Fågelforsdammen och LONA-leden

Fågelforsdammen och LONA-leden, en natur- och kulturkrönika i 33 bilder från naturen i november utmed Natur- och kulturled Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, fem dagar från månaden december år 2017.

I februari år 2017 publicerade Birdlife Sveriges Taxonomikommitté en revision av taxonomin för fåglar och det innebär bland annat att arten snösiska, ”Acanthis hornemanni”, blir en underart till gråsiska, ”Acanthis flammea”, där nominatformen numera heter, ”Acanthis flammea flammea”.

I den nya fågeltaxonomin kommer då alla fynd av arten snösiska att föras till underarten, ”Acanthis flammea exilipes”, som också kommer att få ta över det svenska namnet snösiska.

Snösiskan på bilden, och som satt en stund hemma på tomten, blir då med andra ord en underart till arten gråsiska och individen på bilden är då en ljusare variant av arten gråsiska.

Östra lägret är unikt då endast ett fåtal byggnader har rivits under åren och sedan lägret uppfördes vid tiden omkring sekelskiftet år 1900.

På flera av de gamla vykorten från Östra Lägret och på skjutfältet ser man hästar och de behövde sin omvårdnad, att vattna dem i Lagan var en sak, men att de skulle ha foder och tak över huvudet var en annan.

Det uppfördes kring år 1900 ett stort antal stallar strax öster om barackerna, mot skjutfältet i öster, på bilden alldeles bakom informationsskylten.

Dessa stallar är däremot tyvärr ett minne blott men jag, trots min relativa ungdom, minns mycket väl när somrarna i mitten och slutet av 1960-talet innebar ridläger för äldre ungdomar arrangerade av Gislaved-Anderstorp Ridklubb, eller GARK, som de också kallades.

Då besökte vi barn i låg- och mellanstadieåldern ofta Östra lägret och stallarna för att se och uppleva hästar och hästhoppningar men också bara för att träffas, prata och kanske också busa lite grand.

Hästen hade i århundraden varit mycket viktig för militären och ån Lagan som rann strax öster om Slätten och väster om Östra lägret hade en mycket stor betydelse för där fanns möjlighet att vattna hästarna.

Med tiden minskade dock hästens betydelse för militären för att senare helt upphöra vilket innebar att stall efter stall revs och det sista så sent som år 1989.

Många Skillingarydsbor och även andra kan få något speciellt i blicken när man nämner stallarna och hästarna och det var en tid som många minns med glädje men hästen inom den militära verksamheten är inte längre kvar i vårt datoriserade och mekaniserade århundrade.

Skillingaryd som samhälle är faktiskt ett resultat av den militära mötesplatsen och ett exempel är tågförbindelsen mellan Halmstad och Nässjö, med hållplats i Skillingaryd, vilken har haft en avgörande betydelse för samhällets expansion.

Den stora, ståtliga och spärrkroniga solitärtallen i Östra lägret ut emot General Sparres väg är numera knäckt av novembervindar men förhoppningsvis lever den vidare i sitt något vingklippta tillstånd.

Mjukmussling, ”Crepidotus mollis”, växer i löv- och blandskog, ofta på liggande och murkna stammar och grenar av lövträd, helst alm och ask eller som här på björklåga.

Mjukmussling, ”Crepidotus mollis”, visar undersida med skivor, på samma lokal som bilden innan.

Musslingar är ett gemensamt namn på ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade basidiesvampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot.

I Sverige finns ett dussintal släkten representerade och bland arterna, som mestadels förekommer på murkna stubbar, stammar och grenar, kan nämnas björkmussling, ”Lenzites betulina”, på band annat björk, korkmussling, ”Daedalea quercina”, på ek samt vedmussling, ”Gloeophyllum sepiarium”, på barrträd.

Dessa svampar är sega till hårda, liknar tickor och orsakar röta, mjuka fruktkroppar har till exempel grönmussling, ”Panellus serotinus”, kantarellmussling, ”Plicaturopsis crispa”, bildens mjukmussling, ”Crepidotus mollis” och ostronmussling, ”Pleurotus ostreatus”, på lövträd samt vintermussling, ”Panellus mitis”, på barrträd.

Av de svenska arterna rekommenderas endast ostronmussling som matsvamp, och den odlas även kommersiellt.

