöpare och därför ofta växer i bestånd.

En ursprungligen odlad sort av kanelros med fyllda väldoftande blommor kallas bukettros ”Foecundissima” och vilket detta borde vara.

Kanelrosens blommor har kala blomskaft, vilket också syns tydligt på bilden, och är omkring fem centimeter breda med mörkrosa kronblad, de sitter på blomskott som saknar eller har få taggar.

Stammarna har kanelbrun bark, vilket här syns tydligt på en äldre och böjd gren till höger, och är nedtill klädda med talrika, tätt sittande raka taggar.

”Kanelrosen torde erhållit sitt namn åtminstone lika mycket af sina kanelbruna grenar, som af den något kanellika lukt, som blommorna utveckla under varma sommardagar. Den är en bland de täckare arterna och utmärkt bl. a. med sin temliga vekhet, sin nästan alltid svaga beväpning samt sina tidiga blommor och nypon.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Bildens snok, vanlig snok eller vattensnok, ”Natrix natrix, är en art i ormfamiljen snokar som sällan blir över 1 meter lång.

Färgen är mycket varierad, men arten kännetecknas av två halvmånformiga och vita, gula eller orange fläckar i nacken, ytterst sällan saknas dock dessa fläckar varvid en förväxling med svart huggorm kan förekomma.

Arten är dagaktiv och uppehåller sig i regel i fuktiga miljöer och födan utgörs mest av groddjur och fisk.

Om den provoceras kan den avge en starkt illaluktande vätska från speciella analkörtlar.

Vattensnoken förekommer i stora delar av Europa samt i nordvästra Afrika och Asien österut till Bajkalsjön, i Sverige norrut till mellersta Västerbotten samt i Norrbottens kustland och lokalt några mil in i landet.

Grönalger, ingår i divisionen ”Chlorophyta”, med uppemot 20 000 olika arter över hela världen.

Dessa visar mycket stor variation bland annat i fråga om storlek, utseende och levnadssätt och en av grönalgernas undergrupper, kransalgerna, behandlas ibland som egen division.

Vissa arter grönalger är encelliga med eller utan gissel, andra är kolonibildande och andra åter flercelliga och grenigt eller ogrenigt trådformiga.

En del flercelliga är storväxta där somliga mer än 50 centimeter höga och ett stort antal grönalger lever i stillastående eller rörligt sötvatten precis som här vid Götaström gamla järnbruk i Skillingaryd.

Något färre arter grönalger hör hemma i saltvatten, och vissa arter lever även på land.

En del lever som parasiter eller epifyter på högre växter och vissa i symbios med svampar eller djur.

De vattenlevande arterna kan vara fastsittande eller fritt kringsvävande som plankton.

Flertalet grönalger är gröna, men det finns arter som är mer gula eller orange, medan en del är rödaktiga.

Grönalgernas cellväggar visar stor variation i fråga om kemisk uppbyggnad men består av cellulosa eller andra polysackarider.

Cellernas pigment är klorofyll a och klorofyll b jämte gula eller orange karotenoider och cellernas upplagsnäring är stärkelse, hos många arter också proteiner och i sällsynta fall fetter eller oljor.

Grönalgernas fortplantning visar också stora variationer och encelliga arter kan föröka sig genom enkel celldelning, men många arter, såväl en- som flercelliga, sprids med könlösa sporer men även en könlig fortplantning sker med gameter, det vill säga, könsceller.

Genom att grönalgerna har samma typer av klorofyll samt upplagrad stärkelse och vissa former har arkegon anses de vara föregångare till landväxterna, det vill säga, mossor, ormbunksväxter och fröväxter. Se även alger och fortplantning.

Arkegon, honorgan hos stamväxterna, det vill säga hos mossor, ormbunksväxter och fanerogamer.

Det är en flaskliknande bildning, som i sin nedre, tjockare del innehåller en äggcell och den övre, smalare delen består av så kallade kanalceller.

Ytterst på arkegonet finns ett lager sterila halsceller men hos de nakenfröiga växterna och i än högre grad hos de gömfröiga växterna är arkegonen starkt reducerade.

Vid en mycket trevlig och lärorik kväll vid Lundens kvarn, utmed Ekebergsbäcken, väster om Byarum i Vaggeryds kommun fick jag och många med mig vara med om bland annat elfiske för att kunna inventera åns fiskbestånd.

Länsstyrelsen genomförde kvällen med många kunniga medarbetare medan Vaggeryds kommun hjälpte till med arrangemanget. Tack!

Ekebergsbäcken innehåller en stam med bäcköring eller bäckforell, vilket är en stationär, småvuxen form av arten öring.

Bäcköringen, ”Salmo trutta fario”, lever hela livet i rinnande vatten och blir vanligen högst 30 centimeter lång och den anses ibland som underart av öring, ”Salmo trutta trutta”

I Ekebergsbäcken vatten fanns rikligt med husmask, som är larver av arter inom insektsordningen nattsländor och som av till exempel sandkorn, småsten, snäckskal och växtbitar bygger ett skyddande hölje kring bakkroppen som är öppet i båda ändar.

Larverna till flertalet nattsländearter i Sverige bygger sådana larvrör, och varje art föredrar en viss typ av material, som sammanfogas med ett starkt silke.

I Ekebergsbäcken vatten fanns också rikligt med flick- och jungfrusländenymfer, som kommer att bli vackra flicksländor och jungfrusländor.

