Glyptoteket i Köpenhamn, del 1

Glyptoteket i Köpenhamn, del 1, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder om ett besök i en av de största privata konstsamlingarna skapat av Carl och Ottilia Jakobsen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och Daniel Damberg, Lund, i mitten av juli anno 2017.

Ny Carlsberg Glyptotek, eller bara Glyptoteket, är ett konstmuseum i Köpenhamn med huvudsaklig inriktning på skulptur, inrättat år 1888 genom gåvobrev av Carl och Ottilia Jacobsen, som då skänkte sina samlingar av samtida, främst fransk och dansk konst.

År 1899 donerade Jacobsen en samling av antik skulptur, som vuxit till en av Europas främsta, med bland annat grekisk originalskulptur, romerska porträttbyster, egyptiska och etruskiska avdelningar samt Europas största samling av skulpturfynd från Palmyra i Syrien.

Museet består av två byggnadskroppar, invigda år 1897 respektive år 1906, mellan vilka den kupoltäckta vinterträdgården, ”Palmehaven”, är belägen.

Överst ett verk av Eugenen Dauphin från år 1887 med nummer 53 och underst ett verk av Eugène Boudin från år 1890 med titeln ”The Beach at Étretat”, med nummer 54.

Eugène-Baptiste Émile Marie Dauphin, född den 30 november år 1857 i Toulon och avled år 1930 i Paris, var en fransk konstnär.

Eugène Boudin, 1824–1898, var en fransk konstnär och var nästan uteslutande landskapsmålare och ägnade sig främst åt kust- och havsmotiv.

Han genomförde sina målningar ute i naturen direkt inför motivet och i motsats till de konstnärer ur Barbizonskolan som han själv fått handledning av, vilka slutförde sina landskapsmålningar i ateljén.

Boudins friluftsmåleri blev en viktig utgångspunkt för Claude Monet, som en kort tid var hans elev.

Här ser man ett verk av Edgar Degas med titeln ”Dancers prakticing i the foier”, från år 1880, med nummer 93.

Han föddes den 19 juli år 1834 och avled den 27 september år 1917, och var en fransk målare och skulptör.

Degas studerade år 1854 hos Louis Lamothe, en före detta elev till Jean Auguste Dominique Ingres, och därefter en kort tid vid ”École des Beaux-Arts”.

Under 1850-talets senare hälft vistades Edgar Degas långa perioder i Italien, där han studerade och kopierade renässansmästarna.

Han utförde i början av 1860-talet historiemålningar och förutom påverkan från Ingres rör sig redan Degas här mot en strävan till osminkad verklighetsskildring.

Degas målade under 1860- och 1870-talen ett stort antal porträtt, präglade av modellernas vardagsmiljö och privatlivets intimitet.

År 1862 lärde Degas känna Manet, och liksom denne kom han nu framför allt att skildra livet i det samtida Paris på kaféer, teatrar och kabaréer, på cirkus och hästkapplöpningar.

Han gjorde otaliga studier av balettdansöser, i vilka han med nästan vetenskaplig precision försökte fasthålla snabbt förbiglidande rörelsemoment och han ställde ut tillsammans med impressionisterna från deras första utställning år 1874 till den sista år 1886.

Degas övergick under 1880-talet alltmer till att måla i pastell och sökte nya, för samtiden chockerande okonventionella motiv såsom strykerskor, tvätterskor, kvinnor som badar, kammar sig eller provar hattar hos modisten men till följd av försämrad syn måste Degas vid sekelskiftet upphöra att måla men fortsatte att i vax modellera dansöser, badande kvinnor och hästar, vilka efter hans död göts i brons.

Edgar Degas var en av de främsta skildrarna av ”la vie moderne” i det sena 1800-talets Paris och han var en kompromisslöst ärlig människoskildrare.

Bilden visar ett verk av Eugenen Delacroix från 1855 med nummer 140.

Han föddes den 26 april år 1798 och avled den 13 augusti år 1863, och var en fransk konstnär samt det romantiska måleriets främste företrädare och en av de viktigaste utgångspunkterna för det sena 1800-talets orientering mot en ren färgkonst.

Delacroix inledde sin konstnärsbana år 1815 genom att lära sig teckna hos den då mycket berömde nyklassicistiske målaren P.N. Guérin.

Ännu ett verk av Eugene Delacroix nu från år 1831 med titeln ”Mirabeau Aswering the Marquis de Dreux-Brézé” med nummer 163.

Honoré Gabriel Riqueti de Mirabeau, åren 1749-1791, var en fransk greve, revolutionspolitiker samt ordförande i jakobinklubben år 1790, och nationalförsamlingens talman.

Henri Evrard, marquis de Dreux-Brézé, född den 6 maj år 1762 i Paris, Frankrike och dog den 27 januari år 1829 också i Paris.

En vy från le Havre från år 1862 av holländaren Johan Barthold Jongkind som levde under åren 1819–1891.

Han var en nederländsk målare som från år 1846 var verksam i Frankrike och målade gärna landskap med havsmotiv från kusten av Normandie.

Han utgick från bland annat från nederländskt 1600-talsmåleri och Barbizonskolan men utvecklade genom en öppen, lätt penselskrift och en rik valörskala en rikare skildring av friluftsatmosfärens växlingar.

Jongkind förebådade därigenom impressionismen men han höll dock sina bilder i en sluten skala av jordfärger och målade dem efter skisser gjorda i ateljén.

Ett verk av Auguste Renoir, 1841–1919, som var en fransk målare och skulptör, han studerade som ung hos Charles Gleyre i Paris och lärde där känna de blivande impressionisterna Monet och Sisley.