Raggskinn, ”Stereum hirsutum”, har en luden ovansida och en slät undersida och växer oftast på bark och naken lövved av döda, stående och liggande stammar, grenar och kvistar av bland annat som här på björk, men också på ek, klibbal, sälg och asp.

Raggskinn, ”Stereum hirsutum”, orsakar vitröta som karakteriseras av att svampen förutom cellulaser även producerar ett ligninnedbrytande enzym, rötprocessen leder till att veden bleks och vitrötor får ofta trådig struktur.

Svampar som angriper lövved ger ofta upphov till vitröta och några exempel förutom raggskinnet är zonticka, ”Trametes ochracea”, honungsskivling, ”Armillaria mellea”, samt eldticka, ”Phellinus igniarius” på björk.

På bilden ser man också den ljusa lavarten skrynkellav, ”Parmelia sulcata”, samt den gråare och mjöligare samt busklika lavarten gällav, ”Pseudevernia furfuracea”.

Grönmussling, ”Panellus serotinus”, är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales” och har en 3–8 centimeter bred hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller musselformig och som ung med brunt sammetsludd på ovansidan.

Som äldre är hatten kal och olivgrön till gulbrun, i väta klibbig och skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta med rött inslag.

Foten är sidoställd och 1–3 centimeter lång samt 1–2 centimeter tjock och gul med fjäll eller prickar i brunt men svampen kan också helt sakna fot.

Köttet är blekt, något slemmigt, med obetydlig smak och lukt och svampen är oätlig.

Arten, som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas under oktober till december en och en eller i grupper på murken lövved.

Epålettsvamp, ”Panellus stipticus”, på klibbalsstubbe utmed den gamla åfåran inom nyckelbiotopen strax söder om Fågelforsdammen.

Epålettsvampens mycel sägs vara självlysande, vilket kallas bioluminiscens, men är sällan iakttaget, och enligt vissa uppgifter är den europeiska formen av svampen inte självlysande.

Bioluminescens, betyder utsändning av synligt ljus från levande varelser men egentlig, synlig, bioluminiscens förekommer endast hos relativt få arter av bakterier, svampar och djur, men arterna är spridda inom ett stort antal grupper, bland annat marina ryggradslösa djur då särskilt djuphavsarter av nässeldjur, kammaneter, blötdjur, ringmaskar, kräftdjur, ollonmaskar och sjöpungar, insekter, till exempel lysmaskar och eldflugor, och fiskar.

Hos många av djuren produceras ljuset av symbiotiska bakterier.

Andra välkända exempel på bioluminiscens är ljusutsändningen från mareldsorganismen, ”Noctiluca” och andra dinoflagellater samt tickor och skivlingar bland svamparna.

Bioluminiscens kräver en så sofistikerad biokemi att den sannolikt alltid har ett biologiskt ändamål, ehuru detta ofta inte är klarlagt.

Hos skalbaggarna används bioluminiscensen i de flesta fall som signal mellan könen, i något fall som lockmedel för bytesdjur.

Hos dinoflagellater förmodas bioluminiscensen förvilla predatorer.

Hos fiskar kan bioluminiscensen ge kamouflage, då fiskens undersida lyser blå liksom vattenytan ovanför, lysa upp omgivningen eller tjäna samma ändamål som hos skalbaggarna.

De biokemiska systemen för bioluminiscens varierar och ofta, men inte alltid, förbrukas syrgas men hos skalbaggarna och i många andra fall krävs också adenosintrifosfat eller ATP.

I många fall katalyseras oxidationen av ett organiskt ämne som heter luciferin, med hjälp av ett enzym som heter luciferas men olika luciferintyper förekommer i skilda organismgrupper.

Det utsända ljuset är i allmänhet blått, grönt eller gult, ibland rött och i några fall kan samma djur sända ut ljus av olika färg från olika organ.

Oxidationen av samma sorts luciferin kan ge olika färg beroende på luciferasets struktur och hos insekter varierar ljusstyrkan ofta snabbt på ett artspecifikt sätt, exempelvis kan många eldflugor som sitter i samma träd blinka i takt.

Många bioluminiscenssystem används på laboratorier för analys av olika ämnen, exempelvis kan man mäta halten av ATP i ett prov med hjälp av luciferin och luciferas från eldflugor.

Förutom bioluminiscens förekommer två andra slag av biologisk ljusalstring, ultrasvag luminiscens och fotosyntetisk luminiscens, det vill säga, fördröjd fluorescens men dessa är alltför svaga för att vara synliga för blotta ögat och den fotosyntetiska luminiscensen är dessutom alltför långvågig.

