Gästnaturfotograferna, del 18

Gästnaturfotograferna, del 18, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder om den härliga naturen genom gästande naturfotografers kameraögon.

Text Dan Damberg, Skillingaryd, foto Amer Ramic, Skillingaryd, Admira Dedic, Skillingaryd, Kjell Holmqvist, Huskvarna och Fredrik Törnberg, Skillingaryd

Bilderna är tagna under hösten och vintern åren 2018-2019.

En gammal bild från staden Jajce i Bosnien, från Admira Dedic, Skillingaryd.

Låt mig mycket kort få beskriva forna Jugoslaviens historia.

Jugoslavien var en statsbildning på Balkanhalvön under åren 1918–1991, bestående av Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien–Hercegovina, Montenegro och Makedonien.

Nuvarande förhållanden är länderna Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Kroatien, Nordmakedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien.

Sydslaviska stammar invandrade från och med 500-talet och undanträngde därvid illyrer, albaner, thraker och greker från delar av deras bosättningsområde.

Slaverna kristnades från och med 800-talet, bland annat genom Kyrillos och Methodios mission.

Sankt Kyrillos var en bysantinsk munk och missionär som på 800-talet tillsammans med sin bror Methodios utarbetade det första slaviska skriftspråket, för kyrkslaviska, troligtvis det vi idag kallar det glagolitiska alfabetet.

Efter den kristna kyrkans slutliga delning år 1054 kom området väster om floden Drina i huvudsak att tillhöra katolska kyrkan och området öster om floden den ortodoxa och som liturgiskt språk användes i den östra delen fornkyrkoslaviska, skrivet med det kyrilliska alfabetet, det förblev det enda skriftspråket fram till 1800-talet.

I väst ersattes det som liturgiskt språk av latinet, medan talspråket utgjordes av slaviska dialekter och med det latinska alfabetet nedskrevs slovenskan och kroatiskan från 1000-talet, respektive 1100-talet.

I strid med det katolska Ungern och det ortodoxa Bysantinska riket etablerades successivt slaviska medeltidsstater.

Det bulgariska riket omfattade i början av 900-talet även nuvarande Serbien och Nordmakedonien och vid samma tid etablerade Tomislav mellan Drava och kusten ett kroatiskt rike, som var i personalunion med Ungern från 1100-talets början fram till år 1918.

Det kom därmed, från år 1526, att ingå i den habsburgska maktsfären, liksom nuvarande Slovenien men delar av Dalmatien hölls dock av Venedig från 1200-talets början till år 1797.

Ett storserbiskt rike, grundlagt av Stefan Nemanja vid 1100-talets slut, nådde under kejsar Stefan Dušan vid 1300-talets mitt från Korintiska viken i söder till nuvarande Belgrad i norr.

En gammal bild från staden Jajce i Bosnien, från Admira Dedic, Skillingaryd.

Turkarna erövrade, efter segern på Kosovo polje, Trastfältet, år 1389, nästan hela Balkanhalvön, och gränsen mot det habsburgska imperiet kom på 1600-talet att gå från Balatonsjön till Bihać i nordvästra Bosnien.

Från år 1739 och cirka 150 år framåt motsvarade gränsen mellan de habsburgska och osmanska imperierna i stort nuvarande Bosniens nordgräns och västgräns och den blev därmed den västliga gränsen för islams utbredning på Balkanhalvön.

Stora delar av den serbiska befolkning som flytt turkarna bosatte sig i det habsburgska Vojvodina och längs den så kallade militärgränsen i Kroatien.

I Kosovo kunde de islamiserade albanerna återvandra till de områden de lämnat efter den slaviska invandringen.

Montenegro, som aldrig varit helt i turkarnas händer, och Serbien erkändes år 1878 som självständiga stater på Berlinkongressen, medan Bosnien kom att förvaltas av Österrike.

I samband med Balkankrigen under åren 1912–1913 utvidgades Montenegro, och Serbiens yta fördubblades på bekostnad av det Osmanska riket.

Under 1800-talet verkade illyriska rörelsen för en sydslavisk stat och i början av 1900-talet arbetade serber och kroater i Österrike–Ungern för att ombilda dubbelmonarkin till en trestatsfederation med en slavisk stat vid sidan av Österrike och Ungern, en så kallade trialist-lösning.

Under första världskriget bildades en jugoslavisk kommitté, av den slaviska sammansättningsformen ”Jugo” för ”Syd”, med representanter för de sydslaver som bodde inom dubbelmonarkin.

