Bockstens mosse, Bockstensmannen och Thure Johansson

Bockstens mosse, Bockstensmannen och Thure Johansson, en natur- och kulturkrönika i 21 bilder om ett 660 år gammalt mord i gränsbygderna mellan Sverige och Danmark.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 19 augusti anno 2017, månskensmånaden och skördemånaden.

Vi är just nu på platsen för ett 650 år gammalt mord eller kanske rånmord, det är mitten av 1300-talet när det händer och vem den mördade är eller vilka hans banemän är vet vi inte idag.

Ingen visste om den mördade mannen, någon eller några måste rimligtvis ha undrat var han tog vägen eftersom han var och förblev borta.

Ingen blev, vad vi vet om idag, misstänkt för försvinnandet eller dömd för mord eller dråp, då liket ”aldrig” återfanns, nåväl i alla fall inte förrän ungefär 650 år senare, närmare bestämt dagen före midsommarafton, den 22 juni år 1936.

Det var den då elvaårige Thure G Johansson som tillsammans med sin äldre bror Harry hittade kvarlevorna av en person när de harvade torvmossen intill föräldrarnas gård då harven drog med sig några tygtrasor upp till marken.

Det känns alltid märkligt och spännande att vandra den lilla stigen fram till Bockstens mosse, på 1360-talet en grund liten sjö, och platsen för fyndet av mannen, ty det är inte första gången vi är här.

Låt oss lite snabbt göra en liten historisk överblick över vad som hände i landet Sverige under detta sekel.

År 1296 samt under 1100-talet och första hälften av 1300-talet nedtecknas en mängd landskapslagar och år 1296 stadfästs Upplandslagen vilken får stor betydelse för utformningen av flera andra landskapslagar.

År 1300 anlägger svenskarna fästningen Landskrona på platsen för nuvarande Sankt Petersburg men fästningen faller dock för novgoroderna redan år 1301 och kampen om denna yttersta svenska utpost i öster upptar stort utrymme i Erikskrönikan, en svensk rimkrönika från omkring år 1330.

År 1306 inträffar den så kallade ”Håtunaleken” då kung Birger Magnusson tillfångatas av sina maktlystna bröder Erik och Valdemar och följden blir en lång brödrafejd som avslutas med freden i Helsingborg år 1310.

År 1317 inträffar det så kallade ”Nyköpings gästabud” Birger hämnas ”Håtunaleken” och fängslar sina båda bröder, vilka dör påföljande år, men i gengäld förlorar Birger kronan i strid mot brödernas anhängare, varefter Eriks son Magnus upphöjs till kung.

År 1319 ärver kung Magnus även landet Norge från sin morfar.

År 1323 sker freden i Nöteborg, den första egentliga fredstraktaten mellan Sverige och Ryssland eller Novgorod och Karelen delas i en rysk och en svensk del, längre norrut är gränsen mellan länderna dock ytterst vagt definierad.

År 1332 säljer tyska pantinnehavare Skåne och Blekinge till Magnus Erikssons regim men landskapen återerövras dock av danske kungen Valdemar Atterdag år 1360.

År 1335 avskaffas träldomen slutgiltigt i Sverige genom Skarastadgan men denna berör endast delar av västra och södra Sverige för i övriga landskap är träldomen uppenbarligen redan avskaffad, en process som bland annat kan följas i testamenten från tiden kring år 1300.

År 1348 kung Magnus Erikssons leder ett korståg mot Ryssland och svenskarna erövrar öfästningen Nöteborg eller Oresjek vid Nevas sammanflöde med Ladoga, men ryssarna återtar fästningen redan påföljande år.

År 1350 förhärjar Digerdöden Sverige från väster till öster och skördar otaliga människoliv, detta år bosätter sig Heliga Birgitta i Rom för gott, Sverige har hon lämnat redan året innan, år 1349, hon dör sedermera i Rom 23 år senare det vill säga år 1373.

År 1361 invaderar Valdemar Atterdag Gotland, vars bondearmé krossas men Visbys borgare kommer jämförelsevis lindrigt undan, men enligt en mycket senare myt utsattes de också för brandskattning enligt rubriken ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby”.

Brandskattning är när en armé under krig eller annan militär konflikt hotar att bränna ner en viss ort om inte ortens befolkning betalar en summa pengar till ockupanterna.

År 1363 tar den tyske hertigsonen Albrekt av Mecklenburg makten med de svenska stormännens hjälp och kröns till kung år 1364 och därefter bosätter sig en mängd tyska adelsmän i landet, där de bland annat tjänstgör som fogdar.

År 1389 besegras kung Albrekts styrkor i slaget vid Åsle, Åsle tå, även känt som Slaget på Falan, av den dansk-norska drottningen Margareta, som tar makten även i Sverige och därmed läggs grunden till Kalmarunionen.

År 1391 helgonförklaras Heliga Birgitta av påven och hennes kloster i Vadstena blir ett stort ekonomiskt, kulturellt och andligt centrum i Norden.

År 1397 grundas Kalmarunionen av den unge Erik av Pommern som också kröns till kung över Sverige, Norge och Danmark i Kalmar men Margareta, Erik är hennes systerdotterson, förblir dock den egentliga härskaren för unionen fram till sin död år 1412.

Som man kan förstå var 1300-talet ett händelserikt sekel där mordet på den så kallade Bockstensmannen bara var en liten del bland mängder av stora skeenden i vår del av världen.

Rubriken på informationsskylten vid parkeringen in till Bockstens mosse är ”Pålning i mossar” och texten berättar följande historia, citat:

Bockstensmannen hittades år 1936 i denna mosse, med en ekpåle genom kroppen. Vem kan Bockstensmannen varit? Tack vare sägner om pålning kan vi få en aning om svaret. Den första sägnen är från Rolfstorps socken, där Bockstens mosse ligger. De andra är från södra Halland. Vad tror du?

