Biologisk mångfald, del 16

Biologisk mångfald, del 16, en natur- och kulturkrönika i 32 bilder från vår närmiljö och om överraskningar, där och när man minst anar det.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, bild 31-32 foto Kjell Holmqvist, Huskvarna, våren och sommaren 2019.

Solen är vår egen gula stjärna, och den yttersta motorn för allt liv på jorden, den driver ekosystemen och klimatsystemen, vädret och vinden.

Det är vår stjärna som planeterna i vårt solsystem kretsar kring och solen är en alldeles vanlig stjärna, men den är ändå mycket stor, jämfört med planeterna och mätt tvärs över är solen mer än hundra gånger så stor som jorden.

Liksom andra stjärnor är solen ett hett klot av gas, mest väte och temperaturen vid ytan är ungefär 5 800 grader.

Solytan, som också kallas fotosfären, är alltså ingen markyta utan ett gasskikt och fotosfärens undre gräns är gränsen för hur långt vi kan se in i solens gasklot.

På solytan kan man se ett slags mörka partier som kallas solfläckar och dessa dyker upp och försvinner efter en tid, men man har sett att antalet solfläckar ibland ökar till en topp.

Efter en topp minskar antalet solfläckar igen till ett minimum med nästan inga fläckar alls och därefter ökar antalet igen.

Topparna kommer ganska regelbundet med 11 års mellanrum och en sådan elvaårsperiod kallas en solfläckscykel.

Man beräknar att temperaturen längst inne i solen är femton miljoner grader, 15 000 000 grader Celsius, och att solen inte svalnar beror på att det pågår kärnreaktioner där inne.

Dessa innebär att väte omvandlas till helium och en oerhörd massa energi och solen har lyst i fem miljarder, det vill säga, 5 000 miljoner, år och väntas lysa lika länge till.

Därefter tar vätet slut och fusionen till helium stannar vilket betyder att en lång och komplicerad dödskamp tar sin början som slutar med att vår gula stjärna upphör att existera.

Långt, långt innan dess har allt liv utplånats av både extrem värme och slutligen av extrem kyla, rymdens kyla, som går ner emot den absoluta nollpunkten, det vill säga, minus 273,15 grader Celsius eller noll grader Kelvin.

Ett föremål kan aldrig kylas till exakt noll grader Kelvin, men man har med adiabatisk avmagnetisering kommit mycket nära denna temperatur.

Vid adiabatisk avmagnetisering använder man ett paramagnetiskt salt, som innehåller atomer med magnetiskt spinn.

Ofta används ceriummagnesiumnitrat, CMN, där ceriumatomerna fungerar som små magneter och med flytande helium kyler man CMN-saltet till en temperatur av cirka 1 Kelvin.

Medan saltet och det prov man vill studera är i kontakt med kylbadet lägger man på ett starkt magnetfält, cirka 10 tesla vilket är ett enormt kraftfullt magnetfält, se nedan.

En tesla är 10 000 gånger större än den äldre enheten gauss och jordens magnetfält har en styrka på ungefär en halv gauss, alltså ungefär 50 mikrotesla.

Ceriumatomernas spinn strävar då i detta kraftiga magnetfält att riktas parallellt med magnetfältet och de blir därvid mera ordnade, vilket är liktydigt med att deras entropi minskar och samtidigt utvecklas värme, som tas upp av heliumbadet.

Man har på detta sätt nått ned till under 10 nano Kelvin, det vill säga, 10 miljarddels Kelvin, som temperatur hos atomkärnorna, men som sagt inte ner till den Absoluta nollpunkten på noll grader Kelvin.

Sandrör, ”Ammophila arenaria”.

Sandrör, ”Ammophila arenaria”, i blom.

Druvfläder, ”Sambucus racemosa”, har en röd och giftig frukt.

Strandkvanne, ”Angelica archangelica litoralis”.

Saltarv, ”Honckenya peploides”, i blom och arten är tvåbyggare, det vill säga, varje exemplar har antingen hanblommor eller honblommor.

Större strandpipare, ”Charadrius hiaticula”.

Bladvass, ”Phragmites australis”, ett gräs som här visar långa revor utmed sandstranden.

Stensöta, ”Polypodium vulgare”.

Borsttåtel, ”Corynephorus canescens”, är ett gräs som vanligtvis växer på sandiga kustmarker men som blir allt vanligare hos oss i inlandet.

Trädpiplärka, ”Anthus trivialis”.

Krypbjörnbär ser ut som de egentliga björnbären och har uppstått genom hybridisering mellan björnbär och blåhallon.

De är halvbuskar med oftast fem- eller sjufingrade blad, lansettlika stipler, och ofta dåligt utvecklade matta, svarta eller rödsvarta frukter.

Krypbjörnbären är mycket mångformiga och systematiken inom denna grupp är svårbemästrad och i Sverige finns drygt 20 olika småarter av krypbjörnbär.

Humle, ”Humulus lupulus”, som revar mitt i en sanddyn.

Strandhoppare, ”Talitrus saltator”, kallas även för sandhoppare.

Strandhoppare, ”Talitrus saltator”.

Hämpling, ”Linaria cannabina”, som är en fink.

Luddtåtel, ”Holcus lanatus”, som är ett gräs.

Bergek, vinterek eller druvek, ”Quercus petraea”.

Backtimjan, ”Thymus serpyllum”, och harklöver, ”Trifolium arvense”, som blommar.

Grodtåg, ”Juncus ranarius”, växer som här på sandiga havsstränder.

Tång och mållor vid Vassvik, en mycket näringsrik miljö.

Blåmålla, ”Chenopodium glaucum”, eller som den också kallas ekbladsmålla.

Strandmolke, ”Sonchus palustris”.

Strandmolke, ”Sonchus palustris”, kan bli upp till tre meter hög.

Rosenfink, ”Carpodacus erythrinus”, sjunger vid Sallebjer, Vassvik.

Rosenfink, ”Carpodacus erythrinus”, sjunger vid Sallebjer, Vassvik.

Gröngöling, ”Picus viridis”, en årsunge vid fjärrvärmeverket i Skillingaryd.

Gröngöling, ”Picus viridis”, årsunge vid fjärrvärmeverket i Skillingaryd.

Tjärblomster, ”Viscaria vulgaris”, blommar vid Klevshult IP.

Backnejlika – Ängsnejlika, ”Dianthus deltoides”, blommar rikligt vid Klevshult IP.

Kråkklöver, ”Comarum palustre”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Storlom, ”Gavia arctica”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.