Han målade gärna tillsammans med Monet och under 1870-talet och början av 1880-talet målade Renoir impressionistiska landskap, figurkompositioner och kvinnliga naketstudier.

Bilden visar ett verk av Théodore Rosseau från år 1834, med titeln ”Mont Blanc”.

Pierre Étienne Théodore Rousseau, född den 15 april år 1812 i Paris och död den 22 december år 1867 i Barbizon, Frankrike, var en fransk målare och bror till Philippe Rousseau.

Under antiken fanns lejonet i södra Europa, Sydvästasien, Indien och i Afrika och berättelser om lejon på Balkanhalvön finns till exempel från Herodotos och Aristoteles.

Troligtvis försvann de europeiska lejonen omkring Kristi födelse och idag ligger utbredningsområdet huvudsakligen i Afrika söder om Sahara.

I Algeriet förekom lejon fram till 1890-talet och det sista nordafrikanska lejonet fälldes år 1920 i Marocko.

Den sista bekräftade iakttagelsen av en individ i Mellanöstern, det vill säga, Syrien, Iran och Irak ägde rum år 1942 i Iran.

Även den asiatiska populationen dog nästan ut mellan slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Effektivare skjutvapen utrotade underarten fram till år 1884 i hela östra Asien med undantag av Indien men bara i nationalparken Gir som ligger i den indiska delstaten Gujarat fanns ett mindre bestånd med lejon kvar.

Det lägsta antalet individer av denna population registrerades år 1913 med omkring tjugo lejon men fram till 1990-talet ökade beståndet åter till cirka 300 individer.

Det eventuellt äldsta kända fossilet av lejon hittades i Tanzania och är 3,5 miljoner år gammalt och vissa auktoriteter anser att detta fynd, som huvudsakligen består av ofullständiga käkar, tillhör arten ”Panthera leo” medan andra betvivlar denna tillhörighet.

Hittills finns för få fynd från denna epok för att säkerställa att dessa ben tillhör lejon, Afrikanska fynd som med visshet kan räknas till lejon är hela 2 miljoner år yngre, det vill säga ”bara” 1,5 miljoner år gamla.

För ungefär 700 000 år sedan etablerade sig underarten ”Panthera leo fossilis” i Europa och kända fynd härstammar från Isernia i Italien samt Wiesbaden och Heidelberg i Tyskland.

De flesta fossil i Europa är från underarten grottlejon ”Panthera leo spelaea”, som levde under istiden och de sista lejonen i norra Eurasien och norra Amerika dog ut för cirka 10 000 år sedan vid slutet av senaste istiden.

I Nordamerika levde som sagt en underart av det nutida lejonet, det amerikanska lejonet och detta var det största lejon som levt, med en storlek som överträffar det nutida lejonet med upp till 30–40 %.

Lejonets framträdande roll i europeisk diktning, konst, heraldik, symbolik och folklore är huvudsakligen resultatet av ett tidigt främreorientaliskt inflytande och som symbol för kungamakten fungerade lejonet redan på 2000-talet före Kristus i Mesopotamien, och lejonjakt var ett ofta återkommande motiv i både assyrisk och babylonisk konst.

Som ”portvakter” användes lejon i såväl hettitisk som mykensk arkitektur och i Bibeln omtalas lejon vanligen med symbolisk betydelse men också i episka sammanhang, som Simsons kamp mot ett lejon eller Daniels vistelse i lejongropen, allegoriserade i kristen tradition.

I flera av antikens fabler är lejonet huvudperson, och har därifrån som booklore kommit in ibland annat svensk folkdiktning, till exempel sagan om ”Androcles och lejonet”.

Androcles och lejonet, är en antik fabel som bevarats i ett flertal varianter och handlar om den förrymde slaven Androcles befriar ett lejon från en tagg i tassen.

När hans ägare kastar honom för lejonen på cirkus, råkar just det djur han hjälpt vara bland dessa och vägrar döda honom.

Berättelsen har särskilt i Sverige och Finland gått över i muntlig sagotradition, sannolikt förmedlad av läseböcker för skolan.

Även i Rom kom lejonet att symbolisera härskarmakten, och bland annat Nero spände lejon framför sin vagn vid festliga tillfällen.

Redan tidigt blev lejonet en symbol för både Kristus och djävulen, som för till exempel evangelisten Markus, för ökenasketer och helgon.

För den kristna symboliken har bestiariernas djurhistorier spelat en stor roll och som ”djurens konung” uppträder lejonet i de medeltida djureposen och bestiarierna.

Lejon hölls under medeltiden ofta fångna i ”lejongropar” vid furstliga slott, men i Sverige dock troligen först på 1560-talet.

Sveriges första fasta teaterscen, ”Lejonkulan”, fick sitt namn efter den lokal på Slottsbacken där man förvarat ett lejon som erövrats under belägringen av Prag år 1648.

Inom heraldiken räknas lejonet som det förnämsta fyrfotadjuret och är samtidigt det vanligast förekommande vapendjuret, härom vittnar ett gammalt talesätt i heraldikens hemland Frankrike som säger ”Qui n’a pas d’armes porte un lion”, översatt, ”Den som saknar vapen för ett lejon”.

Lejon på territoriella vapen betyder inte att de ingår i landets fauna utan förklaras av de egenskaper lejonet anses symbolisera, det vill säga, mod, styrka och ädelmod.

Heraldikens lejon avbildas vanligen upprest, det vill säga, stående på bakbenen, alltid med huvudet i profil.

