Fågelforsleden i juletid

Fågelforsleden i juletid, ett LONA-projekt mellan Västra lägret och Östra lägret via Fågelforsdammen upp till Götaström och Dule bäck, en natur- och kulturkrönika i 40 bilder med både frost, snö och is men också om en önskan till Er om en riktigt God Jul från familjen Damberg-Blomén.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, ”dan före dan före dopparedan” nådens år 2018.

Vandringen börjar på platsen där Lagans gamla och nya åfåra möts, den nya fårans mörka vatten möter den gamla fårans gröna vatten.

Här mötte mig kungsfiskaren, ett ögonblick var den där och ögonblicket senare var den bort, bara en minnesbild i isblått och den karaktäristiska visslingen finns kvar i min hjärna.

Vid platsen för gamla och nya åfårans möte, på några strandnära klibbalar, växte ett antal vackra broskmusslingar, ”Panus conchatus”.

En tunn isskorpa har lagt sig över Fågelforsdammens vatten, dock absolut inget att gå på.

Den nya bänken vid Ture på Åhult ser mycket inbjudande ut, men kanske inte just nu, men väl framåt våren och sommaren.

Isen hade även lagt sig i den djupa viken som vi som barn kallade Viken, det vill säga, platsen där Båramobäcken har sitt utlopp i Lagan eller Fågelforsdammen, om ni så vill.

Relativt gamla tallar med tunn orangefärgad bark på hela stammen som växer vid Båramobäcken och Viken, undrar varför de ser ut så.

En kommentar från en läsare säger följande angående min undring ovan,

”Det växer tallar med bara orange bark på norra sidan av vägen mellan Vaggeryd och Hok. Enligt före detta anställda skogsarbetare på Munksjö skulle detta bero på att plantorna är vegetativt förökade”.

Siktröjning av nedre grenar på en liten tall vid Götaströms golfbana, allt för att inte försämra utsikten över Fågelforsdammen.

Jag stannar alltid upp vid den gamla tallen vid golfbanan och ber en stilla bön att den får stå kvar som det levande, vackra monument som den är.

En vril på en björk vid den lilla ön där skäggdoppingarna brukar häcka under sommarhalvåret.

Vril eller masurknöl är en sällsynt förekommande knölformig utväxt på trädstammar, dessa kan förekomma hos de flesta träd men är vanligast hos björkar och är ett eftersökt virke för framställning av träskålar.

Nu döljer den tunna isen sydbläddrorna och vattenbläddrorna från i somras men till nästa sommar visar de förhoppningsvis upp sig igen.

Kullen med lusthuset är också i vila, men vid mitt besök fanns här både en flock med stjärtmesar i slyvegetationen och en ensam gärdsmyg som höll till i undervegetationen.

När jag börjar närma mig det gamla järnbruket vid Götaström är strömmen så stark att vattnet ännu inte har frusit till is, dock fanns här ändå inga änder i vattnet.

Platsen för det gamla järnbruket vid Götaström, avträdet står ännu kvar, riset är dock borta och ekstubben är ännu bara en ekstubbe men Ola Hugosson fina och informativa informationstavla om platsens historia står där den ska stå.

Ekstubben som ska symbolisera platsen för brukets fina och ståndsmässiga fontän, är ännu bara en ekstubbe.

Aspbeståndet vid bruket med de stora mängderna med snöbärsbuskar har fått ett antal fågelholkar som tillsammans med de naturliga grenhålen kommer att erbjuda våra vänner fåglarna många möjligheter till häckning framåt våren.

Den biologiska mångfalden är för övrigt mycket god här med många olika arter av såväl mossor, lavar som svampar, var rädd om detta.

Ett av många naturliga bohål för fåglar som finns i förra bildens aspbestånd vid Götastöms järnbruk.

Jag ser för övrigt en vrålande vrålapa av okänd art som låter höra sitt mycket kraftfulla läte.

Vrålapor, släktet ”Alouatta”, är cebusliknande, det vill säga, kapucinerliknande, brednäsor med 6–8 arter i tropiska Syd- och Centralamerika.

De är 56–92 centimeter långa, med ungefär lika lång svans därtill och de är kraftigt byggda samt har gul-, röd- eller svartbrun päls.

Underkäken och tungbenet är kraftigt förstorade, speciellt hos hanar, vilket gör att djuren kan frambringa mycket kraftiga läten för att markera dagens födorevir.

Varje morgon inleds med att alla grupper vrålapor inom ett större område vrålar eller ropar för att ta reda på var andra grupper finns.

Vrålapor lever i träd och har väl utvecklad gripsvans samt lever i grupper på upp till 20 djur med 1–3 dominerande hanar och livnär sig mestadels av blad.

Den lilla ön alldeles norr om bruket som fordom hade både en träbro och ett lusthus skulle kanske få detta privilegium tillbaka.

Ännu står det kvar men titta noga för det ska tas bort inom en snar framtid, men spara ventilationskåpan som skall vara ett original från brukets tid i slutet av 1800-talet.