En gång i gamla tider gick en man omkring här i bygden och värvade krigsfolk. Men bönderna tyckte inte om detta, så de slog ihjäl mannen och grävde ned honom i en mosse. Och sen spökade det alldeles förskräckligt, och bygdens alla hundar samlades tjutande kring platsen där den döde låg. Då beslöt de närboende att slå pålar genom den döde, och därefter slutade spökerierna och hundarna slutade tjuta”. (Rolfstorps socken)

I Ränneslöv finns det en mosse, som gränsar alldeles intill Våxtorp. Den kallas för Västorpa mosse. Och där ska de ha lagt ner en lafogde (ladugårdsförman) på vallen (Vallens slott) i Våxtorp. De hade lagt ner honom levande och slagit en påle genom honom. Han hette Rasmusson, men de kallade honom för Pål Rasmus. I min barndom hörde vi ibland att det skrek i luften och då trodde folk att Rasmusson spökade. De sa att myringen skrek.

Det var en dalmas, som var ute och reste och hade en del varor att sälja. Så blev han mördad i Breared. Då folk hittade hans lik, så begravde de honom mellan ett par klippor i skogen. Men där fick han ingen ro, folk fick inte vara ifred för honom. Därför tog de upp honom igen och begravde honom i ett kärr vid Klerakull. Och så slog de ned en stor ekpåle, där han begravits för att han inte skulle gå igen. Ja, så gick han visserligen inte igen vidare, men skrek det gjorde han alldeles förskräckligt om nätterna. Så hände det sig att där var höstfolk (slåtterfolk) i kärret, och där var min far med. Och då far var i närheten av pålen så sa han: -Ja, vill du nu komma upp och brödjas (brottas), så ska jag tas med dig! Men strax blev far så sjuk, att folk fick bära honom till hans hem, och han var sjuk en lång tid efteråt.

En annan historia av Owe Wennerholm, som vi lyssnade på som en föreläsning på Varbergs fästning någon gång i början, mitten, av 1980-talet, framförde hypotesen att Bockstensmannen skulle var en svensk katolsk domprost i Linköpings stift vid namn Simon Gudmundi som dog den 12 maj år 1491.

Simon Gudmundi avlade doktorsexamen vid Universitetet i Bologna år 1465 och finns nämnd som Henrik Tidemans prokurator i Rom år 1466.

Senare samma år fick han ett kanikprebende i Linköpings stift som blivit ledigt efter Henrik Tideman.

Henrik Tidemansson, även Henrik Tideman, död den 20 december år 1500, var en svensk präst och biskop i Linköpings stift under åren 1465-1500.

Henrik Tideman är ihågkommen som ”diktarbispen från Vånga” och var son till Tideman Didriksson.

Han skrev många verser om sin samtid och som finns bevarade, till exempel hans ”Kloka råd för hushållning”.

Han var en byggherre av stora mått som förbättrade Linköpings biskopsborg, sedermera Linköpings slott, och uppförde byggnader vid Munkeboda, Norsholm, och ett biskopshus i Vadstena.

Åter till Simon Gudmundi, han blev domprost år 1474 och utförde tillsammans med biskopen mycket av arbetet med att försöka få Katarina av Vadstena helgonförklarad.

Katarina av Vadstena eller Katarina Ulfsdotter, född år 1331, död den 24 mars år 1381 i Vadstena, var en birgittinnunna och jungfru samt var dotter till Heliga Birgitta och Ulf Gudmarsson.

Owe Wennerholm har lagt fram hypotesen att Simon Gudmundi är Bockstensmannen och Gottfrid Carlsson lade fram indicier för att Hemming Gadh lät röja honom ur vägen.

Owe Wennerholm är amatörforskaren från Fjärås som har forskat på Bockstensfyndet i 20 år.

Oskar Gottfrid Henrik Carlsson, 1887-1964, var en svensk historiker och professor vid Lunds universitet åren 1925–1954.

Owe Wennerholm framför ytterligare ett tänkbart namn angående Bockstensmannens identitet och det är Sasser Clementii som levde under andra halvan av 1200-talet och som var en dansk präst verksam i Lund under Jacob Erlandsen som var ärkebiskop i Lunds stift från 1254 till sin död år 1274.

Jacob Erlandsen var född på Rügen i nuvarande Tyskland och av Skjalm Hvides ätt samt var son till Andreas Sunesens systerdotter Cecilie Herlogsdatter Galen, född år 1162.

Anders Sunesen, Andreas Sunonis, född omkring år 1161 och dog den 24 juni år 1228, var medlem i den danska Hvideätten och ärkebiskop i Lunds stift under åren 1201–1222.

Till nyåret 1223-1224 lade han ned sitt ämbete, eftersom han angripits av en obotlig sjukdom, spetälska, och därefter vistades han som eremit på Ivön i nordöstra Skåne, där han också avled och hans grav återfanns år 1833 i norra sidokoret av Lunds domkyrka.

På Åkulla friluftsgård kan man läsa om ”Vem var Bockstensmannen”, och följande information finns där att läsa, citat:

Clementii pålades 20 år efter sin död, säger Owe Wennerholm och hans teori vilar tungt på ett fotografi taget vid utgrävningarna år 1936.

Genom en kraftig förstoring av en bild tagen vid utgrävningen av Bockstensmannen säger sig Owe Wennerholm kunna identifiera en ”minisköld”, som enligt honom användes som en prästernas id-bricka.

På skölden uttolkar Ove Wennerholm bokstaven S, tillsammans med ett G, C eller O, initialer som skulle kunna matcha namnet Sasser Clementii.

Sasser Clementii var en dansk präst verksam i Lund under Jacob Erlandsen, en ”primas” som mördades för sina försök att öka kyrkans makt.

I Vatikanens arkiv har Ove Wennerholm hittat att Sasser Clementii dog den 23 februari år 1274, men inget om var eller hur, och liket i Bockstens mosse påträffades dessutom genomborrat av pålar.

Eken som användes i pålen fälldes enligt årsringsanalyser år 1292, plus minus sju år och Sasser Clementiis död inträffade ungefär 20 år tidigare, något Ove Wennerholm förklarar med att pålen slagits dit i efterhand, då gärningsmannen velat ”visa sin botfärdighet”.