Lejon återfinns dels i det svenska stora riksvapnet, det så kallade ”Folkungalejonet” från tidigt 1200-tal, dels i vapnen för landskapen Bohuslän, Halland, Småland och Västergötland.

Bilden visar ett skulpterat huvud i marmor av en ung man från Naxos cirka 580 före Kristus.

Naxos är den största ön bland Kykladerna i Egeiska havet, Grekland, med en yta på 389 km2, och med 17 100 invånare år 2010.

Naxos är en höglänt, bergig ö med bördiga dalar där odling av vin och citrusfrukter samt marmorbrytning är de viktigaste traditionella näringarna.

Turismen är av stor betydelse och öns huvudort och viktigaste hamn är Naxos som ligger på västkusten.

Bosättningar är belagda från senneolitisk tid, cirka 4000 före Kristus, och ön är rik på lämningar av den tidigkykladiska kulturen mellan cirka 3000–2000 före Kristus.

Omkring 1100 före Kristus antas joniska greker ha invandrat och efter strider med bland annat den närliggande ön Paros blev Naxos under 500-talet före Kristus mäktigast bland Kykladerna.

Om denna blomstringsperiod vittnar bland annat kolossala kourosstatyer i öns marmorbrott samt tempelruiner men efter persernas härjningar 490 före Kristus blev Naxos dock beroende av Athen och andra stormakter.

Naxos var bördigt och hade marmor av hög kvalitet och vinodlingens betydelse under antiken återspeglas i kulten av Dionysos och i de naxiska mynten, som har dionysiska motiv som emblem.

Under större delen av medeltiden tillhörde Naxos det Bysantinska riket men efter fjärde korståget blev ön från och med år 1207 centrum för ett hertigdöme bestående av ett flertal öar som styrdes av italienare.

Naxos erövrades av turkarna år 1566 och efter det grekiska frihetskriget, åren 1821–1829, tillföll ön Grekland.

Bilden visar en del av en vacker gravrelief i marmor för en soldat som levde i Athen 330 före Kristus.

Grekland 330 före Kristus kunde bjuda på följande kraftfulla händelser som man kan läsa om nedan.

Alexanders riksföreståndare i Makedonien, Antipater, sluter fred med thrakierna, med vilka han har varit i krig, och marscherar sedan söderut med en stor styrka på över 40 000 man.

I det svårkämpade slaget vid Megalopolis i Arkadien vinner han en seger över den spartanske kungen Agis III och dennes grekiska legosoldater vilket leder till att Agis III dödas och det spartanska motståndet bryts.

Aischines fortsätter att försöka hindra Demosthenes att få en gyllene krona, som erkännande för sina tjänster åt Aten, saken, som har inletts sex år tidigare, slutar med att Aischines lider ett förkrossande nederlag, till största delen tack vare Demosthenes tal för Ktesifon, det vill säga, ”Om kronan”.

Sedan Aischines har förlorat mot Demosthenes i rätten lämnar han Aten och beger sig till Rhodos, för att undervisa i retorik.

Bilden visar en antik urna i original till vänster målad kopia i originalutförande till höger vilket visar hur mycket vackrare de en gång var när de var nya och kraftfullt vackert målande i starka färger.

Sal med romerska skulpturer och romersk skulptur låter sig inte enkelt definieras genom form eller stil och den kan inte heller entydigt placeras i tid och rum.

Dess enande princip är snarare att söka i funktion och innehåll där den äldsta skulpturen härrör från tiden kring sekelskiftet 500 före Kristus då staden Rom var en del av den etruskiska kultursfären.

Skulpturen är också etruskisk till sin karaktär och den framställdes i bränd lera, terrakotta, och hade entydigt religiös funktion, antingen i form av arkitektoniska reliefplattor eller takskulpturer avsedda att pryda tempel eller som votivskulpturer i helgedomar.

Motiven för romerska skulpturer var övervägande gudar, hjältar och dessas tillbedjare.

Här ser man två skulpturer, Odysseus till vänster och hustrun Penelope till höger.

Odysseus är i berättelserna om det trojanska kriget kung av Ithaka, son till Laertes och Antikleia, make till Penelope och far till Telemachos samt är huvudperson i Homeros epos ”Odysséen”.

Den mångprövade Odysseus övervinner liksom många andra heroer svåra situationer tack vare sin tapperhet och självbehärskning men framför allt genom sitt överlägsna intellekt och sin pragmatiska inställning till sanning och moral.

Mot sin vilja tvingad ut i kriget mot Troja bidrog Odysseus i högsta grad till stadens fall, bland annat genom listen med den trojanska hästen.

Hans tioåriga irrfärd hemåt förde honom över havet till lotofagernas land, till cyklopen Polyfemos, vindguden Aiolos, laistrygonerna och trollkvinnan Kirke.

Vid ett besök i underjorden förutspådde Teiresias hans slutliga öde och efter att ha undkommit Skylla och Charybdis nådde Odysseus ön Trinakria och solguden Helios boskap, togs om hand av nymfen Kalypso och kom slutligen till fajakernas ö Scheria, där han mötte prinsessan Nausikaa.

Äntligen tillbaka hos sin kära och trogna Penelope dödade han de många friare som belägrat hans hem under hans frånvaro.

Penelope är i grekisk myt dotter till Ikarios och hustru till Odysseus och medan maken under tio år deltog i trojanska kriget och sedan lika länge irrade omkring till havs vårdade Penelope troget hemmet och avvisade alla friare.

Hon lovade till sist att välja någon av dem då hon vävt en svepduk åt Odysseus far, men om natten rev hon upp vad hon vävt om dagen men efter tre år avslöjades hon och tvingades fullborda väven.