Tillsammans med den serbiska exilregeringen antog den år 1917 den så kallade Korfu-deklarationen, som förutsåg en förenad sydslavisk stat i form av en konstitutionell monarki under det serbiska kungahuset.

I samband med Österrike–Ungerns sammanbrott år 1918 bildades ett nationellt råd av slovener, kroater och serber, som fungerade som de facto-regering för dubbelmonarkins sydslaviska områden.

Den nya, mångnationella staten, Serbernas, Kroaternas och Slovenernas kungarike, utropades den 1 december år 1918 och den bestod dels av de tidigare kungarikena Serbien och Montenegro, dels av områden som den förlorande sidan i första världskriget avträdde genom olika fredsfördrag.

Av Österrike erhöll det nya kungariket i Saint Germain-freden år 1919, Krain, södra Kärnten, varav norra och mellersta delen efter folkomröstning år 1921 gick till Österrike, delar av Steiermark, Dalmatien samt Bosnien–Hercegovina och Kotorbukten.

Ungern avträdde genom Trianon-freden år 1920 Kroatien–Slavonien, Prekomurje, Mediumurje, Baranja, Backa och delar av Banatet, de två senare områdena utgör i dag största delen av Vojvodina.

En gammal bild från staden Jajce i Bosnien, från Admira Dedic, Skillingaryd.

Genom Neuilly-freden år 1919 överlämnade Bulgarien fyra mindre gränsområden men gränsen mot Albanien reglerades först år 1925 med i huvudsak nuvarande sträckning.

I enlighet med ett fördrag från år 1915 mellan ententemakterna och Italien fick Italien Gorizia och Trieste-området, Istrien samt Zadar med omnejd.

Den nya staten valde år 1920 en konstituerande församling för att besluta om en grundlag och statens organisation.

Det kroatiska bondepartiet under Stjepan Radić förespråkade en mer lös statsbildning och bojkottade parlamentet till år 1924 men de så kallade serbiska radikalerna, ett medelklassparti under Nikola Pasic, genomdrev tillsammans med demokraterna, serber från dubbelmonarkin och oberoende radikaler från Serbien, samt muslimer från Bosnien en starkt centraliserad författning.

Den antogs den 28 juni år 1921, det vill säga, på Sankt Vitusdagen eller Vidovdan, årsdagen för slaget på Kosovo polje år 1389.

Kungen blev överbefälhavare och utsåg premiärministern och parlamentet, Skupstina, fick en kammare.

De historiska regionerna slogs sönder i 33 administrativa enheter, som sorterade direkt under Belgrad.

Genom den kroatiska bojkotten kunde Pasic regera ända fram till år 1924, då bondepartiet återvände till parlamentet.

Övergångsvis samverkade Pasics och Radics partier men efter Pasics död behöll radikalerna regeringsmakten med stöd av demokrater, slovener och muslimer.

Sedan Radic år 1928 skjutits i parlamentet av en montenegrinsk ledamot upplöste kung Alexander år 1929 Skupstinan och införde kunglig militärdiktatur.

Landet bytte namn till Jugoslavien och indelades i nio provinser och partier med religiös eller regional anknytning förbjöds, och en ny grundlag proklamerades år 1931.

En gammal bild från staden Jajce i Bosnien, från Admira Dedic, Skillingaryd.

Sedan Alexander under ett statsbesök i Frankrike år 1934 mördats på uppdrag av den italienskstödda kroatiska extremiströrelsen Ustasa övertog prins Paul regentskapet som förmyndare för tronföljaren prins Peter.

Ett försök år 1937 till överenskommelse om Kroatiens status, bland annat genom ett konkordat med Vatikanen, stupade på den ortodoxa kyrkans motstånd men då det kroatiska bondepartiet och den serbiska oppositionen bildade en förenad opposition och vann valet i december år 1938 tvingades regenten att av två av provinserna bilda ett autonomt Kroatien.

Överenskommelsen tillfredsställde dock varken mer nationalistiska grupper i Kroatien eller de serbiska och muslimska minoriteter som kom att ingå i det nya Kroatien.

Trots att Jugoslavien utgjorde en stor hemmamarknad hämmades den ekonomiska utvecklingen under mellankrigstiden av bristande integration mellan Serbien och de nytillkomna landsdelarna.

Bristen på livsmedel tvingade Belgradregeringen att fortsätta krigstidens ransonering, och handeln mellan de olika delarna av den nya staten kom därför inte igång.