Läs gärna mer på hemsidan, Vem var Bockstensmannen? En spännande mordgåta ur vår medeltida historia. www.vemvarbockstensmannen.se

Åter till Simon Gudmundis mordanstiftare, Hemming Gadh eller Hemming Olofsson, han föddes omkring år 1450 eventuellt i Hossmo socken, död, eventuellt avrättad, den 16 december år 1520 vid Raseborgs slott i Nyland i Finland, och var en svensk kyrkoman, diplomat och krigare.

Han var Sten Sture den äldres sändebud i Rom åren 1479–1500 och som nära allierad med Sten Sture och dennes efterträdare som riksföreståndare stark motståndare till Danmark och Kalmarunionen.

Han var biskop electus av Linköpings stift åren 1501-1512 och slutligen övergick han till kung Kristian II:s parti.

Hemming Gadh inskrevs år 1471 vid Rostocks universitet som varandes från Hossmo, men om därmed menas hans födelse- eller bostadsort är oklart.

Han hade dock nära anknytning till Östergötland och omtalar år 1511 ett fäderneärvt hus i Vadstena.

Hans bror var kyrkoherde i Hagebyhöga socken och han var även släkt med fogden över Hovs län, den under åren 1506-1518 omtalade Måns Gadh.

År 1473 avlade Hemming Gadh en kandidatexamen vid Rostocks universitet.

Hemming Gadh var år 1477 kansler och sekreterare hos Henrik Tidemansson, dåvarande biskop av Linköpings stift och i denna tjänst uppmärksammades han av Sten Sture som utnyttjade honom som sändebud i Rom, i första hand rörande processen om drottning Doroteas morgongåva.

Dorotea av Brandenburg, född omkring år 1430, död den 10 november år 1495, dotter till markgreve Johan av Brandenburg, 1406–1464, och Barbara av Sachsen, 1405–1465, var Danmarks, Norges och Sveriges drottning två gånger vardera, Danmark åren 1445–1448 och åren 1449–1481, Norge åren 1445–1448 och åren 1450–1481 samt Sverige åren 1445–1448 och åren 1457–1464.

Den 10 september år 1445 gifte sig Dorotea med Kristofer av Bayern, 1416–1448, och den 14 september år 1445 kröntes hon av ärkebiskopen i Lund Tuve Nielsen Juul i Köpenhamns Vor Frue Kirke till unionsdrottning.

Vid giftermålet utfärdade hennes make Kristofer av Bayern ett livgedingsbrev, en morgongåva, i vilket Dorotea tillförsäkrades stora underhållsområden om maken skulle avlida före henne.

I Danmark erhöll hon Roskilde, Ringsted samt slotten Haraldsborg och Skioldenæs och i Norge fick hon Jämtland medan hon i Sverige fick Örebro slott med landskapen Närke och Värmland.

I fall Dorotea skulle vilja flytta från Norden efter makens Kristofers död, skulle hon lösas ut med 45000 rhenska gyllen, varav varje nordiskt rike skulle betala en tredjedel var.

Handelsmynt präglades förr i ett land för att användas i andra länder, i synnerhet sådana som var ekonomiskt underutvecklade och saknade mynt och valutaförordningar, i synnerhet under medeltiden var sådana handelsmynt, som till exempel den rhenska gulden eller rhenska gyllen i stort omlopp.

Morgongåva eller livgedingsbrev är en gåva som en man ger till sin hustru på morgonen efter bröllopsnatten och ursprungligen var morgongåvan något som skulle trygga hustruns eventuella änkedom.

År 1491 utsågs Hemming Gadh till domprost i Linköpings stift, men tillträdde inte tjänsten utan sålde den, som han för övrigt gjorde med flera liknande tjänster.

I Rom var han kammarherre hos den illa beryktade påven Alexander VI.

På Sten Stures uppmaning blev han emellertid vald till biskop i Linköping år 1501 efter att företrädaren Henrik Tidemansson dött.

Hemming lyckades dock inte få sin biskopspost bekräftad av påven inom de tre månader som var fastställda och därför kom påven att utse den spanske kardinalen Jaime Serra I Cau till administrator för stiftet.

Hemming Gadh blev år 1506 bannlyst av påven då denne ansåg att han på felaktigt sätt kommit över intäkterna av biskopstjänsten och år 1513 fick Hans Brask, han med Brasklappen vid rivningen av Almare-Stäkets borg och vid Stockholms blodbad, ta över posten som biskop efter Hemming Gadh.

Stäkets rivning var rivningen av Almare-Stäkets borg 1518, ärkebiskopens borg, och var slutpunkten på en maktkamp mellan Sveriges riksföreståndare Sten Sture den yngre och ärkebiskopen Gustav Trolle.

Efter återkomsten till Sverige tjänade Hemming Gadh först Sten Sture den äldre och sedan Svante Nilsson Sture, dock inte släkt med Sten Sture den äldre och yngre, som såväl diplomat som krigsledare, och ledde bland annat belägringar av Stockholm och Kalmar.

Han var med i det följe som Sten Sture ledde till Danmark under vintern år 1503 med syfte att frige den tillfångatagna danska drottningen Kristina, under vilket riksföreståndaren avled.

Hemming Gadh tog dock kommandot, och lät klä en av Sten Stures tjänare i sin herres kläder för att nyheten om dödsfallet inte skulle spridas och väl tillbaka i Stockholm kunde så vägen för Svante Nilssons Stures maktövertagande jämnas.

Åren 1510-1512 var Hemming Gadh svensk ambassadör i Lübeck och han var med bland dem som undertecknade riksdagsbeslutet om Stäkets rivning i Stockholm den 23 november år 1517.

Hemming Gadh blev i oktober år 1518 tillfångatagen av danskarna och när Kristian II:s flotta kom till Stockholm år 1520 fanns han med och bidrog till att danskarna tilläts komma in i staden, han hade med andra ord bytt sida.

