Gässlösa naturreservat

Gässlösa naturreservat, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder utmed Stenån i bokskogen, mellan Varberg och Ullared i landskapet Halland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av augusti månad anno 2017

När man ankommer Gässlösa naturreservat möts man av en väl tilltagen parkering med möjlighet till vila och fika på de bord som finns utställda och det finns även möjlighet att besöka en toalett.

En vandring på de slingrande stigar utmed Stenån, långt nedanför parkeringen, genom Gässlösa bjuder på härliga upplevelser av såväl vacker flora som skön fågelsång.

Går man uppför Böstesberget i Gässlösa väntar en hänförande vy över Himledalens dalgång och vid klart väder kan man till och med ana Kattegatt ungefär 15 kilometer bort mor Varberg.

Gässlösa är ett område med ädellövskog där boken är vanligast men vid Böstebergs rasbranter och bergkupol domineras ädellövskogen av ek.

Bland de nedfallna blocken i branten växer det iögonfallande gräset piprör, ”Calamagrostis arundinacea”, som har fått sitt svenska namn av att stråna använts som piprensare men här växer också den slingrande vildkaprifolen, ”Lonicera periclymenum”, och rejält med liljekonvalj, ”Convallaria majalis”.

På ekstammarna i Gässlösa trivs mossor och lavar och flera av lavarna är sällsynta men är man en kännare inom området kan man vid en närmare titt hitta ovanliga arter som lunglav, ”Lobaria pulmonaria” och klotterlav, ”Opegrapha varia”.

Miljön uppe på Bösteberget är betydligt ljusare än när man går ner i den mörka bokskogen som kantar den slingrande bäckravinen där Stenån rinner.

Bilden visar blommande rödblära, ”Silene dioica”, som är en flerårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög.

Rödblära blommar från maj till augusti med rödrosa blommor som sitter i greniga knippen och blommorna är enkönade, han- och honblommor sitter sålunda på olika plantor, och arten är således tvåbyggare eller dioik.

Den branta vägen ner till Stenån leder via en lång trappa och ån omges av en askdominerad sumpskog och även här finns spännande mossor och lavar som till exempel rikfruktig blemlav, ”Phlyctis agelaea”, jaguarfläck, ”Arthonia ruana” och mussellav, ”Normandina pulchella”.

Bokskogen, som här utmed Stenån, är kanske som vackrast på våren i lövsprickningen, när den skira grönskan brer ut sig i trädkronorna.

På marken blommar då vitsippa, ”Anemone nemorosa”, harsyra, ”Oxalis acetosella”, och ekorrbär, ”Maianthemum bifolium”, men sommartid hindrar de täta lövkronorna ljuset från att nå marken och under sommaren är det därför inte många växter som klarar av att leva här.

Ett undantag är dock ormbunkarna som här har utvecklat stora och praktfulla bestånd i olika gröna toner och nyanser.

I lövskogen trivs en mängd olika fågelarter och karaktärsfågel nummer ett i bokskogen är grönsångaren, ”Phylloscopus sibilatrix”, vars karaktäristiska läte, som liknats vid ett snurrande mynt på en marmorskiva, genljuder i skogen under vår och försommar.

Hålhäckande fåglar som svartvit flugsnappare, ”Ficedula hypoleuca”, nötväcka, ”Sitta europaea”, och olika arter hackspettar kan finna en bostad i reservatets döda träd och vid Stenån huserar både forsärla, ”Motacilla cinerea”, och strömstare, ”Cinclus cinclus”.

Stenån är en viktig lek- och uppväxtplats för lax, ”Salmo salar”, och havsöring, ”Salmo trutta trutta”, och här lever även stationär bäcköring, ”Salmo trutta fario”.

Öringens systematik har varit omdiskuterad och svår varvid olika auktoriteter behandlar dess systematik på olika sätt.

Ett exempel på bestämningsproblematiken på underartsnivå är att havsöring, insjööring och bäcköring tidigare ofta beskrivits som olika underarter, eftersom dessa tre öringtyper som en följd av olika levnadssätt även skiljer sig åt till utseendet.

Havsöring gavs då det vetenskapliga namnet ”Salmo trutta trutta”, insjööring, ”Salmo trutta lacustris”, och bäcköring, ”Salmo trutta fario”.

Denna indelning kan ibland fortfarande ses som en alternativ representation, men genetiska undersökningar har visat att dessa taxon inte motsvarar egentliga underarter, utan detta är istället tre olika typer av öring med olika livshistoria.

De tre olika ekologiska typerna, eller formerna, har utvecklats oberoende flera gånger och skillnaderna i utseende mellan dem är främst en följd av anpassning till olika levnadssätt och om de olika formerna förekommer i samma vatten kan de föröka sig sinsemellan.

Också däggdjuren har funnit sig tillrätta i Gässlösa där älg, ”Alces alces”, och rådjur, ”Capreolus capreolus”, söker sig till vattnet för att dricka och ekarna uppe på Bösteberg har fått utstå att bli mer eller mindre kraftigt betade.