Jungfrusländor, ”Calopterygidae, är en familj trollsländor i underordningen jungfru- och flicksländor.

Kroppen hos dessa arter är vackert metallfärgad och hanens vingar, som också är helt eller delvis metallfärgade, exponeras i en fjärilslikt fladdrande parningsflykt.

Familjen har världsvid utbredning, men flest arter förekommer i tropikerna, i Sverige finns arterna blåbandad jungfruslända, ”Calopteryx splendens”, och blå jungfruslända, ”Calopteryx virgo”.

De i Sverige förekommande arterna av flicksländor har ofärgade vingar med ett mörkt vingmärke, till skillnad från jungfrusländor, som har färgade vingar utan vingmärke.

Trådklöver, ”Trifolium dubium”, är en ettårig ört med späd, nedliggande till uppstigande stjälk som bara blir omkring två decimeter lång men som har ett imponerande rotsystem.

Arten blommar från juni till september med små ljusgula blommor som sitter samlade i glesa huvuden och blomhuvudena är fåblommiga, med omkring tio blommor, och sitter på skaft från bladvecken.

Trubbhagtorn, ”Crataegus monogyna”, i blom med sina mycket vackra blommor och förekommer från Skåne till Uppland, men är vanligast längst i söder.

Arten växer vanligtvis i skogsbryn, lundar och hagmarker och är en stor tornig buske eller ett träd som kan bli upp till åtta meter högt.

En kortvinge utan svenskt namn men som på latin heter ”Nudobius lentus” kröp omkring på en kraftfull glasbjörk, ”Betula pubescens”, på jakt efter byte.

Kortvingar, utgör familjen ”Staphylinidae”, och är skalbaggar som har världsvid utbredning och omfattar ungefär 47 000 arter, varav cirka 1 200 i Sverige.

De är 0,5–50 millimeter långa och vanligtvis smalt avlånga och det svenska namnet syftar på att täckvingarna normalt är mycket korta, så att tre eller fler av bakkroppssegmenten är fria och rörliga, vilket gör att de liknar larver, flertalet arter har ändå välutvecklade flygvingar och flyger bra.

De förekommer i många biotoper, oftast dock på marken i förna och dylikt och relativt många arter är specialiserade på att leva i spillning eller i myr- eller termitbon.

Såväl larver som fullbildade insekter är vanligen predatorer men vissa grupper lever dock av svampsporer, svamphyfer eller encelliga alger.

Bilden visar en stekel som förmodligen tillhör arten ”Rhyssa persuasoria” och som saknar svenskt namn.

Denna hona har ett typiskt och mycket långt äggläggningsrör väl skyddat i en lika lång slida.

Hon letar efter larver som ligger under barken på denna glasbjörk, ”Betula pubescens”, och som hon kan lägga sitt ägg på eller till och med inuti, det vill säga färsk mat till hennes avkomma.

Här har hon, ”Rhyssa persuasoria”, hittat något nere under barken och har börjat leta med sitt långa äggläggningsrör.

”Rhyssa” är ett släkte av steklar som först beskrevs av Johann Ludwig Christian Gravenhorst år 1829. Släktet ”Rhyssa” ingår i familjen brokparasitsteklar.

Brokparasitsteklar ”Ichneumonidae”, eller äkta parasitsteklar, är en familj bland parasitsteklarna, som kännetecknas bland annat av långa, mångledade antenner och rikt förgrenade vingribbor.

Familjen är mycket artrik med cirka 60 000 kända arter och i Sverige är drygt 3 000 arter påträffade.

Bakkroppen är vanligen tydligt skaftad och hos honan i regel försedd med ett långt äggläggningsrör.

Äggen läggs vanligen inuti andra insekter, och larven lever som parasitoid i värddjurets kropp dock finns även arter, vars larver lever som yttre parasiter.

Parasitoid är en organism som lever av en annan organisms vävnad, inuti eller utanpå, samt slutligen äter upp och dödar värdorganismen och det är nästan uteslutande insektslarver, främst av parasitsteklar, som är parasitoider.

Vanligen är det fjärilslarver som utses till värddjur men även andra insekter och spindlar kan vara värddjur.

Många hithörande parasitsteklar lever på svåra skadeinsekters bekostnad och därför hör denna familj till de för människan nyttigaste insektgrupperna.

Till släktet ”Ichneumon”, efter vilket hela familjen fick sitt namn, räknar ett stort antal arter, av vilka några parasiterar på larverna av tallspinnaren, ”Dendrolimus pini” och tallflyet, ”Panolis flammea”, vilka kan vara svåra skadegörare på just tall, ”Pinus sylvestris”.

Getingar är rovdjur och fångar insektslarver som de utfodrar sina egna larver med men vuxna djur dricker främst nektar.

Getingen har en gadd utan hullingar, som gör att den kan sticka flera gånger och getingarna finns över hela världen och det finns både solitära och sociala arter.

De getingar som placerar sina bon i underjordiska hålor kallas för jordgetingar, men det är alltså ingen särskild art.

Våra vanligaste getingarter bygger ofta bo i jorden men samma arter bygger också bon ovanför marken, gärna i människans närhet.

Tysk geting, ”Vespula germanica”, som man ser på bilden, är en gul och svart och mellan 11–16 millimeter lång stekel, tillhörande familjen getingar.

Den är Sveriges vanligaste geting och tillsammans med arten vanlig geting, ”Vespula vulgaris”, är den även Centraleuropas vanligaste.