Från Stockholm sändes Hemming Gadh av kung Kristian till Finland för att erövra landet, vilket också till viss del lyckades, men unionskungen litade inte på den ombytlige biskopen och efter Stockholms blodbad sände kungen ett ilbud till Finland med befallning att halshugga Hemming Gadh som fördes till Raseborgs slott där han halshöggs på kung Kristian II:s order den 16 december år 1520, då 70 år gammal.

I brev skrivna av Hemming Gadh framgår att han knappast följde alla kyrkans regler, han besökte krogar och bordeller, samtidigt som han svor flitigt.

Detta gav upphov till en tämligen negativ ryktesspridning om honom och han medverkade vid flera militära händelser, bland annat när Kalmar slott efter belägring intogs år 1510.

Tidigare nämnda professorn i historia Gottfrid Carlsson lade i sin doktorsavhandling om Hemming Gadh fram misstanken att han låg bakom mordet på Simon Gudmundi, men detta har senare tillbakavisats.

Nu är vi framme vid platsen för fyndet, den okände mannens grav, en plats som på 1360-talet var en grund liten sjö och som idag är en skogsmosse, i mitten på bilden, knappt synligt, står det lilla korset med inskriptionen ”Fyndplats”.

Denna typ av likfynd dit vår vän Bockstensmannen räknas, även om han är medeltida, brukar kallas för mosslik och är en samlingsbenämning på en arkeologisk fyndgrupp, huvudsakligen daterad till sen yngre bronsålder och förromersk järnålder, cirka 800 år före Kristus fram till Kristi födelse, bland annat känd från Nederländerna, Storbritannien, nordvästra Tyskland, Jylland och Sydsverige.

Gruppen mosslik omfattar uppemot 160 män, kvinnor och barn som nedsänkts i mossar eller sumpmark, nakna eller iförda enkel klädsel.

Många av dem har blivit strypta, fått strupen avskuren eller skallen krossad, andra bär inga tydliga spår av våld.

Placeringen tyder inte på någon omsorg om den döde, däremot har liket oftast täckts med grenar, antagligen avsedda att hålla personen, död eller levande, fast under ytan och de många tecknen på våldsam död tyder på att personerna kan ha avdagatagits antingen som straff för lagbrott eller som offer i religiösa ceremonier.

Den romerske historikern Tacitus omtalar till exempel i sitt verk ”Germania” från slutet av första århundradet efter Kristus germanernas strafformer på följande vis,

”Förrädare och överlöpare hänger de i träden, fega, krigsrädda och onaturligt otuktiga sänker de i smutsiga sumpmarker med grenverk lagt ovanpå”.

Kända mosslik i Skandinavien är Tollundmannen, nu på Silkeborgs Museum, Grauballemannen på Forhistorisk Museum på Moesgaard nära Aarhus samt den medeltida Bockstensmannen på Varbergs museum.

Dessutom påstår Tacitus att semnonerna i centrala Germanien årligen offrade människor i sin heliga skog.

Semnoner var en germansk stam som i början av vår tideräkning bodde mellan Elbe och Oder men under 200-talet efter Kristus uppgick de troligen i det alemanniska stamförbundet.

Semnonerna tillhörde den svebiska och herminonska folkgruppen och enligt Tacitus skilde sig sveberna från andra folk genom att de strök håret bakåt till en knut i nacken och de dyrkade i likhet med flera andra folk en helig lund.

Svebernas heligaste lund var Ziu-Irmin i semnonernas land och bland svebernas folk fanns också de sex folkstammar, bland andra saxare och angler vid Nord- och Östersjökusten som dyrkade gudinnan Nerthus, på svenska gudinnan Njärd.

Semnonerna var vid första århundradet efter Kristus svebernas äldsta, förnämsta och största stam på Tacitus tid och deras boplatser låg mellan mellersta Elbe och Oder, norr om Hercynska skogen.

De anslöt sig till markomannernas germanförbund under Marbod, men gjorde sedan uppror mot honom och följde Arminius.

Efter den romerska freden omkring 200 efter Kristus bildade germanerna större folkförbund, och semnonerna var huvudgruppen i det svebiska folk som bosatte sig i nuvarande Sydtyskland och senare grundade ett långvarigt rike på den Iberiska halvön.

Det alemanniska stamförbundet bygger på ordet alemanner, och enligt den romerska historikern Asinius Quadratus antyder deras namn ”alla män”, på forngermanska ”främmande människor”, vilket först omnämndes av Dio Cassius år 213 efter Kristus och som placerade dem geografiskt kring floden Main.

Med största sannolikhet utgjorde dock hermundurerna den stora majoriteten i det alemanniska stamförbundet, liksom andra stammar från herminonernas folkgrupp.

Andra stammar utgjorde juthunger, kanske samma som jutar, bucinobantes, lentienses och möjligen armalausi samt semnoner, avioner och langobarder.

Under 300-talet dyker sveberna på nytt upp och hermundurerna hörde förmodligen till sveberna men förstärkningen från de svebiska stammarna, bland annat de så kallade Neckar-sveberna från Schwarzwald, rörde sig nu västerut.

Senare kom termerna ”alamanni” och ”suebi” att användas synonymt trots att många sveber emigrerade till Hispania för att där etablera ett Svebiskt kungadöme som stod emot visigoterna en bit in på 500-talet.

Alemannerna befann sig konstant i konflikt med romerska riket och de inledde en invasion av norra Italien år 268 efter Kristus medan romarna hade blivit tvungna att använda stora delar av sin germanska front för att försvara sig mot en gotisk invasion.

I början av sommaren kunde Gallienus stoppa deras framfart i Italien men han blev därefter tvungen att engagera sig i hotet från goterna och i september år 268 efter Kristus avstyrde han detta hot i slaget vid Naissus, dagens Nis, och hans efterträdare Claudius II Gothicus vände sig sedan norrut mot alemannerna som härjade norr om floden Po.

Efter att förhandlingar om ett fredligt tillbakadragande misslyckats, besegrade han dem i slaget vid sjön Benacus, dagens Gardasjön, i november och de utgjorde efter detta inte något hot mot Rom under många år.