Transportlederna, främst järnvägarna, hade förstörts under världskriget, vilket hindrade varucirkulationen mellan de östra och västra delarna av Jugoslavien.

Inom jordbruket nådde produktionen först åren 1929–1930 upp till förkrigsnivå och kontrollen över den bosniska skogsindustrin, som hade blivit avskuren från sin tidigare marknad i Österrike–Ungern, övertogs av bankerna i Zagreb, medan regionens plommonproducenter fick känna av konkurrensen från sina serbiska kolleger.

De jordreformer som beslutades kom att få liten betydelse, då de genomfördes i långsam takt.

I utbyte mot politiskt stöd till Pasics regering kunde de bosniska jordägarna undgå effekterna av jordreformerna men rationaliseringsvinsten av reformerna minskades också genom att jorden redan brukades som smålotter av de tidigare arrendatorerna och de höga födelsetalen framkallade en ytterligare uppdelning vid arvskiften.

Den finansiella integreringen försvårades av att nationalbanken i första hand riktade sin kreditgivning till serbiska låntagare.

Slovener och kroater fick samtidigt högre avkastning, mellan 13–21 %, i sina egna banker än i nationalbanken som gav högst 8 %.

Vattenkvarnar vid Plivasjön nattetid, foto Admira Dedic, Skillingaryd, år 2016.

En valutareform, enligt vilken den österrikiska kronan skulle bytas ut mot dinaren, framkallade också stort missnöje och eftersom Serbiens lån från förkrigstiden stod för nästan en fjärdedel av Jugoslaviens statsskuld fanns det alltför litet utrymme för nya lån till förbättring av infrastrukturen.

Utländska lån från USA och Frankrike var hårt styrda och regeringen sökte möta den negativa handels- och betalningsbalansen genom minskade utgifter och en balanserad budget.

Bristen på krediter och dinarens höga värde blev emellertid till nackdel för den framväxande industrin.

Trots kreditrestriktionerna skedde dock en viss industriell utveckling och år 1923 hade produktionen nått upp till förkrigsnivå men mer än hälften av industrin fanns i Slovenien och Kroatien.

Belgrad svarade för knappt 10 % av tillverkningskapaciteten och större delen av produktionen, som skyddades av höga importtullar, gick till hemmamarknaden, där den lokala hantverksmarknaden konkurrerades ut, särskilt i Makedonien.

Via bankerna i Zagreb stod Österrike för 30 % av industrikapitalet i Kroatien, medan den slovenska industrin klarade sig med hälften så mycket utländskt kapital tack vare bondekooperativ och sparbanker.

Genom direkta investeringar i gruvindustrin kom utländskt kapital, framför allt brittiskt och franskt, att äga hälften av den jugoslaviska industrin vid depressionens början.

Stålproduktionen var däremot under starkt tyskt inflytande och produktionen av socker, cement och elektricitet kom till 65 % att ligga på utländska, framför allt österrikiska och tjeckiska, händer, vilket underlättade tysk penetration efter år 1938.

Sedan Balkanländerna misslyckats att skapa en gemensam marknad i början på 1930-talet, öppnades vägen för bilaterala byteshandelsavtal med Tyskland och redan år 1937 gick 32 % av exporten, främst bauxit och krom till Tyskland.

Efter Österrikes anslutning år 1938 tog Tyskland emot 80 % av svin- och veteexporten och större delen av hampa- och plommonexporten och även på importsidan utvecklades beroendet genom att Tjeckoslovakien och Tyskland stod för 55 % av maskin- och 75 % av kolimporten.

Inledningsvis förde Jugoslavien en antitysk politik och med franskt stöd bildade Jugoslavien tillsammans med Tjeckoslovakien och Rumänien den så kallade lilla ententen, främst riktad mot Ungern och Tyskland.

Ententen följdes upp av ett militärfördrag med Frankrike år 1927 och år 1934 slöts sedan Balkanententen med Grekland, Rumänien och Turkiet men byteshandelsavtalen efter den ekonomiska krisen åren 1929–1933 bidrog till att binda Jugoslavien till den tyska intressesfären.

Stora Plivasjön, foto Amer Ramic, Skillingaryd, år 2016.

Sedan Münchenavtalet år 1938 visat att Frankrike och Storbritannien inte kunde garantera de europeiska småstaternas säkerhet sökte Jugoslavien efter Frankrikes nederlag och den italienska invasionen av Grekland år 1940 att nå en överenskommelse med Tyskland.