Hon lovade nu att äkta den som kunde spänna Odysseus båge men denne, som i hemlighet återvänt, fick fatt i vapnet och dödade alla friarna, varpå makarna återförenades.

Bilden visar från vänster Apollon, i mitten Apollon och till höger Dionysos.

Apollon var en grekisk gud för bland annat spådomskonst, läkekonst, musik och diktning, men i Homeros ”Iliaden” är Apollon en skrämmande gestalt, som med sina pilar sänder en dödlig farsot över grekerna, och i flera myter uppträder Apollon och hans syster Artemis som skoningslösa dråpare.

Iliaden är ett epos som troligen är det äldsta bevarade exemplet på grekisk litteratur som behandlar en del av historien om belägringen av staden Ilion, det vill säga, det trojanska kriget.

Men Apollon ger också bot mot sjukdom och sår, och i klassisk tid blir hans son Asklepios den egentlige läkedomsguden.

Apollon ger även hälsa och växtkraft åt grödan, boskapen och i synnerhet den manliga ungdomen, han är den kultiska renhetens gud.

Hans vanligaste binamn är ”Foibos” eller ”Phoebus”, i betydelsen ”ren”, och han erbjöd botgöring och rening både åt den sjuka och åt den brottsling som tyngdes av sin skuldbörda.

I Delfi kopplades uttryckliga etiska krav till den kultiska renheten och besinning och självkännedom var hörnstenarna, ”intet till övermått” det främsta budet.

Dessa ideal anses utgöra ett av den grekiska kulturens bärande idékomplex.

Men Apollons kult rymde också extatiska drag och han försatte orakelhelgedomarnas medier i trance, och hans orakel var talrika.

Delfi i Centralgrekland och Didyma vid Miletos var de mest besökta orakelplatserna och enligt en antik uppfattning var musiker och diktare besatta av en utommänsklig makt, det var Apollon eller muserna som tog dem i besittning.

Som diktargud är Apollon musernas ledare, Musagetes, och lyran är hans attribut.

Kulten av Apollon infördes i Grekland tämligen sent, och i flera fall har Apollon övertagit äldre lokala kulter.

Ursprungligen kom han kanske från centrala Mindre Asien och från grekerna övertog etrusker och romare kulten av Apollon.

Hans första tempel i Rom invigdes 431 före Kristus och Augustus tillskrev Apollon segern vid Actium 31 före Kristus och byggde åt honom ett ståtligt tempel på Palatinen.

Enligt myten var Apollon son till Zeus och Leto och tvillingbror till Artemis.

Leto förföljdes av den svartsjuka Hera men fann en fristad på ön Delos, där hon kunde föda sina barn.

Ön var i antiken helt vigd åt kulten och från Delos reste Apollon till Delfi där han dödade ormen Python, och sedan han sonat dråpet övertog han Pythons helgedom, som blev hans förnämsta.

I konsten avbildas Apollon som en ung man utan skägg och med det långa håret flätat, normalt är den nakna kroppen muskulös, och flera atletiska mansstatyer från arkaisk och tidigklassisk tid har ansetts föreställa Apollon.

Den nakne och muskulöse mannen till vänster i förgrunden är Herkules eller som han egentligen heter Herakles.

Herkules eller Herakles är en antik mytgestalt, den mest populäre av alla grekiska heroer, son till Zeus och Alkmene och redan i vaggan visade Herakles sin styrka genom att strypa två ormar som Hera, Zeus svartsjuka maka, sänt för att döda honom.

Hera lät honom senare drabbas av vansinne, varvid han dödade sina tre barn och som straff måste han åt sin halvbror, kung Eurystheus av Mykene, utföra tolv storverk, se nedan.

1) han kramade ihjäl det osårbara lejon som härjade vid Nemea i Argolis

2) dödade hydran vid Lerna i Argolis, ett ormlikt, månghövdat träskvidunder

3) hemförde ett fruktansvärt vildsvin från berget Erymanthos i Arkadien

4) hämtade från Keryneiaberget i Arkadien en vindsnabb hind

5) rensade kung Augias stall i Elis

6) sköt ned en mängd rovfåglar, med klor och näbbar av koppar, vid sjön Stymfalis i Arkadien

7) fångade den vilda tjuren på Kreta som visar Herakleskultens samband med minoisk religion

8) rövade bort den thrakiske kungen Diomedes människoätande hästar

9) hämtade vid Svarta havet amasondrottningen Hippolytes gördel åt Eurystheus dotter

10) bortförde jätten Geryons boskap

11) tog med sig hesperidernas gyllene äpplen från en ö längst västerut i Oceanen

12) förde upp hunden Kerberos från underjorden

Herakles, Herkules, utförde också många andra hjältedåd, han stred mot kentaurerna, besegrade havsguden Triton och jätten Antaios, befriade Prometheus och Theseus, räddade drottning Alkestis från dödsriket med mera.

Han deltog i krigen mot Troja, mot amasonerna och mot giganterna samt i argonauternas tåg, han kämpade även mot Pylos, Elis och Sparta som möjligen en återspegling av dorernas strider mot ursprungsbefolkningen på Peloponnesos.

För att ha sökt röva Apollons trefot från Delfi måste han i kvinnokläder tjäna den lydiska drottningen Omfale, som tvingade honom att spinna ull och uträtta andra omanliga sysslor.

Herakles, Herkules, förgiftades slutligen av sin ovetande maka Deianeira, som sänt honom en mantel doppad i kentauren Nessos frätande blod, i tron att den skulle förläna henne Herakles trohet men för att förkorta sitt lidande besteg han på berget Oita ett bål, varur hans ande svingade sig upp till Olympen där han vann odödlighet och fick Hebe till gemål.