I slaget vid Argentoratum år 357 efter Kristus, dagens Strasbourg, besegrades alemannerna av Julianus och deras kung Chnodomarius togs tillfånga.

Den 2 januari år 366 korsade ett stort antal alemanner den istäckta floden Rhen och invaderade det romerska riket och i början av 400-talet tycks alemannerna ha etablerat sig i dagens Alsace och i stora delar av Schweiz.

Deras kungarike eller hertigdömet Alemannia, senare känt som Schwaben, varade fram till år 496 efter Kristus då Klodvig I, i och med slaget vid Tolbiacum, Zülpich, inkorporerade det i sitt rike.

Alemannerna blev skattskyldiga under de frankiska kungarna, vilka även tillsatte deras hertigar och år 476 efter Kristus gjorde hertig Theobald uppror mot Pippin den lille, far till Karl den store, efter att hertigvärdigheten avskaffats.

Landet kom därefter att styras, först av grevar och sedan av nuntii camerce, så kallade kammarbud, ett slags högre frankiska ämbetsmän och dessa kammarbud gjorde sig emellertid under de sista karolingerna alltmer självständiga.

En av dem, Erchanger, antog titeln hertig av Alemannien och blev år 917 efter Kristus avrättad såsom en upprorisk vasall.

Bockstensmannen är kvarlevorna av en man som hittats i en mosse i Halland och som enligt forskarna vid Hallands museum anses ha dött mellan åren 1350-1370 och fyndet är unikt eftersom det är Europas enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkt och också det enda kända mosslik som fått pålar slagna genom kroppen.

Mannen har pålats fast i mossen efter sin död, sannolikt för att därigenom hindras från att lämna sin plats och uppträda som gengångare.

Kroppen av Bockstensmannen hittades år 1936 i Bockstens mosse som ligger i Rolfstorps socken i Varbergs kommun, cirka 25 kilometer öster om centralorten Varberg.

Bockstensmannen finns sedan år 1937 utställd på Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning och år 1979 genomgick fyndet en ny undersökning och omkonservering.

Efter det har huvuddelen av fyndet presenterats liggande, från att tidigare ha varit uppsatt på en ställning.

Under 1990-talet och 2000-talet har flera undersökningar av fyndet gjorts och år 2006 producerades en helt ny utställning.

Bockstensmannens kropp hittades den 22 juni år 1936 av den då 11-årige Thure G. Johansson när han tillsammans med sin storebror harvade torvmossen intill föräldrarnas gård.

Harven drog plötsligt med sig några tygtrasor och Thure hämtade då sin far och dagen därpå kontaktades den lokala polisen, fjärdingsman Axel Johansson som också tjänstgjorde som kyrkvaktmästare.

Även landsfiskalen Victor Olsson och biträdande landsfiskalen Norén samt stadsläkaren Lars Söhrman kontaktas.

Bilden visar korset som markerar fyndplatsen för Bockstensmannen i Bockstens mosse.

Mannen som hittades befanns ha legat länge i mossen och att det inte fanns någon anledning till brottsutredning.

Landsfiskalen tog med sig delar av fyndet hem, medan läkaren kontaktade museiintendenten Albert Sandklef på Varbergs museum och den 24 juni samma år inledde Albert Sandklef tillsammans med ett större följe undersökningar vid fyndplatsen.

I följet ingick geologiprofessorn Lennart von Post, som hade befunnit sig i Horred tillsammans med några studenter för undersökningar.

Fyndet mättes och fotograferades för att sedan grävas upp och placeras på en brädbår och sedan fördes det med lastbil till Varbergs museum.

De övre delarna av fyndet hade passerat genom harven och var i stor oordning men de lägre delarna av fyndet, vilket omfattade mannens ben med undantag för högerfoten, var orörda.

Foten hade landsfiskalen tagit med sig och på grund av fyndomständigheterna går det inte att veta exakt hur mannen och hans ägodelar låg i mossen.

Sandklef kontaktade Statens historiska museum efter midsommarhelgen varefter konservatorn Gillis Olson och textilexperten Agnes Geijer reste till Varberg för att bistå i hanteringen och undersökningen av fyndet och de kom till Varberg 9 juli samma år.

Syrorna i mossen hade bevarat kroppen så att den inte helt förmultnat och skelettet fanns kvar och var väl bevarat och förutom skelettet var håret intakt.

Det gick dessutom att identifiera hudbitar och muskelstycken och i kroppens inre fanns till exempel hjärnan kvar.

Bilden visar korset som markerar fyndplatsen för Bockstensmannen i Bockstens mosse.

Ämnen i torvmossen hade gett håret en kopparröd färg och skelettet en brunaktig patina, håret var mellan 10–14 centimeter långt, och under mitten av 1300-talet var detta en mycket populär frisyr.

Man tror att han från början hade blont hår, men att mossen har färgat av sig och man har idag testat att lägga blont hår i en mosse, och man har kommit fram till att det rödfärgas efter bara några månader.

Bockstensmannens skelett har genom åren undersökts av flera experter, bland andra tandläkare Gunnar Johansson, osteolog Nils-Gustaf Gejvall, kirurg Claes Lauritzen och osteolog Torbjörn Ahlström och de har tillsammans funnit att Bockstensmannen var 171 centimeter lång, vilket kan mätas utifrån lårbenet.

Han var högerhänt, för muskelfästena är större på höger sida och det finns även tecken på lårbenet som tyder på att han ridit en del.

Bockstensmannen var gracilt byggd och man kan se på de små muskelfästena att han inte var van vid hårt kroppsarbete, dessutom hade han början till en reumatologisk spondriatitsjukdom kallad ”DISH”, som idag främst förekommer bland äldre män som har haft stillasittande liv och som bara har hittats bland skelett från de högre klasserna.

DISH eller Forestiers sjukdom, drabbar framförallt äldre män och vanliga symtom är smärta och stelhet i ryggen där ett stillasittande liv samt kallt och fuktigt väder påverkar sjukdomen negativt.

