Grön vinter

Grön vinter, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder om den biologiska mångfalden när den vita vintern sakta byts mot en grön vinter i klimatförändringarnas tidevarv.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av december nådens år 2016.

Frostvaxskivlingen, eller frostvaxingen som den numera heter, dyker upp i väggmossan och lingonriset när nattemperaturen krupit under noll grader.

Denna goda och köldtåliga matsvamp är rätt lätt att känna igen och alla arter i gruppen vaxskivlingar eller vaxingar har tjocka, nedlöpande och glesa skivor som känns aningen vaxartade, därav namnet.

Frostvaxskivlingen, ”Hygrophorus hypothejus”, identifieras bland annat genom att foten och skivorna får gula eller orangefärgade fläckar.

I övrigt har den en hatt som är välvd och i storlek mellan 3-7 centimeter som får en slemmig och hal yta, särskilt efter regn.

Frostvaxing, som förut hette frostvaxskivling, lever i symbios med tall och växer framför allt på sandiga jordar och bergig mark bland lingonris, mossor och renlavar.

Arten finns i stora mängder på våra tallmoar och förekommer allmänt i dessa miljöer i hela landet.

Den har inga farliga förväxlingssvampar, men är rätt lik den likaledes ätliga olivvaxskivlingen, ”Hygrophorus olivaceoalbus”, som dock växer tidigare på säsongen.

Som matsvamp har den sakta men säkert uppgraderats, den doftar svagt, och även smaken är mild och nästan lite smörig.

Den passar både som blandsvamp men också på egen hand och hela svampen kan tillagas, hatthuden behöver inte tas bort.

Om man bara hittar några få exemplar av frostvaxskivlingen, vilket jag gjorde vid detta tillfälle, går det bra att blanda den med exempelvis trattkantarell, gul kantarell eller olika arter soppar.

Mitt ute på hygget där hökugglan ibland håller till, det vill säga, på södra delen av Skillingaryds skjutfält, hittade jag dessa ansikten i en gammal död tallstam, och endast er fantasi sätter gränser för vad ni ser på bilden.

År efter år är vissa lönnar alldeles prickiga av en rostsvamp som heter lönntjärfläck, ”Rhytisma acerina” och när sedan hösten kommer och bladen gulnar har rostfläckarna blivit alldeles svarta.

Det är så att rostsvampar kan ha en ganska komplicerad livscykel som kan innefatta fyra, fem olika stadier som ibland kräver mellanvärdar.

Rostsvampen verkar inte skada lönnen eftersom den lever vidare år efter år men däremot kan lönnen hämmas i sin tillväxt.

I den sterila vävnad, ”stroma”, som bildar de svarta fläckarna utbildas fruktkropparna, ”apothecierna”, som så småningom lossnar och faller ner till marken.

De ”apothecier” som är ljusa håller på att släppa från den sterila svampvävnaden.

I fruktkropparna mognar sporsäckarna, ”asci”, som efter vintern släpper loss de mogna sporerna så att de kan slå sig ned på de spirande lönnbladen och sluta cirkeln.

Även om lönntjärfläckarna kan förekomma ymnigt vissa år verkar de inte ställa till någon nämnvärd skada på lönnen.

Den gamla jätteröksvampen, ”Calvatia gigantea”, ligger fortfarande kvar på platsen där den för snart fyra år sedan ”föddes”.

Fnösketickor, ”Fomes fomentarius”, trivs ofta bra på gamla döda björkar, som här mitt ute på hökugglehygget, det vill säga, på södra delen av Skillingaryds skjutfält, utmed Mölnarpsvägen.

Så här tillverkar man fnöske:

Bryt bort fnösktickan från stammen den växer på och ta en vass kniv och skär bort det hårda, ljusa skalet på ovansidan av svampen.

Det är bara det ljusbruna läderaktiga lagret precis innanför som går att användas.

Skiva detta i så tunna skivor som möjligt och koka dem sedan i vatten och björkaska, så kallad pottaska, eller nu för tiden vatten och kaliumnitrat.

Skivorna blir hårda efter kokningen så banka dem lövtunna med en träklubba så blir de mjuka igen och påminner då om sämskskinn.

Slå med hjälp av ett eldstål en gnista som fastnar på fnösket, som genast börjar glöda och därefter är det lätt att få eld genom att hålla det glödande fnösket mot en rullad näverbit fylld med tunna näverflagor och sedan blåsa.

Runt den gamla tallen på hygget växer rikligt med såväl grå renlav, ”Cladonia rangiferina”, som gulvit renlav, ”Cladonia arbuscula”.

Grå renlav, ”Cladonia rangiferina”, är en av våra allra vanligaste lavar och den finns i hela landet, från högt upp i fjällen i norr till södra Sveriges ljunghedar och sanddyner men vanligast är den dock på mager mark med gles tallskog.

Den växer på marken i mer eller mindre vidsträckta mattor och nästan alltid blandat med andra arter renlavar, till exempel gulvit renlav, ”Cladonia arbuscula”, och fönsterlav, ”Cladonia stellaris”.

Utbredningen i resten av världen är bipolär, det vill säga, den saknas i de tropiska områdena runt ekvatorn men finns både norr och söder därom och i varmare trakter återfinns den oftast på högre höjder, i bergstrakter och fjällmassiv.

Renlavarna har varit välkända för människan sedan lång tid tillbaka och man har dragit nytta av dem på många olika sätt.