Dessa episoder finns framställda i vasmålningar och skulpturer, och metoperna från Zeustemplet i Olympia skildrar alla tolv storverken.

Oftast avbildas Herakles, Herkules, med lejonhud, klubba och båge som attribut, särskilt bekant är Herakles Farnese i staden Neapel.

Herakles, Herkules, togs upp i den romerska statskulten år 312 före Kristus och under medeltiden såg man gärna en kristen symbolik i Herakles långa kamp mot det onda och i att hans död ledde till evigt liv.

Legenden om Herakles, Herkules, vid skiljevägen berättades först av Xenofon såsom härstammande från sofisten Prodikos, en samtida till Sokrates.

Innan Herakles, Herkules, började sina stordåd mötte han fru Dygd, som erbjöd honom ett liv av pliktuppfyllelse och arbete för mänskligheten, och fru Lusta, som lockade honom med ett njutningsfyllt liv i lättja.

Bilden visar en skulptur av Melpomene som i grekisk mytologi var en av de nio muserna, sångens och särskilt tragedins beskyddarinna, ofta avbildad med vinlövskrans och tragisk mask.

Enligt en tradition var sirenerna döttrar till Melpomene och flodguden Acheloos.

Muserna var i grekisk och romersk mytologi ursprungligen benämningen på poesins gudinnor, men blev sedermera de gudinnor, vilka inspirerade även andra konstnärer, filosofer och intellektuella.

De omnämns som gudinnor redan i de tidigaste källorna och tvekade inte att döda personer som försökte sätta sig upp emot dem, nedan visas namnen och uppgifterna för de nio muserna.
Erato – lyrikens och kärlekspoesins musa
Euterpe – musikens eller flöjtspelandets musa
Kalliope – den episka poesins musa
Klio – historieskrivningens musa
Melpomene – tragedins och lyrans musa
Polyhymnia – dansens eller geometrins musa
Terpsichore – dansens och den lyriska poesins musa
Thalia – komedins musa
Urania – astronomins musa

Demosthenes, född 384 före Kristus och död den 12 oktober 322 före Kristus, var en athensk vältalare och statsman.

Demosthenes framstod redan för Cicero och sedan ända in i 1800-talet inte blott som forntidens störste talare utan även som en politisk och moralisk förebild, den outtröttlige, obesticklige ivraren för det egna folkets väl, den oförsonlige motståndaren till makedoniernas ”barbariska” despoti som representerades först av Filip II, sedan av dennes son, Alexander den store, och slutligen av Antipatros, samt som demokraten som offrade sitt liv för friheten.

Alexander den store eller Alexander III, född 356 före Kristus, död den 13 juni 323 före Kristus, var kung i Makedonien från år 336 samt erövrare av det persiska riket.

Alexander den store var son till den makedonske kungen Filip II och Olympias från Epirus.

Alexander den stores lärare var filosofen Aristoteles och sin militära utbildning fick han genom att delta i faderns krigståg och sedan fadern Filip mördats år 336 blev Alexander den store efter en kort maktkamp vald till hans efterträdare.

Han övertog samtidigt faderns ledarställning i Grekland och inledde sin regering med att föra krig mot thrakiska stammar söder om Donau.

Ett uppror i Grekland, som utgick från Thebe, tvingade honom avbryta fälttåget och när han nedkämpat upproret, jämnades Thebe med marken i avskräckande syfte.

Alexanders far Filip hade planlagt och förberett det fälttåg mot Persien som Alexander inledde när han i maj år 334 förde en här på cirka 40 000 man över Hellesponten.

Den första drabbningen stod vid Granikos, där det persiska lokalförsvaret nedkämpades och efter att ha befriat grekiska städer vid mindreasiatiska kusten förde Alexander hären till anatoliska höglandet.

Under vintern besökte han bland annat Gordion med den berömda vagnen och knuten, se gordiska knuten.

En gordisk knut är en invecklad uppgift som kan lösas förvånansvärt enkelt genom en drastisk åtgärd och enligt en legend fanns i den grekiska staden Gordions tempel en knut som satt på en oxkärra och var så pass komplicerad att ingen förmådde lösa upp den.

Den som lyckades lösa knuten skulle enligt en profetia bli herre över Asien.

Alexander den store lockades att försöka men misslyckades och han blev då arg, drog sitt svärd och högg sönder knuten och insåg i samma ögonblick att problemet var löst.

En sådan oväntad åtgärd för att lösa ett till synes omöjligt problem kallas därför ibland Alexanderhugg, ett uttryck som används om drastiska, oväntade och oortodoxa lösningar på svåra problem.

Våren år 333 hade perserkungen Dareios III samlat en stor här för att slå tillbaka den makedonska invasionsarmén och ett stort slag stod vid Issos i norra Syrien.

Härarna möttes i ett pass mellan hav och berg, vilket hindrade perserna från att dra nytta av sin numerära överlägsenhet och Alexander den store vann en övertygande seger, medan Dareios tvangs ta till flykten.

Alexander förföljde inte sin slagne motståndare utan oskadliggjorde först de persiska flottbaserna i Libanon och därefter övertog han det persiska väldet i Egypten, där han hälsades som en befriare.

Under sitt drygt halvårslånga uppehåll där grundlade han bland annat Alexandria i västdeltat och han företog också en sägenomspunnen expedition i libyska öknen till Siwaoasen.

