Fågelforsledens invigning

Fågelforsledens invigning, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder tagna utmed Lagans vattensystem mellan Västra lägret och Götastöm med Fågelforsdammen mittemellan, en lördag i maj när solen sken.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, tjugofem dagar in i maj eller sex dagar från juni 2019.

Återinvigningen av Fågelforsleden är gjord, resultatet är fantastiskt, och än en gång är det bevisat att gruppens kraft, summan av varje ingående enskild del är oändligt mycket mäktigare än de ingående delarna var för sig.

Tack för det alla ni som gjorde det möjligt!

Många besökte naturligtvis KG som berättade med stor kraft och kunskap om kraftstationen.

Utanför dörrarna till turbin- och generatorshuset stod godisbordet dukat för de godissugna.

Fisketävlingen bevisade åter att fiskbeståndet i Fågelforsdammen är gott men inte alltid lättfångat.

Abborre, ”Perca fluviatilis”, finns allmänt över hela Sverige med undantag för fjällregionen och den förekommer också i kustområdet i hela Östersjön och Bottniska viken.

Abborre är en art där beståndets storlek och storleksstruktur kan variera kraftigt över tid, beroende på ekologiska interaktioner inom populationen och samspel med andra arter.

Det betyder att starka årsklasser av abborre vissa år kan ha stort genomslag i populationen och medföra större fångster under ett antal år därefter och vid provfisken utförda av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har fångst per försök av abborre varierat betydligt mellan år, och även mellan olika områden i Hjälmaren, Mälaren och Vänern.

I provfisken i Vättern har dock beståndets status hållits relativt stabil.

Abborrleken sker mellan april och juli på grunt vatten där äggsträngar ofta fästs på vegetation och det är vanligt att kustbestånd vandrar upp i sötvatten för att leka.

Abborren är relativt stationär under uppväxttiden men vandrar till lekplatser, för det mesta kortare än 10 kilometer.

I Östersjön kan abborre vandra mellan olika kustavsnitt och genetiska studier längs kusten visar att släktskapet mellan abborrar är starkt inom avstånd under 100 kilometer.

Individer på 26 år har påträffats men vid kusten blir abborren vanligtvis inte äldre än 10–15 år.

Honan kan uppnå en längd kring 50 centimeter och vikt över 3 kilogram medan hanen sällan väger över 1,5 kilogram.

Hanen blir könsmogen vid 2 till 4 års ålder och honan vid 3 till 5 år.

Abborrens rekrytering gynnas av höga sommartemperaturer och sommartid samlas abborren gärna i vegetation på grunt vatten, men under vintern finns den på djupare bottnar.

I början lever den av djurplankton och övergår sedan till att äta insektslarver, kräftdjur och små fiskar och vid 10–20 centimeter i längd övergår den ofta till enbart fisk och kräftdjur som föda.

En Smålandsgärdsgård bygger verkligen inte sig själv, men vad fint det blir och sedan blev vid Åhult.

Av ene och gran är den byggd, Smålandsgärdsgården vid Åhult, vid randen av Fågelforsdammen som Lagans vatten kallas här.

Hänsyn, ansvar och respekt, en uppmaning som gäller alla som använder platsen vid Åhult, men även de andra platserna utmed Fågelforsleden och, naturligtvis, naturen i allmänhet!

Dagarna innan invigningen var skyarna mörka och åskan mullrade både i fjärran och över huvudena, regnet öste ner men regnabågarna var stiliga förstås.

Lite orolig var jag då men vädergudarna var oss nådiga under lördagens invigning!

Fyrfläckad trollslända, ”Libellula quadrimaculata”, fotograferad vid Götaströms bruk, är en av våra vanligaste trollsländor såväl som en av de mest utbredda, att den dessutom har en lång flygtid, med de första på vingarna varma vårar redan i slutet av april, och sedan hela sommaren, gör att det är den mest rapporterade arten i Sverige.

Fyrfläckad trollslända finns i de mest skiftande miljöer från kusten till fjällen, i näringsrika vatten, kanaler, diken och även något bräckta vatten.

Störst täthet tycks råda i något mer näringsfattiga och sura miljöer, den koloniserar snabbt nya vatten, och är känd för att vandra.

Fyrfläckad trollslända är allmän till mycket allmän i hela sitt nordiska utbredningsområde som omfattar hela Norden utanför fjälltrakterna och vissa år späs populationerna på med individer som anländer från kontinenten.

Bilden på mannen i uniform skulle kunnat vara tagen inför slaget vid Narva, den 20 november 1700, enligt svenska stilen, den 19 november enligt julianska kalendern och den 30 november enligt den gregorianska kalendern.

Narva är en stad som utgör en egen kommun i landskapet Ida-Virumaa i nordöstra och staden ligger ungefär 190 kilometer öster om huvudstaden Tallinn, cirka 12 kilometer från mynningen av floden Narva, som utgör gränsen mellan Estland och Ryssland.

