Fågelforsleden, ett LONA-projekt mellan Västra lägret och Götaström

Fågelforsleden, ett LONA-projekt mellan Västra lägret och Götaström, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder om slutet av en svampsäsong efter både frost och snö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i den tredje oktoberveckan nådens år 2018.

Det har hänt en del i Västra lägret under den torra sommaren och något normalare hösten, denna välbehövliga rondell har tagit plats alldeles söder om Miliseum.

Denna väldiga gamla korsning har äntligen fått ordning och reda på trafikcirkulationen och man vet plötsligt var man ska placera sitt fordon i förhållande till andra fordon.

Alldeles norr om den nybyggda cirkulationsplatsen och söder om Miliseum står denna Pansarbandvagn 401 med sin reklamskylt till det militärhistoriska museet i Skillingaryd.

På ryska är typbeteckningen MT-LB vilket står för mångsidig lätt bepansrad vagn, ty detta är en sovjetisk pansarbandvagn från slutet av 1960-talet som även producerades i Bulgarien och Polen och rapporterades i NATO initialt som M1970.

Idag används vagnen av bland annat Armenien, Azerbajdzjan, Bangladesh, Bulgarien, Finland, Sverige som Pansarbandvagn 401, Irak, Kazakstan, Litauen, Moldavien, Polen, Tjeckien, Ryssland, Ukraina, Ungern, Vitryssland, och länder inom före detta Jugoslavien.

Pansarbandvagn 401 köptes in från det återförenade Tyskland år 1993 för att till ett lågt pris förse Norrlands- och Infanteribrigaderna med ett splitterskyddat terrängfordon.

Pansarbandvagn 401, ursprungligen MT-LB, utvecklades i Sovjetunionen under slutet av 1960-talet och vagnen togs ursprungligen fram för att ersätta den tidigare vagn man haft för att dra artilleripjäser med.

Användningsområdet blev emellertid mycket större och när forna Östtyskland återförenades med Västtyskland uppstod ett överskott som till följd av rustningsbegränsningsavtalen såldes av till ett mycket förmånligt pris.

Svenska Försvarsmakten köpte via Försvarets Materielverk, FMV, in vagnen efter regeringsbeslut den 11 november år 1992 till en kostnad motsvarande cirka 600 000 kronor per vagn.

Huvudsyftet med anskaffningen var att mekanisera infanteri- och norrlandsbrigaderna med splitterskyddad trupptransport som främsta användningsområde och totalt anskaffades 1016 vagnar till Sverige.

Av dessa 1016 styck renoverades 460 styck Pansarbandvagn 401 och 90 styck Bärgningsbandvagn 4012 och togs till Sverige, resterande vagnar inklusive 228 styck 2S1 Gvozdika skrotades på plats i Tyskland för att bland annat återvinna reservdelar.

Enligt uppgift var byggkvalitén varierande, vagnarnas mått kunde variera flera centimeter mellan olika exemplar och vissa motorluckor hade dålig passform, men hållfastheten var god.

Numera finns inga Pansarbandvagn 401 kvar i det svenska försvaret, många har skrotats, andra har demilitariserats och sålts till privata uppköpare av överskottsmateriel, resterande 147 styck Pansarbandvagn 401 såldes år 2011 till Finlands försvarsmakt för 2,7 miljoner euro.

Det som särskilde de svenska vagnarna var att de var målade i svenskt kamouflage, hade körriktningsvisare och lyktor för framförande på allmän väg samt att den var utrustad med en packbox på taket.

Dessutom var de försedda med kupévärmare, avgasrör som leder avgaserna bakåt och neråt istället för uppåt samt svenska utrustningsfästen och radioapparater, först R-123M, senare RA-180/480.

Besättningen bestod av förare och vagnchef samt för Pvrb 56 även en robotskytt och längst bak fanns ett stridsutrymme för upp till 11 soldater, alternativt extra radioapparater och arbetsbord för förbandschef med stab.

Pansarvärnsrobot 56, Pvrb 56 eller Robot 56 Bill, där BILL står för Bofors Infantry Light and Lethal anti-tank missile, som är en pansarvärnsrobot med medellång räckvidd som är utvecklad av Bofors.

Roboten är utvecklad i samarbete med den svenska armén och anpassad för infanterisoldater.

Robot 56 Bill demonstrerades för första gången år 1982 och serieleverans påbörjades år 1988.

Roboten bemannas av 3 soldater, en skytt, en laddare och en gruppchef.

Robot 56 BILL avvecklades i den svenska Försvarsmakten under år 2013.

Åter till bildens Pansarbandvagn 401, beväpningen bestod av en lätt kulspruta, ksp m/95, som monterades i ett litet torn som sköttes av vagnschefen. En plattform för Robot 56 Bill har testats, då lastutrymmet kunde ta 6 styck robotar.

Lavetten monterades på taket, via manskapsluckorna men lösningen hade dock starka begränsningar, då skjutning endast kunde ske med vagnen stillastående.

Svart hattmurkla, ”Helvella lacunosa”, är en mycket vacker, grå till gråsvart murkla med ribbor och djupa fåror på foten och uppges ibland som ätlig, dock är den enligt uppgift ingen läckerhet.