Sjukdomen behandlas främst med antiinflammatoriska läkemedel samt egenvård i form av rörelse och motion vilket är mycket viktigt.

Bilden visar korset som markerar fyndplatsen för Bockstensmannen i Bockstens mosse.

Bockstensmannens kropp var pålad enligt en utbredd folktro om att en ekpåle genom hjärtat skulle hindra den döde från att ”gå igen”, det vill säga, bli en gengångare.

Kraniet är deformerat, sammanpressat från båda sidorna, och detta har tolkats på olika sätt och kirurgen Claes Lauritzen menar att skadorna på kraniets högra sida är ett resultat av våld riktat mot huvudet.

Osteolog Torbjörn Ahlström hävdar att deformationen beror på att skallen var mjuk som läder och hade pressats ihop av mossens tyngd samt skadats av harven som drogs över skelettet vid fyndtillfället.

Mossens mångåriga påverkan på skelettet hade dessutom gjort skallen mjuk och formbar.

I området runt Bockstens mosse finns numera också en vacker och intressant natur- och kulturstig på 3.9 kilometer och som är döpt till Bockstensstigen.

I nordvästra Europa har det hittats hundratals mosslik från järnåldern och de flesta fynden är gjorda i samband med torvbrytning under 1800-talen och 1900-talen och många av dessa fynd är nedlagda som offer till högre makter under forntiden.

Några av de mest kända och bevarade mossliken finns på Jylland i Danmark med namn som Grauballemannen och Tollundmannen.

Grauballemannen är ett välbevarat manslik funnet under torvgrävning i en torvmosse år 1952 vid Grauballe i mellersta Jylland.

Mannen, som var cirka 30 år gammal, låg naken i mossen med huvud och bröst nedåt och hade fått strupen avskuren från öra till öra och hjärnan krossad av ett våldsamt slag.

Mannen var osedvanligt välbevarad, bland annat kunde hans fingeravtryck bestämmas och fyndet har kol-14-daterats till slutet av förromersk järnålder, en tidsperiod mellan 500 före Kristus–Kristi födelse.

Grauballemannen är utställd på Moesgaard Museum utanför Aarhus.

Tollundmannen är ett mosslik från järnåldern påträffat i Tollund mose vid Silkeborg på Jylland, Danmark, och enligt kol-14-datering härrör Tollundmannen från cirka 200 före Kristus.

Mannen, som var i 30-årsåldern, och som hittades den 8 maj år 1950, hade blivit hängd där snaran fortfarande satt kvar om halsen, och bortsett från en struthätta av fårskinn och ett bälte om livet var han naken.

Analyser av maginnehållet visar att Tollundmannens sista måltid bestod av gröt framställd på korn och frön och omedelbart efter hängningen blev han nedlagd i en torvgrav.

Tollundmannen kan i dag beskådas på Silkeborg Museum på Silkeborg Hovedgård på Jylland.

Bockstensmannen är i detta sammanhang ovanlig genom att han är nedgrävd i mossen under kristen tid, på medeltiden, då man inte längre offrade människor till gudarna men tron på mossens magiska kraft levde ändå kvar fram till 1800-talet.

Det är bara att svänga in på Ekomuseum Bockstens mosse för att få uppleva hela denna fantastiska och unika historia.

Bockstensmannens kläder finns avbildade på ett minnesmärke rest i Varberg och gjort av konstnären och skulptören Harry Kivijärvi, Finland.

Så här såg Bockstensmannen troligtvis ut, han hade ett smalt ansikte, en bakåtlutande panna och håret är mellanblont, vackert lockigt och långt, som det var högsta mode att ha det.

Med dessa ord lät man täckelset falla för rekonstruktionen av Bockstensmannen och så stod han där framför alla, klädd i mantel, kjortel och hosor och med smalt, blekt ansikte sneglande mot besökarna ur struthättans veck.

Vi vet nu att han mördades och lades i Bockstens mosse någon gång mellan åren 1350-1370, genom hans kropp slogs tre kraftiga störar, två av björk och den tredje av ek, som slogs genom hans hjärta.

En man pålades fast vid marken för att han inte skulle gå igen och de som råkade ut för detta efter döden var ofta grymma eller föraktliga personer, skatteindrivare, fogdar eller obarmhärtiga jordägare som plågat sina arrendatorer och kunde tänkas vilja plåga sina offer även efter döden.

Det kan ju inte vara ett vanligt rån på en vägfarande, han har visserligen inga pengar på sig, men hade det varit ett rån hade hans knivar och fina kläder tagits av honom.

Här är det ett dåd där man snabbt vill gömma kroppen och försäkra sig om att han inte kommer tillbaka.

Den mest spektakulära delen med rekonstruktionen har varit att ge Bockstensmannen ett ansikte, med samma metoder som polisutredare använt för att ge ett ansikte åt mordoffer där bara skelettet funnits kvar.

Men det kunde inte göras direkt eftersom kraniet var tilltryckt och deformerat och ansikten i dessa sammanhang börjar alltid med att byggas upp från ett proportionellt bevarat kranium, och en av världens främsta experter i rekonstruktiv ansiktskirurgi fanns på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och hette professor Claes Lauritzen, som dessutom är uppväxt i Varberg och sålunda ”granne” till Bockstensmannen.

När det rekonstruerade kraniet var klart byggde dockmakaren Oscar Nilsson det nya ansiktet och nu kan man se det fantastiska resultatet, men riktigt färdiga är man inte då han kanske hade skägg av något slag för man tror att hårstrån bland fynden faktiskt är ansiktshår.

Men forskningen kring Bockstensmannen har inte bara handlat om hans ansikte för C 14-dateringarna på 1300-talsmaterialet är störda av den tidens solstormsaktiviteter, men när man lagt samman olika prov, analyserat årsringarna i ekstören som stötts genom kroppen samt sett på snitt och material i klädedräkten flyttas mordet från första till andra halvan av 1300-talet, runt 1360-talet.

Ekstören som var stött genom Bockstensmannens hjärta är inte huggen för ändamålet för ett borrhål i kanten på den spetsade änden av stören kan tolkas som att det är en del av en ”takryttare”, med andra ord, det man lägger över takåsen för att hålla ner ett halmtak.