Slutstriden mellan Alexander den store och Dareios stod vid Gaugamela på ett slättområde vid Tigris övre lopp hösten år 331.

Den persiska hären var mångdubbelt större än den makedonsk-grekiska men blev totalt utmanövrerad genom Alexander strategi och Dareios drog sig under flykt tillbaka till det iranska höglandet, där han sedan mördades av sina egna.

Förstörelsen av palatset i Persepolis utgjorde slutpunkten på denna del av Alexander den stores fälttåg.

Under de följande fem åren övertog han de vidsträckta persiska besittningarna mellan Mesopotamien och Indus.

Alexander tog först upp förföljandet av Dareios, sedan av Bessos som efter mordet på Dareios övertog kungavärdigheten och under strapatsrika marscher och farliga småkrig trängde hans här ända upp till Jaxartes i Uzbekistan.

För att säkra sitt välde grundlade han städer, av vilka de flesta fick namnet Alexandria och försågs med ett ledarskikt av grekiska kolonister.

Under kampanjerna i dessa avlägsna områden uppstod konflikter mellan Alexander den store och hans makedonska stab på grund av att kungen övertog det persiska hovceremonielet, som bland annat omfattade proskynes, en underdånig hyllning till en allsmäktig härskare.

Även Indusdalen, som endast formellt hade stått under persisk överhöghet, införlivades med Alexander den stores rike.

Den indiska kungen Poros besegrades vid Hydaspes år 326 men fortsatte sedan sin regering som lydkung.

Ett myteri vid Hyfasis hindrade Alexander den store från att förverkliga sina planer att också underlägga sig Magadhariket vid Ganges.

Återfärden från Indus deltaområde till de västra riksdelarna anträddes sensommaren år 325 då Nearchos förde befäl över flottan, medan Alexander ledde den farofyllda marschen längs kusten, varvid hären hade stora problem att forcera den gedrosiska öknen.

Under Alexander den stores mångåriga frånvaro hade upplösningstendenser gjort sig gällande i rikets centrala delar och efter sin återkomst till Susa tidigt år 324 bytte han ut illojala persiska ståthållare och andra befattningshavare som fått stanna i sina gamla ämbeten mot makedonier.

Han försökte också med olika medel skapa en gemensam makedonsk-persisk elit i sitt stora rike och han anordnade massbröllop mellan makedonier och persiska kvinnor.

Själv var Alexander gift med Roxane, som kom från en förnäm sogdiansk släkt.

Vidare fick unga perser militär makedonsk träning, vilket väckte stor irritation hos Alexander den stores gamla landsmän.

Under den sista delen av sin levnad var Alexander den store sysselsatt med att förbereda en flottexpedition runt den arabiska halvön och möjligen umgicks han också med planer att göra ett erövringståg till västra medelhavsområdet.

Tronföljden var inte ordnad vid hans oväntade och hastiga bortgång i Babylon i juni år 323 före Kristus, troligen drabbades han av en febersjukdom, men det uppstod snart rykten om att han blivit förgiftad.

Höga makedonska officerare övertog ansvaret för hans rike, som under den följande perioden, den hellenistiska, sönderföll i flera självständiga stater där de viktigaste var de ptolemeiska, seleukidiska och thrakiska rikena samt Makedonien.

Filip II, 382–336 före Kristus, var kung av Makedonien, son till Amyntas III och far till Alexander den store.

Filip blev år 359 förmyndare för sin brorson Amyntas IV och tvingades omedelbart till strid mot invaderande illyrier och paioner och på grundval av de lärdomar han gjort som gisslan i Thebe åren 368–365 grep sig Filip an med en omorganisation av armén, vid rytteriets sida ställdes ett bondeinfanteri i djup falang, beväpnat med långa lansar.

Genom äktenskapet med den molossiska prinsessan Olympias, med vilken han fick barnen Alexander och Kleopatra, uppnådde han även politiska fördelar.

Åren 357–356 vände Filip sig mot den egeiska kusten, där han kom i konflikt med Athen rörande Amfipolis och andra orter på Chalkidike men Filip vann dock sitt mål och fick därtill kontrollen över de rika guldgruvorna i Pangaion och i detta läge antog han också formellt konungatiteln år 355.

Det så kallade tredje heliga kriget, som utbröt år 356, gav Filip II förevändning att blanda sig i den centralgrekiska politiken.

Han kallades till hjälp av thessalierna och vann efter vissa motgångar en avgörande seger över fokerna år 353.

Han vände sig sedan österut och kom på nytt i konflikt med Athen genom angreppet på Olynthos år 349 men den hjälp athenarna skickade var otillräcklig, och följande år kunde Filip II lägga under sig hela Chalkidike.

Han erbjöd athenarna en fördelaktig fred och vände sig sedan mot fokerna, som fann för gott att kapitulera.

Genom att Filip II erbjöds överta deras platser i den delfiska amfiktyonin fick han en fast fot i Centralgrekland.

Under de sista åren av 340-talet ivrade den athenske politikern Demosthenes för att Athen på nytt skulle gå i krig mot Filip II och krisen nåddes år 340, då Filip angrep Byzantion och hotade athenarnas spannmålsimport från Svarta havet.

Filip II vann år 338 en förkrossande seger vid Chaironeia över sina motståndare, främst athenare, thebaner och spartaner.

Han skänkte dem en påfallande mild fred, på villkor att de accepterade att följande år, med undantag för Sparta, sluta sig samman i det så kallade korinthiska förbundet under Filip II:s ledning.