Allra viktigast har renlaven varit som vinterfoder åt samernas renhjordar, men bönder har även samlat renlav för att dryga ut sitt foder till tamboskapen.

Lavarna innehåller ett slags stärkelse, lichenin, som djuren kan tillgodogöra sig, men vi människor, som inte kan det, har i stället på kemisk väg spjälkat stärkelse från lavar till socker och sedan bland annat låtit det jäsa till alkohol för brännvinsframställning.

Torkad och pulvriserad renlav har förr också varit en ingrediens i hårpuder och parfym.

Redan på 1500-talet beskrevs i vetenskaplig mening gruppen renlavar, men då snarast som en slags mossa, ”Muscus”.

På 1700-talet delade Linné renlavarna i två grupper under ”Lichen”, lavar och strax innan hade en annan botanist skapat släktet ”Cladonia”, dit renlavarna nu hör som en väl avgränsad undergrupp på cirka 10 arter och för vilken grå renlav är en karaktärsart.

Grå renlav har ett buskigt växtsätt precis som övriga renlavar, men har till skillnad från många övriga en tydlig huvudstam med relativt få förgreningar i våningar som motsvarar ett års tillväxt.

Typiskt är också att alla smågrenar böjer sig åt samma håll, och så förstås den grå färgen.

Laven förökas i huvudsak vegetativt med hjälp av så kallade pyknosporer, det vill säga, avsnörda ändar av hyfer, eller genom att fragment av grenar bryts av och sedan bildar nya individer.

Bilden visar en björklåga med spår av skalbaggen varvsfluga mitt ute på hökugglehygget på Skillingaryds skjutfält.

Varvsflugor utgör familjen ”Lymexylidae” i insektsordningen skalbaggar där de fullbildade skalbaggarna har en långsträckt kroppsform, korta antenner och mjuka täckvingar.

De ingående arterna uppvisar könsdiformism, det vill säga, hanar och honor har olika utseende.

Hanarna kännetecknas även av förekomsten av ett speciellt buskformigt bihang på palperna.

Bilden visar spåren av varvsflugans larver som lever i gångar under barken på döda eller döende träd och där livnär sig på svampmycel.

I Sverige förekommer två olika arter, den sällsynta skeppsvarvsflugan, ”Lymexylon navale” och den vanligare arten bredhalsad varvsfluga, ”Hylecoetus dermestoides” vilken torde ha gjort bildens gångar.

Den döda björken visar spår av kulsprutebaggens vertikala utgångshål eller björksplintborre, ”Scolytus ratzeburgi”, som den egentligen heter.

Tallen är växten med stort ”V” för många olika sorters insekter och det finns både skinnbaggar, skalbaggar och fjärilar som är beroende av tall, vilka ofta har namn som tallmätare, tallfly och tallsvärmare.

Hos just fjärilarna vet vi att det finns mer än 30 olika sorter som utnyttjar tall och det finns mer än 350 olika sorters skalbaggar som lever under barken och i veden av döda tallar i Sverige och dit hör en del av våra största skalbaggar, som raggbocken och smedjebocken.

Bilden visar tydliga spår efter insekter och kanske är det arten större märgborre, ”Tomicus piniperda”, som vi ser spåren efter.

Den skadar tallskogen genom att borra sig in i årsskottens märg, vilket leder till att dessa faller av bortfallet av årsskott leder i sin tur till tillväxtnedsättningar.

Den större märgborren är en 3,5–4,5 millimeter lång skalbagge som finns i hela landet. Märgborren svärmar normalt i början av april i södra Sverige och i slutet av april eller början av maj i norra Sverige. Den större märgborren förökar sig i rått, obarkat tallvirke, starkt försvagade eller döda träd samt röjningsvirke med skorpbark.

Den förökar sig helst under skorpbark men i sällsynta fall även under tunn bark, så kallad glansbark, där den anlägger en 10-15 centimeter lång modergång i vedens längdriktning. Modergången viker av lite i den ände där ingångshålet finns. Äggen läggs utefter modergångens sidor.

Den nya generationen märgborrar lämnar yngelmaterialet i början av juli i södra Sverige och i mitten av juli i norra Sverige. De flyger då upp och näringsgnager i kronorna på närstående tallar. Där borrar de sig in och äter ur märgen av årsskotten, vilket gör att skotten torkar och trillar av under augusti-september.

Den större märgborren övervintrar i barken nära marken på stående levande tallar. Detta skadar inte tallen.

Den mindre märgborren förekommer främst i sydöstra Sverige och är på de flesta ställen så ovanlig att den inte orsakar skador. Den mindre märgborrens gångsystem anläggs under glansbark och går i en dubbel båge tvärs fiberrriktningen. Näringsgnaget görs i tallskott precis som hos den större märgborren.

Läs mer om den mindre märgborren, ”Tomicus minor”, i min krönika ”Minnen från den stora branden på Skillingaryds skjutfält torrsommaren 1975”, från hösten 2009, se länken nedan.

http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2009/skjutfaltsbranden75.html

Bredkaveldunets bruna och sammetslena fröställningar ger vid handen att det kommer att kunna bli en mycket god frösättning med nya arealer med bredkaveldun här nere vid Skillingaryds dämme.

Dessa dramatiska skyar passar mycket bra till texten i en vacker sång av Björn Afzelius och får bli min sista bild.

”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan va svårt att tro när man inte ser den”.