Här finns även grävling, ”Meles meles”, mink, ”Neovison vison”, hermelin, ”Mustela erminea”, och till och med hasselmus, ”Muscardinus avellanarius”.

Rikedomen på död ved ger dessutom goda förutsättningar för ett rikt insektsliv och vid en inventering år 2001 hittade man här ett tiotal rödlistade skalbaggsarter.

För bara några år sedan fanns en damm vid Gässlösa och härifrån leddes vattnet genom en grävd kanal, vidare genom en trätub till Hovgårdskvarn, denna trätub visar jag er senare i denna krönika.

Dammen innebar dock ett vandringshinder för fisken i ån varför den revs ut samtidigt som den gamla åfåran återskapades år 2006.

Detta har inneburit att havsvandrande fisk återigen kan passera Stenåns övre delar och redan på hösten efter utrivningen, år 2006, kunde man konstatera att laxen lekt på sina gamla reproduktionsområden för första gången på ett par hundra år.

Platticka, ”Ganoderma applanatum”, en så kallad vitrötare som växer i löv- och blandskog på stubbar och döda stående och liggande stammar av björk, asp, ek, bok, al, sälg, pil, ask och lind.

En kraftfull och ännu stående boklåga med flertalet fnösketickor, ”Fomes fomentarius”.

Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställs från tickor men även annat liknande material.

Fnöske har huvudsakligen haft tre användningsområden, det vill säga, eldslagning, sjukvård och kläder.

Sammetsskinn, ”Stereum subtomentosum”, som förr kallades för det klart gulligare namnet sammetsöron.

Knölticka, ”Antrodia serialis”, som för ovanlighetens skull växer på en björklåga, vilket är mycket ovanligt.

I motsats till de flesta andra svampar är arten ofta lättast att känna igen när fruktkropparna förstörts, vilket sker relativt snabbt sker genom angrepp av insekter och andra, parasitiska svampar.

Hymeniet blir då delvis missfärgat i vinröda nyanser, och i slutstadiet återstår bara hängande slamsor och trasor.

Toffelskräling, ”Tubaria furfuracea”, växer på marken eller på liggande kvistar och murkna vedrester på fuktiga platser i löv- och blandskog samt i skogsbryn och trädgårdar.

Bilden visar stenbron över den grävda, men numera torrlagda, kanalen som ledde ner till Hovgårdskvarn via en trätub, denna trätub visar jag er senare i denna krönika.

Bokkremla, ”Russula mairei”, är en ganska vanlig och typisk art i samband med bokskogar och på bilden är den naturligtvis omgiven av boklöv och bokollon.

Tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma sublateritium”, växer i lövskog, helst som här i Gässlösa i ek- och bokskog, ofta på stubbar och döda rötter av ek och bok.

Raggskinn, ”Stereum hirsutum”, växer på bark och naken lövved av döda, stående och liggande stammar, grenar och kvistar av bland annat ek, björk, al, sälg och asp.

Stor lökbroskskivling, ”Mycetinis alliaceus”, har svart fot samt doftar tydligt och starkt av lök eller vitlök och växer som här i bokskog.

Risken att gå vilse i Gässlösa är obefintlig för det finns en god vägvisning för den röda och blåa slingan.

En illa åtgången liksvamp, ”Phallus impudicus”, tillsammans med ett antal skogstordyvlar, ”Anoplotrupes stercorosus”, som kalasar på svampen ty inget i naturen går till spillo, allt återgår i de ”eviga” och urgamla kretsloppen.

Vanlig groda, ”Rana temporaria”, och en närbild på ögat som hos djur inklusive människan är ett organ som förmedlar synintryck.

I egentlig mening avses synorgan som kan ge rumslig information, det vill säga, bildsyn, och inte bara registrerar ljus.

Funktionellt består ett öga av en optisk del och en näthinna där den optiska delen skapar en bild, och näthinnan registrerar bilden genom att ljuskänsliga sinnesceller omvandlar den till nervsignaler som kan bearbetas av nervsystemet och hjärnan.

De flesta djur har ögon och det finns fyra grundläggande typer av ögon, det vill säga, kameraögon, fasettögon, spegelögon och pigmentbägarögon och olika typer av ögon är anpassade för olika behov.

Utvecklingen av ögon har drivits av utvecklingen av synstyrda beteenden, från mycket enkla till mycket komplexa.

Enkla pigmentbägarögon hos plattmaskar används för att hitta mörka gömställen medan avancerade kameraögon hos ryggradsdjur används för att känna igen olika individer i en grupp.

Generellt gäller att dagaktiva djur har bättre synskärpa och färgseende än nattaktiva djur, stora ögon ger generellt bättre syn än små ögon och bland ryggradslösa djur finns mycket små ögon, mindre än 0,1 millimeter hos bladlöss, samt världens största ögon, 27 centimeter hos jättebläckfiskar.