Jugoslavien hade förklarat sig neutralt vid andra världskrigets utbrott, men efter stark press från Tyskland anslöt sig Jugoslavien till den så kallade stålpakten i mars år 1941, vilket framkallade en statskupp i Belgrad. Prinsregenten Paul och regeringen arresterades, och prins Peter förklarades myndig i förtid.

Som svar på kuppen invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien och efter invasionen återvände Ustasaledaren Ante Pavelic från sin exil och upprättade under tysk kontroll ett Storkroatien, omfattande det autonoma Kroatien och Bosnien–Hercegovina.

Under den katolska kyrkans ledning omvändes ortodoxa trosbekännare, medan den politiska ledningen bedrev ett direkt utrotningskrig mot muslimer och serber, cirka 300 000 mördade, samt bistod tyskarna i judeutrotningen.

Tyskarna skapade också ett ”Mini-Serbien” med en lydregering under generalen Nedic.

Båda lydstaterna deltog också i tyskarnas kamp mot de båda motståndsrörelserna Cetnici och partisaner.

De tyska truppernas repressalier mot civilbefolkningen ledde bland annat till att 7 000 människor massakrerades under några dagar i Kragujevac.

De kungatrogna Cetnici kämpade framför allt mot det kroatiska Ustasa och partisanerna och de bedrev också regelrätta utrotningskrig mot muslimerna.

Då Cetnici både stred inbördes och visade prov på undfallenhet och samarbete med tyskarna valde de allierade år 1943 att helt satsa på partisanerna.

Partisanrörelsen byggde på det år 1921 förbjudna kommunistpartiets erfarenheter av illegalt arbete.

Partisanerna erbjöd en tillflyktsort för dem som flydde undan Ustasas och Cetnicis nationalistiska aggression.

Partisanrörelsen sökte med ett program för ett enat Jugoslavien skapa tolerans mellan de olika folkslagen under parollen ”Broderskap och enighet”.

Dörr inne i ett äldre bosniskt hus som nu är en restaurang, foto Amer Ramic, Skillingaryd, år 2016.

I varje område som partisanerna behärskade bildades lokala befrielsekommittéer och efter Italiens kapitulation kunde de överta stora områden, och i november år 1942 bildades under partisanledaren Tito ett antifascistiskt råd i Bihac och en nationell befrielsearmé.

Den 29 november år 1943 upprättades en nationell befrielsekommitté som provisorisk regering i Jajce och de allierade tvingade exilregeringen i London att samarbeta med Tito, som 20 september år 1944 tågade in i Belgrad.

Jugoslavien fick i freden år 1945 västra Slovenien, Istrien med Rijeka och Zadar med tillhörande öar.

Titos krav på staden Trieste, Goriziaområdet och delar av Kärnten tillbakavisades av de allierade och under de första efterkrigsåren nationaliserades företagen, och de stora jordegendomarna konfiskerades.

Försök med kollektivjordbruk övergavs dock redan år 1953 och den mesta jorden förblev eller återfördes i privat ägo.

Landet fick en federal struktur med sex republiker, Slovenien, Kroatien, Serbien, Bosnien–Hercegovina, Montenegro och Makedonien.

Till Serbien knöts de två provinserna Vojvodina och Kosovo, där ungrare respektive albaner utgjorde stora grupper men ingen av republikerna, med undantag av Slovenien, fick en homogen sammansättning.

Serberna till exempel fanns utspridda i alla de övriga republikerna och kommunistpartiet, som kontrollerade statsapparaten, fick efter hand en motsvarande federal struktur.

Utrikespolitiskt vägrade Tito att underordna sig sovjetiska maktintressen och han upprätthöll egna kontakter med Albanien och Bulgarien och stödde inledningsvis kommunistsidan i det grekiska inbördeskriget i ett försök att skapa en Balkanfederation.

År 1948 sökte Kominform tvinga Tito att avgå, vilket, trots förföljelsen av oliktänkande, ledde till en nationell samling kring honom och med amerikanskt stöd kunde han överleva krisen.

Jugoslavien drev sedan en egen utrikespolitisk linje genom alliansfria rörelsen.

Staden Travnik, foto Amer Ramic, Skillingaryd, år 2016.

En egen form av socialism infördes med självförvaltning av företagen, vilket innebar att varken kapitalägarna eller staten utan de anställda skulle sköta företagen och valet av ledning kontrollerades dock fortfarande av kommunistpartiet.