Med Grekland enat bakom sig inledde Filip förberedelserna för vad som länge torde ha varit hans avsikt, det vill säga, ett samlat angrepp mot perserriket, men på grund av vad som sades vara en privat oförrätt mördades dock Filip II år 336 av en makedonsk adelsman, varför det föll på hans son Alexanders lott att realisera dessa planer.

För den grekiska världen innebar den makedonske envåldshärskarens politiska framgångar ett brott med tidigare demokratiska och oligarkiska traditioner och hans sammansatta karaktär och stormiga privatliv gav dessutom upphov till en rik flora av spekulationer och fördömanden och redan Filip II:s samtida gav honom högst varierande omdömen.

Vältalaren Isokrates såg honom som den grekiska civilisationens värn mot barbarerna medan Demosthenes pläderade aktivt för den närmast motsatta ståndpunkten.

Historikern Theopompos, som beundrade Filip II, skildrade honom även som kolerisk, liderlig men alkoholiserad, få efterlevande har dock ifrågasatt hans organisatoriska förmåga, militära kapacitet eller betydelse för Makedoniens fortsatta utveckling.

Phyrrus kung av Epirus, född 319 eller 318 före Kristus, död 272 före Kristus, var son till kung Aiakides och Phthia, och var kung över molosserna i Epirus och Makedonien, och en framgångsrik fältherre som härledde sina anor från Akilles och dennes son Pyrrhos eller Neoptolemos.

Molossier eller molosser var en grekisk stam som bebodde Epirus under antiken och som hade ett eget kungadöme som gränsade mot Illyrien i norr, mot Chaonien i nordväst och mot det thesprotiska kungadömet i söder.

Med anledning av ett upplopp som kostat Phyrrus fader Aiakides tronen och livet år 313 före Kristus uppfostrades Pyrrhus hos konung Glaukias i Illyrien, av vilken han vid tolv års ålder återinsattes i sitt fädernerike och ännu en gång undanträngd av en motkung, Neoptolemos, begav han sig till sin svåger Demetrios Poliorketes, med vilken han deltog i slaget vid Ipsos år 301 före Kristus, men kom sedermera som gisslan till Ptolemaios I Soter i Egypten.

Ptolemaios gav honom sin styvdotter Antigone till gemål och hjälpte honom att återvinna tronen år 297, samma år eller år 296 gifte han om sig med Lanassa, Agathokles dotter.

Pyrrhus sökte ersättning för Makedonien, som han erövrat men år 288 tvingats avträda till Lysimachos.

Han tågade därför mot Italien år 280 med anledning av tarentinernas uppfordran att bistå dem mot romarna.

Pyrrhus besegrade romarna vid ett slag vid Heraklea i Lukanien år 280, med 25 000 man och 20 elefanter och den avgörande faktorn som bringade segern var elefanterna.

Romarna hade förmodligen aldrig sett detta jättelika djur förut, och de förlorade sitt mod.

En ny seger kom året därpå i Asculum i Apulien, år 279, men redan slaget vid Heraklea ingav honom en hög tanke om romarnas krigsduglighet, och det vid Asculum kostade honom så stora förluster att han lär ha utropat de klassiska orden ”En sådan seger till, och jag är förlorad”!

Han misströstade om att kunna lyckligt genomföra kriget mot romarna, och antog därför de sicilianska grekerna i Syrakusas kallelse att komma dem till hjälp mot karthagerna och år 278 gick han över till Sicilien, undanträngde karthagerna ända till Lilybaion på öns västra hörn och umgicks redan med planer att angripa Karthago i Afrika.

Han blev dock impopulär på grund av sin despotiska attityd, och ett uppror av de siciliska städerna satte honom dock plötsligt i svårt trångmål.

Då tarentinerna på nytt bad om undsättning gick han åter över till Italien år 276 men efter att under överfarten ha lidit stora förluster genom ett anfall av den karthagiska flottan, utkämpade han i Italien ett oavgjort slag mot konsuln Curius Dentatus vid Beneventum år 275.

Med resterna av sina trupper gick han över till Epirus år 274, började krig med Antigonos II Gonatas i Makedonien och erövrade samma år en stor del av hans rike.

Sedermera vände han sig mot Grekland och framryckte mot Sparta men det motstånd han där mötte tvingade honom dock till återtåg, under vilket han på den argiviska slätten sammanstötte med Antigonos Gonatas.

Bådas trupper inträngde samtidigt, år 272, i staden Argos, och en gatustrid uppstod, under vilken Pyrrhus dödades.

Pyrrhus nämns som författare av flera krigsvetenskapliga arbeten och har även själv skrivit memoarer, som begagnats av senare antika författare och hans levnadslopp finns tecknat hos Plutarchos.

Pyrrhus båda segrar över romarna har gett upphov till uttrycket ”pyrrhusseger” eller ”pyrrhisk seger” i betydelsen ”en mycket bitter seger”.

En mycket vacker mosaik som en gång fanns i ett grunt romerskt bad för ett par årtusenden sedan.

En mosaik är en dekorativ komposition av olikfärgade små bitar av porslin, sten eller glas som fästs på ett hårt underlag med murbruk, kitt eller cement så att bitarna bildar ett mönster eller en bild.

Mosaiker har förmodligen skapats i alla kända kulturer och de första kända mosaikerna är åtminstone 5000 år gamla.

I denna vackra och ståtliga romerskinspirerade pelarsal med ståtliga kolonner hittar man namnen på makarna Carl och Ottilia Jakobsen i guld i bakgrunden, grundare till Glyptoteket i Köpenhamn.