Ultrasvag luminiscens orsakas av olika, i många fall syrgaskrävande biokemiska processer och förekommer i praktiskt taget alla levande celler.

Fotosyntetisk luminiscens innebär en omvändning av fotosyntesprocessens första steg och finns bara i klorofyllhaltiga celler i växter och mikroorganismer.

Epålettsvampen är en liten ganska vanlig svamp som kan hittas under nästan hela året och där artnamnet ”stipticus” betyder ”med sammandragande smak” och den obehagliga smaken gör svampen oätlig.

Namnet ”Epålett” har den efter det som finns på axlarna av vissa uniformer och som kallas epåletter.

När man vänder på hatten finns det skivor på undersidan vilket musslingarna har, epålettsvampen är med andra ord en mussling.

Musslingarna är en heterogen samling svampar som växer på ved eller vedrester och således liknar många tickor i växtsättet.

Skivorna på svampen är brunaktiga och kanske kan man tro att svampen har bruna sporer, men ett sporprov på svart papper avslöjade på några timmar att sporfärgen är vit.

Bland mängder av fällda klibbalsblad växer en grupp med vårtig röksvamp, ”Lycoperdon perlatum”, med de typiska päronformade fruktkropparna med små vårtor som lätt trillar av vid beröring.

Svampen är ätlig så länge den är vit på insidan, dock inte speciellt god enligt de som provat.

Brunkrös, ”Tremella foliacea”, växer vanligtvis i triviallövskog och blandskog, mer sällan i ädellövskog och oftast på liggande stammar av triviallövträd, sällan ädellövträd och barrträd.

Arten brunkrös kan bilda dessa märkliga fruktkroppar hela året.

Nere till vänster på bilden växer en grönmussling, ”Panellus serotinus”.

Sammetsskinn, ”Stereum subtomentosum”, upp till vänster på bilden, växer vanligtvis som här på bilden i alskog och alkärr, mer sällan i ädellövskog.

Arten återfinns på döda, stående stammar mer sällan på liggande stammar, som här, av klibbalal, sällsynt även på bok, alm och ek.

Mjukskinn, ”Cylindrobasidium evolvens”, ner till höger på bilden, växer vanligtvis i lövskog, mer sällan i barrskog, på bark av liggande stammar och grenar samt döda stående träd men även på snittytor av ved, då helst av lövträd.

Kantarellmussling, ”Plicaturopsis crispa”, växer vanligtvis i lövskog, helst bokskog, hassellund och hässlen.

Kantarellmussling, växer på bark på levande och liggande stammar och grenar av bok, hassel, björk, al, lind och hägg, här på min bild växer den på stammen av en kraftig klibbal.

Arten är en av skogsstyrelsens signalarter.

Tvåfärgad laxskivling, ”Laccaria bicolor”, här fotograferad utmed gamla åfåran i nyckelbiotopområdet sent på året efter både snö och frost.

Den lilla aluminiumskylten säger Öveken vilket är det gamla torpet Öveken eller Ödeveken och här bodde änkan Annika Andersdotter och hennes fyra barn som innan kom från Boglösa soldattorp några kilometer åt nordost.

Maken, soldaten Olof Strömqvist, som föddes år 1724, dog i augusti år 1758, då han olyckligtvis dränkte sig, och änkan Annika med de fyra barnen står ensamma och omnämnda i gamla skrifter som ”äro på Ödeveken”.

Annika Andersdotter föddes år 1726 och blev änka vid endast 32 års ålder efter makens, soldaten Olofs, död år 1758.

De fyra barnen var Jonas eller Jon som föddes den 30 mars år 1748, Anders som föddes den 3 oktober år 1750, Petter som föddes år 1753 samt Sven som föddes år 1756.

Sonen Jonas eller Jon var 10 år gammal vid sin far bortgång medan Anders var 8 år, Petter var 5 år och minstingen Sven var bara var 2 år gammal.

Vid endast 32 års ålder ställdes sålunda Annika ensam med de fyra barnen vilket verkligen inte var lätt, en tragedi utspelade sig med andra ord här vid Öveken.

Gullhorn, klibbfingersvamp eller hjorthornssvamp, ”Calocera viscosa”, är en guldgul till orangefärgad svamp som kan bli 5–10 centimeter hög.