Även politiskt decentraliserades beslutsprocessen, vilket ledde till att partiapparaten i varje republik uppfattade sig som representant för denna republik, inte för hela landet och kvar stod Tito som moderator i eventuella konflikter mellan republikerna.

En motsättning gällde mellan det rika norr, framför allt Slovenien och Kroatien, och det fattiga syd, Montenegro, Makedonien, Bosnien–Hercegovina och södra Serbien.

Slovenien och Kroatien ville behålla den hårdvaluta de tjänade på industriprodukter och turism men trots att en utvecklingsfond skapades år 1965 minskade syds per capita-inkomst i förhållande till nord från 65 % år 1950 till 50 % år 1971.

En annan skiljelinje gick mellan serberna, som ansåg att centralismen gagnade jämlikheten mellan regionerna, och slovener, kroater, muslimer och senare makedoner, som såg centralismen som ett hot mot principen om självförvaltning.

De kraftigaste uttrycken för denna motsättning kom genom den så kallade ”kroatiska våren” år 1971 och upprorsförsök i Kosovo på 1980-talet.

Kroaterna var missnöjda med resultaten av de ekonomiska reformerna och den serbiska dominansen och genom omfattande utrensningar i partiet, massavskedanden och arresteringar stoppades den kroatiska frigörelseprocessen men efteråt tillät Tito företagen att behålla en del av hårdvalutan.

År 1974 infördes en ny konstitution, som gav större makt åt republikerna, och Vojvodina och Kosovo fick ställning som autonoma provinser och ett presidentråd inrättades och ett parlament med två kamrar.

I varje republik och autonom provins inrättades motsvarande organ.

I Kosovo krävde albanerna år 1981 att provinsen skulle få status som republik och kraven spreds från studenter till gruvarbetare och andra grupper varvid armén sattes in som slog ned upproret med över 1 000 döda som följd.

I Bosnien–Hercegovina genomförde regimen en process mot muslimska intellektuella, bland annat advokaten Alija Izetbegovic.

En gammal bild från staden Jajce i Bosnien, från Admira Dedic, Skillingaryd.

Den ekonomiska tillväxten, som under 1960-talets slut varit 6 % per år, avstannade samtidigt och under 1970-talet hade den hållits uppe på 5,6 % tack vare att utlandsupplåningen ökades från 2,3 miljarder dollar per år 1970 till 11,8 miljarder år 1978.

De självstyrande företagen var oförmögna att hålla nere lönekostnaderna eller att avskeda de överflödiga, som år 1986 kom att uppgå till 27 % av de anställda.

Under åren efter Titos död år 1980 hade Jugoslavien en negativ tillväxtkurva varvid produktion och inkomst per invånare minskade, utlandsskulden ökade och inflationen nådde år 1989 över 2 700 %, varvid priserna kunde fördubblas på en månad.

Invånarna märkte också hur strömleveranserna blev oregelbundna, brist på drivmedel uppstod och de regionala skillnaderna ökade och det ekonomiska sammanbrottet var ett faktum.

Politiskt hade landet hittills hållits samman av kommunistpartiet och försvarsmakten men i Serbien kom år 1989 Slobodan Milosevic till makten och började driva en markerat nationalistisk politik.

Genom en författningsändring på republiknivå ställdes år 1989 Vojvodina och Kosovo direkt under serbisk ledning och efter upplösningen av Sovjetunionens kontroll av Östeuropa åren 1989–1990 och införandet av flerpartisystem uppkom även i Jugoslavien under partiets kongress i januari år 1990 krav på politiska reformer och övergång till en lösare konfederation mellan republikerna.

Kongressen slutade i kaos efter det att den slovenska delegationen lämnat mötet och i avvaktan på en lösning av relationerna mellan republikerna förklarade sig Slovenien och Kroatien suveräna i juli år 1990 och sedan förhandlingar misslyckats och folkomröstningar i självständighetsfrågan genomförts proklamerade de båda republikerna sin självständighet i juni år 1991.

I ett försök att hålla kvar republikerna inom Jugoslavien gick den serbiskkontrollerade jugoslaviska armén till attack i Slovenien och Kroatien men medan Slovenien i juli år 1991 kunde förhandla sig till eldupphör och ett tillbakadragande i oktober av den jugoslaviska armén, fortsatte striderna i Kroatien.