Därmed träder nya misstänkta fram ur historiens dunkel, inte stråtrövare utan bönder från trakten kring Bockstens mosse.

Förr trodde man att det dessa trakter var mest ödebygd, men det har visat att det fanns gott om gårdar där på medeltiden.

En gammal legend som den gamle chefen på Varbergs museum, Albert Sandklef, fick höra när fyndet gjordes i midsommarveckan 1936 låter enligt följande:

”Stören är tagen ur en ek som huggits år 1299 och ett halmtak håller 30-40 år. Takryttaren är då murken i överändan och kan inte användas igen. Men man slänger inte en bit ekträ utan lägger undan den till den behövs”.

Legenden talar om att en soldatvärvare gått omkring i bygden och bönderna, som var trötta på ständiga strider, mördade honom och lade honom i en mosse, men han spökade och ylande hundar samlades över hans grav och först när en stadig stör av ek körts genom kroppen blev det tyst.

”Men man slänger inte en bit ekträ utan lägger undan den till den behövs”, och här behövdes den alltså.

Det var oroligt i Halland på 1300-talet och den norra delen av landskapet bytte ägare åtta gånger.

År 1350 gick digerdöden genom landskapet och hälften av befolkningen dog, gårdar övergavs och åkermark fick växa igen och en man som värvade soldater vid denna tid till ännu ett krig, det som slutligen skulle göra Halland danskt för lång tid, skulle ha kunnat göra denne man mycket illa sedd.

Bilden visar ett originalfoto från tiden för fyndet i midsommarhelgen år 1936, där kroppen ligger väl inpackad för transport från Bockstens mosse till Varberg.

Mossen har bevarat det textila materialet på ett anmärkningsvärt sätt och Bockstensmannens dräkt är Europas enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkt, och består av fyra ylleplagg, kjortel, struthätta, mantel och två hosor, ett slags långa strumpor som bars istället för byxor under medeltiden.

Dessutom hör till fyndet ett par skor, två bälten, fotlappar och flera mindre bitar tyg vars funktion inte säkert har kunnat identifieras.

Bilden visar Bockstensmannens kranium och hans hår som bevarats i mossen i cirka 650 år, hans idag röda hår var troligtvis vid tiden för mordet istället blont.

Dräkthistorikern Eva Andersson har undersökt Bockstensmannens dräkt och gjort en analys grundad på en mängd skriftliga källor och bilder från 1300-talet.

Hon menar att olika detaljer i Bockstensmannens dräkt överensstämmer med vad vi vet om samtida europeiskt mode, och att han därmed tillhörde det övre samhällsskiktet.

Däremot var han inte allra högst upp i makthierarkin, eftersom kungar och adelsmän till skillnad från Bockstensmannen hade kläder av importerade tyger av högre kvalitet.

Bockstensmannens plagg är ofodrade och har få lager, vilket tyder på att han inte dog under vintern utan troligen vår eller höst.

Bilden visar ekstören som var stött genom Bockstensmannens hjärta och som inte var huggen för ändamålet då ett borrhål i kanten på den spetsade änden av stören kunde tolkas som att det är en del av en så kallad ”takryttare”, med andra ord, det man lägger över takåsen för att hålla ner ett halmtak.

Bockstensmannen pålades med tre pålar genom överkroppen och ekpålen, som var driven genom hjärtat, är helt bevarad medan det bara finns mindre delar kvar av de två andra pålarna, som är av björk.

Ekpålen var från början en del av en medeltida takkonstruktion, en takryttare eller ”ryggaträ”, som höll halmen på plats ovanpå taknocken.

Den som pålade Bockstensmannen har alltså haft med sig pålen från en gård, vilket skulle kunna tyda på att Bockstensmannen dödats av bönder från gårdar i närheten av mossen.

Man vet inte om Bockstensmannen mördades men det är en trolig teori, eftersom pålning av döda är kopplade till folktron om döda som ”går igen”.

Bilden visar Thure G. Johansson, född 19 november år 1924 i Rolfstorps församling, Hallands län, död 8 november år 1994 också i Rolfstorps församling.

Thure G., som han allmänt kallades, var lantbrevbärare till yrket och känd även som ”Posta-Thure” var kommunal förtroendeman och fullmäktigeledamot, först i det år 1952 bildade Himledalens landskommun och från år 1971 i den utvidgade Varbergs kommun, båda omfattande hans hemort Rolfstorp.

Dagen före midsommarafton, den 22 juni år 1936, fann den då elvaårige Thure G tillsammans med sin äldre bror Harry kvarlevorna av Bockstensmannen i det som nu kallas Bockstens mosse intill gården Bocksten, som familjen brukade.

Thure G. Johansson är far till tidigare socialdemokratiska kommunikationsministern Ines Uusmann.

Om Bockstensmannen inte dött en naturlig död utan bragts om livet, var risken stor att den döde skulle uppstå och ta hämnd på förövaren och sägner berättar om hur man såg till att den döde förankrades extra i jorden genom att pålar slogs genom kroppen.

Bilden visar en närbild på Thure G. Johansson, som tillsammans med sin äldre bror Harry fann kvarlevorna av Bockstensmannen i det som nu kallas Bockstens mosse intill gården Bocksten.

En teori är att skadorna på Bockstensmannens kranium har uppkommit av mossens tryck och inte för att Bockstensmannen blev mördad.

Claes Lauritzen, chef på Kraniofaciala enheten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, är dock efter att ha undersökt kraniet säker på att skadorna inte har orsakats av mossen utan menar att först utdelades ett slag mot underkäken, sedan ett vid höger öra och sist ett dödande slag mot bakhuvudet.

Man kan då tänka sig att mannen blev anfallen framifrån, föll ner på marken efter det andra slaget och att det sista slaget utdelades när gärningsmannen eller gärningsmännen stod över honom.

”Det sista slaget delade skallen”, menar Claes Lauritzen.