Carl Christian Hilmann Jacobsen, född den 2 mars år 1842, död den 11 januari år 1914 i Frederiksberg, var en dansk bryggare, konstsamlare och mecenat, och son till Jacob Christian Jacobsen, samt bryggeriet Carlsbergs grundläggare.

Carl Jacobsen var gift med Ottilia Marie Jacobsen, född Stegmann den 3 oktober år 1854, död 20 juli år1903.

De lade grunden till Ny Carlsberg Glyptotek, vilket efter hand blev en av Europas största skulptursamlingar och år 1888 skänktes samlingarna till staten på villkor att de skulle flyttas till en ny, monumental byggnad som blev fullbordad år 1896 vid Vestre Boulevard i Köpenhamn.

I denna vackra och ståtliga romerskinspirerade pelarsal med ståtliga kolonner och skulpturer där man hittar namnen på makarna Carl och Ottilia Jakobsen i guld träffar man också, till vänster på bilden, kejsarinnan Faustina den yngre.

Faustina den yngre, född 125 eller 130 efter Kristus, död 175 efter Kristus, var en romersk kejsarinna, gift med kejsar Marcus Aurelius.

Faustina gudaförklarades vid sin död och var dotter till kejsar Antoninus Pius och Faustina den äldre.

Bilden visar en ståtlig sarkofag i marmor med klappjaktmotiv från tiden 225-250 efter Kristus.

Sarkofag, är ursprungligen en likkista av kalksten som ansågs förtära den döda kroppen men numera är sarkofager stora yttre kistor, ofta stående på fötter.

De är tillverkade av dyrbara stenarter som marmor och porfyr, polerade eller smyckade med uthuggna reliefer men sarkofagen kan även vara av metall, till exempel tenn, med rikt utsirade mönster.

Sarkofager av varierande material och utförande har använts vid begravningar av framför allt härskare och högreståndspersoner i en rad forntida kulturer, bland annat i Kina och Mesoamerika.

I Egypten och Främre Orienten förekom sarkofager redan under 2000-talet före Kristus, tidigt ofta antropomorft, det vill säga, människoliknande utformade, och därifrån spred sig bruket över Medelhavet.

Höjdpunkter inom antik sarkofagutsmyckning nåddes av etrusker och greker under hellenismen och av romarna under kejsartiden.

I min andra del från Glyptoteket i Köpenhamn som kommer inom kort gör jag en djupdykning i delar av all den fantastiska konst i form av tavlor som tar sin början redan här i del 1 dock med bara två verk, det ena, som vi ser på bilden, av Camille Pissarro från år 1903, det andra på nästa bild av Paul Signac från år 1902.

Camille Pissarro, åren 1830–1903, var en fransk konstnär, uppväxt i franska Västindien där han började måla landskap.

Pissarro kom år 1855 till Paris, där han utbildade sig vidare och han stod en tid nära Corot men bröt med denne och anslöt till mer realistiska strömningar och från år 1866 tillhörde han kretsen kring Manet.

I sitt friluftsmåleri från trakterna runt Paris utvecklade Pissarro tidigt en fri penselskrift och ett rikt studium av atmosfärens verkning på synbilden.

Han var i flera avseenden den som tidigast hade utvecklat ett impressionistiskt måleri och engagerade sig aktivt för tillkomsten av den första impressionistutställningen i Paris år 1874.

Camille Pissarro engagerade sig sedan också för neoimpressionisterna och spelade en stor roll för Gauguins utveckling.

Eugéne Henry Paul Gauguin, född 7 juni år 1848 i Paris, Frankrike, död den 8 maj år 1903 på Marquesasöarna, Franska Polynesien, var en fransk målare, skulptör och grafiker.

Impressionisterna var en krets av franska konstnärer, av vilka flera hör till de främsta i 1800-talets målerihistoria.

De skapade en ny bildkaraktär eller stil utifrån vilken flera viktiga utgångspunkter för den moderna konsten senare utvecklades.

Impressionisterna blev vänner i Paris vid slutet av 1860-talet och samlades inte minst kring Édouard Manet, i vars personliga måleri de beundrade föreningen av vital klassisk måleritradition med realism och artistisk frihet.

Till kretsen hörde de unga målarna Claude Monet, Alfred Sisley, Camille Pissarro, Frédéric Bazille, Edgar Degas, Berthe Morisot, Armand Guillaumin, Paul Cézanne och Auguste Renoir.

Dessa konstnärers verk kommer ni att få stifta bekantskap med i min nästa krönika från Glyptoteket i Köpenhamn, del 2, som kommer inom kort.

Impressionisterna fann också inspiration i det begynnande friluftsmåleriet inom landskapskonsten hos bland annat Johan Barthold Jongkind och Eugène Boudin.

De senare ansågs radikala och kunde då lika lite som impressionisterna räkna med att få sina verk visade för publiken på den årliga Salongen i Paris.

De ordnade då år 1874 den första betydande icke-officiella utställning som gjorts av en målargrupp, i en affärslokal i Paris.

Bilden visar ett verk av Paul Signac från år 1902, han levde under åren 1863–1935 och var en fransk målare.

Signac slöt sig först till impressionisterna, men från år 1884 följde han Seurat i dennes divisionistiska inriktning.

Paul Signac redogjorde teoretiskt för sin måleriteori i ”D’Eugène Delacroix au néo-impressionisme” år 1899.

Han målade nästan enbart friluftsbilder med ljusa rena spektralfärger, inte minst hamnmotiv från kusten av Normandie och Medelhavet men efter hand blev hans färgfläckar allt större och började bilda ett eget abstrakt mönster i bilden.

Signacs verk hade en avsevärd betydelse för den begynnande modernismen under 1900-talets första år.