I djurvärlden finns åtskilliga exempel på ögon som överträffar människans på olika sätt, stora rovfåglar har den bästa synskärpan, kolibrier och dagfjärilar samt bönsyrseräkor har det bästa färgseendet och djuphavsfiskar, ugglor och vissa nattaktiva däggdjur har det bästa mörkerseendet.

Ögonen hos bland annat primater inklusive människan, björnar och ugglor är riktade framåt, vilket möjliggör stereoseende medan de hos växtätare i allmänhet är riktade åt sidan, vilket ger ett vidare synfält och förbättrar möjligheten att upptäcka predatorer.

Kameraögon finns hos ryggradsdjur inklusive människan samt många ryggradslösa djur, bland annat flertalet bläckfiskar, snäckor och spindlar har kameraögon.

Fasettögon eller komplexögon har den optiska delen uppdelad på ett stort antal intill varandra liggande linser, och fasettögon vidarebefordrar på samma sätt som andra ögon en sammanhängande bild till centrala nervsystemet.

Det finns två huvudtyper av fasettögon, appositionsögon och superpositionsögon och hos appositionsögon är delögonen optiskt åtskilda men hos superpositionsögon samarbetar delögonen optiskt för att ge en ljusstarkare bild, vilket är fördelaktigt för syn i svagt ljus.

Fasettögon är den dominerande ögontypen bland insekter och kräftdjur.

Spegelögon innebär att bilden skapas på näthinnan av en krökt spegel bakom densamma och ljuset passerar alltså först ofokuserat igenom näthinnan på sin väg till spegeln, innan det återvänder fokuserat.

Spegelögon finns hos kammusslor och vissa lägre kräftdjur, bland annat vissa musselkräftor.

Pigmentbägarögon eller gropögon saknar fokuserande optik och utgörs av en enkel näthinna som bildar en pigmenterad grop men de ger ingen förmåga att se bilder utan endast en viss förmåga att urskilja ljusets riktning.

Pigmentbägarögon är vanliga hos bland annat många grupper av maskar.

Hålkameraögat är en utveckling av pigmentbägarögat där näthinnan formar en pigmenterad blåsa som släpper in ljus endast genom en förhållandevis liten öppning.

Ögontypen ger viss förmåga till bildseende, men bildskärpan kan inte mäta sig med den hos egentliga kameraögon av motsvarande storlek och de mest välutvecklade hålkameraögonen finns hos skalbärande bläckfiskar av släktet pärlbåtar, på latin ”Nautilus”.

Bilden visar trätuben som ledde vatten ner till Hovgårdskvarn men visar också att naturen så sakta håller på att ta tillbaka det som vi människor förändrade en gång.

Genom historien har det funnits flera kvarnar vid Stenån men dessa mindre kvarnar ersattes av en större kvarn år 1844, men bara ruinerna av denna finns kvar.

Den användes för att utvinna linolja, men även för att mala säd, kvarnen togs dock ur bruk redan efter två år, på grund av det dåliga fallet.

Denna kvarn ersattes av en ny, Hovgårds kvarn, ett stycke västerut och även denna låg inom det som idag är naturreservat.

Genom att dämma upp Stenån och leda vattnet genom en grävd kanal och en trätub, som visas på min bild, åstadkom man en fallhöjd på hela 31,9 meter, en av de högsta i södra Sverige.

Hovgårds kvarn var i drift ända fram till 1990-talet.

Fördämningen vid Hovgårds kvarn hindrade dock, som redan nämnts, lax och öring från att leka och fallrätten vid Hovgård löstes in av länsstyrelsen år 2005 och dammen revs året efter, år 2006, och den gamla fåran återställdes.

Bilden visar en liten bit av en träbro bland flera träbroar som finns över det forsande vattnet i Stenån inom naturreservatet Gässlösa och gör denna plats till en sådan fantastiskt vacker och spännande natur- och kulturupplevelse.

Hultbräken, ”Phegopteris connectilis”, är en ganska lågväxt, bräcklig ormbunke med lång, krypande jordstam, det nedersta paret småblad är bakåtböjda på ett för arten karaktäristiskt sätt.

Arten växer i skuggiga, fuktiga skogar, bäckdalar och kärrkanter precis som här i Gässlösa.

Lundstjärnblomma eller lundarv, ”Stellaria nemorum”, är en flerårig, hårig eller kal ört med krypande grenig jordstam och upprätt, men vek och bräcklig, stjälk.

Stjälken kan bli upp till sex decimeter lång och är trind, kal eller hårig runt om.

Två underarter av lundstjärnblomma, lundarv, förekommer i Sverige där huvudunderarten nordlundarv, ”Stellaria nemorum nemorum”, har övre blad med rundad bladbas, stjälk som är jämnt hårig samt frön med låga runda papiller.

Hos underarten sydlundarv, ”Stellaria nemorum montana”, är stjälken vanligen kal, alla blad har hjärtlik bladbas och fröna har höga, hullingförsedda papiller.

Enligt ovanstående beskrivning borde detta vara nordlundarv, ”Stellaria nemorum nemorum”, men osvuret är, som vanligt, alltid bäst.