Kartan visar var denna spännande och historiska mordgåta utspelade sig, och för er som fortfarande inte riktig vet var vi rent geografiskt befinner oss så kan jag säga att ”det är verkligen inte långt till Gekås varuhus i Ullared”

Dateringen av Bockstensmannen grundar sig på flera olika källor, dels Bockstensmannens dräkt, dels att skelettet och ekpålen C-14-daterades år 1996 och när alla resultaten av dessa prover lagts samman kommer man fram till den mest sannolika tidsperioden mellan 1350–1390.

Dräkthistoriker Eva Anderssons analys från år 2008 av kläderna daterar honom i tidsspannet åren 1340–1370, vilket sammantaget gör att Bockstensmannen bör ha dött någon gång mellan 1350 och 1370, dock tolkade dräkthistorikern Margareta Nockert klädstilen till första halvan av trettonhundratalet i en analys gjord år 1985 och en datering av hans skoläder, även den med C-14-metoden, har med stor säkerhet visat att det är från den andra halvan av tolvhundratalet, vilket då skulle visa 100 år tidigare än man idag tror att han levde, det vill säga i mitten eller senare halvan av 1200-talet.

Den ekpåle som naglades genom offrets kropp har daterats till år 1299, plus minus sju år, baserat på undersökning av årsringarna.

Det finns med andra ord många olika uppfattningar om Bockstensmannens dödsålder.

Rättsodontologen Gunnar Johansson har undersökt honom och har försökt bestämma hans ålder med hjälp av tändernas skick, och tror att han var mellan 25-35 år gammal.

Slitaget på emaljen beror på födans sammansättning och mannens eventuella ålder, men eftersom emaljen inte längre finns kvar saknas en viktig förutsättning för att bedömningen ska bli korrekt.

Emaljen är borta på grund av den demineralisering som skett på grund av syrorna i mossen.

Den idag avlidne osteologen Nils-Gustaf Gejvall undersökte hans skelett och menade på att han var mellan 35-40 år gammal, men kanske till och med upp till 60 år gammal.

Bilden visar en teckning som försöker visa hur 1300-talets miljö kunde ha sett ut i området och hur 1300-talsmänniskan levde i området, det vill säga, som jordbrukare som likt vi smålänningar på denna tid också slogs mot sten i de steniga tegar som skulle försörja oss med mat.

År 2014 gjordes en isotopanalys av hans hår för att se från vilken berggrund det han har ätit kommer och han bedöms ha befunnit sig i Varbergstrakten åtminstone under sitt sista år i livet, men man kan inte uttala sig om hans härkomst utifrån isotopanalysen.

Hans ansikte fick opereras för hans trasiga kranium som hade gått sönder i mossen efter 650-700 år och professor Claes Lauritzen och plastikkirurgen Tim Hewitt genomförde operationen på kraniet sa att det var som att utföra en ”vanlig operation”.

Med det rekonstruerade kraniet byggde sedan dockmakaren Oscar Nilsson det nya ansiktet åt Bockstensmannen för att vi skulle se hur han kanske såg ut, denne Oscar Nilsson har även byggt ansikten åt Vasamuseet och Historiska museet.

Även om ingen kan säga säkert vem Bockstensmannen var har flera personer gjort tolkningar som utgår från hans kropp och dräkt.

Historikern Pablo Wiking-Faria på Hallands kulturhistoriska museum menar att Bockstensmannen troligen var en tjänsteman hos en högt uppsatt person på mitten av 1300-talet och hans klena kroppsbyggnad visar att han haft en ganska hög befattning.

Området kring Bockstens mosse beboddes främst av bönder vilket betyder att han troligen bara var där på besök och med tanke på att Halland på 1300-talet var ett oroligt landskap där det var kamp om både jord och makt är det möjligt att han var utsänd någonstans ifrån för att ta upp skatt eller beslagta böndernas jord.

Händelsen kan jämföras med att år 1317 slog hälsingarna ihjäl sveakungens skatteuppbördsman.

Amatörhistorikern Owe Wennerholm har, baserat på att plagget struthätta användes inom katolska kyrkan och på ett föremål som han tolkar som en ”minisköld”, menat att personen var präst från sent 1400-tal och var medlem av Helgeandsorden.

Helgeandsorden eller Hospitalsorden grundades år 1180 i Montpellier i Frankrike, samt påvligt erkänd år 1204 genom påve Innocentius III.

Orden ägnade sig åt att uppföra sjukhus, så kallade, Helgeandshus, i Europa under medeltiden.

Huvuduppgiften var vård av fattiga och sjuka i städerna, orden hade anläggningar i många länder men upphävdes år 1847.

I de nordiska länderna synes orden ha haft sju kloster, varav sex i Danmark, Köpenhamn, Ålborg, Fåborg, Malmö, Nakskov och Randers och i Sverige ett, i Söderköping, ursprungligen S:t Görans hospital, som åren 1498-1500 inträdde i Helgeandsorden.

Helgeandsholmen är en ö i Norrström, inom stadsdelen Gamla stan i Stockholm, namngiven efter det forna Helgeandshuset, på platsen ligger idag Riksdagshuset.

I slutet av 1200-talet grundades Helgeandshuset, Helige andes hus, på holmarna i centrala Stockholm och det var stadens första inrättning för fattiga och sjuka och innehöll hospital, kapell och kyrkogård.

Åter till Bockstensmannens identitet, miniskölden finns endast otydligt avbildad på ett äldre fotografi, enligt Wennerholm med ett kors och bokstavskombinationerna SG, SC eller SO.

Wennerholm har tidigare framlagt hypotesen att SG står för att Bockstensmannen var domprosten Simon Gudmundi, som man vet dog år 1491, men detta är för sent i förhållande till C14-dateringen.

Senare har samme Wennerholm istället föreslagit att SC står för ärkebiskopen Sasser Clementii från Danmark som dog år 1274, men detta är för tidigt i förhållande till dateringen av ekstammen.

Bockstensmannen är och kanske förblir en olöst mordgåta från en inte alltför avlägsen forntid.