Narva är med sina 67 750 invånare Estlands tredje största stad.

Så tidigt som år 1700 kan dock de riktiga uniformerna fortfarande ha haft kvar en hel del äldre drag såsom hattar utan tre kanter och rockar som inte har uppvikta skört, de bataljmålningar som skildrar slaget vid Narva tyder på detta.

Narvas garnison uppskattades av försvararna själva till mellan 1 800 och 1 900 man men också av 400 beväpnade stadsbor.

Kommendanten förfogade även över 300 bönder som hade sänts dit från Viborgs län för att som fortifikationsarbetare rusta upp fästningen.

Det Ingermanländska garnisonsregementet var ursprungligen ett skånskt regemente och vid generalmönstringen i juni 1699 tjänstgjorde fortfarande 216 skåningar vid regementet, huvuddelen utgjordes dock av 592 finnar och 416 ingermanländare.

Utöver dessa fanns det 84 svenskar, 74 livländare och 53 estländare samt några rikstyskar, kurländare, danskar och slutligen en person vardera från Norge, Preussen och Polen.

Medelåldern var så hög som 36 år och troligen tillhörde skåningarna de mer åldersstigna soldaterna.

Vilka regementen som ingick i slaget vid Narva framgår av den nedanstående sammanställningen.

Notera att fyra bataljoner tillhörde ett sammansatt finskt regemente som bestod av kontingenter från sex indelta finska regementen.

Vilka kontingenter som ingick i vilka bataljoner är inte känt och då blir det förstås svårt att bedöma vilka uniformer som var vanligast i de olika bataljonerna.

Gustaf Adolf Mellin var nybliven överste för Viborgs regemente, Ernst Lode var överstelöjtnant vid Björneborgs regemente och Patrik Sass var kapten vid Savolax regemente, den fjärde bataljonschefens regementstillhörighet, major Otto Reinhold Berg, är tyvärr inte känt men hans bataljon kan ha burit Nylands uniformer.

Slaget vid Narva var två bataljoner enligt bildens uniform, det vill säga Närke-Värmlands regemente, Focks bataljon och Roos bataljon.

Slaget vid Narva var det första stora slaget under det stora nordiska kriget och ägde rum utanför den svenska fästningen Narva den 20 november 1700.

Denna fästning hade sedan september belägrats av en rysk armé som var mellan 35 000 och 38 000 man stark och skulle inte ha kunnat hålla ut mycket längre när Karl XII kom till undsättning med sin armé.

Den svenska armén var emellertid bara 10 537 man stark och Karl XII tog en stor risk när han anföll en tre gånger större rysk armé som hade förskansat sig bakom en lång cirkumvallationslinje, en befästningsvall som var 2,5 meter hög och över 7 kilometer lång, som de uppfört till skydd mot en undsättningsarmé men Narva var en alltför viktig fästning och svenskarna hade inget annat val än att försöka häva belägringen.

Detta företag gynnades av att cirkumvallationslinjen var alltför lång för att den ryska armén skulle kunna bemanna den med tillräcklig mängd trupp och mot den mycket glesa ryska linjen valde svenskarna därför att koncentrera sin attack mot två punkter genom att anfalla i kolonner.

De gynnades även av ett kraftigt snöfall som blåste mot ryssarna och skymde deras sikt, resultatet blev att den ryska armén delades i tre delar som bekämpades var för sig och istället för att fungera som ett skydd blev cirkumvallationslinjen istället en spärr som hindrade ryssarna från att fly.

Resultatet av slaget vid Narva blev den allra största segern i svensk krigshistoria.

På den ryska sidan stupade eller sårades mellan 8 000 och 9 000 man och de flesta sårade skulle inte överleva resan hem till Ryssland.

Mängden ryssar som kapitulerade var så stor att Karl XII endast tog officerarna till fånga och tillät manskapet att avtåga fritt.

Slaget hade dock varit hårt och även svenskarna hade drabbats av kännbara förluster, vilket redovisas nedan.

Den ryska armén hade visserligen drabbats av ett katastrofalt nederlag men den svenska armén befann sig efter slaget i ett så dåligt skick att det aldrig var tal om att fortsätta fälttåget.

Ryssarna kunde därför använda vintern till att bygga upp armén igen och återhämta sig i lagom tid till nästa års fälttåg.

Slaget vid Narva var därför trots den förkrossande svenska segern bara början på ett 22 år långt krig som skulle sluta på ett allt annat än lyckligt sätt för den svenska sidan, och att kriget skulle bli så långvarigt var dock de deltagande soldaterna just då lyckligt ovetande om.

Den 10 537 man starka svenska arméns förluster under slaget fördelades på följande siffror, 31 döda officerare, 636 döda underofficerare och manskap, 66 sårade officerare och 1181 sårade underofficerare och manskap.

Den drivande motorn bakom allt, ett mycket stort tack till Ola Hugosson!