Finner man svart hattmurkla, ”Helvella lacunosa”, eller den nära släktinge vit hattmurkla, ”Helvella crispa”, i större mängder kan de, som sagt tidigare, ätas, men aldrig råa, utan tillagade, då de innehåller ”Helvella-syra”.

Bildens art Svart hattmurkla, tillhör Hattmurklorna i släktet ”Helvella”, och på våren kan du hitta andra arter murklor såsom toppmurklor och stenmurklor som nog många känner till, men mindre kända är hattmurklorna som finns från vår till sen höst.

De är nära släktingar till dessa och några få arter kan växa i så stora mängder att de är värda att plocka och äta.

Hattmurklor är lätta att lära sig känna igen och till skillnad från de flesta andra skålsvampar kan arterna bestämmas nästan uteslutande på deras makroskopiska utseende, det vill säga, utan att använda mikroskop.

Fruktkropparna är generellt stora och iögonenfallande, hattens storlek kan variera mellan 0.3-8 centimeter och foten från 1-10 centimeter.

Färgerna varierar mellan vit, grå, brun och svart och man känner till 23 arter från Sverige och släktet hattmurklor finns i hela landet.

Hattmurklor tillhör ordningen Skålsvampar ”Pezizales” och de flesta skålsvampar är skål- eller skivformade och utan fot, men hos hattmurklorna är skålen ofta utvikt, sadelformad och sitter på en fot så att den liknar en hatt.

Hattmurklor är ett bra exempel på att arter kan ha mycket olika utseende trots att de är närbesläktade.

Det finns nämligen nästan rent skålformade arter utan fot, det finns några arter med fot, hos några ganska kort, hos andra flera gånger längre än skålen, några med trind massiv fot, andra med djupt oregelbundet, gropig eller fårad fot och slutligen kan foten vara regelbunden eller den kan vara vriden till konstiga former som till exempel hos vit hattmurkla.

Ett undantag är en sällsynt art från Danmark, ”Helvella astieri” på latin, som är underjordisk och påminner om en tryffel.

Hattens form varierar likaså från regelmässig skålformad till sadelformad, oregelbundet veckad och vriden.

Det dröjde innan man förstod att alla arterna var släkt med varandra och den förste som på ett övertygande sätt samlade alla hattmurklor, som tidigare placerade i 5 släkten, i ett släkte var den svenske mykologen J. A. Nannfeldt.

Hattmurklor förekommer i tempererade zoner och ofta i arktiska och alpina miljöer där de är knutna till ”dvärgträd” såsom björk, viden och rosväxter såsom fjällsippssläktet.

Arterna finns på mull och kalkjord, i både barr och lövskog och det är nu bevisat med hjälp av DNA-metoder att en del hattmurklor bildar ectomycorrhiza, lever i symbios med träd, och sannolikt är alla arter ectomycorrhizabildare.

I Norden finns det 38 kända arter av hattmurklor, men bara 23 arter är rapporterade från Sverige, men flera arter av hattmurklor borde dock kunna finnas i Sverige.

Medan toppmurklor hör till en av matlagningens stora skatter, har de flesta hattmurklor för tunt kött och finns ofta i för små mängder för att vara värda att plocka och de saknar också toppmurklornas goda smak samt är dessutom många av arterna hattmurklor sällsynta.

Motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, blir väldigt vacker mörk blå färg när man färgar ullgarn med den.

Motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, är en dubbelgångare till den vanliga fjälliga taggsvampen, ”Sarcodon imbricatus”, men har mörkare sotgrå till gråaktigt rödbrun hatt.

Arten återupptäcktes vara en egen art i samband med färgning av ullgarn, där svampar som växte med tall resulterade i blågrön färg medan svampar som växte med gran inte gav denna färg.

Motaggsvampen är en stor och iögonfallande art med kraftiga fruktkroppar och nästan svarta hattfjäll.

Arten motaggsvamp bildar mykorrhiza med tall och växer i olika typer av ljusöppna, ofta torra tallskogsmiljöer, til exempel sandiga tallhedar, så kallade moar, och tallbevuxna hällmarker.

Arten visar termofila drag och gynnas av varma platser och den förekommer på såväl kalkfattiga som mer kalkrika marker.

Svampen är en bra signalart på äldre tallskogar, så kallade, kontinuitetsskogar, där tall har långvarig hemortsrätt vilket innebär att många områden på Skillingaryds skjutfält där arten vissa år växer rikligt bör behandlas med hänsyn.

Arten motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, kan lokalt vara rätt allmän men ur ett nationellt perspektiv är den betydligt ovanligare än sin dubbelgångare, den vanliga fjälliga taggsvampen, ”Sarcodon imbricatus”, som växer med gran.

I vissa lägen, då det förekommer både tall och gran på växtplatsen, kan det vara svårt att avgöra vilken art man har och då krävs ett bra material i olika utvecklingsstadier för en säker bestämning.

Movadsbäckens djuphåla söder om Östersjön är fortfarande helt torrlagd på grund av den ökenlika torrsommaren anno 2018, bilden är tagen från norr mot söder.

Ännu en bild, nu från söder mot norr, på Movadsbäckens djuphåla söder om Östersjön som fortfarande är helt torrlagd på grund av den ökenlika torrsommaren anno 2018.