Den smakar eller luktar inte mycket och dess fingerlika förgreningar gör att den kan tas för en fingersvamp, men gullhornet tillhör gelésvamparna.

Arten växer gärna på eller nära murkna grenar eller barrträdsstubbar och svampen är fast i torka men blir klibbig och hal efter regn, arten växer framförallt under september-oktober.

Det vetenskapliga namnet ”Calocera viscosa” kommer av grekiska ”kalos”, för ”vacker” och ”keras”, för ”horn” samt det latinska ”viscosus” som betyder klibbig.

Borstticka, ”Trametes hirsuta”, växer på död lövved, och är en av de vanligaste tickorna i öppna marker, exempelvis beteshagar och hyggen, där den gärna koloniserar stubbar och lågor av björk.

Vedplätt, ”Dacrymyces stillatus”, växer i barr- och lövskog på ved av barr- och lövträd, främst gran, tall och ek.

Stenmåra Galium saxatile är en kal, lågväxt, mattbildande, flerårig ört med talrika icke blommande stjälkar.

De blommande skotten blir en till två decimeter höga, medan de vegetativa ofta är mycket låga.

Bladen är korta och omvänt äggrunda med liten uddspets, de är tre till tio millimeter långa och avtar i storlek mot basen av stjälken.

”Stenmåran växer gerna i små mattor och är vackert grön, men svartnar mycket då den torkas”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Björkticka, ”Piptoporus betulinus”, är bunden till björk, och växer allmänt på död ved, gärna på stående träd.

Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loreus”, är Skogsstyrelsens signalart och växer inom signalartsområdet utmed den gamla åfåran.

Arten växer på marken, på stenblock och klippor i skogsmiljöer med hög luftfuktighet.

Gyttrad röksvamp, ”Lycoperdon pyriforme”, har päronformade fruktkroppar som ofta växer tätt gyttrade på stubbar, liggande döda trädstammar och på markliggande förmultnande vedrester, precis som här på bilden.

Purpurskinn, ”Chondrostereum purpureum”, växer vanligtvis i lövskog och mer sällan, som här i före detta barrskog, på snittytan på en granstubbe.

Arten hittas på döda och levande lövträd men mer sällan på barrträd och gärna på stubbar och stammar av stående och liggande träd.

Tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma sublateritium”, växer här på en granstubbe alldeles invid det öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen.

Zonticka, ”Trametes ochracea”, är särskilt vanlig på asp och björk, men växer också på en rad andra lövträd och finns både i öppna och slutna biotoper, och är totalt sett en av våra mest frekventa tickarter, särskilt på ved i tidiga nedbrytningsstadier.

Bävermussling, ”Lentinellus castoreus” över till vänster, växer vanligtvis på björk och gran samt broskmussling, ”Panus conchatus”, nere till höger, växer vanligtvis på björk och asp.

Sammetsticka, ”Trametes pubescens”, växer på död lövved, gärna av björk och finns både i relativt tät, fuktig skog och i öppnare marker, men är vanligare i landets norra delar.

Grynig hjorttryffel, ”Elaphomyces granulatus”, har många olika namn såsom hjortsvamp, hjortbrunst, ekornötter, ekorrpotatis, ekorrpäron, ekorrsvamp, ekoräpplen, grävsvinsnötter, granäpplen, jordnöt, jordpärer, jordäpplen, oxpärer och skogsäpplen.

Grynig hjorttryffel växer mindre allmän i barr- och lövskog där den finns nere i mossförna och var känd som ett afrodisiakum för både djur och människor och det kan hänga samman med att tryffeln ser ut som en testikel.

Namnet hjortbrunst hör ihop med att de trodde att svampen växte där hjortens sädesvätska hade fallit och flera namn anspelar på att öka lusten för både människor och djur som krykula, kvickkula, ståndpers, tidabrått, harsprång, haräpple och bråttom.

Grynig hjorttryffel användes även som brunsstimulerade medel till kor och den ansågs så effektiv att när kon hade fått svampen ville hon ha tjuren med detsamma.

Svampen kunde även köpas på apotek och hette då ”Boleutus cervini” eller ”Ståndperkium”, som förvanskades till namnet ”ståndpers”.

Många gula kantareller så sent på året som den 25 november 2017, vid denna tidpunkt hade vi tidigare trots allt haft en period med både snö och kyla som dragit bort och ersatts av varmare sydvästvindar.