Medlingsförsök från EG åstadkom endast kortvariga vapenvilor, och insättande av så kallade EG-observatörer misslyckades och i december år 1991 kunde FN efter överenskommelse med parterna börja förbereda sändandet av en fredsbevarande styrka till Kroatien.

I Serbien, där socialisterna, det vill säga, det omdöpta kommunistpartiet fortfarande hade makten, sökte Milosevic öka sitt stöd genom så kallade antibyråkratiska kampanjer och genom att ta upp frågan om den serbiska minoritetens ställning i Kosovo och vidare uppmanade han serberna i övriga republiker att förklara sig självständiga, vilket stöddes av den serbiskkontrollerade federala armén.

När striderna i Kroatien upphörde hade därför den kroatiska regeringen förlorat kontrollen över en tredjedel av sitt territorium.

I en motsvarande serbisk offensiv i Bosnien–Hercegovina, som proklamerat sin självständighet i mars år 1992 och erkänts av omvärlden, fick serberna kontrollen över 65 % av denna republik och sedan Makedonien den 17 november år 1991 hade förklarat sig självständigt drog sig den jugoslaviska armén ut utan strider.

Sedan följde de så kallade ”Jugoslaviska krigen” som var en serie av krig och väpnade konflikter mellan åren 1991-2001 inom området som före år 1991 utgjorde landet Jugoslavien och dessa ”Jugoslaviska krig” brukar delas in i följande väpnade konflikter:

Kriget i Slovenien 1991

Kriget i Kroatien 1991–1995

Kriget i Bosnien och Hercegovina åren 1992–1995

Kriget i Kosovo åren 1998–1999

Konflikten i Makedonien 2001

Konflikten i södra Serbien 2001

NATO-bombningar av Republika Srpska 1995

NATO-bombningar av Jugoslavien 1999

Men denna otäcka, grymma och fruktansvärda historia får ni läsa om själva.

Bläsand, nu ”Mareca penelope”, Liljeholmskanalen, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Bläsand, nu ”Mareca penelope”, Liljeholmskanalen, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Skinnbaggen ”Leptoglossus occidentalis” som ännu så länge saknar ett svenskt namn, foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd, insekten är en fripassagerare från Tyskland med deras bil.

Skinnbaggen ”Leptoglossus occidentalis”, foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd, insekten är en fripassagerare från Tyskland med deras bil.

Arten ”Leptoglossus occidentalis” är en insektsart som beskrevs av Heidemann år 1910 och ingår i släktet ”Leptoglossus” och familjen bredkantskinnbaggar.

Arten är i huvudsak utbredd i Nordamerika men har introducerats till Europa via barrträdstimmer och är än så länge bara tillfällig i Sverige.

Domherre, ”Pyrrhula pyrrhula”, en hane, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Gråhäger, ”Ardea cinerea”, vid bäverhyddan i Rocksjön, foto Kjell H foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Gulsparv, ”Emberiza citrinella”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Gulsparv, ”Emberiza citrinella”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Gulsparv, ”Emberiza citrinella”, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Kanadagäss, grågäss och hybrider kanadagås x sädgås, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Kanadagäss, grågäss och hybrider kanadagås x sädgås, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Kanadagäss och hybrid kanadagås x sädgås, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Kanadagås och grågås, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Så kallad hybridanka eller kinaanka, Liljeholmskanalen, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Storskrake, ”Mergus merganser”, en hona, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Storskrake, ”Mergus merganser”, en hona, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Så kallade tamduvor eller domesticerade klippduvor, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Hösten färgar den gamla lönnen i röda och gula nyanser, foto Amer Ramic, Skillingaryd

Trollhassel, honblomma, våren är på väg, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna, år 2019.

Trollhasselsläktet ”Hamamelis” är ett släkte bestående av fem arter i familjen trollhasselväxter varvid två av arterna växer i Nordamerika, det vill säga, amerikansk trollhassel och småblommig trollhassel, en art i Japan, det vill säga, japansk trollhassel samt en art i Kina, det vill säga, kinesisk trollhassel.

De är lövfällande buskar eller små träd som vanligen blir 3–8 meter höga, i undantagsfall upp till 12 meter höga.

Blommorna spricker ut på bladlösa grenar under vintern, varje blomma har fyra långsmala kronblad som är 1–2 centimeter långa och blekt till mörkt gula, orange eller röda.

Namnet till trots så är inte trollhasselsläktet särskilt nära släkt med hasselsläktet ”Corylus”, det vill säga, ”vår vanliga” hassel med hasselnötterna.