Vägen ner till dammvallen vid Götaströms järnbruk och samtidigt vägen över till Bohult på dagens Skillingaryds skjutfält.

För ett par år sedan kunde vi se historien i landskapet då Fågelforsdammens vattennivå sänktes för reparationer av dammluckorna.

Den 300-åriga stenkonstruktionen såg för ett ögonblick dagens ljus och landskapet förändrades.

Jag saknar det och hoppas att det går att återskapa för några dagar under nästa år och då i samband med den stora invigningen av LONA-projektet Fågelforsleden.

Det är mycket öppet vatten uppströms Götaström.

Det är mycket öppet vatten även nedströms Götaström.

Några hundra meter norr om Götaströms gamla järnbruk står det lilla fågeltornet som ofta är besökt av skolklasser på utflykt.

Den vackra och granbevuxna getryggen ner emot platsen där Dule bäck har sitt utlopp i Lagan är väl värd ett besök.

Till vänster på bilden ser man Dule bäck och till höger på bilden ser man Lagans vatten, det som fordom var Götastömsdammen.

Nu är jag längst ut på näset på getryggen och det är stora mängder vatten som blandas här på sin färd söderut ner emot Fågelfors kraftstation via Götaström gamla järnbruk.

Ute på näset på getryggen växte denna lilla guldklimp i form av en gelésvamp med gula eller orangegula fruktkroppar.

Den lever som parasit på skinnsvampar i släktet ”Peniophora”, däribland på arten tätskinn, som växer på död ved av lövträd.

Arten heter gullkrös på svenska och ”Tremella mesenterica” på latin, men som vanligt ”allt är inte guld som glimmar”.

Jag älskar dessa branta nipor eller sluttningar ner emot Dule bäck, en bäck som här har ett imponerande djup av mer än två meter.

Nu är jag uppe vid den gamla hålvägen och i bakgrunden ser man dödisgropen Dulegölen.

Hålväg är i arkeologisk benämning på äldre färdväg som nötts upp genom användning och vattenerosion, särskilt i sandig och sluttande mark, där sådana vägar kan anta närmast tunnelartad karaktär.

Hålvägar anknyter ofta till andra fornlämningar, till exempel gravfält, och genom att vägar lagts om när äldre sträckningar blivit djupa och sumpiga har stora system av hålvägar bildats vid livligt trafikerade farvägar, i Sverige bland annat längs delar av den medeltida Eriksgatan i Västergötland eller som på bilden en del av forntidens Lagastigar.

Glöm inte att läsa Ola Hugossons informationstavla till vänster på bilden.

Det är spårsnö och de följande fyra bilderna visar lite av områdets fauna och jag börjar med en ekorre.

Jag fortsätter med en fälthare.

Jag gör en gissning på dessa små harspår och vill tro på en vit liten skogshare.

Sedan ser man spår av rådjur.

Avslutningsvis ser man spåren av en rödräv.

En i södra Sverige försvinnande naturtyp som bildens ljunghed finns inte bara på Skillingaryds skjutfält utan även här på Götaströms golfbana, dessutom i ganska stora arealer.

Bilden visar en liten gullig och ovanlig händelse i naturen, nämligen en liten gran vars frö fastnat i tallens barksprickor och där slagit rot för att sedan växa till en liten vacker och näpen gran.

Var rädd om denna lilla turistattraktion och vårda den väl så får vi se vart det tar vägen.

En stor en men inte störst, enen i Ryd är fortfarande världsmästare.

Av den för några år sedan nedbrunna lilla sommarstugan i södra delen av golfbanan finns idag inte ett spår.

Nåväl några väl svedda tallar vittnar fortfarande om branden.

Den lilla och helt inofficiella badplatsen som iordningställdes inför O-ringen år 2005 inbjuder verkligen inte till bad idag men kanske till sommaren.

Jag säger dock som historien om korpral Gifting och Orsa kompani, jag lovar ingenting bestämt.

Historien säger att år 1894 var Orsa Kompani på väg hem efter avslutat regementsmöte och inkvartering skulle ske nära Komtillmåtta krog i Gagnef.

Kaptenen misstänkte att beväringarna skulle förfriska sig och lät korpral Gifting ta löfte av sina mannar att inte missbruka brännvinet.

För att kunna hålla sitt löfte anmälde då korpralen,

”Kapten! Orsa kompani lovar ingenting bestämt”.

Kapten förstod men de bevingade orden har och kommer alltid att missförstås.

Man trodde att Orsa kompani inte visste vad de ville men i själva verket ville kompaniet inte lova något de inte kunde stå för.

Korpral Gifting själv kom för övrigt från Ore socken och det är inte heller helt oomtvistat om vem som verkligen är hjärnan bakom orden.

I Holens by förfäktar man gärna historien som förtäljer att det i själva verket var Korpral Snickare som formulerade den odödliga frasen, eftersom han var lägre i rang teaterviskade han orden till Gifting.